Kropp&Själ Demens som ung

ufot

Trådstartare
Okej här kommer en tråd jag aldrig trodde jag skulle skriva...

Jag är 34 år och har alltid haft dåligt minne. Nu pratar vi alltså om dåligt minne på riktigt, inte att glömma småsaker.

Men den senaste tiden (sista året) har det bara blivit värre och värre. Jag glömmer namn, platser, händelser. Säger fel saker osv.

Idag ringde jag samtalet jag alltid våndats över. Jag ringde vårdcentralen för att inleda en demensutredning.

Jag är livrädd. Jag lever relativt ensamt. Har inget socialt skyddsnät. Inga direkt vänner. Det är jag och katterna.

Samtidigt har jag ett socialt, välavlönat yrke. Jag möter massor av människor på arbetet i alla åldrar. Men jag börjar märka att mina arbetskamrater börjar bli irriterad på mig för att jag glömmer mycket. Har kommit till en punkt där jag märkt att det inte fungerar längre.

Nu har jag som tur att jag har ett arbete som går att anpassa väldigt mycket. Om det verkligen är demens så kommer arbetet att kunna anpassas och mina arbetskamrater kommer att förstå det hela på ett helt annat sätt.

Men jag är livrädd. Vad händer om det verkligen är demens? Jag vägrar att bli en grönsak. Jag vill kunna leva mitt liv, köpa häst och egen gård. Jag har pluggat länge och har äntligen ekonomin att förverkliga alla mina drömmar.

Först kom knäskadorna (jag kommer aldrig att bli bra i knäna) och nu kom det här. Är livet verkligen värt att leva om det nu är demens, eller förstadiet till demens?

Jag kommer aldrig att ta livet av mig. Men däremot kommer jag att åka utomlands (aktiv dödshjälp) innan det hela går för långt.

Jag har försökt söka information om demens som ung, men hittar ingenting.

Finns det någon här som har kunskap/egen erfarenhet av demens som ung? Hur ser livet ut? hur lång tid tar det innan livet inte längre är värt att leva?

Finns det hjälp och stöttning att få? Typ demensgrupper för unga, eller liknande?

Är det verkligen demens, eller är det "bara" dåligt minne? Vad är skillnaden?
 
Okej här kommer en tråd jag aldrig trodde jag skulle skriva...

Jag är 34 år och har alltid haft dåligt minne. Nu pratar vi alltså om dåligt minne på riktigt, inte att glömma småsaker.

Men den senaste tiden (sista året) har det bara blivit värre och värre. Jag glömmer namn, platser, händelser. Säger fel saker osv.

Idag ringde jag samtalet jag alltid våndats över. Jag ringde vårdcentralen för att inleda en demensutredning.

Jag är livrädd. Jag lever relativt ensamt. Har inget socialt skyddsnät. Inga direkt vänner. Det är jag och katterna.

Samtidigt har jag ett socialt, välavlönat yrke. Jag möter massor av människor på arbetet i alla åldrar. Men jag börjar märka att mina arbetskamrater börjar bli irriterad på mig för att jag glömmer mycket. Har kommit till en punkt där jag märkt att det inte fungerar längre.

Nu har jag som tur att jag har ett arbete som går att anpassa väldigt mycket. Om det verkligen är demens så kommer arbetet att kunna anpassas och mina arbetskamrater kommer att förstå det hela på ett helt annat sätt.

Men jag är livrädd. Vad händer om det verkligen är demens? Jag vägrar att bli en grönsak. Jag vill kunna leva mitt liv, köpa häst och egen gård. Jag har pluggat länge och har äntligen ekonomin att förverkliga alla mina drömmar.

Först kom knäskadorna (jag kommer aldrig att bli bra i knäna) och nu kom det här. Är livet verkligen värt att leva om det nu är demens, eller förstadiet till demens?

Jag kommer aldrig att ta livet av mig. Men däremot kommer jag att åka utomlands (aktiv dödshjälp) innan det hela går för långt.

Jag har försökt söka information om demens som ung, men hittar ingenting.

Finns det någon här som har kunskap/egen erfarenhet av demens som ung? Hur ser livet ut? hur lång tid tar det innan livet inte längre är värt att leva?

Finns det hjälp och stöttning att få? Typ demensgrupper för unga, eller liknande?

Är det verkligen demens, eller är det "bara" dåligt minne? Vad är skillnaden?
Jag har aldrig hört om någon som fått en demensdiagnos i så ung ålder. Men jag tänker spontant på stress? Är du stressad och har genom att du glömmer saker blivit ännu mer stressad av att du just glömmer saker?
 
Först och främst, bra jobbat att du sökt vård! Det är ett jättestort och bra initiativ av dig!

Jag möter unga personer med demenssjukdom i mitt yrke. De är sällsynt, det är betydligt vanligare att minnesproblemen i ung ålder är något annat än demens. Utbrändhet, stress eller depression exempelvis.

Om det mot förmodan skulle vara en demenssjukdom så ta det därifrån då.
 

ufot

Trådstartare
Först och främst, bra jobbat att du sökt vård! Det är ett jättestort och bra initiativ av dig!

