Dejtingtråden nr 29

[Red_Chili]

Tycker många är extremt fixerade vid ens kropp. Jag vill verkligen inte bli grovt sexualiserad av en främmande person, även om jag skickar selfies, fattar inte hur dom tänker.

Jag har insett att jag inte fixar utseenderelaterade kommentarer öht just för att så många män beter sig sådär... Unga klättraren började tex ge mig komplimanger för mitt utseende för ett tag sedan. Ungefär samtidigt blev jag mer avståndstagande rent fysiskt, men kopplade inte att det hängde ihop först.

När jag plötsligt insåg det så sa jag det till honom, att han måste sluta att öht kommentera mitt utseende. Drog ut på det, för det kändes så jobbigt att säga ifrån om en sådan sak, han menade ju inte på något sätt att vara dum, tvärt om. Men han ifrågasatte inte en enda gång och har inte öht nämnt mitt utseende sen dess. Vilket också gjorde mig skeptisk, för jag är inte(!) van vid så direkt respons osv från män. Men tja, han är annorlunda mot alla andra jag träffat. Den saken är iaf klar.

 

[pepp]

Jag hade nog hört av mig om vad fan frågan är (på ett glatt och trevligt sätt ) och inte kompromissat om det är ett förhållande med en engagerad partner jag var ute efter.

Hur tusan gör man det?! Jag kan nog bara "låta" på ett krävande sätt

 

[pepp]

Jag har insett att jag inte fixar utseenderelaterade kommentarer öht just för att så många män beter sig sådär... Unga klättraren började tex ge mig komplimanger för mitt utseende för ett tag sedan. Ungefär samtidigt blev jag mer avståndstagande rent fysiskt, men kopplade inte att det hängde ihop först.

När jag plötsligt insåg det så sa jag det till honom, att han måste sluta att öht kommentera mitt utseende. Drog ut på det, för det kändes så jobbigt att säga ifrån om en sådan sak, han menade ju inte på något sätt att vara dum, tvärt om. Men han ifrågasatte inte en enda gång och har inte öht nämnt mitt utseende sen dess. Vilket också gjorde mig skeptisk, för jag är inte(!) van vid så direkt respons osv från män. Men tja, han är annorlunda mot alla andra jag träffat. Den saken är iaf klar.

Känner igen mig, S säger mycket sånt, samt skriver.

Jättebra att du kan ta upp det!
Jag är helt värdelös på sånt.

 

[enough]

Jag känner mig rådvill med E. Det känns jättebra när vi ses, vi ses fortfarande alltid hos mig, vi pratar, lagar mat, tar nån promenad, bara umgås. Allt känns verkligen innerligt och intimt. Men vi har fortfarande pratat nästan zero om oss, det enda förutom det jag skrivit i tråden tidigare är att jag för någon månad sen messade henne att jag tycker om henne väldigt mycket men att det inte innebär att något behöver ändras mellan oss. Hon skrev tillbaka typ detsamma och att hon också tycker att vi har det väldigt bra.

Så allt är ju "bra" men det är så jobbigt att inte veta var jag har henne. Jag vill ju inte att nåt ska ändras egentligen, vill inte förstöra det fina vi har med tråkig vardag, stress, dåligt humör och barn (mina). Jag vill bara ha det fina och bra. Och jag vill absolut inte inte bli sambo förrän tidigast när mina barn flyttat hemifrån om 10 år. Men det är grejen att inte veta hur hon ser på det här som gnager.

Samtidigt skulle jag inte klara av att höra att hon inte har några känslor. Då skulle vi behöva sluta ses. Finns det nåt kryphål där man är garanterad ett positivt svar?

Hur hade ni gjort?

Jag brukar komma till ett läge där det är jobbigare att låta bli att prata om det än att göra det, och då blir det ett snack (ofta pillow talk eller i annat avslappnat läge) och det brukar falla på plats och bli bra. Självklart jobbigt om det visar sig vara annorlunda än man hoppats men då har man nåt att utgå ifrån som ändå känns mycket bättre än ovisshet.
Jag tycker du ska berätta ungefär samma som du skrev här, men när ni träffas och kan fortsätta prata om det i stället för att skriva och tolka sms.

 

[pepp]

Fast hur roligt är det att hela tiden behöva vara den som engagerar sig i grejer. Lagom roligt att behöva vara projektledare. Hon har ju varit den som hör av sig och får typ ingen respons tillbaka.

Exakt så.
Jag vill ha engagemang, nån som saknar mig, nån som faktiskt frågar hur jag har det.
Utan att jag ska behöva skriva till honom innan.

 

[pepp]

Om jag hade känt att jag behövde det för min egen skull hade jag nog hört av mig och frågat vad som pågår men det hade inte varit för att projektleda något utan som sagt för min egen skull.

Jag känner mig dock på, innan jag åkte så frågade jag om jag hörde av mig för mycket, han är låg på energi, så jag tänker att jag tar energi från honom.

