Jag deppar ihop snart
Ingenting jag gör verkar vara rätt längre,har på väldigt kort tid gått upp och ner hela tiden i humöret,ner när killen lämnade mig,upp ett tag efteråt och sedan upp igen för att sedan gå ner som en pannkaka.
Blir så otroligt ledsen över folks kommentarer och känner mig helt totalt värdelös i mina handlingar och beslut nuförtiden,då gäller det främst mina vänner utan barn.
Hade tex bestämt mig för att inte köpa saker föränn i Maj ungefär (barnet kommer i Jun)
Är många som sagt att det skulle vara så fel om det blev missfall och så och det var så jag tänkte också,men så var jag på så gott humör när killen kom tillbaka så jag kände att jag ville köpa något litet bara,så jag smet in på Ica och köpte en napp (ja jag vet jag är jättefånig) men jag ville bara köpa nåt litet...så får man kommentarer direkt
-Ja men vad gör du om du får missfall,herregud så kan du inte göra osv,allt detta prat om missfall har gjort mig livrädd för att få det,knappt äter & sover av oro,det finns med hela tiden. Så där gjord eman FEL!
Ang pappan så har man fått höra till leda av vänner vilken stor skit han är,men sedan när han kommer tillbaka och jag blir glad så inte hjälps det,för då är killen tydligen en ännu större skit,och att flytta hem till honom skulle vara det största misstaget på jorden...
Så där gör jag FEL
En vän oroar sig gruvligt för vad som ska hända om jag får tillbaka mina depressioner igen,verkligen jättekul att höra,jag hade inte ens tänkt på det börjar tänka på det och oroa mig ännu mer,vad gör jag om sorgen efter lillebror & farfar och mobbningen i skolan och allt annat bara kommer upp när barnet kommer?
Så där gjorde jag FEL igen
Det att jag vill om det går ta reda på könet är tydligen också fel,jag gör detta för mitt eget höga nöjes skull för att jag är nyfiken
_nej då kommer jag att älska barnet mindre om det blir fel kön och bla bla bla (tillägger att jag blir lika glad för vad det än blir,hade jag vart jättejättejätteinställd på att jag tex velat ha en flicka så hade det ju kanske vart dumt men det är jag verkligen inte)
Så gjorde man ett FEL till
En vän till mig har redan utsett sig till att både vara med under förlossningen och bli gudmor,detta gjorde hon redan i vecka 6 samma natt jag fick veta...och då var det inte ens redan bestämt,hon pratar så himmla mycket om det redan kikat ut barnvagn fast jag inte vill,kollat när jag skall till mvc,hört sig runt med alla fast jag bett henne vara tyst om det,eftersom att hon har 23 syskonbarn så kan/vet hon ju allt tydligen.
Jag vill inte ha med henne på någonting,vill inte ha henne till gudmor (inte ens planerat att jag ska ha nån) vet defintivt att jag inte vill ha med henne på förlossningen osv
Enligt henne gör jag också allting fel
Det var bara några exempel
Det känns som att jag måste redovisa allt för alla.
Hur jag ska bo?
Vad jag ska leva av?
Vad för kön jag vill ha?
Hur jag ska klara av skolan?
Om jag ska amma eller inte?
Vad/när jag ska köpa saker?
Namn,Vad ett barn kan heta/inte heta?
Vad gör jag om pappan drar igen?
Och väst av allt: Varför gör du inte abort? Jag menar jag har bestämt mig,magen börjar synas,så varför frågar man då om man inte ska göra abort? Undrar om de gör detsamma när barnet är fött också?
osv osv osv
Känns som att man måste svara på allt detta och lite till,inte för att de skall vara vänligt nyfikna utan för att lätta deras samvete så att de skall kunna må bättre över att hemska jag ska ha barn...
Det är så jag tar det,jag orkar inte med folks alla frågor och spekuleringar,jag vill inte gå ut längre (senaste snacket som florerar är att jag bara vill ha ett barn att ersätta min lillebror med).
Jag orkar inte,börjar nästan sluta att vara glad över detta,Jag kommer inte att klara det endå känns det som,kommer att bli världens sämsta mamma,alla beslut jag hittills gjort har jag tänkt igenom mycket tex detta med att ta reda på kön och när jag ska köpa saker & sånt....men det var tydligen också fel då.Börjar ju nästan gå och vänta på att det skall bli missfall för så känns det som att alla hoppas på endå.
Tom en plastbit (napp på ica) är ju tom fel att köpa.
Fan allt som skulle bli så bra nu också...så börjar jag bli sån här.
Är antagligen jätteöverkänslig nu,men jag tar åt mig,säger nån missfall så är jag säker på att få ett,säger nån att hon är rädd att jag ska bli deprimerad igen så blir jag det...sån är jag.
Vad 17 gör man,sitter mest instängd nu,vill inte umgås med nån som vill prata om detta hela tiden.
Kan tillägga att detta är från tjejer som inte har barn,de få vänner som däremot har det tycker bara att detta är positivt och roligt och tror att jag skall klara detta perfekt och att det bara kommer att bli bra,men nu bor dessa tyvärr en bit bort....
