Det här är inte jag !Känner ni er ibland som någon helt annan än den ni är eller den folk tror att ni är? Finns det något du vill ändra på?

Intressant! Jag blir ibland otroligt ledsen när jag ser mig själv på kort. Jag känner liksom inte riktigt igen mig i hur jag ser ut i spegeln.
Jag är lång, 179, och har alltid fått höra det. OH, vad lång du är! Ja jag vet!? Jag har alltid känt mig stor och velat vara petite, vilket liksom aldrig kommer inträffa. Har sökt mycket på att operera sig kortare tillexempel. Jag har svårt att umgås med nätta personer, eftersom jag känner mig som en elefant bredvid dem och mår dåligt. Känner mig inte riktigt hemma i min egen kropp, ändå är jag snart 40.
Tänker ofta på hur mycket jag älskar att umgås med min sambo och mina vänner, liksom fantiserar om hur social jag är och tänker på saker vi kan göra och bjuda in till. I verkligheten tycker jag att det är sjukt skönt att bara vara ensam och jag blir lite lycklig när min sambo åker bort. Jag vägrar att ha kalas och tror aldrig att jag skulle ordna en fest! Detta krockar i mitt huvud ganska ofta och jag undrar vad jag egentligen gillar.
Märker också att jag har olika roller i olika sammanhang vilket gör mig själv lite förbryllad över vem jag är. På jobbet är jag lite tyst, till lags, har koll på alltoch tackar nä till alla afterworks. Med en kompis är jag lyssnaren, med en annan prataren, med en annan är jag crazy och spontan... Jag känner mig som mig själv men är man så olik sig själv i olika situationer? Hos svärföräldrarna är jag rolig och förvirrad... Mitt exex tycker jag är sur och tråkig, mitt exexex tyckte jag var spännande, rolig och fantastisk - det är liksom inte ens lite likt!?
Jag tycker det känns lite fel, eller konstigt att jag skulle kunna få tio olika tal på min begravning och många skulle nog inte känna: "japp så var hon! “
 
Jag kan rätt lätt relatera till det som @Qelina skriver om kroppen. Jag känner mig inte särskilt hemma i kroppen och jag tänker nog rätt mycket att det dels är "jag", dels kroppen. Inte att kroppen och jag är samma.

Och jag var också underviktig pga ätstörning som yngre. Jag antar att sådana känslor ofta kommer ut just som ätstörning.

Men det finns ju ingen annan lösning än att hantera det. Man kan inte byta kropp, och jag tror inte att det skulle hjälpa ens om man kunde.
 
Jag hade det lite kämpigt med identiteten i tonåren, för jag kände mig aldrig kvinnlig, men inte heller manlig utan mest som en ”det”. Med tiden har jag lärt mig att acceptera och t o m gilla att jag kan leka med olika uttryck. Jag har också tryckt tillbaka min sexualitet hela mitt liv och har först nu börjat leva som jag vill. Det är en befrielse.

Men jag tror inte att mina erfarenheter kan jämföras med den som inte känner sig hemma i sin boning så att säga. Jag har ju hela tiden varit jag.
Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt kan förstå vad andra upplever hur det är att känna sig " kvinnlig/ manlig". Jag kan koda av manlighet och kvinnlighet hos andra men det är som om jag skulle säga "Jag känner mig lila" ?
Min teori är att jag identifierar mig som kvinna av ren vana för att att alla andra identifierar mig som kvinna sen jag var liten.

En period i tonåren när jag var rakad (alltid osminkad och unisexkläder) blev jag inte helt sällan felkönad vid hastiga möten tex busschafförer. Tydligen är frisyren är viktig markör om man varken har tuttar eller smink.
 
Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt kan förstå vad andra upplever hur det är att känna sig " kvinnlig/ manlig". Jag kan koda av manlighet och kvinnlighet hos andra men det är som om jag skulle säga "Jag känner mig lila" ?
Min teori är att jag identifierar mig som kvinna av ren vana för att att alla andra identifierar mig som kvinna sen jag var liten.

