Det blir bara värre

Finns det NÅN här som har varit så jävla långt ner på botten så ni trodde att det inte gick att komma längre ner. Och så kom ni ändå längre ner.
Alltså jag menar inte bara om det finns nån som har viljat dö för det vet jag att det finns. Men att ni har viljat det så jävla mycket men inte kunnat. Och som har hatat hatat HATAT sigsjälv mera än nånting annat. Att ni har blivit så jävla äcklade av ersjälva så ni kan inte kolla i en spegel för då känns det som ni kommer spy. Och allt bra försvinner. Som både djur och vänner och bra personal eller alltså bara bra personer och sånt. Som att det finns nån lag att man inte FÅR ha nånting bra.
Finns det NÅN som har haft det så? Att både kroppen och hjärnan är FEL och inte funkar som dom borde. Har NÅN haft det så och att det ändå blev bättre? Så ni ville och orkade leva?

 

[LiviaFilippa]

Det har varit mycket så för mig också. Händer fortfarande rätt ofta att när jag fått lite hopp så händer nåt som får mig att må sämre. Fast det blir inte lika stora försämringar som när jag var i tonåren.
T.ex. så fick jag tjata mig till en psykologkontakt på min psykmottagning, sen när jag väl fick det så sa psykologen att hon inte hade några planer på att sluta så jag såg ju fram emot en stabil kontakt. Efter andra träffen ringde hennes chef och sa att psykologen skulle byta uppgifter så jag fick inte träffa henne mer. Sen fick jag tjata om en ny kontakt och fick det till slut men hon slutade också. Sen fick jag igen tjata om en ny och vi bokade in 10 tider. Kände mig så lättad. Äntligen skulle jag få hjälp.
Men nä, andra eller tredje gången sa den nya psykologen att chefen bestämt att jag inte får träffa psykolog. Så de tio tiderna rök och jag stod utan stöd.
Fick tjata igen, och fick en stödkontakt men första gången vi pratade sa hon att hon skulle sluta … Fast vi pratade flera gånger innan hon slutade. Sen glömde de bort mig igen och jag fick påminna dem. Så nu har jag en kuratorskontakt.
Men hon kommer säkert att sluta snart hon också. Jag har slutat förvänta mig nån riktig hjälp.

Det låter jätte jobbigt att byta sådär ofta och att chefen be stämde att du inte fick träffa en psykolog Men hoppas att hon som du har nu kommer vara kvar iallafall och att hon är bra!
Jag har också bytt psykolog och sånt några gånger men inte sådär för den har slutat eller nåt utan för jag har flyttat och sånt. Och så ska en av dom bästa av personalen där jag bor ska sluta.

 

[LiviaFilippa]

Jag har inget bättre att skriva än att jag blev glad av att se dig skriva (även om jag förstås tycker att det är förjäkligt att du behöver må som du gör just nu). Du befinner dig i en så himla jobbig sits just nu och då är det förstås svårt att göra så mycket mer än att ta ta ögonblick för ögonblick.

Ja exakt för jag KAN inte göra nånting nu förutom att bara finnas liksom men det är SVÅRT.

 

[Rosett]

Det låter jätte jobbigt att byta sådär ofta och att chefen be stämde att du inte fick träffa en psykolog Men hoppas att hon som du har nu kommer vara kvar iallafall och att hon är bra!
Jag har också bytt psykolog och sånt några gånger men inte sådär för den har slutat eller nåt utan för jag har flyttat och sånt. Och så ska en av dom bästa av personalen där jag bor ska sluta.

Tack!
Hoppas det kommer nån ny personal som du kan få förtroende för.
Att vara trygg och få en stabil kontakt med nån man har förtroende för är nog det viktigaste, för att man ska kunna må bättre.

 

[svea]

Som mamma till @EmmaFilippa känner jag att jag måste säga ifrån här. Att skriva på detta sätt till en ung person (eller för all del, till någon alls) är inte bara felaktigt utan direkt olämpligt, anser jag. Det är självklart inte sant att inget kan bli bättre för Emma eller att hon inte kan vara mottaglig för terapi även om hon känner att det "är fel på hennes hjärna" i och med hennes hjärnskada.

Vi vet inget om vilka som kan läsa här, och därför känns det viktigt för mig att poängtera att det inte är omöjligt eller hopplöst för att man har en negativ självbild när man är psykiskt sjuk. Det finns hjälp att få, och det finns hopp. Det kan alltid bli bättre.

Vad skönt att du är här och stöttar din dotter. Det märks var Emma har fått sin klokhet och empati.

Emma, tänker på dig och önskar dig allt gott!

 

[LiviaFilippa]

Tack!
Hoppas det kommer nån ny personal som du kan få förtroende för.
Att vara trygg och få en stabil kontakt med nån man har förtroende för är nog det viktigaste, för att man ska kunna må bättre.

Tack Och ja det är jätte viktigt!

 

[Thaliaste]

Jag har haft det helt överjävligt under ett antal år av mitt liv, när jag var ung. Dels var jag djupt deprimerad och ville helst av allt bara försvinna från jordens yta eftersom jag tyckte att världen skulle vara bättre om jag inte fanns, och dels hände det en massa tråkigheter som dödsfall, skilsmässa, förlorade vänner m.m.

