Dejtingtråden nr 30!

[the_connemara]

Att jag också skrev till @Bison att nu var hon väl ännu stolt över mig efter dessa inlägg ❤

 

[the_connemara]

@_Taggis_ ang corona så är det verkligen väldigt varierande hur folk gör. På jobbet har vi ju haft munskydd sedan typ innan alla andra känns det som och är väldigt åtskilda grupper emellan. Jag hade ju redan börjat dejta förra kollegan innan vi delades upp helt så det kändes liksom inte så relevant. Med nuv jobbar jag vissa veckor en del timmar samtidigt och det är inte möjligt att hålla totala avstånd hos oss pga trångt. Men annars var det faktiskt inget jag tog någon hänsyn till. Jag träffar i princip ingen alls utöver folk på jobbet privat så min coronaanpassning är mer hålla avstånd när jag är på Ica. Resten av livet är liksom alltid coronaanpassat

 

[_Taggis_]

Fast alla följer ju inte rekommendationerna och vissa verkar ju köra på som vanligt, så de dejtar nog som vanligt också.
Jag träffar ju han från dansen. Men jag jobbar hemifrån så träffar väldigt lite människor. Men jag hade ju inte tänkt att vi skulle träffas på det viset vi nu gör.
De flesta mår ju inte bra av att vara ensamma så mycket. Jag gör iaf inte det och då ser jag mig ändå som en ganska osocial person.

Ja så är det verkligen. Jag träffar ju bara vad-det-nu-är + barnet. Och så ett fåtal utvalda andra personer som ingår i samma familj. Räknar då inte in stallfolk och kollegor eftersom jag inte direkt är nära dom. Och ja, det tär verkligen detta isolerande, trots att jag också ser mig som en person som klarar ensamhet väldigt bra...

 

[_Taggis_]

@_Taggis_ ang corona så är det verkligen väldigt varierande hur folk gör. På jobbet har vi ju haft munskydd sedan typ innan alla andra känns det som och är väldigt åtskilda grupper emellan. Jag hade ju redan börjat dejta förra kollegan innan vi delades upp helt så det kändes liksom inte så relevant. Med nuv jobbar jag vissa veckor en del timmar samtidigt och det är inte möjligt att hålla totala avstånd hos oss pga trångt. Men annars var det faktiskt inget jag tog någon hänsyn till. Jag träffar i princip ingen alls utöver folk på jobbet privat så min coronaanpassning är mer hålla avstånd när jag är på Ica. Resten av livet är liksom alltid coronaanpassat

Jag syftade mest till dejtingappar och liknande kontakter som en inte har i sin vardag alls... Jag var tex och drack kaffe och gick en hundpromenad med en kollega förra helgen, så hade vi för ovanlighetens skull jobbat ihop under veckan. Det är ju inte så konstigt. Men ja har vänner som jag inte träffat på flera månader och de åker jag inte och hälsar på även om de bara bor 3 mil bort...

 

[_Taggis_]

Skiftarbete, sjuka och annat har gjort att vi inte träffats speciellt mkt. Var dit en snabb sväng tidigare i veckan innan alla blev sjuka, när de blev friska började jag jobba 12 tim per dygn. Han skrev i förrgår att han hade velat ses men barnet var ju sjukt och igår när det hade gått 48 timmar sedan symptom och han tyckte jag kunde komma förbi så ja... då var jag på jobbet. Det vill sig som inte

Känner mig frustrerad men det är ju ändå lite skönt att han uttrycker nån sorts vilja att ses. Jag har känt mig osäker på sistone men samtidigt inte lika mkt när vi väl ses. Jag tror att jag mest kört fast i mina egna känslor och det kanske inte alltid är helt verklighetsförankrat men det blir också svårt att få en motpol till sitt eget grubblande när vi inte ses... Är nyttigt för mig att se på mina känslor så obejktivt det nu går. Jag tror inte jag gjort det innan faktiskt. Jag antar att det var det som var meningen med att vi skulle träffas. Jag har insett väldigt mkt om mig själv på kort tid.
Fick också en förklaring till senaste månadens dåliga form då vi sågs i veckan, han har fått en del hälsoproblem som inte är riktigt bra och dessutom lite oklara, men är nu under utredning. Tack och lov är det inte covidrelaterat, men han kan nu anses vara i en riskgrupp för covid och det känns inte bra. Så jag fick genast lite dåligt samvete för att jag varit så sur på hans initiativlöshet på sistone.
Just nu sitter jag mest och hoppas att den här jobbperioden kan ta slut så vi kanske kan ses igen. Och hoppas för guds skull att jag håller mig frisk, och han med. Så inte nåt sånt ska sabba allt igen. Jag behöver verkligen att vi ses snart. Så självständig är jag

 

[FadeAway]

Av tindertjejers profiler att döma så är "för kort" = om man är kortare än tjejen i klackar :P

Jag skulle säga ja på den. Jag anser iofs att både kvinnor och män av medellängd är korta.
Jag är hyfsat lång och vill ha en partner som också är det.

 

[Elektronen]

Förstår inte varför det ens behöver vara en grej?
På mitt jobb har många dejtat, legat, varit tillsammans, gjort slut och träffat nya.
Har flera buksystrar och funderar aldrig över det.

Relationen till min kollega är avspänd, jag är vän med hans tjej och vi sitter ofta och pratar alla tre på kontoret.
Inga konstigheter

Nej det är klart det inte måste vara en grej. Men jag får väl mest dålig samvete mot danskille 2, som ju ändå är en person jag tycker om även om jag insåg att jag inte tycker om honom på det viset. Även om jag vet att man inte kan ta ansvar för andras känslor så vill jag inte såra någon.

Men skönt att det fungerar bra för er .

Jag tror sådana insikter är bra! För mig känns det också som att jag äntligen kunnat börja skifta fokus mot vad Jag faktiskt mår bra av istället för att hela tiden hamna i att anpassa mig med precis allt. Jag har aldrig trott att jag haft några utseendepreferenser och det bevisas bara gång på gång faktiskt. Det gör mig faktiskt lite glad för jag har aldrig upplevt mig som utseendefixerad och tycker det är väldigt besvärande.

Alltså jag har aldrig haft problem med det faktiskt. Trots att jag tycker många saker är sjukt besvärande och jobbiga har jag aldrig haft problem med att ha olika typer av relationer även inom grupper som jobb/vänner/plugg. Tror att någon anledning kanske kan vara att om det är personer som skulle ställa till med drama för det så är det nog redan personer som gör mig för osäker för att ens involvera mig närmre med dem?

En av mina närmsta kollegor har jag också haft någon typ av grej med (men utan sex o inget dejtande) men det är liksom inget problem. Han vet det mesta om de andra kollegorna också, vi är nära vänner liksom och jag får alltid jättemycket bra stöd o råd av honom.

Jag känner väl mest att vi är ju vuxna människor som har vuxna relationer. Det är liksom helt normalt och varken konstigt eller besvärande. Vi är ju inte isolerade små öar som lever på varsin kant och betraktar varandra allihopa från samma hörn livet ut.

Både nuv och han jag dejtade I somras var inklämda i vårt lilla fikarum i fredags och jag tänkte inte ens på det. Min övertrötta kollega (det blir svårt när alla är kollegor, detta är en annan ) insåg det dock lite för sent och hade hysteriskt roligt åt det men normalt sett är det inget som påverkar alls. Vi har väl iofs en rätt inkluderande o bra stämning i grunden så alla är ju måna om att det inte blir helt wierd liksom.

Tex den förra danskillen och hans känslor är ju inget som rör varken dig och den nya öht. Blir han så besvärad så får han väl hålla sig undan eller ta tag i det.

Samma med att folk känner sig utelämnade för att de delat med sig av sig själva i en relation som tagit slut. Alltså det hör till. Att börja göra folk obekväma för det i efterhand är bara något man själv behöver ta tag i. Vi är inte tysta, isolerade små öar! Jag tycker snarare det föder en grogrund för dåliga relationer att allt så sjukligt privat. Got that T-shirt big time.


Fattar ej hur JAG kan skriva detta som egentligen är så jävla rädd för allt och nedrans introvert

Det låter avslappnat ändå, skönt!
Det är just drama jag oroar mig för! Även om danskille 2 inte alls känns som en dramatisk typ, danskille 3 vet jag inte. Men tror han har för mycket självförtroende för att bry sig så mycket.
Men absolut jag kan inte ta ansvar för hans känslor.

Men jag berättade faktiskt för danskille 3 i helgen, han reagerade väl inte direkt på det. Men jag är ju inte världens smidigaste människa. I samma segment som jag berättar att jag dejtat danskille 2 men insåg att jag inte gillar honom på det viset, så slänger jag även in att jag har väldigt svårt för att få känslor för folk och att jag dejtat en del sista åren. Lite så "känn dig inte speciell" .

Men jag vet inte ens vad jag skulle kalla det vi gör. Nu när det är som det är blir det ju att vi bara ses hemma hos någon. Och har bara setts i 2 veckor varav största delen av första veckan var helt platoniskt. Det känn mycket längre.

Mitt problem är nog främst inte att känna mig utelämnad om jag berättar privata saker. Men att personen inte vill lyssna eller inte kan hantera att allt är/varit bra hela tiden. Men då kan jag iof avfärda den som någon jag inte vill träffa längre...

 

[Bison]

Nej det är klart det inte måste vara en grej. Men jag får väl mest dålig samvete mot danskille 2, som ju ändå är en person jag tycker om även om jag insåg att jag inte tycker om honom på det viset. Även om jag vet att man inte kan ta ansvar för andras känslor så vill jag inte såra någon.

Men skönt att det fungerar bra för er .


Det låter avslappnat ändå, skönt!
Det är just drama jag oroar mig för! Även om danskille 2 inte alls känns som en dramatisk typ, danskille 3 vet jag inte. Men tror han har för mycket självförtroende för att bry sig så mycket.
Men absolut jag kan inte ta ansvar för hans känslor.

Men jag berättade faktiskt för danskille 3 i helgen, han reagerade väl inte direkt på det. Men jag är ju inte världens smidigaste människa. I samma segment som jag berättar att jag dejtat danskille 2 men insåg att jag inte gillar honom på det viset, så slänger jag även in att jag har väldigt svårt för att få känslor för folk och att jag dejtat en del sista åren. Lite så "känn dig inte speciell" .

Men jag vet inte ens vad jag skulle kalla det vi gör. Nu när det är som det är blir det ju att vi bara ses hemma hos någon. Och har bara setts i 2 veckor varav största delen av första veckan var helt platoniskt. Det känn mycket längre.

Mitt problem är nog främst inte att känna mig utelämnad om jag berättar privata saker. Men att personen inte vill lyssna eller inte kan hantera att allt är/varit bra hela tiden. Men då kan jag iof avfärda den som någon jag inte vill träffa längre...

Jag tycker du gör saker onödigt besvärliga för dig.
Det finns inget att ha dåligt samvete över.
Jag hade tyckt det varit lite märkligt om någon jag träffar berättar om folk han legat med, jag tar för givet att han legat med en massa tjejer och att det inte är helt omöjligt att jag känner någon av dem om vi umgås i samma kretsar.
Drama över sånt hör hemma på högstadiet, inte bland vuxna människor.

 

[MidnightSoul]

Går inge bra med killen jag gillar. Han fick nå freak out där hans hjärna fick för sig att vi är tillsammans fast vi inte är det och har sagt att vi inte ens dejtar för ens vi träffas. Han sa att det inte var jag. Men det känns som det. Jag är inte smidigast när det gäller relationer och mänskligt socialt samspel.

 

[sorbifolia]

Går inge bra med killen jag gillar. Han fick nå freak out där hans hjärna fick för sig att vi är tillsammans fast vi inte är det och har sagt att vi inte ens dejtar för ens vi träffas. Han sa att det inte var jag. Men det känns som det. Jag är inte smidigast när det gäller relationer och mänskligt socialt samspel.

Det låter ju onekligen som att det är honom som har lite svårt med sociala relationer här.... Var det killen du spelar online-games med?

Det ÄR ju svårt det här att lära känna någon utan att träffas IRL.... Jag har numera chattat med journalisten i typ 3 månader, och dels om ganska personliga "utlämnande" saker... I min värld känns det ungefär som att vi "dejtar" fast online, om du fattar? Men på den senaste veckan har han inte hört av sig alls, och bara svarat helt kort om jag skrivit något. Så då måste jag ju ta mig en funderare och inse att han kanske har en helt annan uppfatning om våran "relation" än vad jag har... Vilket så klart är helt okej, men en påminning om att ha i åtanke att alla har olika bakgrund och syn på hur man interagerar med andra människor och vad det betyder.

Förlåt om det här blev bara svammel!

 

[Migo]

Det låter ju onekligen som att det är honom som har lite svårt med sociala relationer här.... Var det killen du spelar online-games med?

Det ÄR ju svårt det här att lära känna någon utan att träffas IRL.... Jag har numera chattat med journalisten i typ 3 månader, och dels om ganska personliga "utlämnande" saker... I min värld känns det ungefär som att vi "dejtar" fast online, om du fattar? Men på den senaste veckan har han inte hört av sig alls, och bara svarat helt kort om jag skrivit något. Så då måste jag ju ta mig en funderare och inse att han kanske har en helt annan uppfatning om våran "relation" än vad jag har... Vilket så klart är helt okej, men en påminning om att ha i åtanke att alla har olika bakgrund och syn på hur man interagerar med andra människor och vad det betyder.

Förlåt om det här blev bara svammel!

Svårt, kanske. Omöjligt? Nej! Det handlar som så ofta om att vara rak och ärlig, inte övertolka och våga vara sig själv.

Under det dryga året vi flirtade träffades vi i sammanlagt 18 dagar, resten var online. Nu har vi bott ihop i en dryg månad och det är... bättre än jag kunnat ana!

 

[Zinfernia]

Det där är verkligen olika. För några år sedan skrev jag jättemycket med en kille som bodde i en stad några timmars körväg från mig. Jag hade en väldigt lugn period på jobbet och en massa dötid att slå ihjäl. Han var kul att skriva med men i och med avståndet visste jag redan från början att jag inte var intresserad av något mer, han var bara ett tidsfördriv som fick arbetstimmarna att gå lite fortare.

Han å sin sida tog vår "relation" på största allvar, vilket jag inte förstod förrän vi hade messat i några veckor och han plötsligt skrev att han var kär i mig och undrade om jag hade några känslor för honom.
Jag svarade rätt brutalt att jag inte kände något alls. Jag kan inte bli kär i någon på avstånd utan jag måste träffa personen först, det spelar ingen roll hur många mil text vi än skrivit för jag känner ingenting för någon jag inte sett framför mig. Jag kan ha förhoppningar och se framemot att träffa någon jag bara snackat med över nätet men några kärlekskänslor är det inte tal om.

Tänk vilket antiklimax att bli kär i någon online, skriva med varandra i flera veckor/månader, sedan bestämma träff och väl där upptäcka att den stora kärleken stinker svett

 

[Sezziyanen]

Det där är verkligen olika. För några år sedan skrev jag jättemycket med en kille som bodde i en stad några timmars körväg från mig. Jag hade en väldigt lugn period på jobbet och en massa dötid att slå ihjäl. Han var kul att skriva med men i och med avståndet visste jag redan från början att jag inte var intresserad av något mer, han var bara ett tidsfördriv som fick arbetstimmarna att gå lite fortare.

Han å sin sida tog vår "relation" på största allvar, vilket jag inte förstod förrän vi hade messat i några veckor och han plötsligt skrev att han var kär i mig och undrade om jag hade några känslor för honom.
Jag svarade rätt brutalt att jag inte kände något alls. Jag kan inte bli kär i någon på avstånd utan jag måste träffa personen först, det spelar ingen roll hur många mil text vi än skrivit för jag känner ingenting för någon jag inte sett framför mig. Jag kan ha förhoppningar och se framemot att träffa någon jag bara snackat med över nätet men några kärlekskänslor är det inte tal om.

Tänk vilket antiklimax att bli kär i någon online, skriva med varandra i flera veckor/månader, sedan bestämma träff och väl där upptäcka att den stora kärleken stinker svett

De kanske inte ens ser ut som sina bilder-.-

 

[Zinfernia]

De kanske inte ens ser ut som sina bilder-.-

Jamen precis.

Det är lite som när random män hör av sig på dejtingsajter och direkt frågar om man vill ligga. Dude, jag vet inte ens om jag har lust att ge dig en kram, hur ska jag då veta här och nu om jag vill ligga med dig?

 

[Red_Chili]

De kanske inte ens ser ut som sina bilder-.-

Just det är väl ändå ett mindre problem så länge personen är lika ärlig och lätt att kommunicera med IRL som online? (Att någon har tex en 20 år gammal bild på sig själv ser jag alltså mest som ett problem om det innebär att personen samtidigt ljugit om sin ålder)

 

[MidnightSoul]

Det låter ju onekligen som att det är honom som har lite svårt med sociala relationer här.... Var det killen du spelar online-games med?

Det ÄR ju svårt det här att lära känna någon utan att träffas IRL.... Jag har numera chattat med journalisten i typ 3 månader, och dels om ganska personliga "utlämnande" saker... I min värld känns det ungefär som att vi "dejtar" fast online, om du fattar? Men på den senaste veckan har han inte hört av sig alls, och bara svarat helt kort om jag skrivit något. Så då måste jag ju ta mig en funderare och inse att han kanske har en helt annan uppfatning om våran "relation" än vad jag har... Vilket så klart är helt okej, men en påminning om att ha i åtanke att alla har olika bakgrund och syn på hur man interagerar med andra människor och vad det betyder.

Förlåt om det här blev bara svammel!

Ja, vi har nån t varandra i 1,5 år.
Det viktiga är ju att kommunicera. Vilket han gör mer än folk som anses vara normala. Vi har pratat om att vi gillar varandra. Vi har oxå pratat om att vi inte ens dejtar innan vi har träffats. Han försvinner inte i bara tomma intet utan han säger ju till om vad som händer.

Känns som det bli mest svammel här med. Blev jäkligt förvånad dock, då han har varit väldigt duktig på att skriva gulliga saker. Som att han dag fick en bra start då han hade ett meddelande från mig när han vaknade.

 

[sorbifolia]

Just det är väl ändå ett mindre problem så länge personen är lika ärlig och lätt att kommunicera med IRL som online? (Att någon har tex en 20 år gammal bild på sig själv ser jag alltså mest som ett problem om det innebär att personen samtidigt ljugit om sin ålder)

För mig är det ett problem, för mig är fysisk attraktion viktigt. Så även det är nog olika....
Jag kan gilla någon jättemkt i text, men om jag inte är attraherad av deras fysik IRL så hamnar de i "vänfacket".

 

[Red_Chili]

För mig är det ett problem, för mig är fysisk attraktion viktigt. Så även det är nog olika....
Jag kan gilla någon jättemkt i text, men om jag inte är attraherad av deras fysik IRL så hamnar de i "vänfacket".

Fast så länge bilderna man sett tydligt är på samma person så... hur mycket kan det påverka? Alla har ju bra och dåliga vinklar ur fotosynpunkt, men det är inte som att jag måste se en person ur precis rätt vinkel hela tiden för att se den som attraktiv och att den slutar vara attraktiv om jag skulle hamna så att jag ser den ur en mindre charmig vinkel.

 

[sorbifolia]

Fast så länge bilderna man sett tydligt är på samma person så... hur mycket kan det påverka? Alla har ju bra och dåliga vinklar ur fotosynpunkt, men det är inte som att jag måste se en person ur precis rätt vinkel hela tiden för att se den som attraktiv och att den slutar vara attraktiv om jag skulle hamna så att jag ser den ur en mindre charmig vinkel.

Jodå, men om det blir som du skrev i förra inlägget att bilderna är 20 år gamla, så kan ju personen se ganska mkt annorlunda ut... Som jag då som dejtar folk +/- 40 år, så känns det som det spelar roll om den ser ut som 30 eller 50 år... Man kan lätt ha gått upp 15 kg i vikt, tappat hår, muskler, m.m... Klart om jag skulle gifta mig med någon så kommer jag inte dumpa dem för att de börjar se gamla ut, men det blir ju annorlunda.

Har faktiskt varit på dejt med en som hade en så gammal bild på sin dejtingprofil att jag inte kände igen personen IRL. Känns lite opportunistiskt.

 

[Migo]

Fast så länge bilderna man sett tydligt är på samma person så... hur mycket kan det påverka? Alla har ju bra och dåliga vinklar ur fotosynpunkt, men det är inte som att jag måste se en person ur precis rätt vinkel hela tiden för att se den som attraktiv och att den slutar vara attraktiv om jag skulle hamna så att jag ser den ur en mindre charmig vinkel.

Jag såg R på bild några dagar innan vi sågs Som demi faller jag för personen, upplever inte attraktion annars så en bild är helt meningslös