Hans svar var: "Jag tycker verkligen inte du hör av dig för ofta"

 

[Migo]

Jag har insett att jag inte fixar utseenderelaterade kommentarer öht just för att så många män beter sig sådär... Unga klättraren började tex ge mig komplimanger för mitt utseende för ett tag sedan. Ungefär samtidigt blev jag mer avståndstagande rent fysiskt, men kopplade inte att det hängde ihop först.

När jag plötsligt insåg det så sa jag det till honom, att han måste sluta att öht kommentera mitt utseende. Drog ut på det, för det kändes så jobbigt att säga ifrån om en sådan sak, han menade ju inte på något sätt att vara dum, tvärt om. Men han ifrågasatte inte en enda gång och har inte öht nämnt mitt utseende sen dess. Vilket också gjorde mig skeptisk, för jag är inte(!) van vid så direkt respons osv från män. Men tja, han är annorlunda mot alla andra jag träffat. Den saken är iaf klar.

Det var en av sakerna som gjorde att jag fick upp ögonen för R. Han kommenterar -aldrig- mitt utseende på ett värderande sätt. Väldigt befriande och uppfriskande.

 

[pepp]

Jag brukar komma till ett läge där det är jobbigare att låta bli att prata om det än att göra det, och då blir det ett snack (ofta pillow talk eller i annat avslappnat läge) och det brukar falla på plats och bli bra. Självklart jobbigt om det visar sig vara annorlunda än man hoppats men då har man nåt att utgå ifrån som ändå känns mycket bättre än ovisshet.
Jag tycker du ska berätta ungefär samma som du
skrev här, men när ni träffas och kan fortsätta prata om det i stället för att skriva och tolka sms.

Detta ska jag försöka ta till mig och prata med S. Gissar jag rätt kommer han ringa imorgon, säkert för att ligga..

Har ärligt funderat på att inte svara dels pga honom dels pga behöver vara ensam efter 5 dagar i sällskap (introvert)

 

[the_connemara]

Hur tusan gör man det?! Jag kan nog bara "låta" på ett krävande sätt

Jag med Men det blir värre ju längre jag skjuter på det och ju oftare jag säger ifrån och står upp för mina känslor desto lättare och därmed med mindre anklagande blir det. Så jag övar på! Med varierande resultat

 

[pepp]

Jag med Men det blir värre ju längre jag skjuter på det och ju oftare jag säger ifrån och står upp för mina känslor desto lättare och därmed med mindre anklagande blir det. Så jag övar på! Med varierande resultat

Jag skickade detta:
"Pågår det något?

Jag orkar inte hålla på vara drivande hela tiden.
Vill du backa så säg det nu "

Vi har ändå träffats två månader. Jag tycker åtminstone om honom mer än sex, så vi får se

 

[the_connemara]

Ang anklagande osv så är kollegan nog den tålmodigaste jag träffat alltså Jag var arg som ett bi när vi sågs pga 32 grader varmt (jag HATAR värme), vi skulle till någon jävla barbecuegrej och jag hade svinont i mitt knä. Idag när jag åkt hem skickade jag ett sms och bad om ursäkt för mitt humör och alla mina egenheter. Fick till svar att han tyckt jag varit trevlig hela helgen Puh.

Kanske har jag ändå blivit bättre på att faktiskt uttrycka det som gör mig irriterad eller upprörd. Istället för att bara försöka hålla masken och bli irriterad på personen jag umgås med istället. Jag kan ju såhär i efterhand inse att han gav mig sympatier i stället för att tycka jag var en gnällig jävel pga mitt knä gjorde ju jäkligt ont och jag får verkligen panik när det är så himla varmt och klagar verkligen aldrig annars på vädret. Men jag hade ju haft ungefär 0 % tålamod med mig själv kan jag villigt erkänna.

 

[the_connemara]

Jag skickade detta:
"Pågår det något?

Jag orkar inte hålla på vara drivande hela tiden.
Vill du backa så säg det nu "

Vi har ändå träffats två månader. Jag tycker åtminstone om honom mer än sex, så vi får se

Håller tummarna för ett bra svar och kanske mest att ni kan prata irl! Det är så mycket lättare när man väl börjat våga göra det. Jag har haft så många diskussioner om precis allt typ med kollegan vid det här laget och känner mig faktiskt himla nöjd. Att träffa honom har sammanfallit med typ allt annat jobbigt i mitt liv som gjort att mitt tålamod är verkligen sämst men det har ändå hjälpt mig att faktiskt ta upp varenda liten sak som ens börjat skava. Och det blir ju alltid bättre av att prata istället för att vara tyst och bli avståndstagande (that's me).