Jag möter unga personer med demenssjukdom i mitt yrke. De är sällsynt, det är betydligt vanligare att minnesproblemen i ung ålder är något annat än demens. Utbrändhet, stress eller depression exempelvis.

Om det mot förmodan skulle vara en demenssjukdom så ta det därifrån då.
Tror inte det är utbrändhet/stress.
Men visst kan det vara det.

Så bra liv som jag lever nu har jag aldrig levt.
Jag har ett fast jobb jag gillar, hög lön, bra lägenhet, häst att rida. Lagom mycket att göra, osv.
 
Tror inte det är utbrändhet/stress.
Men visst kan det vara det.

Så bra liv som jag lever nu har jag aldrig levt.
Jag har ett fast jobb jag gillar, hög lön, bra lägenhet, häst att rida. Lagom mycket att göra, osv.
Låt utredningen visa vad bekymret med ditt minne är. Det finns många andra orsaker än demens när man är i din ålder, och de flesta går faktiskt att göra något åt. :)
 
Tror inte det är utbrändhet/stress.
Men visst kan det vara det.

Så bra liv som jag lever nu har jag aldrig levt.
Jag har ett fast jobb jag gillar, hög lön, bra lägenhet, häst att rida. Lagom mycket att göra, osv.
Det finns ett helt gäng sjukdomar som kan ge dåligt minne. Många som är väldigt behandlingsbara och inte förkortar förväntad livslängd eller något sådant heller.

Bra att du har sökt hjälp! Hoppas bara att du tas på allvar. Våga var lite på och se till så att de undersöker det fysiska först. En bekant har haft liknande problem (plus lite annat) och hen skickades till psyk först :meh: Som såklart bara skickade tillbaks henom.

Jag har själv haft samma problem som dig och var på väg att söka hjälp, men sedan lugnade livet ner sig lite och hjärnan samarbetar lite bättre iaf. Även om jag fortfarande har otroligt dåligt minne jämfört med många andra.
 

ufot

Trådstartare
Det finns ett helt gäng sjukdomar som kan ge dåligt minne. Många som är väldigt behandlingsbara och inte förkortar förväntad livslängd eller något sådant heller.

Bra att du har sökt hjälp! Hoppas bara att du tas på allvar. Våga var lite på och se till så att de undersöker det fysiska först. En bekant har haft liknande problem (plus lite annat) och hen skickades till psyk först :meh: Som såklart bara skickade tillbaks henom.

Jag har själv haft samma problem som dig och var på väg att söka hjälp, men sedan lugnade livet ner sig lite och hjärnan samarbetar lite bättre iaf. Även om jag fortfarande har otroligt dåligt minne jämfört med många andra.
Tack för svar!
Visste inte ens att det finns andra sjukdomar som kan ge upphov till dåligt minne.
Har försökt googla, men hittar inget vettigt.
 
Okej här kommer en tråd jag aldrig trodde jag skulle skriva...

Jag är 34 år och har alltid haft dåligt minne. Nu pratar vi alltså om dåligt minne på riktigt, inte att glömma småsaker.

Men den senaste tiden (sista året) har det bara blivit värre och värre. Jag glömmer namn, platser, händelser. Säger fel saker osv.

Idag ringde jag samtalet jag alltid våndats över. Jag ringde vårdcentralen för att inleda en demensutredning.

Jag är livrädd. Jag lever relativt ensamt. Har inget socialt skyddsnät. Inga direkt vänner. Det är jag och katterna.

Samtidigt har jag ett socialt, välavlönat yrke. Jag möter massor av människor på arbetet i alla åldrar. Men jag börjar märka att mina arbetskamrater börjar bli irriterad på mig för att jag glömmer mycket. Har kommit till en punkt där jag märkt att det inte fungerar längre.

Nu har jag som tur att jag har ett arbete som går att anpassa väldigt mycket. Om det verkligen är demens så kommer arbetet att kunna anpassas och mina arbetskamrater kommer att förstå det hela på ett helt annat sätt.

Men jag är livrädd. Vad händer om det verkligen är demens? Jag vägrar att bli en grönsak. Jag vill kunna leva mitt liv, köpa häst och egen gård. Jag har pluggat länge och har äntligen ekonomin att förverkliga alla mina drömmar.

Först kom knäskadorna (jag kommer aldrig att bli bra i knäna) och nu kom det här. Är livet verkligen värt att leva om det nu är demens, eller förstadiet till demens?

Jag kommer aldrig att ta livet av mig. Men däremot kommer jag att åka utomlands (aktiv dödshjälp) innan det hela går för långt.

Jag har försökt söka information om demens som ung, men hittar ingenting.

Finns det någon här som har kunskap/egen erfarenhet av demens som ung? Hur ser livet ut? hur lång tid tar det innan livet inte längre är värt att leva?

Finns det hjälp och stöttning att få? Typ demensgrupper för unga, eller liknande?

Är det verkligen demens, eller är det "bara" dåligt minne? Vad är skillnaden?
Har någon du talat med inom vården antytt att det skulle vara demens? Det låter lite långsökt. Hur som helst så känner jag igen de där katastroftankarna, när jag utreddes för MS så antog jag att det var något ännu värre och kollade upp självmordskliniker. Jag har ibland sådana problem som du beskriver pga. MS-trötthet men det finns långt många fler orsaker till att minnet kan påverkas som inte är så farliga alls. Men det kanske kan vara en god idé att ta med dig att det finns många, harmlösa saker, som kan ge dåligt minne istället för att googla och självdiagnostisera/boka biljett till land med aktiv dödshjälp. Du har gjort rätt sak som sökt hjälp, men det skulle kunna vara så simpelt som långvarig stress som du knappt märkt av själv. :)
 

ufot

Trådstartare
Vissa med adhd har jättesvårt med minnet. Det är väl egentligen inte minnet utan mest koncentrationen som ställer till det.
adhd har jag inte.
Visst har det varit mycket sista åren, men nu har allt lugnat ner sig och jag har ett bättre liv än jag någonsin har haft.
 
adhd har jag inte.
Visst har det varit mycket sista åren, men nu har allt lugnat ner sig och jag har ett bättre liv än jag någonsin har haft.
Inte adhd som I hyperaktiv, utan adhd som I svårt att komma igång, svårt att slutföra, svårt att automatisera vissa saker.

Oavsett, det finns fler saker än demens som gör minnet sämre. Det får helt enkelt sin läkare börja nysta i.
 
Tack för svar!
Visste inte ens att det finns andra sjukdomar som kan ge upphov till dåligt minne.
Har försökt googla, men hittar inget vettigt.
Jag har haft TBE, och har minnesstörningar och koncentrationsstörningar och svårt att hitta rätt ord, samt en del fysiska symtom. Efter TBE, så har stresskänsligheten ökat väldigt mycket, och ju mer stressad jag är, ju mer det "händer" runt omkring mig, desto mer märkbara blir symtomen.

I "bra balans" så är det knappt märkbart, i sämre balans väldigt besvärligt.

Det är bara ett exempel på (fysisk) sjukdom som kan ge dina symtom.
 

ufot

Trådstartare
Inte adhd som I hyperaktiv, utan adhd som I svårt att komma igång, svårt att slutföra, svårt att automatisera vissa saker.

Oavsett, det finns fler saker än demens som gör minnet sämre. Det får helt enkelt sin läkare börja nysta i.
Visste inte ens att det finns olika former av demens.
Jag har aldrig svårt att komma igång. Har i normala fall koll på allt, gör allting i tid, glömmer inget, missar inget. Men nu? Någonting är som det inte ska vara.
 

ufot

Trådstartare
Jag har haft TBE, och har minnesstörningar och koncentrationsstörningar och svårt att hitta rätt ord, samt en del fysiska symtom. Efter TBE, så har stresskänsligheten ökat väldigt mycket, och ju mer stressad jag är, ju mer det "händer" runt omkring mig, desto mer märkbara blir symtomen.

I "bra balans" så är det knappt märkbart, i sämre balans väldigt besvärligt.

Det är bara ett exempel på (fysisk) sjukdom som kan ge dina symtom.
Känner igen mig i mycket..

För mig händer det ofta att jag säger fel ord, svårt att hitta orden, svårt att uttala (har till och med börjat stamma lite ibland). Händer ofta att jag tar fel på höger och vänster. Någon säger exempelvis till mig att vrida låset till höger och det tar en stund för hjärnan att förstå vilket håll som är åt höger. Plötsligt glömmer jag bort vad någon heter som jag känt i flera år, osv...
 
Känner igen mig i mycket..

För mig händer det ofta att jag säger fel ord, svårt att hitta orden, svårt att uttala (har till och med börjat stamma lite ibland). Händer ofta att jag tar fel på höger och vänster. Någon säger exempelvis till mig att vrida låset till höger och det tar en stund för hjärnan att förstå vilket håll som är åt höger. Plötsligt glömmer jag bort vad någon heter som jag känt i flera år, osv...
Se till att vården tar alla de prover som behövs för att hitta fysiska fel, det tog ett par år, innan en läkare testade mig för antikroppar mot TBE.

Alltså TBE, sköldkörtel, Borrelia m.m.

Under åren fram till det positiva testet, så "trodde" läkarna att jag var utbränd, vilket kan ha liknande symtom.
 

ufot

Trådstartare
Se till att vården tar alla de prover som behövs för att hitta fysiska fel, det tog ett par år, innan en läkare testade mig för antikroppar mot TBE.

Alltså TBE, sköldkörtel, Borrelia m.m.

Under åren fram till det positiva testet, så "trodde" läkarna att jag var utbränd, vilket kan ha liknande symtom.
Jag är van att bråka med sjukvården (och få min vilja fram), så jättebra att få mer kunskap om vad det kan vara (om det nu inte är förstadiet till demens eller liknande).
Utbränd tror jag inte att jag är, tror det är något annat.
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

Allmänt, Fritid, Barn

Hund, Katt, Andra Djur

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp