Utvärderade mina dryga 3 veckor som ickesingel igår. På frågan till honom hur det kändes fick jag "Spännande" till svar. Mycket oklart och ingen fortsättning på det
Jag har också hittat en sak som rubbar hans totala tålamod och lugna humör - en dålig film. Ännu värre - en lång, dålig film. Värst - jag KAN inte stänga av en film (somna går utmärkt
) så han fick vackert titta klart. Och var lika lugn o glad samma sekund filmen var slut igen. Jag kommer gå i terapi resten av livet om det ger mig minsta chans att få en promille av det tålamodet och jämna humöret
Min egna utvärdering av att inte vara singel längre sammanfattades nog bäst av att jag trodde jag behövde vara helt fri för att jag var rädd att fastna i något dåligt igen men att jag inte var redo för så många saker på en gång. Bara att ha en ny människa i mitt liv är så klurigt att det känns som en behövlig normativ ram för min hjärna att ha bestämt att nu är det vi. Det har gett mig så mycket trygghet att inte hela tiden gå och fundera, jag är ju redan nojig och undvikande som fan. Och det ger mig så mycket välbehövlig trygghet i att hans beteende bara är helt konsekvent ända sedan första gången vi sågs oavsett hur stirrig jag är.
En annan sak som hänt är att jag nu ikväll faktiskt skickade in en ansökan till en ny tjänst. Det är verkligen en hemsk sak jag undvikit totalt i mitt liv (har bara fått jobb via kontakter innan) och var till och med det som gjorde att jag inte tog ut min examen. Jag totalvägrade ens läsa annonsen (en intern tjänst) i början, det är obehagligt för mig bara att läsa vilka krav som ställs helt orelaterat
Men han tyckte redan från början att jag skulle visa mitt intresse (för av de praktiska uppgifterna är jag mycket intresserad) och söka. Jag vägrade såklart. På något vis, utan press och minsta tjat, har tydligen hans pepp och stöttning gjort att jag vant mig vid tanken. Nu ett gäng veckor senare (dagen innan sista ansökan...) hade jag till och med vågat be om hjälp med CV och personligt brev och kände mig nöjd med min ansökan och är knappt alls ångestfylld över att ha skickat in den (okej, jag fick 1 h pepp efter att jag klickar på send också vilket kan ha spelat in
). Det kändes faktiskt väldigt fint och äntligen lite ärligt från min sida att våga börja lita på att min väldigt starka känsla av att han bara vill mig väl stämmer. Hittills har jag mest passivt noterat det men inte vågat typ använda mig av det och börja på någon sorts positiv spiral utan mer skeptiskt väntat på att bli motbevisad.
Vilken utläggning
Och jag är väl egentligen portad, dejtar ju inte ens längre