 

[enough]

Vilken drömdejt jag hade med Z idag!
Vädret var på vår sida vilket inte gjorde det sämre såklart. Tog med honom på min långa favoritpromenad med flera badstopp längs vägen, mysigt hångel och picknickmat på klippor vid vattnet medan båtar åkte förbi . Det var som en prippsblåreklam (förutom lite skabbigare huvudpersoner ) Sen drog vi hem till min skuggiga balkong ett tag och hamnade så småningom i säng, även det mysigt. Nervöst med ny person som alltid, men många såna där "glittra varann i ögonen"-moments.

Han är go och skön att hänga med, och jag är jätteattraherad. Kanske att det ibland blir en osynk i pratet (han pratar mer) men jag tycker ändå han är bra på att lyssna också. Nu blir det barnvecka här så vi kommer nog få längta lite efter att ses igen som det verkar.

 

[the_connemara]

Vilken drömdejt jag hade med Z idag!
Vädret var på vår sida vilket inte gjorde det sämre såklart. Tog med honom på min långa favoritpromenad med flera badstopp längs vägen, mysigt hångel och picknickmat på klippor vid vattnet medan båtar åkte förbi . Det var som en prippsblåreklam (förutom lite skabbigare huvudpersoner ) Sen drog vi hem till min skuggiga balkong ett tag och hamnade så småningom i säng, även det mysigt. Nervöst med ny person som alltid, men många såna där "glittra varann i ögonen"-moments.

Han är go och skön att hänga med, och jag är jätteattraherad. Kanske att det ibland blir en osynk i pratet (han pratar mer) men jag tycker ändå han är bra på att lyssna också. Nu blir det barnvecka här så vi kommer nog få längta lite efter att ses igen som det verkar.

Så fint Även om det hade varit min variant av skräckdejt Tur inte folk är som mig

 

[pepp]

Håller tummarna för ett bra svar och kanske mest att ni kan prata irl! Det är så mycket lättare när man väl börjat våga göra det. Jag har haft så många diskussioner om precis allt typ med kollegan vid det här laget och känner mig faktiskt himla nöjd. Att träffa honom har sammanfallit med typ allt annat jobbigt i mitt liv som gjort att mitt tålamod är verkligen sämst men det har ändå hjälpt mig att faktiskt ta upp varenda liten sak som ens börjat skava. Och det blir ju alltid bättre av att prata istället för att vara tyst och bli avståndstagande (that's me).

I wish, han är svår.
Han kallade sina möten för fight club innan jag riktigt fick veta vilka dom var så....

 

[enough]

Så fint Även om det hade varit min variant av skräckdejt Tur inte folk är som mig

Haha, en del av mig kan faktiskt se vad du menar, och i ett annat läge eller med en annan person hade jag också kunnat bli skräckslagen av ett sånt arrangemang.

 

[the_connemara]

I wish, han är svår.
Han kallade sina möten för fight club innan jag riktigt fick veta vilka dom var så....

Nu hänger jag inte med

Men du. Ställ krav för bövelen! Uttryck vad du saknar och då ska det finnas en vilja att möta dig. Du kommer aldrig må bra om du inte känner dig förstådd (eller ännu värre om du gjort dig förstådd och känner dig förbisedd såklart).

 

[the_connemara]

Haha, en del av mig kan faktiskt se vad du menar, och i ett annat läge eller med en annan person hade jag också kunnat bli skräckslagen av ett sånt arrangemang.

Puh! Haha. Ja, det hade nog kunnat funka för mig om det var en person jag kände styrde upp det tillräckligt utan att jag kände mig jobbig med mina frågor innan Men när det blir bra är det ju mysigt ❤

 

[pepp]

Nu hänger jag inte med

Men du. Ställ krav för bövelen! Uttryck vad du saknar och då ska det finnas en vilja att möta dig. Du kommer aldrig må bra om du inte känner dig förstådd (eller ännu värre om du gjort dig förstådd och känner dig förbisedd såklart).

Fattar det vill inte skriva ut mötena bara.

 

[Tonto]

Jag har insett att jag inte fixar utseenderelaterade kommentarer öht just för att så många män beter sig sådär... Unga klättraren började tex ge mig komplimanger för mitt utseende för ett tag sedan. Ungefär samtidigt blev jag mer avståndstagande rent fysiskt, men kopplade inte att det hängde ihop först.

När jag plötsligt insåg det så sa jag det till honom, att han måste sluta att öht kommentera mitt utseende. Drog ut på det, för det kändes så jobbigt att säga ifrån om en sådan sak, han menade ju inte på något sätt att vara dum, tvärt om. Men han ifrågasatte inte en enda gång och har inte öht nämnt mitt utseende sen dess. Vilket också gjorde mig skeptisk, för jag är inte(!) van vid så direkt respons osv från män. Men tja, han är annorlunda mot alla andra jag träffat. Den saken är iaf klar.

Har inte något emot att få kommentarer på mitt utseende av någon jag är bekväm med faktiskt. Men fattar att det kan vara en turn-off.