Dejtingtråden nr 30!

Status
Stängd för vidare inlägg.
Att förväntas vara tillgänglig (emotionellt, tidsmässigt) efter 7 veckors av radiotystnad är ju verkligen ett jäkla otyg

Det kändes väldigt konstigt för mig 🙈 Speciellt när jag upplever att jag gett mycket space enligt från hans sida specifika önskemål. Därför jag lät tiden gå tex då avböjandet kring min sista fråga av att ses var att han behövde egentid. Och uppmuntrat till öppenhet kring psykiskt välmående men inte möts av något intresse alls där mer än att han stöttat mig efter förmåga typ.
 
Var tvungen att ställa in kvällens middag med ganska kort varsel (vid lunchtid).. :( igår fick jag en riktigt kraftig migränattack med totalt synbortfall, och huvudvärken låg kvar hela natten vilket resulterade i dålig sömn. Trots mat, dusch, kaffe, massa vatten plus nu 3 naproxen så ligger den molande värken kvar.
Ska antagligen försöka åka dit under nästa vecka då han bor närmre min praktikplats så vi får ses då :)
 
Så kan jag också känna. Har varit med om det någon gång att det blivit fel bara för att man byggt upp en bild av hur den andre är och sen stämde det inte alls.

Men tycker också det blir mysko om det blir helt tyst i flera dagar om det är någon man är genuint intresserad av.
Jag skrev med en på tinder väldigt kort och han frågade om vi skulle ses på en kaffe till helgen (det här var typ tis-ons). Jag svarade att det kan nog fungera. Sen hörde jag inget mer, men på lördag skriver han och frågar om vi ska ses 10 på söndag. Då har ju jag nästn glömt bort att det var en som frågat om fika och det är inte som att jag kommer hålla hela min helg öppen.

Så jag föredrar nog ändå att ha en konversation.
Ja, men visst, konversation är bättre än helt tyst alla gånger! Och nu när jag var tvungen att ställa in vår första dejt är jag ännu mer mån om att upprätthålla konversationen för att visa att jag är intresserad. Men det är ju stor skillnad på konversation och konversation. Nu känns det som att vi skriver brev till varandra nästan, långt och mycket och ganska känslosamt, alltså, det är inte kallprat alls utan vi kommer in på stora/viktiga saker. Svårt att beskriva riktigt men det känns nära, och det är det som skrämmer mig.
 
... plus att hur skulle en man reagerat om en kvinna gjort likadant? Sprungit och skrikit åt andra hållet gissar jag :grin:

Förlåt för lite sen på bollen, men det här känns ganska sexistiskt.... (eller vafan det heter på svenska - könsdiskriminerande?)

Även män jag dejtat som varit uttalade 'anti-feminister' har erbjudit stöd om jag berättat att jag mått dåligt emotionelt, så jag känner inte alls igen karakteristiken från @Stefffie

Och kom ihåg - folk brukar ofta uppföra sig på det vis som omgivningen förväntar att dom ska, så att sprida denna typen karakteristiker kan faktiskt ha tvärt om den effekten som (förhoppningsvis) är önskad...
 
Jag känner inte heller igen det om något så blir man erbjuden mängder med "hjälp" och "sällskap" om man uttrycker något sådant.

Det blir även lite tråkigt om man nu ska prata strukturer osv att referera det till som att män är trash när de uttrycker svaghet eller att man mår dåligt. Det kanske inte är helt rätt person, plats eller sammanhang men det kan även vara för att man helt enkelt inte vet hur och var när detta skulle vara eftersom man "egentligen" inte ska säga något alls.

Så att sen om en man uttrycker att man inte mått bra på det direkt få en negativ reaktion eller att man är trash ja då bidrar man ju själv till att män bara ska hålla käften och inte säga något om de mår dåligt.
 
Förlåt för lite sen på bollen, men det här känns ganska sexistiskt.... (eller vafan det heter på svenska - könsdiskriminerande?)