Ville bara skriva av mig lite
Mvh Zaria
Ingenting jag gör verkar vara rätt längre,har på väldigt kort tid gått upp och ner hela tiden i humöret,ner när killen lämnade mig,upp ett tag efteråt och sedan upp igen för att sedan gå ner som en pannkaka.
Blir så otroligt ledsen över folks kommentarer och känner mig helt totalt värdelös i mina handlingar och beslut nuförtiden,då gäller det främst mina vänner utan barn.
Hade tex bestämt mig för att inte köpa saker föränn i Maj ungefär (barnet kommer i Jun)
Är många som sagt att det skulle vara så fel om det blev missfall och så och det var så jag tänkte också,men så var jag på så gott humör när killen kom tillbaka så jag kände att jag ville köpa något litet bara,så jag smet in på Ica och köpte en napp (ja jag vet jag är jättefånig) men jag ville bara köpa nåt litet...så får man kommentarer direkt
-Ja men vad gör du om du får missfall,herregud så kan du inte göra osv,allt detta prat om missfall har gjort mig livrädd för att få det,knappt äter & sover av oro,det finns med hela tiden. Så där gjord eman FEL!
Ang pappan så har man fått höra till leda av vänner vilken stor skit han är,men sedan när han kommer tillbaka och jag blir glad så inte hjälps det,för då är killen tydligen en ännu större skit,och att flytta hem till honom skulle vara det största misstaget på jorden...
Så där gör jag FEL
En vän oroar sig gruvligt för vad som ska hända om jag får tillbaka mina depressioner igen,verkligen jättekul att höra,jag hade inte ens tänkt på det börjar tänka på det och oroa mig ännu mer,vad gör jag om sorgen efter lillebror & farfar och mobbningen i skolan och allt annat bara kommer upp när barnet kommer?
Så där gjorde jag FEL igen
Det att jag vill om det går ta reda på könet är tydligen också fel,jag gör detta för mitt eget höga nöjes skull för att jag är nyfiken
_nej då kommer jag att älska barnet mindre om det blir fel kön och bla bla bla (tillägger att jag blir lika glad för vad det än blir,hade jag vart jättejättejätteinställd på att jag tex velat ha en flicka så hade det ju kanske vart dumt men det är jag verkligen inte)
Så gjorde man ett FEL till
En vän till mig har redan utsett sig till att både vara med under förlossningen och bli gudmor,detta gjorde hon redan i vecka 6 samma natt jag fick veta...och då var det inte ens redan bestämt,hon pratar så himmla mycket om det redan kikat ut barnvagn fast jag inte vill,kollat när jag skall till mvc,hört sig runt med alla fast jag bett henne vara tyst om det,eftersom att hon har 23 syskonbarn så kan/vet hon ju allt tydligen.
Jag vill inte ha med henne på någonting,vill inte ha henne till gudmor (inte ens planerat att jag ska ha nån) vet defintivt att jag inte vill ha med henne på förlossningen osv
Enligt henne gör jag också allting fel
Det var bara några exempel
Det känns som att jag måste redovisa allt för alla.
Hur jag ska bo?
Vad jag ska leva av?
Vad för kön jag vill ha?
Hur jag ska klara av skolan?
Om jag ska amma eller inte?
Vad/när jag ska köpa saker?
Namn,Vad ett barn kan heta/inte heta?
Vad gör jag om pappan drar igen?
Och väst av allt: Varför gör du inte abort? Jag menar jag har bestämt mig,magen börjar synas,så varför frågar man då om man inte ska göra abort? Undrar om de gör detsamma när barnet är fött också?
osv osv osv
Känns som att man måste svara på allt detta och lite till,inte för att de skall vara vänligt nyfikna utan för att lätta deras samvete så att de skall kunna må bättre över att hemska jag ska ha barn...
Det är så jag tar det,jag orkar inte med folks alla frågor och spekuleringar,jag vill inte gå ut längre (senaste snacket som florerar är att jag bara vill ha ett barn att ersätta min lillebror med).
Jag orkar inte,börjar nästan sluta att vara glad över detta,Jag kommer inte att klara det endå känns det som,kommer att bli världens sämsta mamma,alla beslut jag hittills gjort har jag tänkt igenom mycket tex detta med att ta reda på kön och när jag ska köpa saker & sånt....men det var tydligen också fel då.Börjar ju nästan gå och vänta på att det skall bli missfall för så känns det som att alla hoppas på endå.
Tom en plastbit (napp på ica) är ju tom fel att köpa.
Fan allt som skulle bli så bra nu också...så börjar jag bli sån här.
Är antagligen jätteöverkänslig nu,men jag tar åt mig,säger nån missfall så är jag säker på att få ett,säger nån att hon är rädd att jag ska bli deprimerad igen så blir jag det...sån är jag.
Vad 17 gör man,sitter mest instängd nu,vill inte umgås med nån som vill prata om detta hela tiden.
Kan tillägga att detta är från tjejer som inte har barn,de få vänner som däremot har det tycker bara att detta är positivt och roligt och tror att jag skall klara detta perfekt och att det bara kommer att bli bra,men nu bor dessa tyvärr en bit bort....
Ville bara skriva av mig lite
Mvh Zaria
! Det tycker jag att du ska tala om för dem också - och blir ni ovänner av det, så är det deras förlust, inte din.
