"Det är bara så som livet är"

[miumiu]

Visste inte riktigt vart jag skulle lägga den här tråden, moderator får gärna flytta om den har hamnat fel. Lyssnade på Söndagsinterjun i P1 med Jonatan Unge för ett tag sen där han pratade en del om sin relation till dottern som är typ 10 år. Han sa då nånting i stil med att det är svårare att vara förälder nu när hon blir äldre, eftersom att problemen som uppstår är mer komplexa och svårlösta. Att han har identifierat att vissa saker "är bara så som livet är", pun intended; Livet är jävligt jobbigt. Man blir sviken, förväntas prestera på alla möjliga sätt och vis, leva upp till omgivningens och sina egna förväntningar. Man förväntar sig också saker av andra, som man kanske inte alltid får. Som barn har man ju inte jättemycket inflytande över sitt eget liv heller och bara detta föder ju enormt mycket frustration.

Ser att den här insikten även börjar drabba mitt eget barn som är 7 år i år, och det känns så jävla sorgligt på något sätt. Ett sätt att oskuldsfullt betrakta världen börjar nu att gå över i nånting annat, mörkare. Detta fick mig givet att börja fundera på när jag själv drabbades av denna insikt, dvs att livet är jävligt. Jag tror att det var när mina föräldrar annonserade sin skilsmässa och då var jag runt 5-6 år. Jag minns att jag hade förutspått vad samtalet skulle komma att handla om när dom ropade in mig i vardagsrummet för att "prata". Och fastän jag inte fattade vad som hade föranlett denna ödesdigra stund som skulle komma att förändra hela min barndom, så fattade jag ju liksom att det låg utanför min kontroll. Många kompisar på dagis hade föräldrar som var skilda, och man försökte trycka på det positiva med att ha "2 rum!" eller föräldrar som överkompenserade sitt dåliga samvete med materiella ting. Ändå så fattade man ju att detta var den korta stickan.

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

 

[Gnist]

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

Kan inte påstå att jag någonsin tänkt att livet många gånger är piss.

Vissa händelser har varit totalt värdelösa, men livet i stort har alltid pendlat mellan helt okej och fantastiskt för mig.

 

[miumiu]

Kan inte påstå att jag någonsin tänkt att livet många gånger är piss.

Vissa händelser har varit totalt värdelösa, men livet i stort har alltid pendlat mellan helt okej och fantastiskt för mig.

Ja, antar att det förmodligen har att göra lite med personlighet och hurvida man är melankoliskt lagd eller inte att göra såklart. Och sånt kan givetvis gå i perioder. Om jag utgår från mig själv, så tror jag faktiskt inte att jag är melankoliskt lagd i grunden, men jag är känslig. Och många negativa/påfrestande upplevelser föder negativa och självkritiska tankar.

 

[Amha]

Det där drabbade mig som väldigt liten. Jag är ett av alla mobboffer så det var tungt under hela lågstadiet och mellanstadiet, sen kom tonåren med allt vad det innebär. Jag har jobbat mycket med såna känslor och omvärderat mitt liv väldigt mycket så jag skulle nog säga att det där inte är ett större problem för mig idag. Visst har jag fortfarande kvar en del jf$obbiga saker i mitt liv, det är ju knappast så jag åker räkmacka nu heller, men jag har hittat andra sätt att se på saker vilket jag är glad för.

 

[parellikusken]

Jag blev utsatt för ett trauma när jag var 8 år. Innan dess var livet lätt och roligt, men efter traumat började jag känna att livet var besvärligt.
Blev mobbad i många år pga traumat som hände, vilken gjorde skammen mycket värre.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade en väldigt trygg barndom, så känslan av att inte duga kom först i högstadiet. Då direkt kopplat till kompisar. Jag har inte en enda gång efter fjorton års ålder känt att jag räcker till i sociala sammanhang utanför familjen. Jag är alltid det axelryckande andra-, tredje- eller femtiohandsvalet som man går till när absolut ingen annan hade tid. Den som aldrig blir tillfrågad. Den som aldrig bjuds med. Det har varit så så länge nu att jag nästan slutat bry mig.

 

[miumiu]

Har ni som har dom här känslorna någon gång funderat på om dom "berikar"era liv på något sätt? För jag känner att även om jag i perioder mår väldigt dåligt, så är jag på något märkligt sätt närmare mitt "autentiska jag" när jag tillåter mig själv att ha dessa känslor. Håller på mycket med meditation, yoga, mantran, acceptans osv och det hjälper mig stundvis att må bättre, men ibland får jag en känsla av att det är falskt.

Igår hade jag en sån dag när en händelse utlöste extremt mycket ångest och sorg i mig. Grät i princip hela eftermiddagen/kvällen. Försökte då göra lite youtube-yoga, och valde ett pass på måfå. När instruktören då basunerar ut "Life is good" kände jag bara att detta är floskler, förljugenhet, direkt osanning. För majoriteten av människorna på jorden är "Life is good" ett jävla hån.

 

[tanten]

Min barndom var skräp så jag har verkligen ingen speciell tidpunkt när jag insåg det. Jag hade liksom inget annat att jämföra med. Sen har jag fått ett gäng smällar i livet efter det.

Det jag lärt mig av detta är att verkligen VERKLIGEN uppskatta glädjeämnen och ljuspunkter och skita i resten.
Med den inställningen har livet blivit riktigt bra.

 

[Nebraska]

Visste inte riktigt vart jag skulle lägga den här tråden, moderator får gärna flytta om den har hamnat fel. Lyssnade på Söndagsinterjun i P1 med Jonatan Unge för ett tag sen där han pratade en del om sin relation till dottern som är typ 10 år. Han sa då nånting i stil med att det är svårare att vara förälder nu när hon blir äldre, eftersom att problemen som uppstår är mer komplexa och svårlösta. Att han har identifierat att vissa saker "är bara så som livet är", pun intended; Livet är jävligt jobbigt. Man blir sviken, förväntas prestera på alla möjliga sätt och vis, leva upp till omgivningens och sina egna förväntningar. Man förväntar sig också saker av andra, som man kanske inte alltid får. Som barn har man ju inte jättemycket inflytande över sitt eget liv heller och bara detta föder ju enormt mycket frustration.

Ser att den här insikten även börjar drabba mitt eget barn som är 7 år i år, och det känns så jävla sorgligt på något sätt. Ett sätt att oskuldsfullt betrakta världen börjar nu att gå över i nånting annat, mörkare. Detta fick mig givet att börja fundera på när jag själv drabbades av denna insikt, dvs att livet är jävligt. Jag tror att det var när mina föräldrar annonserade sin skilsmässa och då var jag runt 5-6 år. Jag minns att jag hade förutspått vad samtalet skulle komma att handla om när dom ropade in mig i vardagsrummet för att "prata". Och fastän jag inte fattade vad som hade föranlett denna ödesdigra stund som skulle komma att förändra hela min barndom, så fattade jag ju liksom att det låg utanför min kontroll. Många kompisar på dagis hade föräldrar som var skilda, och man försökte trycka på det positiva med att ha "2 rum!" eller föräldrar som överkompenserade sitt dåliga samvete med materiella ting. Ändå så fattade man ju att detta var den korta stickan.

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

Jag kommer inte ihåg en tid när det inte gjorde det.

 

[escodobe]

Jag kommer inte ihåg en tid när det inte gjorde det.

Samma här. Jag avskydde hela konceptet att vara barn, mitt liv har bara blivit bättre med stigande ålder.

 

[Bison]

Jag har nog aldrig känt att livet suger röv
Visst att det kan vara tufft ibland med sorger och besvikelser men överlag är livet väldigt trevligt.
Tror det har mycket med ens personlighet att göra, mitt glas är halvfullt, jag är glad som person, det underlättar

 

[Raderad medlem 120709]

Jag var nog 7 år på sin höjd. Skolstarten var början på många års mobbning och trauman, så jag fick knappt ens en chans att känna något annat än att livet är en plåga. Nu många år efter att ha kommit ur det helvetet så är jag i grunden en negativ person, men det kanske jag hade varit oavsett, det får jag aldrig veta. Det finns ljuspunkter här och där men på det stora hela känns livet bara som en enda trist transportsträcka.

 

[Enya]

Jag har nog alltid känt att mitt liv suger röv liksom. Jag vill nog inte säga att det är för att jag är negativ som person, flera skulle påtala att jag är glad och positiv att ha att göra med, medan andra skulle beskriva mig som negativ och lätt ser hinder. Men jag tror det här med att om livet suger röv kanske kan bero på om man bär mycket inom sig, inte kan prata om sina problem eller känslor eller vad det nu är som för tillfället ställer till det, man samlar på sig ett lager av känslor och problem- och så blir man negativ och livet suger röv. Jag funderar på om det inte är lite så. De som har lättare att prata och öppna sig för andra ser kanske oftare de där ljusglimtarna som skymtar förbi, medan en annan mer hinner dra andan vid de tillfällena?

Jag vet inte egentligen. Känner bara att det är så mycket jag inte kan säga till någon, som bara lämnas i hjärnarkivet för att hantera sig själv i gömmo därinne, hur ska man hinna med att se att livet inte suger röv mellan motgångarna när det maler inom en?

 

[Ramona]

Det känns lite som att jag alltid vetat om att livet är väldigt orättvist. Kommer i alla fall inte ihåg att jag kommit till någon insikt vid något tillfälle, utan det har alltid funnits. Men det var nog inte förrän jag började jobba heltid som jag insåg att det är sådär livet ser ut - och det suger! Att aldrig vara fri, att alltid ha någonting hängande över sig, att inte få komma och gå som man själv behagar.

 

[Sel]

Jag tror det var i samband med skolstarten typ, men jag har väldigt få minnen innan typ tolv- tretton år. Jag var aldrig mobbad eller så, men skolan toksög från dag ett och sedan dess har det väl bara blivit värre. Livet i stort är rätt kasst och mest fyllt av motiga måsten.

 

[sjoberga]

Visste inte riktigt vart jag skulle lägga den här tråden, moderator får gärna flytta om den har hamnat fel. Lyssnade på Söndagsinterjun i P1 med Jonatan Unge för ett tag sen där han pratade en del om sin relation till dottern som är typ 10 år. Han sa då nånting i stil med att det är svårare att vara förälder nu när hon blir äldre, eftersom att problemen som uppstår är mer komplexa och svårlösta. Att han har identifierat att vissa saker "är bara så som livet är", pun intended; Livet är jävligt jobbigt. Man blir sviken, förväntas prestera på alla möjliga sätt och vis, leva upp till omgivningens och sina egna förväntningar. Man förväntar sig också saker av andra, som man kanske inte alltid får. Som barn har man ju inte jättemycket inflytande över sitt eget liv heller och bara detta föder ju enormt mycket frustration.

Ser att den här insikten även börjar drabba mitt eget barn som är 7 år i år, och det känns så jävla sorgligt på något sätt. Ett sätt att oskuldsfullt betrakta världen börjar nu att gå över i nånting annat, mörkare. Detta fick mig givet att börja fundera på när jag själv drabbades av denna insikt, dvs att livet är jävligt. Jag tror att det var när mina föräldrar annonserade sin skilsmässa och då var jag runt 5-6 år. Jag minns att jag hade förutspått vad samtalet skulle komma att handla om när dom ropade in mig i vardagsrummet för att "prata". Och fastän jag inte fattade vad som hade föranlett denna ödesdigra stund som skulle komma att förändra hela min barndom, så fattade jag ju liksom att det låg utanför min kontroll. Många kompisar på dagis hade föräldrar som var skilda, och man försökte trycka på det positiva med att ha "2 rum!" eller föräldrar som överkompenserade sitt dåliga samvete med materiella ting. Ändå så fattade man ju att detta var den korta stickan.

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

Har nog inte gjort det än. Kanske slipper.

Fast jag tror egentligen på att det mest handlar om att jag aldrig haft några stora förväntningar på att något ska vara på ett visst vis eller att man ska ha makt över allt som kan inträffa. Att det trots att det inträffar en sjuhelvetes massa skit i perioder, också finns saker att glädja sig åt och förundras över, och vara nyfiken på. Och så det självklara då förstås, att man lever i ett land där saker och ting gör att jag betraktar mig som privilegierad på många sätt i förhållande till människor på andra geografiska platser.

 

[Enya]

Det känns lite som att jag alltid vetat om att livet är väldigt orättvist. Kommer i alla fall inte ihåg att jag kommit till någon insikt vid något tillfälle, utan det har alltid funnits. Men det var nog inte förrän jag började jobba heltid som jag insåg att det är sådär livet ser ut - och det suger! Att aldrig vara fri, att alltid ha någonting hängande över sig, att inte få komma och gå som man själv behagar.

Att alltid ha något hängande över sig tycker jag är så jobbigt, det är som ett stort grått åskmoln som hänger där och hur mycket man än försöker vila/njuta av ledig tid/göra något roligt eller lättsamt/egentid osv så finns molnet hängande. Det är tungt och det gör att livet suger! Och är det inte det ena som är molnet för dagen/tillfället så är det ju något annat, så är det med livet. Alltid nya kullar och berg att bestiga...

 

[Tranan]

När min gympalärare förgrep sig på mig, efter den dagen och många år framåt så ansåg jag att livet inte hade någon som helst mening. Särskilt efter att jag försökte få hjälp att läraren uppmuntrade mobbing av mig, det tog 6 år innan jag blev någorlunda normal igen.

 

[Sel]

Har nog inte gjort det än. Kanske slipper.

Fast jag tror egentligen på att det mest handlar om att jag aldrig haft några stora förväntningar på att något ska vara på ett visst vis eller att man ska ha makt över allt som kan inträffa. Att det trots att det inträffar en sjuhelvetes massa skit i perioder, också finns saker att glädja sig åt och förundras över, och vara nyfiken på. Och så det självklara då förstås, att man lever i ett land där saker och ting gör att jag betraktar mig som privilegierad på många sätt i förhållande till människor på andra geografiska platser.

Jag tycker det där sista kommer upp lite väl ofta hela vägen från barnsben och egentligen har liten relevans i hur en upplever sitt eget liv. Det blir ett evigt upprepande av: "Tycker du inte om maten? Tänk på barnen i Afrika!" Som om jag skulle må bättre av att veta att det finns folk som har det sämre, eller som om de skulle må bättre ifall jag uppskattade min privilegiade tillvaro mer.

 

[whalan]

Det började någonstans i 6 års åldern och sedan blev jag mobbad i många år. Mycket har hänt sedan dess och idag är jag en mycket vilsen, snart 38-åring, som tycker att livet är oerhört jobbigt att ta sig igenom.