Även män jag dejtat som varit uttalade 'anti-feminister' har erbjudit stöd om jag berättat att jag mått dåligt emotionelt, så jag känner inte alls igen karakteristiken från @Stefffie

Och kom ihåg - folk brukar ofta uppföra sig på det vis som omgivningen förväntar att dom ska, så att sprida denna typen karakteristiker kan faktiskt ha tvärt om den effekten som (förhoppningsvis) är önskad...

Läxa inte upp mig. Bara för att man misstänker att en viss reaktion kommer att komma betyder inte att man agerar på den (utan snarast är resignerat förberedd). @Stefffie var ju tex inte otrevlig gentemot honom men jag betvivlar starkt att reaktionen varit likadan om deras roller var omvända.

Min generation är till stor del förlorad, män i min ålder har sällan fått lära sig hantera jobbiga känslor (tyvärr). Det betyder fortfarande inte att vi som kvinnor ska tassa runt och vara snälla mot de små liven när de behöver oss för att "fixa" sådant. Min generation har försökt med att vara förstående men det har bevisligen inte hjälpt... och det får vara nog nu. Varför tror du så många kvinnor blir utbrända?! En stor del av det är att vi fått ta en stor last i hemmet samtidigt som vi ska klara av jobb som blir alltmer krävande.

Att som du säger ha förväntningar på hur omgivningen ska reagera gör att den reagerar så är larv i sammanhanget. Hur många kvinnor har inte förväntat sig att vuxna män ska bete sig som vuxna och sedan sett att så är inte fallet?! Nej, jag säger att det är dags att sluta curla män känslomässigt. De får ta tag i sin egen skit som så många av oss kvinnor gjort. Man blir faktiskt starkare av det. Min generation är som sagt till stor del förlorad, jag hoppas på att de yngre kan lära sig bättre...

Edit: Och ja, jag är själv skyldig till sådant curlande till viss del... men jag har tack och lov inga barn jag behöver vara en förebild för...
 
Läxa inte upp mig. Bara för att man misstänker att en viss reaktion kommer att komma betyder inte att man agerar på den (utan snarast är resignerat förberedd). @Stefffie var ju tex inte otrevlig gentemot honom men jag betvivlar starkt att reaktionen varit likadan om deras roller var omvända.

Min generation är till stor del förlorad, män i min ålder har sällan fått lära sig hantera jobbiga känslor (tyvärr). Det betyder fortfarande inte att vi som kvinnor ska tassa runt och vara snälla mot de små liven när de behöver oss för att "fixa" sådant. Min generation har försökt med att vara förstående men det har bevisligen inte hjälpt... och det får vara nog nu. Varför tror du så många kvinnor blir utbrända?! En stor del av det är att vi fått ta en stor last i hemmet samtidigt som vi ska klara av jobb som blir alltmer krävande.

Att som du säger ha förväntningar på hur omgivningen ska reagera gör att den reagerar så är larv i sammanhanget. Hur många kvinnor har inte förväntat sig att vuxna män ska bete sig som vuxna och sedan sett att så är inte fallet?! Nej, jag säger att det är dags att sluta curla män känslomässigt. De får ta tag i sin egen skit som så många av oss kvinnor gjort. Man blir faktiskt starkare av det. Min generation är som sagt till stor del förlorad, jag hoppas på att de yngre kan lära sig bättre...

Edit: Och ja, jag är själv skyldig till sådant curlande till viss del... men jag har tack och lov inga barn jag behöver vara en förebild för...

Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag unngås med män i 40-50 års ålderen som det här inte stämmer in på alls, och btw så är två av de 3 jag känner som blivit långtidssjukskrivna pga utbrändhet män i den åldern...

För mig så känns det helt bakvänt att kritisera någon som öppnar upp om sina känslor och (evt) vill prata om hur de mår, oavsett kön. Fattar inte heller hur ni tänker att de ska "hantera sina känslor själv"..?! Det, om något, låter som hur man tänkte för 100 år sedan... (men jag känske misförstått totalt)
 
Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag unngås med män i 40-50 års ålderen som det här inte stämmer in på alls, och btw så är två av de 3 jag känner som blivit långtidssjukskrivna pga utbrändhet män i den åldern...

