"Det är bara så som livet är"

[Tonto]

Jag tycker inte att livet suger, livet är fantastiskt och det finns så mycket möjligheter även om det är svårt ibland.

Däremot så tycker jag att människor suger. Så jävla mycket.

 

[Seabaz]

Jag var 12 eller 13 när mina förräldrar annonserade att de skulle skiljas.
Jag bodde under samma tak och hade hört bråken i 6-8 månader redan osv...

Jag minns det som en lättnad när de sa att de skulle skiljas. Äntligen, liksom.


Däremot många år senare och boende på andra sidan världen, blev jag sviken av någon. Min chef. Hon hade lovat mig att "sponsra" mig så att win win, hon hade garanterat billig arbetskraft i 2 år framöver och för mid betydde det permanent uppehållstillstånd i Australien.

Det började närma sig ansökan. Jag hade lagt några tusen kronor på förberedelser så som polischeckar och officiellt engelskaprov mm.

Då. Där. En dag utan förvarning säger hon att hon inte kan göra det. "För hon orkar inte med pappersgörat". That's it!

Jag var först ledsen. Sedan arg. Riktigt arg. Kom upp med en ny plan. Blev likgiltig och någonstans accepterade vad som hänt ca 3 veckor tog det.
Vilken insikt! Och jag har aldrig mått så bra som efter det. Insikten att livet suger ibland!

Tyvärr har väl detta också gjort mig likgiltig i månfa situationer. Jag bryr mig inte längre. Har någon problem, kom inte till mig för jag orkar inte lyssna ändå.

Mitt tips till alla, bryt ihop och gå vidare.
Gillar du inte ditt jobb, byt.
Gillar du inte någon, bryt.
Känner du dig fast, flytta.

Man klarar sig på mindre än man tror...

Just nu är jag mest rädd för att på torsdag öppnar puben för ALLA igen efter att vaxinmandat släpps.
Jag har isolerat mig i 4 månader och är lite rädd att jag kommer flippa på torsdag med så mycket folk runt omkring igen!

 

[miumiu]

Ibland funderar jag över varför jag jag är så himla mörk till sinnes. Jag har på många sätt ett gott liv idag, till exempel. Men jag tror att mycket beror på sekundära trauman eftersom min far utsattes för övergrepp, psykiskt och fysisk misshandel under sin uppväxt. Vilket ledde till PTSD, vilket ledde till att han självmedicinerade/missbrukade typ allt som går att missbruka under min uppväxt. Eftersom mina föräldrar hade delad vårdnad om mig bodde jag varannan vecka hos honom, så det var varannan vecka kaos och extrem otrygghet och varannan vecka hos mamma. Som jag också skuldbelagt mycket för att hon inte skyddade mig. Men hon gjorde ju så gott hon kunde liksom. Det finns inga enkla svar.

Men jag tror att min stresstålighet är såpass låg mycket på grund av detta. Och för att jag känner att jag haft ren och skär ondska lite längre bak i mitt släktträd.

 

[SaraMara]

Visste inte riktigt vart jag skulle lägga den här tråden, moderator får gärna flytta om den har hamnat fel. Lyssnade på Söndagsinterjun i P1 med Jonatan Unge för ett tag sen där han pratade en del om sin relation till dottern som är typ 10 år. Han sa då nånting i stil med att det är svårare att vara förälder nu när hon blir äldre, eftersom att problemen som uppstår är mer komplexa och svårlösta. Att han har identifierat att vissa saker "är bara så som livet är", pun intended; Livet är jävligt jobbigt. Man blir sviken, förväntas prestera på alla möjliga sätt och vis, leva upp till omgivningens och sina egna förväntningar. Man förväntar sig också saker av andra, som man kanske inte alltid får. Som barn har man ju inte jättemycket inflytande över sitt eget liv heller och bara detta föder ju enormt mycket frustration.

Ser att den här insikten även börjar drabba mitt eget barn som är 7 år i år, och det känns så jävla sorgligt på något sätt. Ett sätt att oskuldsfullt betrakta världen börjar nu att gå över i nånting annat, mörkare. Detta fick mig givet att börja fundera på när jag själv drabbades av denna insikt, dvs att livet är jävligt. Jag tror att det var när mina föräldrar annonserade sin skilsmässa och då var jag runt 5-6 år. Jag minns att jag hade förutspått vad samtalet skulle komma att handla om när dom ropade in mig i vardagsrummet för att "prata". Och fastän jag inte fattade vad som hade föranlett denna ödesdigra stund som skulle komma att förändra hela min barndom, så fattade jag ju liksom att det låg utanför min kontroll. Många kompisar på dagis hade föräldrar som var skilda, och man försökte trycka på det positiva med att ha "2 rum!" eller föräldrar som överkompenserade sitt dåliga samvete med materiella ting. Ändå så fattade man ju att detta var den korta stickan.

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

Jag har aldrig drabbats av någon sådan insikt. Att situationer i livet suger vansinnigt, och att livet är oförutsägbart, orättvist och stundtals helt orimligt har jag känt i varierande intensitet flera gånger i mitt liv, särskilt i situationer av sorg/katastrofer. Vet inte när första starka sådana känslan var dock.

Dessa stunder har dock aldrig förtagit min vilja att leva, eller min glädje över livet - utan snarare förstärkt en rädsla av att livet ska ta slut i 'förtid' och att människor jag älskar ska dö i förtid. Livet i sig är enligt min grundkänsla alltid bra, fint och jag drabbas ofta av en känsla av tacksamhet och lycka över stunder i livet (sol på kinderna en vårdag, vacker natur, en god middag med goda vänner, en kram i soffan från dottern osv) - samtidigt som jag kan känna stark saknad, sorg och stundtals bitterhet över personer jag förlorat och livsöden som är hemska och tycka att situationer jag hamnar i suger eller orättvisa/jobbiga/alltför pressande.

Riktigt vidrigt sorgliga händelser har snarare gjort mig mer tacksam för att JAG får leva, växa, uppleva osv - och väldigt mkt mindre benägen att spara saker till sen, avstå nöjen till förmån för att vänta osv. Jag vill leva nu, medan tid är. Jag har sett för många vänner ryckas bort i alltför ung ålder i vidriga olyckor och förlorat närstående alltför tidigt i livet för att våga eller vilja lägga pengar på hög och vänta. Det får liksom reda sig sen, jag vill uppleva saker nu när jag har möjlighet.

 

[QueenLilith]

Hmmmm. Jag hade en glad barndom överlag, men blev mobbad som teenager, vilket höll i en del år. Har alltid känt mig "udda och annorlunda", fast jag varit bra på att skaffa vänner. Genom livet har jag haft många vänskapsrelationer, men många av dom har tyvärr inte varit bra såna. Jag har varit väldigt osäker på mig själv och blir lätt nervös i sociala sammanhang, men har typ lärt mig sedan länge att "vara på" och folk anser mig då som social, fast i grunden är jag rätt introvert. I vuxen ålder har jag lärt se hur dålig min familj är och hur relationen vi har haft emellan oss äntligen har extremt toxic notes. Jag är äldst, alltid gjort bra ifrån mig, har bra jobb, universitetsutbildning, gjort bra i skolan (fast lat), haft jobb, sköt häst och varit det "perfekta barnet" - min syster är motsatsen, men ändå saknade beröm och uppskattning mycket från mina föräldrar, medans systern som ofta inte "orkade saker" blev buren runt och fick den stöd som jag kände jag hade behov av.
Jag har kämpat mycket, och har väl känt sedan tidigt att livet är orättvist. Jag har varit igenom vissa hemska saker, tex dödsfall av min närmaste bästa kompis och i ett förhållande med psykisk misshandel (och massor annan skit). Alla dessa saker har tyvärr gjort min mentala hälsa har tagit rejält stryk och jag har spenderat mycket tid och pengar på terapi, jag kämpar med ångest, stress och särskilt dödsångest, jag är så fruktansvärt rädd för döden eller dom närmast mig skall gå bort. Det är så jobbigt när ens hjärna kämpar emot en. Men jag är glad för mitt liv överlag, jag har köpt min drömhäst igen och att åka till stallet och vara med henne gör jag kan släppa mina tankar och bara vara, dom andra i stallet trivs jag super bra med och det ger mig så mycket glädje. Sedan har jag världens finaste sambo som alltid finns där, och alla saker vi gör ihop ger mig stor glädja i livet. Så jag känner mig så tacksam för dessa saker, så det gör att jag kämpar på ännu mer.

Jag försöker göra saker som gör mig glad och riktar mina mål ditt, även med psykisk ohälsa.

 

[_Taggis_]

Mitt tips till alla, bryt ihop och gå vidare.
Gillar du inte ditt jobb, byt.
Gillar du inte någon, bryt.
Känner du dig fast, flytta.

Detta! Jag lever så. Jag har flyttat och börjat om flera ggr. Jag är må hända ganska ensam pga detta, men jag är åtminstone fri. Det är mer än många av de som klagar och gnäller, inte minst på jobbet...

Jag förstår om man väljer trygghet och tex familj före egen frihet. Men det är också ett val.
För all del att man får klaga. Men ha en förändringsplan då. Gnäll utan åtgärder är det värsta jag vet att lyssna på.

 

[Trasten]

Jag insåg alldeles för sent att det är helt naturligt att livet suger röv (ibland). Det var så klart inte alls alltid så kul men jag levde nog i illusionen om att det borde vara bra och smidigt och lättsamt och trevligt. Egentligen.

Livet börjar ju inte förrän man har kommit på att allt suger och lärt sig leva med det. Det är det som är den riktiga pånyttfödelsen.