Jag minns att jag under den här tiden blev väldigt rädd när något bra hände, och att jag liksom inte vågade bli glad eller se fram emot något, och jag vågade absolut inte tycka om någon (bl.a. dog en älskad häst under den här tiden, och så tappade jag min bästis pga att hon hellre ville vara bästis med en annan tjej). Den rädslan är inte alls likadan idag när jag mår bra, och kanske är den svår att förstå sig på om man inte drabbats av den själv. Men jag minns det väldigt väl, och hur jag störde mig på klyschor som "man måste våga för att vinna" och att "sorgen bara visar hur stor kärleken var" osv. Det är såklart sant i någon mån (klyschor blir ju klyschor för att det ligger något i det) men när jag var på botten och hade precis noll livslängtan så var jag inte mottaglig för sådana klyschor som sades till mig för att peppa. Och jag ville absolut inte ha för roligt, känna för mycket för något djur eller person, eller längta efter något kul som skulle hända. Det var ju egentligen helt rationellt, som försvarsmekanism när jag mådde som jag gjorde. Allt som gjorde att jag hade lite kul, var lite glad, eller tyckte om, kunde ju också försvinna från mig, precis som tidigare. Och jag visste ju hur fruktansvärt ont det gjorde, och när jag var på botten så kände jag att jag inte kunde riskera den smärtan, för jag skulle inte orka med den.

Känner att jag mest bara svamlar och det hjälper kanske inte dig så mycket @EmmaFilippa, jag ville bara skriva att jag också har haft det riktigt jobbigt och fallit och fallit, när jag inte trodde man kunde må sämre. Men jag hade det ju inte precis som du förstås, för varje persons situation är ju unik. Men känslan av att falla djupare när man trodde att man inte kunde nå längre ner, känner jag igen.

Idag är jag dock fri från min depression sedan ganska många år. Och även om jag under några gånger varit på väg att falla igen, så är det nu på ett helt annat sätt och mer hanterbart än då. Jag hoppas att du också kan komma dit, och eftersom jag verkligen verkligen var HELT övertygad om att jag ALDRIG skulle kunna komma ur det måendet, så måste jag tro att det kan gå även för dig.

 

[aiquen]

Jag brukar inte vara så personlig här men jag har följt dina trådar och du har berört mig @EmmaFilippa

Jag kan inte jämföra din situation med min men jag har ett bagage som jag skulle vilja säga liknar var du befinner dig nu. Där och då var det ur många aspekter ärligt talat överjävligt och det har format mig på inte bara positiva sätt. MEN jag har kunnat komma ut på en annan sida. En för mig bra sida.

Samtidigt har jag fortfarande saker nu i vuxen ålder som jag inte står helt stabil i. Men jag har med tiden fått nya verktyg att hantera det och jag får också nu i vuxen ålder fortsatt hjälp i det. Det är en process, det är svårt, det går bakåt ibland och det kräver övning av mig men genom det rör det sig också framåt. Inte alltid med stora kliv men även med myrsteg kan man fortfarande ta sig framåt.

Det jag vill förmedla till dig Emma är att det finns alltid en annan sida på något. Det kanske inte är lätt att hitta till den ljusa positiva sidan men den finns också där och särskilt med hjälp (som jag uppfattar att du får) så går det. Det är min erfarenhet.

Jag kan till och med lägga till att jag övar på något här och nu bara genom att skriva detta och just nu är det DU som hjälper mig till det. Det här är något hos mig som jag sällan pratar om och vad jag tycker mig se i det är att du redan nu har kommit en bra bit längre än mig. Du vågar.

 

[LiviaFilippa]

Jag har haft det helt överjävligt under ett antal år av mitt liv, när jag var ung. Dels var jag djupt deprimerad och ville helst av allt bara försvinna från jordens yta eftersom jag tyckte att världen skulle vara bättre om jag inte fanns, och dels hände det en massa tråkigheter som dödsfall, skilsmässa, förlorade vänner m.m.

Jag minns att jag under den här tiden blev väldigt rädd när något bra hände, och att jag liksom inte vågade bli glad eller se fram emot något, och jag vågade absolut inte tycka om någon (bl.a. dog en älskad häst under den här tiden, och så tappade jag min bästis pga att hon hellre ville vara bästis med en annan tjej). Den rädslan är inte alls likadan idag när jag mår bra, och kanske är den svår att förstå sig på om man inte drabbats av den själv. Men jag minns det väldigt väl, och hur jag störde mig på klyschor som "man måste våga för att vinna" och att "sorgen bara visar hur stor kärleken var" osv. Det är såklart sant i någon mån (klyschor blir ju klyschor för att det ligger något i det) men när jag var på botten och hade precis noll livslängtan så var jag inte mottaglig för sådana klyschor som sades till mig för att peppa. Och jag ville absolut inte ha för roligt, känna för mycket för något djur eller person, eller längta efter något kul som skulle hända. Det var ju egentligen helt rationellt, som försvarsmekanism när jag mådde som jag gjorde. Allt som gjorde att jag hade lite kul, var lite glad, eller tyckte om, kunde ju också försvinna från mig, precis som tidigare. Och jag visste ju hur fruktansvärt ont det gjorde, och när jag var på botten så kände jag att jag inte kunde riskera den smärtan, för jag skulle inte orka med den.

Känner att jag mest bara svamlar och det hjälper kanske inte dig så mycket @EmmaFilippa, jag ville bara skriva att jag också har haft det riktigt jobbigt och fallit och fallit, när jag inte trodde man kunde må sämre. Men jag hade det ju inte precis som du förstås, för varje persons situation är ju unik. Men känslan av att falla djupare när man trodde att man inte kunde nå längre ner, känner jag igen.

Idag är jag dock fri från min depression sedan ganska många år. Och även om jag under några gånger varit på väg att falla igen, så är det nu på ett helt annat sätt och mer hanterbart än då. Jag hoppas att du också kan komma dit, och eftersom jag verkligen verkligen var HELT övertygad om att jag ALDRIG skulle kunna komma ur det måendet, så måste jag tro att det kan gå även för dig.

Det låter lite som för mig iallafall. Fast jag har massa andra diagnoser och sånt också men har ju deprisson också och jag har också förlorat min ena ponny och min hund och flera vänner och andra och flera andra skit jobbiga saker som har hänt. Så det är ju ganska så lika
Och jag är nog också sådär att jag som inte vågar lita på nåt bra för ALLT bra försvinner alltid för mig. Och såfort jag mår liiite bättre så blir det rakt ner i botten igen. Men ja tack att du skrev om hur det var för dig och att det blev bättre
Dethär kanske inte går att säga men vet du på ett ungefär hur lång tid det tog tills att det var mera bra än dåligt liksom?

 

[LiviaFilippa]

Jag brukar inte vara så personlig här men jag har följt dina trådar och du har berört mig @EmmaFilippa

Jag kan inte jämföra din situation med min men jag har ett bagage som jag skulle vilja säga liknar var du befinner dig nu. Där och då var det ur många aspekter ärligt talat överjävligt och det har format mig på inte bara positiva sätt. MEN jag har kunnat komma ut på en annan sida. En för mig bra sida.

Samtidigt har jag fortfarande saker nu i vuxen ålder som jag inte står helt stabil i. Men jag har med tiden fått nya verktyg att hantera det och jag får också nu i vuxen ålder fortsatt hjälp i det. Det är en process, det är svårt, det går bakåt ibland och det kräver övning av mig men genom det rör det sig också framåt. Inte alltid med stora kliv men även med myrsteg kan man fortfarande ta sig framåt.

Det jag vill förmedla till dig Emma är att det finns alltid en annan sida på något. Det kanske inte är lätt att hitta till den ljusa positiva sidan men den finns också där och särskilt med hjälp (som jag uppfattar att du får) så går det. Det är min erfarenhet.

Jag kan till och med lägga till att jag övar på något här och nu bara genom att skriva detta och just nu är det DU som hjälper mig till det. Det här är något hos mig som jag sällan pratar om och vad jag tycker mig se i det är att du redan nu har kommit en bra bit längre än mig. Du vågar.

Tack för ditt svar Jag fattar ifall inte du vill skriva om hur det har varit för dig och så men bara om du vill svara så hur lång tid tog det tills att du kom ut på en bra sida liksom? Eller vet du nån speciell sak som hjälpte för dig?
Och ja jag får jätte mycket hjälp och har fått det länge. Eller först så var jag på bup hela förra hösten men då var det inte såmycket hjälp men sen har jag bott på hvb och sånt och det känns ändå som det inte blir bättre. Eller det går som upp och ner men varje ner blir värre känns det som och att det känns som jag aldrig kommer kunna må okej.
Och det är inte nånannans fel heller. Trigger varning nu men jag gjorde en sak som jag försökte dö och jag har jätte stora problem från det som jag kanske kommer ha föralltid. Så det är ju JAG som har förstört allt och det är skit svårt att bara acseptera det och tycka om migsjälv då.

 

[Thaliaste]

Det låter lite som för mig iallafall. Fast jag har massa andra diagnoser och sånt också men har ju deprisson också och jag har också förlorat min ena ponny och min hund och flera vänner och andra och flera andra skit jobbiga saker som har hänt. Så det är ju ganska så lika
Och jag är nog också sådär att jag som inte vågar lita på nåt bra för ALLT bra försvinner alltid för mig. Och såfort jag mår liiite bättre så blir det rakt ner i botten igen. Men ja tack att du skrev om hur det var för dig och att det blev bättre
Dethär kanske inte går att säga men vet du på ett ungefär hur lång tid det tog tills att det var mera bra än dåligt liksom?

❤
Det känns tråkigt att inte kunna ge ett bättre svar, men det är jättesvårt att säga. Dels för att det gick upp och ner och var långt ifrån linjärt, och dels för att jag nog inte vet heller från när jag ska räkna, för det tog även ganska lång tid när jag mådde sämre och sämre. Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var 12 att jag ville dö (för det har jag läst i efterhand), men då mådde jag egentligen inte jättedåligt jämfört med hur mycket sämre jag mådde senare. Kanske var det snarare då det började, och efter det som jag mådde allt sämre. Som sämst mådde jag nog när jag var ca 14-16, de åren minns jag faktiskt knappt, det var då jag "stängde av" för att orka överleva, som jag skrev om i förra inlägget. Sen från ca 16-17 (1:an på gymnasiet, minns inte riktigt hur gammal jag var då) så började det vända.

Men ska jag göra en uppskattning så skulle jag nog säga 1-2 år då det var som värst, med lägsta botten i slutet på 8:an/början på 9:an och sedan blev det ändå bättre (under 1:an på gymnasiet) även om det sedan tog lång tid innan det blev "bra". Men det blev i alla fall lättare att orka när inte döden lockade varje dag, och jag kunde vara mer bara här och nu och inte tänka så mycket på hur jag skulle må i framtiden. Den kom ju ändå liksom, så jag försökte att inte fundera så mycket på det. Och att jag förstod bättre mina reaktioner när jag blev äldre och hade läst mycket om krisreaktioner, trauman, stress och sånt, det hjälpte också.

Jag tror att det kunde gått snabbare och lite lättare för mig om jag hade haft mer stöd från vuxenvärlden, men tyvärr kunde varken mina föräldrar eller skolan ge det när jag behövde det. Så jag läste jättemycket själv, tidningar och böcker (internetforum var inte lika utvecklade då) och så skrev jag mycket själv, små anteckningar och dikter, för att få ut känslorna i ord. Men ännu oftare läste jag andras ord och grät till dem, då kändes inte min egen skam lika stor, när det var någon annan som satte ord på mina känslor. Jag kände mig inte lika dum då typ, när man inte var ensam.

Så, om det är något av detta jag ska skicka med till dig, så är det nog att lägga tid och ork (i den mån du har ork) på att förstå dig själv, och människan som sådan. För även om just ditt liv är unikt, så är inte du ensam om att känna som du gör, eller "udda" eller "konstig" , och dina reaktioner är just bara mänskliga även om det ibland kan vara svårt att förstå sig på. Det verkar som att du har bra personer runt dig som kan hjälpa dig med detta, så jag hoppas att det kan hjälpa dig på vägen. Och dina föräldrar verkar också vara två fina personer, som älskar dig och vill dig så väl.

Jag vill inte ljuga och säga att det sa vips och så mådde jag bra, för så var det inte. Men det var som en lång uppförsbacke, vars lutning blir mindre med tiden (och med lite bumps på vägen). Även om det fortfarande lutade uppåt så gick det ändå lättare, dels för att lutningen blev mindre brant och dels för att jag fick bättre teknik längs vägen så jag kunde hantera motgångarna på ett annat sätt.
❤

 

[Thaliaste]

Tack för ditt svar Jag fattar ifall inte du vill skriva om hur det har varit för dig och så men bara om du vill svara så hur lång tid tog det tills att du kom ut på en bra sida liksom? Eller vet du nån speciell sak som hjälpte för dig?
Och ja jag får jätte mycket hjälp och har fått det länge. Eller först så var jag på bup hela förra hösten men då var det inte såmycket hjälp men sen har jag bott på hvb och sånt och det känns ändå som det inte blir bättre. Eller det går som upp och ner men varje ner blir värre känns det som och att det känns som jag aldrig kommer kunna må okej.
Och det är inte nånannans fel heller. Trigger varning nu men jag gjorde en sak som jag försökte dö och jag har jätte stora problem från det som jag kanske kommer ha föralltid. Så det är ju JAG som har förstört allt och det är skit svårt att bara acseptera det och tycka om migsjälv då.

Jag förstår att det är svårt att acceptera hur det är. Jag vet ju inte exakt vilka problem du fått, men det låter som att det är skitjobbigt. Jag hoppas att du i framtiden ändå kan förlåta dig själv för vad du gjort, vi gör alla dåliga saker under våra liv. Ibland större, ibland mindre och ibland mot någon annan och ibland mot oss själva.

Just begreppet "förlåtelse" betyder olika saker för olika människor, och särskilt i hur man tänker om relationen mellan acceptans och förlåtelse. Det finns nog inget exakt rätt, utan bara olika förhållningssätt, men det är bra att hitta sitt eget förhållningssätt till dessa begrepp och vilka ord man själv känner sig bekväm med att använda.

 

[aiquen]

Tack för ditt svar Jag fattar ifall inte du vill skriva om hur det har varit för dig och så men bara om du vill svara så hur lång tid tog det tills att du kom ut på en bra sida liksom? Eller vet du nån speciell sak som hjälpte för dig?
Och ja jag får jätte mycket hjälp och har fått det länge. Eller först så var jag på bup hela förra hösten men då var det inte såmycket hjälp men sen har jag bott på hvb och sånt och det känns ändå som det inte blir bättre. Eller det går som upp och ner men varje ner blir värre känns det som och att det känns som jag aldrig kommer kunna må okej.
Och det är inte nånannans fel heller. Trigger varning nu men jag gjorde en sak som jag försökte dö och jag har jätte stora problem från det som jag kanske kommer ha föralltid. Så det är ju JAG som har förstört allt och det är skit svårt att bara acseptera det och tycka om migsjälv då.

Jag blir glad att du skriver att du får hjälp. Jag förstår på dig att du har det jättesvårt nu men vad jag tror är hjälp ett steg framåt. Kanske att det kan upplevas som bara ett av de första stegen eller till en början inte ens som det när man är mitt i det, men går jag till mig själv kan jag nu se att få hjälp var en början för mig på min väg.

Jag tror att en resa ser olika ut för alla men kanske behöver man inte börja med att acceptera utan mer att hantera? Vara, följa med i upp och ner. Det är svårt. Jag tyckte inte att jag gjorde det bra alla gånger men numera har jag lättare se att jag gjorde ju bara vad jag kunde just då.

Upp och ner. Det var så min resa började för mig. Allt vände inte på en gång men ur det kom glimtar av något annat. Något jag kanske inte kan sätta ord på mer än som en känsla av något positivt. Tills det bara blev mer och mer av den känslan. Mer upp än ner.

En del ser jag först nu efteråt utan att kunna peka ut någon enskild händelse när det hände. Jag vet bara att det gjorde det och att hjälpen jag fick anpassad för just mig hjälpte och att till slut kan det kännas bra. I början även när det forfarande finns sånt som också känns svårt.

Hur din resa kommer se ut kan jag inte svara på men en väg behöver inte vara rak för att leda framåt och det blir inte för sent att hitta den, så ser jag på det.

Du får en kram här nu, om du vill ha den.

 

[Myzan87]

Våra tankar kan vara vår egen värsta fiende. Och det är ingen mer än vi själva som kan påverka de. Sorg är också någon vi hanterar olika. När jag förlorade min ponny som jag haft sen hon var föl dvs i 19år, så föll jag. Det var som att någon hade satt en fallucka under fötterna på mej. Jag stängde helt enkelt av alla känslor, mockade ur boxen, gav min gamla häst den omvårdnad hon behövde osv. Jag kommer inte ihåg så mycket egentligen mer än att jag fick ha hunden med mej på jobb för jag klarade inte vara själv. 2 månader senare fick jag ta bort hunden akut. Jag önskar att jag hade fått en manual med steg att följa för att det skulle bli bättre. Nu, 2år senare kan jag fortfarande inte prata om de utan att börja gråta. Det hände även en massa andra saker det året men detta var de två värsta för mej.

Jag kan bara hoppas att det blir bättre för dig framöver

 

[LiviaFilippa]

Tack ni som har svarat om hur det var för er och så Jag svarar mera till er sen men orkar inte läsa allt jätte noga justnu bara
Men jag tänkte skriva lite bara om allt som har varit för mig om nån vill veta. Bara för då kanske det är som lättare att veta vad som kanske är lite lika som för er och vad som inte är det och så.
Men varning att det kan vara väldigt triggande saker i det så ni vet så ni är be redda isåfall!
Men ja okej om ni läser vidare nu så kan det vara triggande saker
Men jag vet inte när det började om man säger så. Men var mobbad och som utan för i skolan men jag hade ändå stallet och dom kompisarna. Men jag hade iallafall anorexi från jag var 11-13 så det var kanske då som det mera började märkas problem liksom. Men kom ändå genom det så mådde iallafall bättre då och hade fått en jätte fin ponny och det började gå bättre i skolan också.
Men sen på påsken förra året så 2021 så hände en äcklig sak som jag inte berättade till nån förutom min hund. Men det på verkade ändå hur jag mådde men jag fattade inte det då. Och min ena ponny var halt så det på verkade såklart också. Men då på sommaren iallafall så hade jag blivit jätte sjuk i anorexi igen fast jag fattade inte ens det. Men det blev som på kommet och blev in lagd på bup. Och det kommer jag inte håg mycket från ALLS men jag var där i flera månader iallafall. Men en sak som hände då var att min ena ponny dog.
Sen vid jul förra året så flyttade jag till ett hvb hem som jag bodde tills i våras. Och det var jätte bra och dom var jätte snälla men det funkade inte såbra för mig bara och jag gjorde dumma saker och farliga saker så efter en sak hände så kunde inte jag bo där. Så bodde på ett annat ställe då några månader och alltså det var KAOS. Och det är också som när jag var på bup att jag kommer inte håg mycket alls från det.
Iallafall så gjorde jag en ut redning att jag har deprisson och ångest och autism och add och ptsd och jag hade anorexi då fortfarande men det har jag inte nu iallafall.
Och i somras så fick jag flytta till ett annat hvb som är jätte jätte bra. Och dom är jätte snälla och jag skulle börjat skolan så skulle gå om nian för jag missade hela förra året. Och då dog min hund och jag kom ner längre ner motför nånsin innan tror jag. Och kommer inte håg mycket då heller men nåt tag efter det så gjorde jag en sak för jag försökte dö och det var jätte nära. Så först var jag medvets lös och dom visste inte om jag skulle vakna ens. Men gjorde ju det men jag hade fått en hjärn skada av syre brist. Så kunde inte röra mig alls först och inte prata inte äta och kunde nästan inte tänka normalt. Men nu så kan jag iallafall tänka och så även fast jag har jätte svårt med endel saker. Och kan inte gå men kan iallafall röra på mig lite nu. Men somsagt så jag har jätte mycket problem från det som jag inte vet om det kommer bli bra nånsin igen.
Men ja förlåt om det var jätte långt och kanske triggande men jag bara ville skriva det OM nån vill veta
Och jag vet att jag har jätte tur också att jag har fått massa hjälp som väldigt många inte får. Men känns bara som det inte spelar nån roll för allt blir ändå bara värre.
Och förutom det så har alla vänner från förut har försvunnit och några andra har också försvunnit från mitt liv. Och nu så ska en av dom bästa personalen sluta och hon är den som jag litar mest på av alla och jag fattar inte hur jag ska klara mig genom det OCKSÅ. Utan det känns inte som det kommer gå.

 

[Fjordfrälst]

Våra tankar kan vara vår egen värsta fiende. Och det är ingen mer än vi själva som kan påverka de. Sorg är också någon vi hanterar olika. När jag förlorade min ponny som jag haft sen hon var föl dvs i 19år, så föll jag. Det var som att någon hade satt en fallucka under fötterna på mej. Jag stängde helt enkelt av alla känslor, mockade ur boxen, gav min gamla häst den omvårdnad hon behövde osv. Jag kommer inte ihåg så mycket egentligen mer än att jag fick ha hunden med mej på jobb för jag klarade inte vara själv. 2 månader senare fick jag ta bort hunden akut. Jag önskar att jag hade fått en manual med steg att följa för att det skulle bli bättre. Nu, 2år senare kan jag fortfarande inte prata om de utan att börja gråta. Det hände även en massa andra saker det året men detta var de två värsta för mej.

Jag kan bara hoppas att det blir bättre för dig framöver

Skriver under på detta med tankarna- de kan skada så oerhört mycket. Man ska inte tro på allt man tänker brukar jag påminna mig hela tiden...! ❤

 

[Fjordfrälst]

Tack ni som har svarat om hur det var för er och så Jag svarar mera till er sen men orkar inte läsa allt jätte noga justnu bara
Men jag tänkte skriva lite bara om allt som har varit för mig om nån vill veta. Bara för då kanske det är som lättare att veta vad som kanske är lite lika som för er och vad som inte är det och så.
Men varning att det kan vara väldigt triggande saker i det så ni vet så ni är be redda isåfall!
Men ja okej om ni läser vidare nu så kan det vara triggande saker
Men jag vet inte när det började om man säger så. Men var mobbad och som utan för i skolan men jag hade ändå stallet och dom kompisarna. Men jag hade iallafall anorexi från jag var 11-13 så det var kanske då som det mera började märkas problem liksom. Men kom ändå genom det så mådde iallafall bättre då och hade fått en jätte fin ponny och det började gå bättre i skolan också.
Men sen på påsken förra året så 2021 så hände en äcklig sak som jag inte berättade till nån förutom min hund. Men det på verkade ändå hur jag mådde men jag fattade inte det då. Och min ena ponny var halt så det på verkade såklart också. Men då på sommaren iallafall så hade jag blivit jätte sjuk i anorexi igen fast jag fattade inte ens det. Men det blev som på kommet och blev in lagd på bup. Och det kommer jag inte håg mycket från ALLS men jag var där i flera månader iallafall. Men en sak som hände då var att min ena ponny dog.
Sen vid jul förra året så flyttade jag till ett hvb hem som jag bodde tills i våras. Och det var jätte bra och dom var jätte snälla men det funkade inte såbra för mig bara och jag gjorde dumma saker och farliga saker så efter en sak hände så kunde inte jag bo där. Så bodde på ett annat ställe då några månader och alltså det var KAOS. Och det är också som när jag var på bup att jag kommer inte håg mycket alls från det.
Iallafall så gjorde jag en ut redning att jag har deprisson och ångest och autism och add och ptsd och jag hade anorexi då fortfarande men det har jag inte nu iallafall.
Och i somras så fick jag flytta till ett annat hvb som är jätte jätte bra. Och dom är jätte snälla och jag skulle börjat skolan så skulle gå om nian för jag missade hela förra året. Och då dog min hund och jag kom ner längre ner motför nånsin innan tror jag. Och kommer inte håg mycket då heller men nåt tag efter det så gjorde jag en sak för jag försökte dö och det var jätte nära. Så först var jag medvets lös och dom visste inte om jag skulle vakna ens. Men gjorde ju det men jag hade fått en hjärn skada av syre brist. Så kunde inte röra mig alls först och inte prata inte äta och kunde nästan inte tänka normalt. Men nu så kan jag iallafall tänka och så även fast jag har jätte svårt med endel saker. Och kan inte gå men kan iallafall röra på mig lite nu. Men somsagt så jag har jätte mycket problem från det som jag inte vet om det kommer bli bra nånsin igen.
Men ja förlåt om det var jätte långt och kanske triggande men jag bara ville skriva det OM nån vill veta
Och jag vet att jag har jätte tur också att jag har fått massa hjälp som väldigt många inte får. Men känns bara som det inte spelar nån roll för allt blir ändå bara värre.
Och förutom det så har alla vänner från förut har försvunnit och några andra har också försvunnit från mitt liv. Och nu så ska en av dom bästa personalen sluta och hon är den som jag litar mest på av alla och jag fattar inte hur jag ska klara mig genom det OCKSÅ. Utan det känns inte som det kommer gå.

Har sett hur misslyckade självmordsförsök kan slå fel, det är tragiskt och jag fick en kall kåre när jag läste om att du kämpade för livet- kände mig uppriktigt orolig och ledsen fast jag inte känner dig, så du har lämnat avtryck här hos mig och jag är garanterat inte ensam om det här ❤. Fy så mycket motgångar du har, kan föreställa mig att det är jättejobbigt att ännu en viktig person försvinner från dig samtidigt som denne måste få gå vidare i sitt liv med nya utmaningar eller vad det nu må vara .

 

[animalasia]

Tack ni som har svarat om hur det var för er och så Jag svarar mera till er sen men orkar inte läsa allt jätte noga justnu bara
Men jag tänkte skriva lite bara om allt som har varit för mig om nån vill veta. Bara för då kanske det är som lättare att veta vad som kanske är lite lika som för er och vad som inte är det och så.
Men varning att det kan vara väldigt triggande saker i det så ni vet så ni är be redda isåfall!
Men ja okej om ni läser vidare nu så kan det vara triggande saker
Men jag vet inte när det började om man säger så. Men var mobbad och som utan för i skolan men jag hade ändå stallet och dom kompisarna. Men jag hade iallafall anorexi från jag var 11-13 så det var kanske då som det mera började märkas problem liksom. Men kom ändå genom det så mådde iallafall bättre då och hade fått en jätte fin ponny och det började gå bättre i skolan också.
Men sen på påsken förra året så 2021 så hände en äcklig sak som jag inte berättade till nån förutom min hund. Men det på verkade ändå hur jag mådde men jag fattade inte det då. Och min ena ponny var halt så det på verkade såklart också. Men då på sommaren iallafall så hade jag blivit jätte sjuk i anorexi igen fast jag fattade inte ens det. Men det blev som på kommet och blev in lagd på bup. Och det kommer jag inte håg mycket från ALLS men jag var där i flera månader iallafall. Men en sak som hände då var att min ena ponny dog.
Sen vid jul förra året så flyttade jag till ett hvb hem som jag bodde tills i våras. Och det var jätte bra och dom var jätte snälla men det funkade inte såbra för mig bara och jag gjorde dumma saker och farliga saker så efter en sak hände så kunde inte jag bo där. Så bodde på ett annat ställe då några månader och alltså det var KAOS. Och det är också som när jag var på bup att jag kommer inte håg mycket alls från det.
Iallafall så gjorde jag en ut redning att jag har deprisson och ångest och autism och add och ptsd och jag hade anorexi då fortfarande men det har jag inte nu iallafall.
Och i somras så fick jag flytta till ett annat hvb som är jätte jätte bra. Och dom är jätte snälla och jag skulle börjat skolan så skulle gå om nian för jag missade hela förra året. Och då dog min hund och jag kom ner längre ner motför nånsin innan tror jag. Och kommer inte håg mycket då heller men nåt tag efter det så gjorde jag en sak för jag försökte dö och det var jätte nära. Så först var jag medvets lös och dom visste inte om jag skulle vakna ens. Men gjorde ju det men jag hade fått en hjärn skada av syre brist. Så kunde inte röra mig alls först och inte prata inte äta och kunde nästan inte tänka normalt. Men nu så kan jag iallafall tänka och så även fast jag har jätte svårt med endel saker. Och kan inte gå men kan iallafall röra på mig lite nu. Men somsagt så jag har jätte mycket problem från det som jag inte vet om det kommer bli bra nånsin igen.
Men ja förlåt om det var jätte långt och kanske triggande men jag bara ville skriva det OM nån vill veta
Och jag vet att jag har jätte tur också att jag har fått massa hjälp som väldigt många inte får. Men känns bara som det inte spelar nån roll för allt blir ändå bara värre.
Och förutom det så har alla vänner från förut har försvunnit och några andra har också försvunnit från mitt liv. Och nu så ska en av dom bästa personalen sluta och hon är den som jag litar mest på av alla och jag fattar inte hur jag ska klara mig genom det OCKSÅ. Utan det känns inte som det kommer gå.

Jag hoppas verkligen att du hittar någon ny personal att knyta an till, det är så viktigt vilka man har nära sig.

Jag har inte själv så mycket erfarenhet mer än att jag var sommarvikarie på ett privat behandlingshem i början av nittiotalet. Dit kom allehanda patienter men den jag kommer ihåg främst var en tjej i tjugoårsåldern som hade schizofreni. Hon hade levt på en stängd avdelning större delen av sitt liv och nu kom hon till detta behandlingshem som var en öppen avdelning. Det var en stor omställning för henne från att gå från att göra vad hon blev tillsagd till, att få börja träna på att göra egna val och ta hand om sig själv. Min mamma arbetade också på den avdelningen och efter flera år berättade hon att den här tjejen mådde så bra att hon kunde bo i egen lägenhet och klara sig själv -med stöd av personalen på hemmet. Då var det väldigt ovanligt med terapihundar (om det ens fanns) men de hade en katt på hemmet som var väldigt älskad av alla.

 

[LiviaFilippa]

❤
Det känns tråkigt att inte kunna ge ett bättre svar, men det är jättesvårt att säga. Dels för att det gick upp och ner och var långt ifrån linjärt, och dels för att jag nog inte vet heller från när jag ska räkna, för det tog även ganska lång tid när jag mådde sämre och sämre. Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var 12 att jag ville dö (för det har jag läst i efterhand), men då mådde jag egentligen inte jättedåligt jämfört med hur mycket sämre jag mådde senare. Kanske var det snarare då det började, och efter det som jag mådde allt sämre. Som sämst mådde jag nog när jag var ca 14-16, de åren minns jag faktiskt knappt, det var då jag "stängde av" för att orka överleva, som jag skrev om i förra inlägget. Sen från ca 16-17 (1:an på gymnasiet, minns inte riktigt hur gammal jag var då) så började det vända.

Men ska jag göra en uppskattning så skulle jag nog säga 1-2 år då det var som värst, med lägsta botten i slutet på 8:an/början på 9:an och sedan blev det ändå bättre (under 1:an på gymnasiet) även om det sedan tog lång tid innan det blev "bra". Men det blev i alla fall lättare att orka när inte döden lockade varje dag, och jag kunde vara mer bara här och nu och inte tänka så mycket på hur jag skulle må i framtiden. Den kom ju ändå liksom, så jag försökte att inte fundera så mycket på det. Och att jag förstod bättre mina reaktioner när jag blev äldre och hade läst mycket om krisreaktioner, trauman, stress och sånt, det hjälpte också.

Jag tror att det kunde gått snabbare och lite lättare för mig om jag hade haft mer stöd från vuxenvärlden, men tyvärr kunde varken mina föräldrar eller skolan ge det när jag behövde det. Så jag läste jättemycket själv, tidningar och böcker (internetforum var inte lika utvecklade då) och så skrev jag mycket själv, små anteckningar och dikter, för att få ut känslorna i ord. Men ännu oftare läste jag andras ord och grät till dem, då kändes inte min egen skam lika stor, när det var någon annan som satte ord på mina känslor. Jag kände mig inte lika dum då typ, när man inte var ensam.

Så, om det är något av detta jag ska skicka med till dig, så är det nog att lägga tid och ork (i den mån du har ork) på att förstå dig själv, och människan som sådan. För även om just ditt liv är unikt, så är inte du ensam om att känna som du gör, eller "udda" eller "konstig" , och dina reaktioner är just bara mänskliga även om det ibland kan vara svårt att förstå sig på. Det verkar som att du har bra personer runt dig som kan hjälpa dig med detta, så jag hoppas att det kan hjälpa dig på vägen. Och dina föräldrar verkar också vara två fina personer, som älskar dig och vill dig så väl.

Jag vill inte ljuga och säga att det sa vips och så mådde jag bra, för så var det inte. Men det var som en lång uppförsbacke, vars lutning blir mindre med tiden (och med lite bumps på vägen). Även om det fortfarande lutade uppåt så gick det ändå lättare, dels för att lutningen blev mindre brant och dels för att jag fick bättre teknik längs vägen så jag kunde hantera motgångarna på ett annat sätt.
❤

Tack för svaret och förklaringen Gick du i skolan helatiden? Bra för dig isåfall
Och jag orkar inte läsa böcker och sånt att läsa om alltmöjligt men jag fattar att det kanske är jätte bra om man kan det. Men för mig bara så känns det som ifall jag läser om nåt alltså som nån fakta text och så kanske inte allt är så för mig så känns det som att jag gör fel liksom eller har fel reaktion eller så. Men jag vet att man kanske inte kan känna fel egentligen men det är så det känns iallafall.
Men iallafall så var det ju väldigt bra att det blev bättre för dig även fast det tog lång tid

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det är svårt att acceptera hur det är. Jag vet ju inte exakt vilka problem du fått, men det låter som att det är skitjobbigt. Jag hoppas att du i framtiden ändå kan förlåta dig själv för vad du gjort, vi gör alla dåliga saker under våra liv. Ibland större, ibland mindre och ibland mot någon annan och ibland mot oss själva.

Just begreppet "förlåtelse" betyder olika saker för olika människor, och särskilt i hur man tänker om relationen mellan acceptans och förlåtelse. Det finns nog inget exakt rätt, utan bara olika förhållningssätt, men det är bra att hitta sitt eget förhållningssätt till dessa begrepp och vilka ord man själv känner sig bekväm med att använda.

Jag vet inte ifall det kan bli bättre men justnu så kan jag inte stå själv ens och kan inte gå. Så nästan allt som jag tycker om att göra kan jag inte längre för jag har mest tyckt om aktiva saker liksom. Och jag kan inte äta normal mat utan bara som soppa och mos och sånt. Och jag har jätte dåligt minne med vissa saker och tillexempel förut så var jag ganska bra på att lägga pussel. Men nu så är det svårt att göra kanske 50-100 bitars pussel för min hjärna inte funkar som förut.
Så det bara är svårt att tänka att jag kommer kunna ha ett okej liv i fram tiden.

 

[LiviaFilippa]

Jag blir glad att du skriver att du får hjälp. Jag förstår på dig att du har det jättesvårt nu men vad jag tror är hjälp ett steg framåt. Kanske att det kan upplevas som bara ett av de första stegen eller till en början inte ens som det när man är mitt i det, men går jag till mig själv kan jag nu se att få hjälp var en början för mig på min väg.

Jag tror att en resa ser olika ut för alla men kanske behöver man inte börja med att acceptera utan mer att hantera? Vara, följa med i upp och ner. Det är svårt. Jag tyckte inte att jag gjorde det bra alla gånger men numera har jag lättare se att jag gjorde ju bara vad jag kunde just då.

Upp och ner. Det var så min resa började för mig. Allt vände inte på en gång men ur det kom glimtar av något annat. Något jag kanske inte kan sätta ord på mer än som en känsla av något positivt. Tills det bara blev mer och mer av den känslan. Mer upp än ner.

En del ser jag först nu efteråt utan att kunna peka ut någon enskild händelse när det hände. Jag vet bara att det gjorde det och att hjälpen jag fick anpassad för just mig hjälpte och att till slut kan det kännas bra. I början även när det forfarande finns sånt som också känns svårt.

Hur din resa kommer se ut kan jag inte svara på men en väg behöver inte vara rak för att leda framåt och det blir inte för sent att hitta den, så ser jag på det.

Du får en kram här nu, om du vill ha den.

Tack för ditt svar Dethär kanske låter dumt men det är ju som dom flesta säger att man bara be höver följa med liksom och ge det tid och att det går lite upp och ner helatiden men att det kommer bli bättre på lång tid. Och det verkar stämma för alla andra men det verkar ändå inte stämma för mig. Och jag vet inte varför men det är bara som att jag inte får må bättre ändå.