För mig så känns det helt bakvänt att kritisera någon som öppnar upp om sina känslor och (evt) vill prata om hur de mår, oavsett kön. Fattar inte heller hur ni tänker att de ska "hantera sina känslor själv"..?! Det, om något, låter som hur man tänkte för 100 år sedan... (men jag känske misförstått totalt)

Jag är snart 50 och känner verkligen inte igen mig i din beskrivning.

Jag menar heller inte att männen ska hantera sina problem själv... men de ska heller inte vältra över dem på kvinnor i sin närhet (eller kvinnor öht!) utan vara lite ödmjuka och ta professionell hjälp.
 
Dyker in i diskussionen ang mäns emotionella stöd. Jag är 25, dejtar män mellan 24-35. Jag tycker verkligen att 9/10 män verkar anse att en blir för klängig/emotionell och "försvinner" istället för att erbjuda stöd och sällskap.

Mina senaste dejter har gärna ringt och skrivit när de har velat ventilera om sina känslor och tankar. De berömmer mig för att jag lyssnar så bra och att det känns så bra att vi kan prata om allt. När jag vill berätta om mig och mitt så får de annat att göra "jag måste iväg nu, vi kanske kan prata mer sen" alternativt att de börjar prata om sig själva igen. Säger jag att jag har en dålig dag och skulle uppskatta sällskap så har de inte tid eller ork. Douchebags. Kan tillägga att de utan problem lyssnar engagerat på sina vänner.
 
Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag unngås med män i 40-50 års ålderen som det här inte stämmer in på alls, och btw så är två av de 3 jag känner som blivit långtidssjukskrivna pga utbrändhet män i den åldern...

För mig så känns det helt bakvänt att kritisera någon som öppnar upp om sina känslor och (evt) vill prata om hur de mår, oavsett kön. Fattar inte heller hur ni tänker att de ska "hantera sina känslor själv"..?! Det, om något, låter som hur man tänkte för 100 år sedan... (men jag känske misförstått totalt)


Jag känner att jag har försökt förtydliga, men då detta är en viktig poäng, så vill jag säga igen att man (både män och kvinnor) ska absolut prata om sina känslor och mående! 100%!

Det jag vände mig emot i just det här scenariot var att jag, som ändå får räknas som en ytligt bekant, kontaktas mitt i natten med ett meddelande med otydligt syfte (bad han om hjälp?)
Behövde han någon att prata med känns det mer naturligt att kontakta en vän.

Men absolut - hade han kontaktat mig och velat prata så hade jag absolut gjort vad jag kan för att stötta - absolut att man ska vara där för människor som har det tufft, nästan oavsett vad man har för slags relation.
Min reaktion var I sammanhanget där vi inte pratat så mycket på djupet, och där jag tycker han nu uppvisat sterotypiskt manligt beteende som @athena_arabians beskrivit
 
Jag är snart 50 och känner verkligen inte igen mig i din beskrivning.

Jag menar heller inte att männen ska hantera sina problem själv... men de ska heller inte vältra över dem på kvinnor i sin närhet (eller kvinnor öht!) utan vara lite ödmjuka och ta professionell hjälp.

Dessutom behöver män bli bättre att prata med sina manliga vänner om sina problem!
Jag tror det är roten till mycket - många män är dåliga på att prata känslor/mående, och framförallt med andra män, för det ingår inte i deras sociala koder och normer, och då blir det istället att männen vänder sig till kvinnor i deras liv. Männen måste börja prata mycket mer med varandra och bygga sin egna emotionella intelligens!
 
Dessutom behöver män bli bättre att prata med sina manliga vänner om sina problem!
Jag tror det är roten till mycket - många män är dåliga på att prata känslor/mående, och framförallt med andra män, för det ingår inte i deras sociala koder och normer, och då blir det istället att männen vänder sig till kvinnor i deras liv. Männen måste börja prata mycket mer med varandra och bygga sin egna emotionella intelligens!

*nickar instämmande* Toxisk manlighet suger verkligen.
 
Jag känner att jag har försökt förtydliga, men då detta är en viktig poäng, så vill jag säga igen att man (både män och kvinnor) ska absolut prata om sina känslor och mående! 100%!

Det jag vände mig emot i just det här scenariot var att jag, som ändå får räknas som en ytligt bekant, kontaktas mitt i natten med ett meddelande med otydligt syfte (bad han om hjälp?)
Behövde han någon att prata med känns det mer naturligt att kontakta en vän.

Men absolut - hade han kontaktat mig och velat prata så hade jag absolut gjort vad jag kan för att stötta - absolut att man ska vara där för människor som har det tufft, nästan oavsett vad man har för slags relation.
Min reaktion var I sammanhanget där vi inte pratat så mycket på djupet, och där jag tycker han nu uppvisat sterotypiskt manligt beteende som @athena_arabians beskrivit
Dessutom behöver män bli bättre att prata med sina manliga vänner om sina problem!
Jag tror det är roten till mycket - många män är dåliga på att prata känslor/mående, och framförallt med andra män, för det ingår inte i deras sociala koder och normer, och då blir det istället att männen vänder sig till kvinnor i deras liv. Männen måste börja prata mycket mer med varandra och bygga sin egna emotionella intelligens!

Det är alltid svårt att tolka en situation ifrån ett inlägg bara. Det jag reagerade på i första inlägget (även om jag inte skrev det) var nog att jag tolkade det som att han kanske mår dåligt på riktigt och inte har någon annan att prata med. Men jag själv är i en period då jag inte mår så bra och känner väl då ofta att man ska behöva vara på topp och glad för att människor ens ska vilja umgås med en. Med dina senare inlägg har det ju blivit tydligare hur du tänker. Det är nog få (mig inkluderat) som vill leka hobbypsykolog till någon de inte känner så väl.

Jag håller absolut med om att många killar/män behöver bli bättre på att prata med varandra. Det måste vara väldigt begränsande i deras liv. När jag gjorde slut med min exsambo tog de typ 2 veckor innan han berättade det för sina vänner som han känt i 15-20 år. För att de brukar inte prata om sånt som är jobbigt... :confused:
 
Ja, men visst, konversation är bättre än helt tyst alla gånger! Och nu när jag var tvungen att ställa in vår första dejt är jag ännu mer mån om att upprätthålla konversationen för att visa att jag är intresserad. Men det är ju stor skillnad på konversation och konversation. Nu känns det som att vi skriver brev till varandra nästan, långt och mycket och ganska känslosamt, alltså, det är inte kallprat alls utan vi kommer in på stora/viktiga saker. Svårt att beskriva riktigt men det känns nära, och det är det som skrämmer mig.
Okej, jag förstår att det känns skrämmande om ni inte setts ens.
Kommer man nära någon är ju risken större för att bli sårad. Men då kanske det finns chans till vänskap om ni inte skulle klicka på dejtingviset :).
 
Varit och dansat, absolut det som ger mig mest energi nu förtiden och som singel är ju närhet inte fel (även om det är en annan slags närhet).
Pratade lite med en kille där som jag träffat förut och nu har vi börjat skriva lite på messenger. Han verkar väldigt trevlig, men jag kan ju inte använda dansen som min personliga dejtingpool :confused: :o.

Börjar känna att jag målat in mig i ett hörn nu när jag dansar sensuell pardans. Dels vissa man dansar med misstolkar och tänker att jag flörtar/är intresserad av något mer. Dels skulle jag träffa någon som inte dansar så är det nog få som skulle förstå och tycka att det var okej.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Samhälle Jag startar en ny tråd eftersom ämnet kommit upp i flera andra trådar (så mod inte skäller på oss :angel:). Så, vad säger Buke...
19 20 21
Svar
402
· Visningar
17 854
Senast: MJLee
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 022
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
3 734
Senast: skiesabove
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar...
40 41 42
Svar
827
· Visningar
9 983
Senast: Niyama
·

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp