Nu lät du jättegammal . Jag inbillar mig att du är max 10 år äldre än mig? Men jag håller ändå med lite. Jag har ju mitt "på det torra" så att säga. Jag har ett barn. Jag vill nog gärna ha ett till, men jag klarar mig bra med ett. Det är inte avgörande. För den som verkligen vill ha, men är utan, så blir det ju absolut en stressfaktor. Jag funderar ju lite i de banorna med Köpenhamn men har släppt det för tillfället och försöker verkligen njuta av att vara i nuet och den omedelbara framtiden en stund. Väl medveten om att jag inte kan stanna här för evigt men det är en skön känsla att "bara vara" för en gångs skull.Litet allmänt tänkt bara...
Det där med att leva i nuet är en skön känsla. Att hantera tillvaron ad-hoc funkar ju ofta rätt okej, man måste inte styra upp allt.
Med det sagt så tycker jag att den inställningen funkade bättre när man var yngre... när uppväxtåren var "nyss" och resten av livet var en tidslinje som försvann bort i oändligheten nånstans. Med tilltagande ålder har jag själv börjat känna att somliga bitar nog ändå behöver litet framförhållning och struktur - eftersom den där tidslinjen ju faktiskt har ett slut, och även om det fortfarande är ganska luddigt och odefinierat så blir änden på linjen mer och mer verklig varje år. Och den känslan är förstås litet stressande. Vad vill man hinna med, och med vem? Eller utan?