Relationer Dejtingtråden nr 28

  • Trådstartare Raderad medlem 94602
  • Startdatum
Hur många år är det vi pratar om? Intellektuellt vet säkert du också att det inte behöver spela någon roll. Men det kanske behövs lite tillvänjning ändå ;) Det är så mycket "hur det ska vara" som snurrar i luften, även fast man inte vill.

Det låter härligt!
Vad är det som stör? Hon jag träffar är ju 16 år yngre och jag tycker fortfarande efter 5 månader att det är lite jobbigt.
Jag tror att det som stör mest egentligen är att jag fyller 30 om typ 2 veckor. Han fyllde 20 för bara några få år sedan och jag känner mig gammal :angel: Jag tänker ungefär att han är nästan 20 och jag är gammal tant. Och tex när vi pratade och jag nämnde att jag haft hund i 14 år, då började jag tänka på hur liten han var för 14 år sedan och då kändes det ännu mer som om han är en liten skitunge jämfört med mig...

Nu när jag skriver det så inser jag ju ännu mer hur dumt det är att tänka så... Får se hur det blir. Han bor iaf nära och klättrar (såklart) på samma ställe som mig, så det är hur lätt som helst att ses ofta och verkligen lära känna varandra så länge det verkar kul.
 
Jag tror att det som stör mest egentligen är att jag fyller 30 om typ 2 veckor. Han fyllde 20 för bara några få år sedan och jag känner mig gammal :angel: Jag tänker ungefär att han är nästan 20 och jag är gammal tant. Och tex när vi pratade och jag nämnde att jag haft hund i 14 år, då började jag tänka på hur liten han var för 14 år sedan och då kändes det ännu mer som om han är en liten skitunge jämfört med mig...

Nu när jag skriver det så inser jag ju ännu mer hur dumt det är att tänka så... Får se hur det blir. Han bor iaf nära och klättrar (såklart) på samma ställe som mig, så det är hur lätt som helst att ses ofta och verkligen lära känna varandra så länge det verkar kul.
Gammal tant - vänta tills du är 40! :meh:

Men jag förstår hur du menar med tidsperspektiv... Första gången jag var hemma hos E började hon spela en skiva som jag lyssnade mycket på i tonåren, något år efter att skivan kommit ut. När den kom ut var hon inte ens född...

Sen är hennes bonuspappa bara fem år äldre än jag. Känns också lite knepigt.

Jag försöker dock säga till mig själv att det blir helt tokigt att tänka på hur det var för 10-20 år sen, NU är vi ju båda vuxna och det är det som räknas. Sedan jag blev singel har jag också insett att det inte är ovanligt att av olika anledningar faktiskt bli attraherad av och aktivt söka sig till äldre. Det var en helt ny tanke för mig men I like it. ;)
 
Senast ändrad:
Varför stör det dig att ni har samma förnamn?

Blir ju lite knöligt att be den nya byta namn 😅
Jag undrade detsamma :) @Elektronen
Antagligen för att jag medvetet swypat nej på de med samma namn som min exsambo, iaf i början när vi gjort slut.

Förstår väl såklart att man inte väljer någon efter vad de heter. Men ja jag vet inte känner mig väl kanske lite ersatt med en bättre version av någon jag delar namn med.
Säger inte att mina tankar är logiska på något vis.
 
Antagligen för att jag medvetet swypat nej på de med samma namn som min exsambo, iaf i början när vi gjort slut.

Förstår väl såklart att man inte väljer någon efter vad de heter. Men ja jag vet inte känner mig väl kanske lite ersatt med en bättre version av någon jag delar namn med.
Säger inte att mina tankar är logiska på något vis.
Jag har först nu, fem år senare, börjat swipa höger på vissa med samma namn som mitt ex. Tidigare åkte alla med hans namn i soporna.
 
Utvärderade mina dryga 3 veckor som ickesingel igår. På frågan till honom hur det kändes fick jag "Spännande" till svar. Mycket oklart och ingen fortsättning på det 😅

Jag har också hittat en sak som rubbar hans totala tålamod och lugna humör - en dålig film. Ännu värre - en lång, dålig film. Värst - jag KAN inte stänga av en film (somna går utmärkt 😁) så han fick vackert titta klart. Och var lika lugn o glad samma sekund filmen var slut igen. Jag kommer gå i terapi resten av livet om det ger mig minsta chans att få en promille av det tålamodet och jämna humöret 🙈

Min egna utvärdering av att inte vara singel längre sammanfattades nog bäst av att jag trodde jag behövde vara helt fri för att jag var rädd att fastna i något dåligt igen men att jag inte var redo för så många saker på en gång. Bara att ha en ny människa i mitt liv är så klurigt att det känns som en behövlig normativ ram för min hjärna att ha bestämt att nu är det vi. Det har gett mig så mycket trygghet att inte hela tiden gå och fundera, jag är ju redan nojig och undvikande som fan. Och det ger mig så mycket välbehövlig trygghet i att hans beteende bara är helt konsekvent ända sedan första gången vi sågs oavsett hur stirrig jag är.

En annan sak som hänt är att jag nu ikväll faktiskt skickade in en ansökan till en ny tjänst. Det är verkligen en hemsk sak jag undvikit totalt i mitt liv (har bara fått jobb via kontakter innan) och var till och med det som gjorde att jag inte tog ut min examen. Jag totalvägrade ens läsa annonsen (en intern tjänst) i början, det är obehagligt för mig bara att läsa vilka krav som ställs helt orelaterat 😅 Men han tyckte redan från början att jag skulle visa mitt intresse (för av de praktiska uppgifterna är jag mycket intresserad) och söka. Jag vägrade såklart. På något vis, utan press och minsta tjat, har tydligen hans pepp och stöttning gjort att jag vant mig vid tanken. Nu ett gäng veckor senare (dagen innan sista ansökan...) hade jag till och med vågat be om hjälp med CV och personligt brev och kände mig nöjd med min ansökan och är knappt alls ångestfylld över att ha skickat in den (okej, jag fick 1 h pepp efter att jag klickar på send också vilket kan ha spelat in 😅). Det kändes faktiskt väldigt fint och äntligen lite ärligt från min sida att våga börja lita på att min väldigt starka känsla av att han bara vill mig väl stämmer. Hittills har jag mest passivt noterat det men inte vågat typ använda mig av det och börja på någon sorts positiv spiral utan mer skeptiskt väntat på att bli motbevisad.

Vilken utläggning 😅 Och jag är väl egentligen portad, dejtar ju inte ens längre 💔
Vad glad jag blir av dina uppdateringar :love:
 
Utvärderade mina dryga 3 veckor som ickesingel igår. På frågan till honom hur det kändes fick jag "Spännande" till svar. Mycket oklart och ingen fortsättning på det 😅

Jag har också hittat en sak som rubbar hans totala tålamod och lugna humör - en dålig film. Ännu värre - en lång, dålig film. Värst - jag KAN inte stänga av en film (somna går utmärkt 😁) så han fick vackert titta klart. Och var lika lugn o glad samma sekund filmen var slut igen. Jag kommer gå i terapi resten av livet om det ger mig minsta chans att få en promille av det tålamodet och jämna humöret 🙈

Min egna utvärdering av att inte vara singel längre sammanfattades nog bäst av att jag trodde jag behövde vara helt fri för att jag var rädd att fastna i något dåligt igen men att jag inte var redo för så många saker på en gång. Bara att ha en ny människa i mitt liv är så klurigt att det känns som en behövlig normativ ram för min hjärna att ha bestämt att nu är det vi. Det har gett mig så mycket trygghet att inte hela tiden gå och fundera, jag är ju redan nojig och undvikande som fan. Och det ger mig så mycket välbehövlig trygghet i att hans beteende bara är helt konsekvent ända sedan första gången vi sågs oavsett hur stirrig jag är.

En annan sak som hänt är att jag nu ikväll faktiskt skickade in en ansökan till en ny tjänst. Det är verkligen en hemsk sak jag undvikit totalt i mitt liv (har bara fått jobb via kontakter innan) och var till och med det som gjorde att jag inte tog ut min examen. Jag totalvägrade ens läsa annonsen (en intern tjänst) i början, det är obehagligt för mig bara att läsa vilka krav som ställs helt orelaterat 😅 Men han tyckte redan från början att jag skulle visa mitt intresse (för av de praktiska uppgifterna är jag mycket intresserad) och söka. Jag vägrade såklart. På något vis, utan press och minsta tjat, har tydligen hans pepp och stöttning gjort att jag vant mig vid tanken. Nu ett gäng veckor senare (dagen innan sista ansökan...) hade jag till och med vågat be om hjälp med CV och personligt brev och kände mig nöjd med min ansökan och är knappt alls ångestfylld över att ha skickat in den (okej, jag fick 1 h pepp efter att jag klickar på send också vilket kan ha spelat in 😅). Det kändes faktiskt väldigt fint och äntligen lite ärligt från min sida att våga börja lita på att min väldigt starka känsla av att han bara vill mig väl stämmer. Hittills har jag mest passivt noterat det men inte vågat typ använda mig av det och börja på någon sorts positiv spiral utan mer skeptiskt väntat på att bli motbevisad.

Vilken utläggning 😅 Och jag är väl egentligen portad, dejtar ju inte ens längre 💔
Jag med blir glad, jag älskar dina personliga ärliga och insiktsfullt resonerande inlägg, du får inte sluta skriva här! Men det är väldigt fint att höra att det går bra, verkar vara en grym person du träffat och det är du så värd! ❤
 
Jag tror att det som stör mest egentligen är att jag fyller 30 om typ 2 veckor. Han fyllde 20 för bara några få år sedan och jag känner mig gammal :angel: Jag tänker ungefär att han är nästan 20 och jag är gammal tant. Och tex när vi pratade och jag nämnde att jag haft hund i 14 år, då började jag tänka på hur liten han var för 14 år sedan och då kändes det ännu mer som om han är en liten skitunge jämfört med mig...

Nu när jag skriver det så inser jag ju ännu mer hur dumt det är att tänka så... Får se hur det blir. Han bor iaf nära och klättrar (såklart) på samma ställe som mig, så det är hur lätt som helst att ses ofta och verkligen lära känna varandra så länge det verkar kul.
Äh, det är väl inte så stor åldersskillnad på strax över tjugo och precis trettio 😁 Perfekt ju, karlar blir inte lika gamla som oss...

Vi är så gamla att jag sorgset kan önska att jag hittat R för 15-20 år sedan. Så annorlunda livet hade kunnat vara, så mycket mer tid vi hade haft tillsammans... Samtidigt är vi de vi är idag just på grund av det vi varit med om hittills, så vi kanske (ganska troligt) inte alls hade varit kompatibla då.

4 månader och någon vecka kvar tills han kan vara här... Det känns att det börjar närma sig!
 
Vad glad jag blir av dina uppdateringar :love:
Jag med blir glad, jag älskar dina personliga ärliga och insiktsfullt resonerande inlägg, du får inte sluta skriva här! Men det är väldigt fint att höra att det går bra, verkar vara en grym person du träffat och det är du så värd! ❤
Ja, @the_connemara du kommer aldrig bli portad härifrån! 💕

Inte de andra som hittat någon hellre, typ som @Bison @Migo @Mumfie m. fl. :love:
Vad gulliga ni är!! ❤

Peppar peppar så pratade jag faktiskt med en av kollegorna som varit med från början idag. Hon har också alltid precis som jag känt att det på något vis alltid kommer att ta slut i alla förhållanden. I mitt fall har jag alltid gått och väntat på att jag eller min partner ska tröttna/få nog och så har jag alltid haft saker jag känt/tänkt/vetat varit deal breakers för någon av oss som jag bara låtit bli/försökt låta bli att peta i. Och så har det liksom rullat på men jag har alltid haft något i bakhuvudet.

Nu har jag inte det, trots att det är många saker jag tror vi inte är överens om så är det inget som hela tiden ligger o gör mig osäker eller tar energi. Det känns så... fritt typ? Att faktiskt på riktigt känna att jag inte har en massa begränsningar och oangenäma samtalsämnen/situationer eller liknande jag är rädd för. För det är klart man inte kan känna sig trygg då. I alla fall om man inte som jag är livrädd för att den andre ska bli missnöjd med en eller arg på en (en av sakerna jag vill ta hjälp professionell med).
 
Äh, det är väl inte så stor åldersskillnad på strax över tjugo och precis trettio 😁 Perfekt ju, karlar blir inte lika gamla som oss...

Vi är så gamla att jag sorgset kan önska att jag hittat R för 15-20 år sedan. Så annorlunda livet hade kunnat vara, så mycket mer tid vi hade haft tillsammans... Samtidigt är vi de vi är idag just på grund av det vi varit med om hittills, så vi kanske (ganska troligt) inte alls hade varit kompatibla då.

4 månader och någon vecka kvar tills han kan vara här... Det känns att det börjar närma sig!
Haha, ska man tänka så, då borde jag nog ha äldre män ändå. Genomsnittsåldern för kvinnor i min släkt är inte direkt hög om man säger så. Hade vi varit hundar borde alla fått avelsförbud för länge sedan :cautious: Lite därför också som jag försöker ta hand om mig, och vill umgås med folk som bryr sig om sin hälsa osv, jag vill inte ha levt halva mitt liv redan.
 
Haha, ska man tänka så, då borde jag nog ha äldre män ändå. Genomsnittsåldern för kvinnor i min släkt är inte direkt hög om man säger så. Hade vi varit hundar borde alla fått avelsförbud för länge sedan :cautious: Lite därför också som jag försöker ta hand om mig, och vill umgås med folk som bryr sig om sin hälsa osv, jag vill inte ha levt halva mitt liv redan.
Ni är ju iaf på samma decennium 🙂 När jag och A träffades var han 48 och jag 39. Jag funderade på det lite då men nu är det inget. Men det är ju inpräntat i oss att det i en heterorelation är mer ok om mannen är äldre iofs.

Så dumt.
 
Nä rökning går fetbort för mig! Ofräscht och när man har två föräldrar som kedjeröker o därav är sjuka vill jag inte ha det i mitt framtida förhållande.

Im back at it. Logga in på HP häromdagen och skriver med en intressant kille med mycket gemensamma intressen 🙂 Han vill ses så nästa vecka kanske de blir en dejt!
Även en officer jag pratat med innan som inte bor i stan nu men ska flytta tillbaka hit i sommar som är väldigt trevlig!
 

Hästmänniska och Häst

  • Shettistråden!

Hästavel och Grenar

  • Födda 2017 del 2

Hund, Katt och Andra djur

  • Valp 2020

Allmänt, Fritid och Barn

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp