Den största sorgen

Kan man sörja någon som fortfarande lever? Kan man sörja en relation man aldrig fick?

Varning för långt och deppigt inlägg. Jag är inne i en sån period nu igen, där jag funderar mycket över livet. Har en (nästan) ohälsosamt nära relation till båda mina päron, trots att vägen dit har varit kantad av allt möjligt. Men det är vad det är, vi är vad vi är och vi älskar och accepterar varandra som vi är.

Men jag har även två systrar. Många som känner mig, väl till och med, tänker inte ens på att dom finns. Jag är ett endabarn i deras ögon. Och det har gjort så fucking jävla ont i mig när folk har sagt i förbifarten "Ja just det ja, du har ju två halvsystrar men dom räknas typ inte".

För mig är familj viktigt. Men jag har växt upp med att träffa mina systrar kanske 2 gånger om året i perioder. Dom är för övrigt svintighta med varandra (det skiljer bara 2 år). När jag växte upp var dom minas idoler, nästan omänskligt vackra och underbara på alla sätt. Jag blev blyg av att vara i deras närhet. Jag ville krama dom men vågade nästan aldrig. Dom var så stora, nästan vuxna i mina ögon.

Sen gick åren och jag blev vuxen själv och tänkte kanske att när jag fick barn skulle relationen till systrarna ta naturlig fart. Dom har ju barn själva, barn jag knappt känner och dom är väl lika blyga för mig som jag för dom. Några är till och med vuxna själva nu och jag upplever att det är lite lättare med dom. Dom förstår kanske, ändå? Jag blev moster för första gången när jag var typ 12 år och jag var såklart jättestolt, men samtidigt kändes det så himla konstigt eftersom relationen till min syster då var i princip obefintlig. Jag kunde liksom aldrig glädjas fullt ut över någonting för det fanns alltid den stora tunga sorgen över att ingenting var som det borde vara.

Varför har det då blivit såhär? Det är en lång historia och jag vill inte outa någon mot sin vilja så jag går helst inte in på det närmare. Men jag har iaf växt upp med varannan vecka-boende hos min mamma och vår pappa medan mina systrar har träffat pappa väldigt sporadiskt genom åren. Detta gör att jag också känner någon slags märklig skuld, över min och pappas relation. Han är en av mina absolut bästa vänner och jag vet att han också är ledsen över hur det är. Han bär väl på sin egen sorg liksom.

Nu i dagarna fyllde ett utav mina syskonbarn 18 år. Wow. Alltså jag minns honom från min systers bröllop, jag minns hur yr och vild han var. Han kanske var typ 2 då? Dom har blivit så himla stora och jag har missat allt. Fy fan börjar nästan böla här på jobbet när jag tänker på hur ledsam detta är. Jag älskar mina systrar. Jag känner det dom få gånger vi ses, nån slags biologisk märklig samhörighet. Men ingenting kommer naturligt. Allting måste krystas fram och planeras i detalj. Jag kan aldrig bara ringa och fråga hur läget är. Jag kan liksom bara inte ta mig den rätten på något sätt?

 

[Guldaskig]

Har du provat att skriva till dem, i ett Mail eller vanligt brev, hur du känner?

 

[Cherarriduracell]

Den här tråden får mig att fundera på hur mina halvbröder ser vår ickeexisterande relation. Jag är 10 år äldre.

Kan du inte prova att höra av dig till dem? De kanske skulle tycka att det var lika kul som du nu, bara att det var frostigt när de var tonåringar.

 

[Asko]

Jag har halvsyskon som jag inte växte upp i samma hushåll med. Dock hade jag tur i att få träffa två av dem oftare än vad du har fått. Men pga min hörselskada så har jag haft svårt med kommunikationen med en av de två, och det är en slags sorg det också. Jag har svårt att ta kontakt med honom och att samtala avslappnat är inte att tänka på typ. Det medan jag ser hur härlig han egentligen är, plus har tre härliga barn som är nära min egen ålder som jag inte kunnat kommunicera så fritt med som andra kan. Jag har dock tack vare Messenger kunnat skicka ett par meddelanden till min bror vid behov. Och jag skulle kunna ta kontakt där mera. Jag vågade nyligen be honom om en tjänst på messenger och köra mig en dag, det var bara en halvtimme typ och lite krystat men det var bara vi två! Det kändes som ett steg framåt!
Kan det vara en möjlighet för dig, att börja på Messenger?

 

[Asko]

Men jag har också en annan halvsyster som jag bara träffat tre gånger i mitt liv som troligen har ungefär en likadan relation till vår gemensamma förälder som dina halvsyskon. Så jag förstår dig.
Vi tog kontakt ett tag via Facebook men det var lite för jobbigt för mig pga vår gemensamma förälder så det föll ut lite i sanden, men kanske en dag om jag känner mig redo igen.

Nu babblade jag på om mina halvsyskon men jag ville bara tala om att du inte är ensam

 

[miumiu]

Tack för era svar! Jag tror att känslan bottnar lite i att dom är två, och har en så himla nära relation till varandra. Dom har ju varandra liksom, vad ska dom med mig till? Jag vet ju att det inte ÄR så men det kan ändå kännas så. Det känns också som att jag inte riktigt är mig själv när jag är med dom, som att jag gör mig till och jag vill inte vara tillgjord.

Vi har gjort försök att umgås ibland bara vi tre och det har varit supermysigt, men det var längesen nu. Alla har fullt upp med sitt liksom. Jag vet att jag inte tränger mig på och att kontaktförsök är välkomna men jag känner liksom också lite, hur? Jag vill inte skriva två identiska brev som dom kan sitta och jämföra sen, min rädsla är lite att dom ska känna att jag inte ser dom som individer. För det gör jag verkligen.

 

[Asko]

Tack för era svar! Jag tror att känslan bottnar lite i att dom är två, och har en så himla nära relation till varandra. Dom har ju varandra liksom, vad ska dom med mig till? Jag vet ju att det inte ÄR så men det kan ändå kännas så. Det känns också som att jag inte riktigt är mig själv när jag är med dom, som att jag gör mig till och jag vill inte vara tillgjord.

Vi har gjort försök att umgås ibland bara vi tre och det har varit supermysigt, men det var längesen nu. Alla har fullt upp med sitt liksom. Jag vet att jag inte tränger mig på och att kontaktförsök är välkomna men jag känner liksom också lite, hur? Jag vill inte skriva två identiska brev som dom kan sitta och jämföra sen, min rädsla är lite att dom ska känna att jag inte ser dom som individer. För det gör jag verkligen.

Jag tycker att Messenger är guld just för att man inte behöver skriva så långa brev om man inte vill. Det går att skicka bara ett "Hur är läget?" Typ. Bara för att visa att man tänker på dem.

 

[clusia]

Har inget svar på din ts egentligen men tack var den här tråden messade jag en person som jag av olika anledningar tappade kontakten med. Tyvärr fick jag ett svar tillbaka att personen inte hade kvar det numret. Har messat ett annat nummer jag har till personen men jag tror inte hen har kvar det heller.