Bukefalos 26 år!

Dejtingtråden 34

Detta är lite OT, hoppas det är okej, men jag undrar om man kan leta träningskompisar på Tinder? Eller kommer det tolkas som att man försöker mörka sina dejtingförsök, alternativt som att man stör de som vill dejta?
Jag träffade min närmaste tjejkompis på Happy Pancake, hon va dock tydlig med att hon sökte kompisar eller dejt så det va ju lättare för mig att säga att en ny tjejkompis hade varit najs. Tror dock att dom flesta även där söker just dejter men det verkar åtminstone vara lite mer öppet än Tinder
 
Lyckades matcha med en utan tydlig bild och när vi pratat ett tag så inser han att vi var kk:s för 3-4 år sedan. Jag har inte skrivit tillbaka... Han hade ju sina kvalitéer förvisso, men njaaa... Roligare med någon ny kanske? Känns lite taskigt att skriva så bara.

Råkade säga att jag ville träffa den där som jag skrivit med ett tag så nu har vi bestämt ett datum långt fram. Precis det jag inte skulle göra... Men men, än så länge flyter det på rätt bra.
 
Har så mycket jag skulle vilja skriva om för det känns som det händer en del på alla möjliga fronter men så fick jag någon tanke igår då vi båda håller på en del med häst och känner många inom det dock olika discipliner. Fick en känsla men tänk han kanske har någon vän här i tråden som läser och skriver jag då lite om oss så är det inte så svårt att luska ut vem jag är :o
Det var ju en jäkla nackdel med att bli tillsammans med en nästan lika stor hästnörd som jag 😂
 
Har så mycket jag skulle vilja skriva om för det känns som det händer en del på alla möjliga fronter men så fick jag någon tanke igår då vi båda håller på en del med häst och känner många inom det dock olika discipliner. Fick en känsla men tänk han kanske har någon vän här i tråden som läser och skriver jag då lite om oss så är det inte så svårt att luska ut vem jag är :o
Det var ju en jäkla nackdel med att bli tillsammans med en nästan lika stor hästnörd som jag 😂
Känner igen mig lite. Vill egentligen skriva mer om vännen och vår ändrade relation, men då det finns lite känsliga detaljer och jag inte är så anonym här så vågar jag inte :(
 
Jag hade besök ikväll av han som jag brukar telefonera med :nailbiting: Känner mig helt chockad av nån anledning, men jag hade verkligen inte trott att han skulle dyka upp hemma. Vi brukar bara ses i samband med jobb, bortsett från telefonerandet då. Är även impad av mig själv, för jag har ganska svårt för att bjuda in folk i mitt hem. Känns väl för privat av nån anledning. Men det är väl bra att jag släpper på garden och tränar på allt som går emot min natur.

Han är en fin person. Även om jag inte kan sluta fundera kring den där eventuella sambon? Nåväl, vi hånglar ju inte så på så vis behöver jag inte bry mig om nån annans sambo. Men jag har hittills i mitt liv aldrig varit med om att knyta nån närmare kontakt med män bara för att de vill vara ens vän. Menmen, det är så mkt med den här som är annorlunda så det är väl bara så att jag ska lära mig nåt av att umgås med honom. Och det gör jag ju gärna, för vi har en bra kemi. Bara det gör ju att jag funderar väldigt mkt på vad det är jag ska lära mig.

Jag kan inte heller släppa tanken på att jag nog är så avslappnad med honom för jag känner ingen press, det kommer inte hända nåt för jag vet att han är upptagen och därmed riskerar jag inte att såras och därmed kan jag vara mot honom så som jag inte hade varit med nån som var en uttalad dejt. Jag är mkt mer naturlig än jag skulle ha varit annars, tom fulklädd i träningstights och okammat hår. Det är väl iofs fördelen med att bara ses i arbetskläder och bygghjälm annars, man behöver inte direkt leva upp till nåt snygghetsideal för att känna sig hemma... (Ja jag har läst alldeles för mkt relationspsykologiböcker på sistone :angel:)
 
En kollega frågade idag om jag och en annan kollega är ihop, jag säg ut såhär O_o och förklarade att vi är bästa vänner.

Det är visst fler som tror det, haha. Jag brukar klia hans huvud i soffan när vi har rast så dom kanske baserar det på det :D

Inte hänt något med min badkille än, han skrev för nån dag sen och han hade haft fullt upp. Och jag likaså, förstår inte när jag ska hinna/orka 😅
Jag tog ju beslutet att fråga honom efter att vi badat, nu i efterhand börjar jag tänka att jag kanske var "hög" och frågade därför 😆
 
Senast ändrad:
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
 
Senast ändrad:
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen....

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
En tanke: Det är kanske mindre skrämmande att fastna för någon som redan är 'upptagen'? Då bekräftar du det som du redan tror; att det inte kommer att gå. Samtidigt är det ett steg på vägen, ett steg närmare till det du önskar.
 
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
Om du lever efter attraktionslagen så vet du antagligen varför du dras till honom.
Du behöver ändra din frekvens för att attrahera det du säger dig vilja attrahera.
Jag har också fastnat för fel killar, fäst mig med otillgängliga män och spelat kompis. Men det är ju för att jag inte vågat göra mig sårbar och hitta min man.
För knappt tre år sedan genomled jag ett snabbt men giftigt förhållande som på riktigt gav mig en spark i baken. Jag fick nog av dräggen. Jag lyssnade på många självhjälpsböcker om bland annat attraktionslagen. Så jag började leva efter den. Funderade på vad jag ville ha och började verkligen tänka på det dagligen. Plötsligt träffade jag en man som var nästan allt jag ville ha. En man som fick mig känna mig älskad. En man som älskade mig för precis den udda typ jag är. Som föredrog mina syniska åsikter och att jag helst inte ville vara bland folk och dra uppmärksamhet till mig. Vi ville samma saker och hade samma syn på livet. Jag tillät mig göra mig sårbar och det blev så jäkla bra!
Nu ledde inte förhållandet riktigt dit jag tänkt mig pga andra omständigheter men man måste vilja och våga för att ha chansen att hitta det också. 😊

Jag tror att livet vill lära oss att tro på oss själva, att vi är goda nog att få det vi förtjänar. Vi är tillräckliga. Och att det finns någon som kommer älska oss för precis den vi är.
 
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
Jag har en kompis som lever med en kvinna och är tillsammans med en annan kvinna. Helt öppet från alla håll. Han hade dock rejäl ångest kring att ta upp det med sin sambo första gången.

Kan det vara något sådant?
 
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.

Har ni pratat om sambon?
Annars är det väl ändå positivt att du har öppnat dig och känner förtroende får någon. Det visar ju på att du kan göra det, se det som övning.
Nu vet du lite mer vad du vill ha och hur du vill att det ska kännas.

Halvt kl.
Det behöver ju inte betyda så mycket att en manlig kollega visar intresse. Jag har blivit väldigt nära en av mina kollegor, jobbar bara med män.
Vi pratar många timmar vare pass, messar på fritiden osv.
Han har sambo, jag har sambo. Min sambo har dessutom börjat umgås med min kollega 😄
Vi är bara en jäkligt bra match och tycker om varandra.
 
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
Om han skulle vilja ngt mer utan att prata om sambon/ev öppen relation osv. skulle jag backa (springa åt andra hållet). Sådana män står jag inte ut med.

Men det finns såklart män som har bra kompisrelationer till kvinnor. :)
 
OBS varning för långt och flummigt inlägg...

Jag har som sagt funderat mkt på vad det är jag ska lära mig framöver. Jag har lagt mkt tid på "lära känna mig själv", ändra förhållningssätt, ha tillförsikt, vara mer öppen gentemot medmänniskor, mindre cynisk och misstänksam och jada jada. Jag är ju av naturen cynisk, fastnar lätt i övertänkande och därmed i egna uttänkta sanningar som jag sedan använder till att döma ut män, tror illa om män och skyddar mig själv i osund omfattning. De relationer jag haft har effektivt dött ut pga att jag aldrig kan släppa in nån i mitt liv, men jag är effektiv på att hålla avstånd. Ja, det finns väl en orsak till att jag är ensam liksom :meh:. Enda gången jag försökte att verkligen inte gå på min flyktinstinkt var ju med Dikeskörningen och ja, det blev ju inget vidare. Så jag har lite att jobba med minst sagt. Både med mig själv och med att att inte göra för stor sak av det faktum att män är svin trots att jag försöker tro att dom inte är det :angel:

Därför har min hjärna verkligen gått på högvarv här sista dagarna efter att J var här (ja nu orkar jag inte längre skriva Telefonkompisen så han får heta J). Jag alltså FATTAR INTE detta, och det är ju heller ingen vits till att övertänka heller, det ger ju inget. Men dock. Vi har allt mer kontakt, senaste året har det blivit mer och även om vi haft kontakt i 5 år så känns det som att vi börjar lära känna varann nu. Det har aldrig varit nåt uttalat mellan oss såklart, men det har heller aldrig varit helt oskyldigt. När vi började snacka med varann för fem år sedan var det som en käftsmäll, och även om det är mer städat så har spraket aldrig upphört. Jag är kaxig nog att påstå att det inte är helt oömsesidigt heller - varför skulle han annars ta kontakt med mig så mkt som han gjort genom åren? Det är först sista året som jag ibland hört av mig först, annars har allt varit på hans initiativ. Han har sparat mitt telefonnummer, han frågar mig personliga saker, han kommer dessutom ihåg detaljer av samtal vi haft i föbifarten osv. Jag har inte gjort det. Jag har alltid varit för misstänksam. Det är först nu som jag kan släppa garden, ytterst lite men dock gör jag det för jag tänker att det spelar ingen roll, jag har inget att dölja eller skämmas över. Jag gillar honom men jag vet att det spelar ingen roll och jag vet också att jag nog kan bjuda honom på det om han bara vill ha bekräftelse - så mkt kostar det inte mig att vara trevlig och tillmötesgående... Dock alltid med hans samboskap i bakhuvudet som ett stort skoskav. Jag har ingen plats för drama i mitt liv, inget intresse av det heller.

Och som sagt, jag vet om den där sambon. Det sätter honom i en helt annan dager. Jag blir inte klok på situationen. Jag försöker ju som sagt att inte ha förutfattade meningar, hålla mig open minded, ha ett tillåtande förhållningssätt. Jag sitter stilla i båten med insikten att jag kommer tids nog att få reda på både vad han vill och vad jag ska lära mig av detta. Jag är helt på det klara med det. Men en sak förstår jag inte - Varför vill livet utsätta mig för detta? Vore det inte bättre att liksom motbevisas i sin övertygelse om att ingen är att lita på? Vad är vitsen att matcha med någon där det aldrig kommer bli nåt av det? Om det nu finns en mening med saker och ting (ja jag är så flummig så jag tror på det där med attraktionslagen osv) så kan inte livet liksom matcha ihop med med män som är tillgängliga? Pålitliga? Som kanske kan vara nåt för mig, för första gången i livet? Jag behöver verkligen inte lära mig att vara ännu mer misstänksam och avståndstagande, jag behöver lära mig motsatsen.... Eller är det själva lärdomen, att jag ska lära mig att stålsätta mig och ignorera känslor? Tack men det kan jag redan.

Ja, flum som sagt. Men nu har jag fått skriva av mig.
Kan känna igen mig lite i din situation just nu. Vännen som nu blivit mer än en vän har jag också känt länge och kontakten har blivit mer och mer intensiv det senaste. Jag tyckte det kändes rätt flörtigt ett tag, men tänkte att det bara var i mitt huvud då jag vet att hen har sambo.

Tillslut kröp det fram att hen var kär i mig, och jag i hen, men ingen av oss vill att hen ska lämna sin sambo. Så nu går vi vidare i relationen på vårt eget sätt. Att sambon skulle veta om det och vara ok med det var en viktig grej för mig, och väntade med att fördjupa relationen tills de var överens.

Sen kanske den typen av ”lösning” inte alls passar dig. Mig passar den rätt bra just nu då jag måste vara singel för att få fortsätta min skaffa-barn-resa som jag påbörjat nu :)
 
@_Taggis_
Nu kanske jag blandar ihop både dig och den här killen med någon helt annan användare och någon helt annan snubbe, men är detta personen som du egentligen inte vet om han har sambo, utan du antar det för att han hade det förut? I så fall hade jag nog börjat i den änden att faktiskt ta reda på hur det förhåller sig med den eventuella sambon. Nu får jag säkert ett ton skit för det här men jag bekänner mig lite till tron att alla förhållanden håller inte för evigt (det vill säga, någon som hade förhållande för fem år sen behöver nödvändigtvis inte ha det idag) och att förhållanden kan faktiskt ta slut för att en eller båda parter träffar någon annan och sen lever de lyckliga i alla sina dagar efter det. Man måste få göra slut om man är mer kär i någon annan, det är inte förbjudet att göra slut.

Jag träffade en kille för typ tio år sen som hade ett förhållande med en annan tjej när vi träffades. Min moral var tydligen högre än hans, för jag sa att jag inte ville inleda något eller träffa honom utanför den aktivitet där vi träffades (oskyldigt) annars, med andra ord, jag ligger inte med dig innan du gjort slut med sambon. Han tröttnade på att vänta på mig, men träffade en annan tjej under samma period, och sambon rök ut. De är idag gifta och har barn, så uppenbart gick det bra för dem (även om jag var bitter as hell precis när det hände).

Men ja. Jag har också en tendens att falla för upptagna killar. Om det beror på att det är "tryggare" eller om det bara är för att varenda jävla kille verkar vara upptagen redan, och de som inte är det är konstiga incels med bisarra intressen, horribel kvinnosyn och navelsträngen till mamsen i tryggt förvar, det låter jag vara osagt.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb För några år sen, var jag och några fler bussförare på en fotografering för nuvarande arbetsgivare. Bilderna skulle användas i kampanjer...
Svar
18
· Visningar
1 713
Skola & Jobb Jag har ganska nyligen bytt jobb. Båda jobben är liknande tjänster så arbetsuppgifterna är desamma. Jag bytte jobb för att få mindre...
Svar
16
· Visningar
848
Kropp & Själ Vi fortsätter att diskutera, skryta och peppa varandra när det kommer till allt från yoga och promenader till crossfit och...
98 99 100
Svar
1 988
· Visningar
40 285
IT & mobiler Jag behöver flytta sms från min gamla telefon till den nya. Hittar inget sätt att spara dem på simkortet. Laddade ner appen sms backup...
Svar
6
· Visningar
448

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp