Silverkedjan
Trådstartare
Ångestnivån stiger här i mammahjärtat när 6-åringen visar mer och mer stress-symtom
Hur kan man lösa umgänge/boende med båda föräldrarna när den ena (pappan)flyttat 25 mil bort?
Vi har hittills alltid gjort så att pappan får ha barnet när som helst hur länge som helst även om det blir med kort varsel och oregelbundet, bara för att få så mkt pappatid som möjligt. Jag tycker det har funkat hyfsat under dagistiden och ledigtiden, dvs jag har inte märkt något mer än de vanliga "landningsproblemen" de första dagarna när han är hemma igen.
Pappan har oftast barnet fredag-måndag, tidigare var det ungefär varannan vecka med vissa uteblivna helger och enstaka hela veckor på loven.
Nu har pappan fått mer "ledig" tid och vill umgås mer med barnet. Vilket ju är jättepositivt i sig !
Men sista månaden när förskoleklassen börjat kommer det plötsligt helt andra problem
Barnet har varit varje helg hos pappan och på så vis missat måndagarna med tex klassfoto (han är den enda som inte är med på det) utflykter och gemensamma ritprojekt.
Dessutom missar han kalasen på helgerna och kan inte stå upp för inbjudningar av de "nya" kompisarna. Han hinner heller inte rida sin häst eller som förut bjuda ut sina vänner till hästarna. (eller snarare, han bjuder ut dem men så åker han bort och de tycker han sviker) Det är bara helger vi har tid och möjlighet att åka ut till hästarna i och med att sambon och jag jobbar omlott för att minska barnomsorgstid. Hans eget kalas är också uppskjutet på obestämd framtid då de tilltänkta helgerna "försvunnit".
De är 23 barn i klassen och han tycker det är JÄTTEKUL, det finns plötsligt massiv tillgång till jämnåriga polare (främst killar) istället för de tjejer i omaka ålder han oftast leker med hemma i bostadsområdet.
Det är bara det att alla barnen är så bra på att nätverka att han inte hinner med. De leker och kalasar på helgerna och sover över hos varann och bildar snabbt en massa nya grupper som han ställs utanför eftersom han bara är här 4 skoldagar och 3-4 vardagskvällar i veckan. Simskolan 6-åringarna ska gå i har han också missat för det är bara på lördagar i den här kommunen.
Jag har prövat att försöka jobba mindre och hämta tidigare för att få mer tid med honom men det blir nästan värre eftersom polarna är kvar på fritids till halv fem så upplevs det som ett STRAFF.
Vi försöker också ofta få med nån polare hem när vi hämtar först så han får "första tjing" på ensamlek en liten stund innan kompisen ska hem men det känns som en liten piss i havet mot vad de andra barnen mutar in kompisrevir på helgerna.
Nu har ju mitt barn HAFT lätt för att leka med andra och få nya kompisar så jag har inte varit så jätteorolig förrän 1) jag insåg att pappan gärna vill ha honom alla halva veckor över helgen 2) lärarna slog larm om att han börjat bete sig desperat mot kompisarna och liksom försökt tvinga sig på dem med våld och klättra på dem jättejättenära så de tycker han är jobbig och dum istället för som tidigare kul och schysst
Och de gamla kompisarna (tjejerna) har slutat att komma och ringa på när de är lediga för de är så vana att få höra att han är borta så det är inte värt chansningen.
Dessutom har han efter att ha varit heltorr ett år börjat kissa i sängen igen de första nätterna efter hemkomsten. Han har också jättemammabrist och kan inte sova utan smyger in till mig på nätterna. Vi träffas ju inte så mycket i och med att skolan börjar så tidigt på dagen, jag jobbar en sen kväll i veckan och han bara är skoldagar här så blir det bara 4-5 vakna timmar 3 dagar/vecka - och all den tiden är i konkurrens med den han vill leka med kompisar på.
Nu sista natten ville han att vi skulle leka samma lekar som när han var liten bäbis och var med mig hela tiden.....
Plötsligt har man från att ha haft en lycklig trygg 6-åring med en massa vänner en olycklig osäker "falsktuff" 6-åring som inte "räknas"
Jag har försökt att prata med pappan om att barnet behöver tid här även på helgerna för att kunna landa i skolbarnsrollen och byta kompisgäng till de jämnåriga men han tolkar det väldigt lätt som att jag vill starta en dragkamp om barnet och missunna honom barntid. Han har "barnbrist" vilket jag absolut förstår för det har jag också. Men all "hans" tid är ju ledig tid TILLSAMMANS med barnet så även om det verkar som vi delar veckan lika får ju barnet väldigt mycket mindre mammatid än han är van vid.
Jag missunnar verkligen inte pappan att ta mer plats i barnets liv men HUR löser man en sådan här situation? Skolan kräver på något sätt en helt annan konstant vardagstrygghet och kontinuitet än vad dagistiden gjorde. Kan man öht komma in i en barngrupp på ett bra sätt om man bara är i den halva veckor och alltid borta de "spännande" dagarna?
Det märks väldigt tydligt att barnet mår dåligt av detta och det KROSSAR MITT HJÄRTA
Han tar SJÄLV på sig skulden och är livrädd för att komma i någon konflikt med pappan som han ju förstås äääälskar och har längtat efter att få träffa mer. Han VILL ju både ha kalas och träffa pappa liksom och så får han dåligt samvete för att livet inte går ihop för honom. När han är hos pappan lever han ett helt annat liv - då är han ju långt från skolan och kompisarna och har det säkert bra, det betvivlar jag inte alls. Verkligheten här hemma slår dock till ganska hårt när han kommer hem.
Han har också svårt att få ihop att min sambo som levt med honom i all hans "medvetna" ålder och haft oceaner med tid och tålamod med honom inte kan ses som "pappa" i den biologiska pappans ögon. Vi säger konsekvent förnamnet men låter barnet säga "pappa" om han vill och kan inte se en konflikt i att man kan ha TVÅ pappor. ORDET spelar liksom ingen roll tycker vi. Men det tycker den biologiska pappan innerst inne (även om han försöker vara PK) och det VET barnet.
Det här är inte nytt men i och med att han träffar nya kompisar och nya fröknar så aktualiseras det och får honom att känna sig jättekluven mellan olika lojaliteter som jag tycker ska KOMPLETTERA och inte konkurrera men som han inte kan hantera
Ett exempel:
Förra måndagen han var borta skulle barnen rita sig själva och sin familj. Han fick istället göra det i efterhand. Självporträttet var inga problem, han vet han har blå ögon och ljusgult hår och det ser ut som de andra barnens.
Men han vägrade rita familjen.
Efter lock och pock och till slut närmast tvång (detta fick jag reda på i morse) ritade han förra veckan först en teckning med många små figurer spridda över pappret. Fröknarna har hjälpt alla barnen att skriva namn över alla familjemedlemmar så de frågade vem det och det var, och vad de hette. Föräldrarna skulle ju se teckningarna sen och skulle säkert veta att det var rätt.
Då får barnet ett utbrott och tar en svart krita och målar snabbt över alla figurerna, river sönder pappret och ska inte rita mer
När han till slut övertalas ritar han en annan teckning.
En jättestor färglagd pappa med armar tvärs över pappret med biologiska pappans namn, en svart liten mamma med guldhår och ett litet svart barn i var sitt hörn i nederkanten.
Lillebror och den andra pappan fick inte vara med alls. Han vägrar att prata om teckningen och är aggressiv mot de andra barnen.
Och fröknarna tycker han är dum och envis som inte "orkar" rita mer
Man behöver inte jobba på BUP för att förstå att barnet mår dåligt!
VAD ska jag göra? Vad KAN jag göra? (pratat med fröknarna har jag gjort)
Har någon hittat en bra modell för hur man delar vårdnad med långt avstånd så barnet MÅR BRA både i skolan, kompisgruppen och båda hemmen när skolan börjar?
