Dejtingtråden del 21

[Petruska]

Alltså, typ varje gång jag skriver med killar är det jag som tar initiativet att fråga om vi ska ses (förutom de där som skriver dirr typ "Hej, ses o ligga ikv? asså), så nu med de senaste jag skriver med tänkte jag att jag avvaktar o ser om det kommer, men nä, inte än...

Vill de bara ha brevvänner, eller? Har ni liknande erfarenheter?

Om jag ska utgå från vad vettiga manliga kollegor säger om dejting, så är min bild att schyssta, vettiga män går avsiktligt (lite för) försiktigt fram eftersom de väl vet hur satans trötta många kvinnor kan vara på burdusa män. (Jag tar för givet att de jag tänker på, och gillar, däremot inte envisas med att berätta för kvinnor hur schyssta och snälla de är.)

 

[strawberrysylt]

Då har du svaret. Tio mil är väl inte så farligt. Men ändå tillräckligt långt för att man inte ska vilja fara i onödan. Blir ju 20 mil tur och retur.
Jag har många gånger föreslagit att mötas halvvägs. Då får man reda på hur pass intresserade dom egentligen är av att ses. Jag tycker båda kan offra lika mkt tid och pengar.

Det brukar jag också föreslå, har gjort så flera ggr.

Jag tycker att det är lite jobbigt med millimeterrättvisa. Utan tänker att man möts där det passar, och den som har rest blir bjuden på mat typ. Sånt brukar jämna ut sig i det långa loppet.

Och så också.

Jag tycker det har fungerat bra. Då får vi båda upptäcka lite nya platser också ...
Tackar dom nej, så vet man ju att intresset inte är så stort iaf.

Plus en på den med nya platser, det är kul!

 

[durachiny]

Jag tycker det har fungerat bra. Då får vi båda upptäcka lite nya platser också ...
Tackar dom nej, så vet man ju att intresset inte är så stort iaf.

Inte är så stort som vad precis? Du kan inte applicera hur du tänker runt situationer på hur andra gör det även om det självklart kan vara rätt skönt att tänka så för att kunna gå vidare.

 

[Milosari]

För mig framstår det som den mest rimliga ingången att man vid behov delar utrymmet i hemmet genom att var och en undviker att breda ut sig och sitt alltför mycket, snarare än genom att man drar upp gränser för sin "tolerans" med den andra. Det är otrevligt med en relation som bygger på att parterna sätter gränser för varandra. Bättre att bara själv tänka lite på hur man uppför sig och hur mycket plats man tar.

Det måste ju också spela stor roll hur viktigt det är att ha det fint hemma. En del människor trivs ju bra där det är stökigt och plottrigt. 3 extra skärmar med medföljande sladdar kommer liksom inte göra någon skillnad. Medan andra blir jättestressade över strumpor på golvet och ett par tallrikar i vasken. Så på ett sätt handlar det nog om tolerans ändå. För vem har rätt om den ene är stökig och den andre pedant? Min erfarenhet är att det är den stökige som förväntas minska sin plats mest.

 

[Hero]

Inte är så stort som vad precis? Du kan inte applicera hur du tänker runt situationer på hur andra gör det även om det självklart kan vara rätt skönt att tänka så för att kunna gå vidare.

Ja, om man ska inleda ett distansförhållande. Måste både vara beredd att offra lite från start. Är den ena inte beredd att resa så kommer det inte heller att fungera i längden.

 

[Petruska]

Det måste ju också spela stor roll hur viktigt det är att ha det fint hemma. En del människor trivs ju bra där det är stökigt och plottrigt. 3 extra skärmar med medföljande sladdar kommer liksom inte göra någon skillnad. Medan andra blir jättestressade över strumpor på golvet och ett par tallrikar i vasken. Så på ett sätt handlar det nog om tolerans ändå. För vem har rätt om den ene är stökig och den andre pedant? Min erfarenhet är att det är den stökige som förväntas minska sin plats mest.

Jag har så klart ingen lösning på det. I mitt förhållande finns ingen pedant, men den som breder ut sig mest hemma är inte jag. Vi skapade mer plats i hemmet till den person som breder ut sig mest, eftersom hen tydligen behövde det.

Om det är så viktigt att ha "fint" på sitt alldeles eget sätt, skulle jag se det som ett av många goda skäl att vara särbo. Det är nåt så udda med att vikten av samboskap betonas så mycket, och sen ser vi oändliga diskussioner om att fördela yta och sysslor i hemmet, som ett stort problem. Var ihop och bo var för sig, tänker jag!

 

[pepp]

För mig framstår det som den mest rimliga ingången att man vid behov delar utrymmet i hemmet genom att var och en undviker att breda ut sig och sitt alltför mycket, snarare än genom att man drar upp gränser för sin "tolerans" med den andra. Det är otrevligt med en relation som bygger på att parterna sätter gränser för varandra. Bättre att bara själv tänka lite på hur man uppför sig och hur mycket plats man tar.

Detta respekterade verkligen inte mitt ex. Han kitesurfar, det låg kites, sandiga selar osv över hela badrummet bl.a. som han sen aldrig dammsög upp.

Jag som gillar städat och fint höll på gå i taket...

 

[durachiny]

Ja, om man ska inleda ett distansförhållande. Måste både vara beredd att offra lite från start. Är den ena inte beredd att resa så kommer det inte heller att fungera i längden.

Väldigt definitivt. Båda "måste" inte offra lite från start och båda behöver inte heller resa, det är upp till varje relation att hitta vad som fungerar för den.

 

[Hero]

Väldigt definitivt. Båda "måste" inte offra lite från start och båda behöver inte heller resa, det är upp till varje relation att hitta vad som fungerar för den.

Nej, men det måste finnas ett intresse att ses iaf..
Förutsättningarna är bättre om det finns utrymme för att båda kan resa.

 

[durachiny]

Nej, men det måste finnas ett intresse att ses iaf..
Förutsättningarna är bättre om det finns utrymme för att båda kan resa.

Ett intresse bör finnas ja men det finns inga "såhär måste det vara för att kunna fungera". Förutsättningarna som behövs kommer skilja sig och det fyller ingen större funktion att definiera något hur det måste vara. Det enda som spelar roll är hur du själv vill ha det och så kan det förhålla dig till det men det fyller ingen direkt funktion att definiera hur det "måste vara" för alla.

 

[Hero]

Ett intresse bör finnas ja men det finns inga "såhär måste det vara för att kunna fungera". Förutsättningarna som behövs kommer skilja sig och det fyller ingen större funktion att definiera något hur det måste vara. Det enda som spelar roll är hur du själv vill ha det och så kan det förhålla dig till det men det fyller ingen direkt funktion att definiera hur det "måste vara" för alla.

Nej, det har jag inte sagt. Men det märks ju hur intresserad någon är...
Är man bara lite halvt intresserad brukar man inte orka resa för att träffa någon. Det är ingen bra grund...

 

[durachiny]

Nej, det har jag inte sagt. Men det märks ju hur intresserad någon är...
Är man bara lite halvt intresserad brukar man inte orka resa för att träffa någon. Det är ingen bra grund...

Träffa personer som du är intresserad av att träffa så blir det bra, man behöver inte göra det mer komplicerat än så.

 

[Red_Chili]

Om jag ska utgå från vad vettiga manliga kollegor säger om dejting, så är min bild att schyssta, vettiga män går avsiktligt (lite för) försiktigt fram eftersom de väl vet hur satans trötta många kvinnor kan vara på burdusa män. (Jag tar för givet att de jag tänker på, och gillar, däremot inte envisas med att berätta för kvinnor hur schyssta och snälla de är.)

Det är min erfarenhet också när jag pratat om relationer osv med manliga vänner.

Samtidigt är det lite... dumt? Eller ja. Jag är helt övertygad om att jag flera gånger missat att bra män varit intresserade, just för att de sett till att inte vara för på, samtidigt som jag är van vid hur de inte allt för roliga männen är. Två gånger har det krävts att män rakt ut (efter mycket kontakt) sagt att de varit intresserade och då har jag blivit förvånad eftersom jag tänkt att de inte kunnat vara intresserade av annat än vanlig vänrelation Egentligen är jag nog ganska bra på att läsa av folk osv, men är män inte överdrivet på så tänker jag att de nog bara vill vara vänner. Jag har inget problem med att bara vara vän med män och då borde ju de kunna vara vänner med mig utan att vilja mer.

 

[durachiny]

Egentligen ska det väl inte spela någon roll ifall man bara ser till att alltid visa intresse själv när man har det så fungerar det ändå och är du inte intresserad så spelar det ingen roll om du "missat" deras intresse eller inte.

 

[ptr]

Okej, så killar väntar för att tjejen inte ska känna press.. logiskt på ett sätt iofs kanske.
Jag får väl föreslå det själv då och se vad responsen blir .

Det är det där med att försöka gissa igen. Det är liksom hopplöst att försöka få reda på vad den andre vill utan att man får i ansiktet att man tar saker för givet bara för att man själv vill. Nu gäller det såklart säkert även tvärtom - men det har ju jag ingen erfarenhet av.

 

[Milosari]

Jag har så klart ingen lösning på det. I mitt förhållande finns ingen pedant, men den som breder ut sig mest hemma är inte jag. Vi skapade mer plats i hemmet till den person som breder ut sig mest, eftersom hen tydligen behövde det.

Om det är så viktigt att ha "fint" på sitt alldeles eget sätt, skulle jag se det som ett av många goda skäl att vara särbo. Det är nåt så udda med att vikten av samboskap betonas så mycket, och sen ser vi oändliga diskussioner om att fördela yta och sysslor i hemmet, som ett stort problem. Var ihop och bo var för sig, tänker jag!

Enig. Jag tror att många hade levt i mer jämställda och lyckligare förhållanden som särbos.

 

[Petruska]

Enig. Jag tror att många hade levt i mer jämställda och lyckligare förhållanden som särbos.

Absolut! Väldigt mycket av könsrollsskiten är ju koncentrerat kring hemmet.

 

[Petruska]

Detta respekterade verkligen inte mitt ex. Han kitesurfar, det låg kites, sandiga selar osv över hela badrummet bl.a. som han sen aldrig dammsög upp.

Jag som gillar städat och fint höll på gå i taket...

Det är ju tyvärr ett vanligt fenomen att rollfördelningen blir just den, när det gäller städning och sådant. Det är svårbekämpat.

 

[Red_Chili]

Egentligen ska det väl inte spela någon roll ifall man bara ser till att alltid visa intresse själv när man har det så fungerar det ändå och är du inte intresserad så spelar det ingen roll om du "missat" deras intresse eller inte.

Fast om jag tänker att någon "bara" är ute efter att vara vän, då blir jag inte intresserad av mer än så. Det är för mig inga problem alls att tex ta första initiativet till en dejt eller att kolla av hur mycket en dejt vill, men lär jag känna någon i ett icke-dejtingsammanhang och blir vän med den, då missar jag lätt om den senare upptäcker att den vill mer.

 

[Elektronen]

Här skulle jag egentligen vilja svara att jag inte tycker att det spelar så stor roll. Men efter hand blir jag mer och mer varse att det faktiskt spelar roll för mig.
Nuvarande partner och jag delar få eller inga intressen/hobbies. Men jag märker att jag saknar att dela sådana bitar, att göra roliga saker tillsammans och inte bara själv. I tidigare förhållande delade jag och dåvarande partner flera stora fritidsintressen, och för mig var det stort mervärde att dela de upplevelserna.

Intressant, men ni tycker ändå att det fungerar ? I mitt fall har vi båda reagerat på att vi har ganska olika intressen och att det finns risk att en alltid ska få "offra sig" och följa med på något den inte är så sugen på .
För min del kan jag ju bli att känna att är det saker som kostar pengar kan det ju skära sig en del.