Hur kan man lösa umgänge/boende med båda föräldrarna när den ena (pappan)flyttat 25 mil bort?
Vi har hittills alltid gjort så att pappan får ha barnet när som helst hur länge som helst även om det blir med kort varsel och oregelbundet, bara för att få så mkt pappatid som möjligt. Jag tycker det har funkat hyfsat under dagistiden och ledigtiden, dvs jag har inte märkt något mer än de vanliga "landningsproblemen" de första dagarna när han är hemma igen.
Pappan har oftast barnet fredag-måndag, tidigare var det ungefär varannan vecka med vissa uteblivna helger och enstaka hela veckor på loven.
Nu har pappan fått mer "ledig" tid och vill umgås mer med barnet. Vilket ju är jättepositivt i sig !
Men sista månaden när förskoleklassen börjat kommer det plötsligt helt andra problem
Barnet har varit varje helg hos pappan och på så vis missat måndagarna med tex klassfoto (han är den enda som inte är med på det) utflykter och gemensamma ritprojekt.
Dessutom missar han kalasen på helgerna och kan inte stå upp för inbjudningar av de "nya" kompisarna. Han hinner heller inte rida sin häst eller som förut bjuda ut sina vänner till hästarna. (eller snarare, han bjuder ut dem men så åker han bort och de tycker han sviker) Det är bara helger vi har tid och möjlighet att åka ut till hästarna i och med att sambon och jag jobbar omlott för att minska barnomsorgstid. Hans eget kalas är också uppskjutet på obestämd framtid då de tilltänkta helgerna "försvunnit".
De är 23 barn i klassen och han tycker det är JÄTTEKUL, det finns plötsligt massiv tillgång till jämnåriga polare (främst killar) istället för de tjejer i omaka ålder han oftast leker med hemma i bostadsområdet.
Det är bara det att alla barnen är så bra på att nätverka att han inte hinner med. De leker och kalasar på helgerna och sover över hos varann och bildar snabbt en massa nya grupper som han ställs utanför eftersom han bara är här 4 skoldagar och 3-4 vardagskvällar i veckan. Simskolan 6-åringarna ska gå i har han också missat för det är bara på lördagar i den här kommunen.
Jag har prövat att försöka jobba mindre och hämta tidigare för att få mer tid med honom men det blir nästan värre eftersom polarna är kvar på fritids till halv fem så upplevs det som ett STRAFF.
Vi försöker också ofta få med nån polare hem när vi hämtar först så han får "första tjing" på ensamlek en liten stund innan kompisen ska hem men det känns som en liten piss i havet mot vad de andra barnen mutar in kompisrevir på helgerna.
Nu har ju mitt barn HAFT lätt för att leka med andra och få nya kompisar så jag har inte varit så jätteorolig förrän 1) jag insåg att pappan gärna vill ha honom alla halva veckor över helgen 2) lärarna slog larm om att han börjat bete sig desperat mot kompisarna
och liksom försökt tvinga sig på dem med våld och klättra på dem jättejättenära så de tycker han är jobbig och dum istället för som tidigare kul och schysst Och de gamla kompisarna (tjejerna) har slutat att komma och ringa på när de är lediga för de är så vana att få höra att han är borta så det är inte värt chansningen.
Dessutom har han efter att ha varit heltorr ett år börjat kissa i sängen igen de första nätterna efter hemkomsten. Han har också jättemammabrist och kan inte sova utan smyger in till mig på nätterna. Vi träffas ju inte så mycket i och med att skolan börjar så tidigt på dagen, jag jobbar en sen kväll i veckan och han bara är skoldagar här så blir det bara 4-5 vakna timmar 3 dagar/vecka - och all den tiden är i konkurrens med den han vill leka med kompisar på.
Nu sista natten ville han att vi skulle leka samma lekar som när han var liten bäbis och var med mig hela tiden.....
Plötsligt har man från att ha haft en lycklig trygg 6-åring med en massa vänner en olycklig osäker "falsktuff" 6-åring som inte "räknas"
Jag har försökt att prata med pappan om att barnet behöver tid här även på helgerna för att kunna landa i skolbarnsrollen och byta kompisgäng till de jämnåriga men han tolkar det väldigt lätt som att jag vill starta en dragkamp om barnet och missunna honom barntid. Han har "barnbrist" vilket jag absolut förstår för det har jag också. Men all "hans" tid är ju ledig tid TILLSAMMANS med barnet så även om det verkar som vi delar veckan lika får ju barnet väldigt mycket mindre mammatid än han är van vid.
Jag missunnar verkligen inte pappan att ta mer plats i barnets liv
men HUR löser man en sådan här situation? Skolan kräver på något sätt en helt annan konstant vardagstrygghet och kontinuitet än vad dagistiden gjorde. Kan man öht komma in i en barngrupp på ett bra sätt om man bara är i den halva veckor och alltid borta de "spännande" dagarna?Det märks väldigt tydligt att barnet mår dåligt av detta och det KROSSAR MITT HJÄRTA
Han tar SJÄLV på sig skulden och är livrädd för att komma i någon konflikt med pappan som han ju förstås äääälskar och har längtat efter att få träffa mer. Han VILL ju både ha kalas och träffa pappa liksom och så får han dåligt samvete för att livet inte går ihop för honom. När han är hos pappan lever han ett helt annat liv - då är han ju långt från skolan och kompisarna och har det säkert bra, det betvivlar jag inte alls. Verkligheten här hemma slår dock till ganska hårt när han kommer hem.
Han har också svårt att få ihop att min sambo som levt med honom i all hans "medvetna" ålder och haft oceaner med tid och tålamod med honom inte kan ses som "pappa" i den biologiska pappans ögon. Vi säger konsekvent förnamnet men låter barnet säga "pappa" om han vill och kan inte se en konflikt i att man kan ha TVÅ pappor. ORDET spelar liksom ingen roll tycker vi. Men det tycker den biologiska pappan innerst inne (även om han försöker vara PK) och det VET barnet.
Det här är inte nytt men i och med att han träffar nya kompisar och nya fröknar så aktualiseras det och får honom att känna sig jättekluven mellan olika lojaliteter som jag tycker ska KOMPLETTERA och inte konkurrera men som han inte kan hantera
Ett exempel:
Förra måndagen han var borta skulle barnen rita sig själva och sin familj. Han fick istället göra det i efterhand. Självporträttet var inga problem, han vet han har blå ögon och ljusgult hår och det ser ut som de andra barnens.
Men han vägrade rita familjen.
Efter lock och pock och till slut närmast tvång (detta fick jag reda på i morse) ritade han förra veckan först en teckning med många små figurer spridda över pappret. Fröknarna har hjälpt alla barnen att skriva namn över alla familjemedlemmar så de frågade vem det och det var, och vad de hette. Föräldrarna skulle ju se teckningarna sen och skulle säkert veta att det var rätt.
Då får barnet ett utbrott och tar en svart krita och målar snabbt över alla figurerna, river sönder pappret och ska inte rita mer
När han till slut övertalas ritar han en annan teckning.
En jättestor färglagd pappa med armar tvärs över pappret med biologiska pappans namn, en svart liten mamma med guldhår och ett litet svart barn i var sitt hörn i nederkanten.
Lillebror och den andra pappan fick inte vara med alls. Han vägrar att prata om teckningen och är aggressiv mot de andra barnen.
Och fröknarna tycker han är dum och envis som inte "orkar" rita mer
Man behöver inte jobba på BUP för att förstå att barnet mår dåligt!
VAD ska jag göra? Vad KAN jag göra? (pratat med fröknarna har jag gjort)
Har någon hittat en bra modell för hur man delar vårdnad med långt avstånd så barnet MÅR BRA både i skolan, kompisgruppen och båda hemmen när skolan börjar?