En period i tonåren när jag var rakad (alltid osminkad och unisexkläder) blev jag inte helt sällan felkönad vid hastiga möten tex busschafförer. Tydligen är frisyren är viktig markör om man varken har tuttar eller smink.
Nej jag är inte heller helt säker för jag har inget större minne av att jag identifierade mig som flicka? Men någonstans i tonåren började mina kompisar få en annan känsla för sin kvinnlighet än vad jag hade. Jag har aldrig varit anti min kropp (utom att ha mens, DET är inte jag. Har försökt medicinera bort det hela tiden). Jag har mer haft svårt att förlika mig med den jag förväntades bli efter puberteten typ. Eller jag har varit medveten om att min könsidentitet är ganska svag. Håret behöll jag ;). Men jag har haft perioder där jag varit hårig överallt (och blivit utpekad som ofräsch), vägrade högklackat, smink, kjolar och klänningar. Numera använder jag allt det där ibland, jag är inte längre rädd för att det permanent ska göra mig till en feminin variant av mig själv.

Jag får tillägga att jag är uppvuxen med en person som i dagsläget nog hamnar i facket queer, och hon var en stor inspirationskälla. Hon visade att det gick att leva på ett annat sätt.
 
Jag sörjer extremt att livet blir som det blivit. Som tonåring och barn dån jag inte den här framtiden framför mig, att troligtvis aldrig kommer kunna eller studera, att leva på existens minimun. Jag VILL ha sjukersättning för att slippa oroa mig, det liter nog att det. blir så men det kan ta 4 månader, vem väljer frivilligt om man inte förstår hur allt hänger ihop.

Jag kommer

få runt 6000/kånad
Namn_
Jag tänker operera bort brösten inom några år i alla fall. Har även ett namnbyte på G.
Får jag fråga varför du vill operera bort brösten? Jag funderar på olika namn och skriver upp alternativ, har några på gång men inget som känns helt rätt än. Har du hittat namnet som känns som du?
 
Intressant! Jag blir ibland otroligt ledsen när jag ser mig själv på kort. Jag känner liksom inte riktigt igen mig i hur jag ser ut i spegeln.
Jag är lång, 179, och har alltid fått höra det. OH, vad lång du är! Ja jag vet!? Jag har alltid känt mig stor och velat vara petite, vilket liksom aldrig kommer inträffa. Har sökt mycket på att operera sig kortare tillexempel. Jag har svårt att umgås med nätta personer, eftersom jag känner mig som en elefant bredvid dem och mår dåligt. Känner mig inte riktigt hemma i min egen kropp, ändå är jag snart 40.
Tänker ofta på hur mycket jag älskar att umgås med min sambo och mina vänner, liksom fantiserar om hur social jag är och tänker på saker vi kan göra och bjuda in till. I verkligheten tycker jag att det är sjukt skönt att bara vara ensam och jag blir lite lycklig när min sambo åker bort. Jag vägrar att ha kalas och tror aldrig att jag skulle ordna en fest! Detta krockar i mitt huvud ganska ofta och jag undrar vad jag egentligen gillar.
Märker också att jag har olika roller i olika sammanhang vilket gör mig själv lite förbryllad över vem jag är. På jobbet är jag lite tyst, till lags, har koll på alltoch tackar nä till alla afterworks. Med en kompis är jag lyssnaren, med en annan prataren, med en annan är jag crazy och spontan... Jag känner mig som mig själv men är man så olik sig själv i olika situationer? Hos svärföräldrarna är jag rolig och förvirrad... Mitt exex tycker jag är sur och tråkig, mitt exexex tyckte jag var spännande, rolig och fantastisk - det är liksom inte ens lite likt!?
Jag tycker det känns lite fel, eller konstigt att jag skulle kunna få tio olika tal på min begravning och många skulle nog inte känna: "japp så var hon! “
Intressant, jag har också varit olika personer, i vissa sammanhang spelar jag mig dummare än vad jag är, liksom förminskar mig själv och det hatar jag. Varför inte stå upp för mig sjäIv?

I vissa sammanhang är jag den som pratar hål i öronen på alla. Jag är som ett barn som vill veta allt och aldrig blir nöjd och den som säger "Varför, varför, varför?" För att jag vill veta i detalj och tusen gånger mer detaljer än vad dom andra vill veta. Jag hänger inte heller med i samtal alltid och får fråga flera gånger. Jag tror ändå att jag med åldern blivit mer av en sammansatt person i dom här sammanhangen. Förutom att jag i vården vågar visa mer av mig själv. Jag behöver inte kämpa med att hålla ögonkontakt vilket jag annars tycker är sjukt jobbigt, jag behöver inte kämpa med att försöka prata med "glad/normal" röst utan jag kan använda min riktiga röst utifrån hur jag faktiskt mår just då, t.ex. monoton eller trött eller uppgiven. Men mamma sa till mig i helgen att jag inte behöver prata hela tiden, att det tydligen är något dom märkt att jag gör när jag mår dåligt. Precis samma sak som min bästa vän sagt så tydligen fungerar mitt döljande av deppighet inte så bra med dom som känner mig väl men mot andra.

Jag blir också trött snabbt med människor och då blir jag helt slut och sluter mig helt, pratar inte alls men då brukar jag gå hem om det går för att dölja den personen.

Känner också igen mig i att det är så sjukt skönt att bara vara jag ensam, men behöver det ändå i lagom mängd för lite socialt behöver jag för jag är sjukskriven och träffar inga kollegor eller andra studenter, är singel och har få vänner så skulle jag inte träffa dom jag har skulle jag sitta här i lägenheten och mögla även om jag just nu nästan gör det.

Som barn pratade jag bara med familjen och dom allra närmsta vännerna så jag blev mobbad för det, att jag inte kunde prata med andra. Det kan jag nu, haha lite väl mycket tror jag.

Jag pratar också med väldigt tyst röst och väldigt snabbt, det har jag alltid fått höra och där känner jag inte igen mig själv, jag tycker jag pratar helt normalt snabbt och förstår inte varför jag alltid måste upprepa allt. Jag kan inte heller höra att jag pratar så tyst. I mitt huvud pratar jag som "alla andra"

Fast mer och mer känner jag mig som en hel person, bara det att jag inte gillar den personen.

Har du alltid känt att du vill vara petite? Jag kanske räknas dit så har aldrig tänkt så, jag har istället velat vara längre, inte mycket men lite. Är 162 cm men har sett dom bra sakerna nu, jag gillar inte att rida storhäst utan är en inbiten ponnyryttare så det kommer ju alltid gå för mig att rida ponny oavsett ålder :D Så jag har vänt det till något positivt. Sen vet jag inte hur det är med kläder, är det svårt att hitta kläder om man är lång? Och till sist, jag hade en nära vän som var 181 cm och jag kände aldrig att hon var en elefant, jag var faktiskt avundsjuk på henne.
 
Jag kan rätt lätt relatera till det som @Qelina skriver om kroppen. Jag känner mig inte särskilt hemma i kroppen och jag tänker nog rätt mycket att det dels är "jag", dels kroppen. Inte att kroppen och jag är samma.

Och jag var också underviktig pga ätstörning som yngre. Jag antar att sådana känslor ofta kommer ut just som ätstörning.

Men det finns ju ingen annan lösning än att hantera det. Man kan inte byta kropp, och jag tror inte att det skulle hjälpa ens om man kunde.
Åh vad vi tänker samma, jag ser inte heller kroppen och jag som ett, kroppen är en del och "Jag" är en annan.
 
Intressant, jag har också varit olika personer, i vissa sammanhang spelar jag mig dummare än vad jag är, liksom förminskar mig själv och det hatar jag. Varför inte stå upp för mig sjäIv?

I vissa sammanhang är jag den som pratar hål i öronen på alla. Jag är som ett barn som vill veta allt och aldrig blir nöjd och den som säger "Varför, varför, varför?" För att jag vill veta i detalj och tusen gånger mer detaljer än vad dom andra vill veta. Jag hänger inte heller med i samtal alltid och får fråga flera gånger. Jag tror ändå att jag med åldern blivit mer av en sammansatt person i dom här sammanhangen. Förutom att jag i vården vågar visa mer av mig själv. Jag behöver inte kämpa med att hålla ögonkontakt vilket jag annars tycker är sjukt jobbigt, jag behöver inte kämpa med att försöka prata med "glad/normal" röst utan jag kan använda min riktiga röst utifrån hur jag faktiskt mår just då, t.ex. monoton eller trött eller uppgiven. Men mamma sa till mig i helgen att jag inte behöver prata hela tiden, att det tydligen är något dom märkt att jag gör när jag mår dåligt. Precis samma sak som min bästa vän sagt så tydligen fungerar mitt döljande av deppighet inte så bra med dom som känner mig väl men mot andra.

Jag blir också trött snabbt med människor och då blir jag helt slut och sluter mig helt, pratar inte alls men då brukar jag gå hem om det går för att dölja den personen.

Känner också igen mig i att det är så sjukt skönt att bara vara jag ensam, men behöver det ändå i lagom mängd för lite socialt behöver jag för jag är sjukskriven och träffar inga kollegor eller andra studenter, är singel och har få vänner så skulle jag inte träffa dom jag har skulle jag sitta här i lägenheten och mögla även om jag just nu nästan gör det.

Som barn pratade jag bara med familjen och dom allra närmsta vännerna så jag blev mobbad för det, att jag inte kunde prata med andra. Det kan jag nu, haha lite väl mycket tror jag.

Jag pratar också med väldigt tyst röst och väldigt snabbt, det har jag alltid fått höra och där känner jag inte igen mig själv, jag tycker jag pratar helt normalt snabbt och förstår inte varför jag alltid måste upprepa allt. Jag kan inte heller höra att jag pratar så tyst. I mitt huvud pratar jag som "alla andra"

Fast mer och mer känner jag mig som en hel person, bara det att jag inte gillar den personen.

Har du alltid känt att du vill vara petite? Jag kanske räknas dit så har aldrig tänkt så, jag har istället velat vara längre, inte mycket men lite. Är 162 cm men har sett dom bra sakerna nu, jag gillar inte att rida storhäst utan är en inbiten ponnyryttare så det kommer ju alltid gå för mig att rida ponny oavsett ålder :D Så jag har vänt det till något positivt. Sen vet jag inte hur det är med kläder, är det svårt att hitta kläder om man är lång? Och till sist, jag hade en nära vän som var 181 cm och jag kände aldrig att hon var en elefant, jag var faktiskt avundsjuk på henne.
Haha, precis sådär pratar jag också! I klassrummet när man skulle prata i turordning gjorde fröken lurar av öronen när min tur började närma sig. När jag pratar så alla hör ordentligt tycker jag att jag skriker! Det är svårt i sociala sammanhang ibland eftersom folk ibland börjar prata samtidigt som jag eftersom de inte hör att jag pratar. Det är inte så lätt att bara prata högre heller som många tycks tro, jag blir lite illa till mods när jag höjer rösten, känns som att jag är lite arg liksom.

Nja, jag har alltid känt mig stor och klumpig, har egentligen aldrig vartit överviktig så det sitter nog mest i huvudet. Men som när man sitter bredvid någon liten, har en kollega som är 155 tex, då känner jag mig asstor, som att jag är helt övervuxrn. Var hos läkare på vc som dikterade med mig i rummet: "status at; storvuxen". Må vara sant men jag kände mig galet stor efter det. Jag kan ju inte göra något annat än att gilla läget men känslan av att ta mer plats än alla andra och sticka upp från mängden passar inte alls min personlighet. Har inte svårt att hitta kläder, men jag ogillar att ha klackar eller för tighta kläder.
 
Haha, precis sådär pratar jag också! I klassrummet när man skulle prata i turordning gjorde fröken lurar av öronen när min tur började närma sig. När jag pratar så alla hör ordentligt tycker jag att jag skriker! Det är svårt i sociala sammanhang ibland eftersom folk ibland börjar prata samtidigt som jag eftersom de inte hör att jag pratar. Det är inte så lätt att bara prata högre heller som många tycks tro, jag blir lite illa till mods när jag höjer rösten, känns som att jag är lite arg liksom.

Nja, jag har alltid känt mig stor och klumpig, har egentligen aldrig vartit överviktig så det sitter nog mest i huvudet. Men som när man sitter bredvid någon liten, har en kollega som är 155 tex, då känner jag mig asstor, som att jag är helt övervuxrn. Var hos läkare på vc som dikterade med mig i rummet: "status at; storvuxen". Må vara sant men jag kände mig galet stor efter det. Jag kan ju inte göra något annat än att gilla läget men känslan av att ta mer plats än alla andra och sticka upp från mängden passar inte alls min personlighet. Har inte svårt att hitta kläder, men jag ogillar att ha klackar eller för tighta kläder.
Och jag har känt motsatsen, jag har varit nära gränsen för övervikt men inte över den enligt bmi men om man säger så är det inte kul att vara kort heller, jag såg mig själv som en vandrande köttbulle. Liten och rund, såg skolfoto från nian när jag flyttpackade och höll på att smälla av, hjälp, var det där jag. Vet också ett par foton som jag tror gjorde att jag till sist gjorde det jag velat göra hur länge som helst men inte gjort, dvs jag började banta. Foton är luriga, man tror man ser ut på ett visst sätt och sen ser man sig i spegeln eller ett foto så blir det liksom ett annat perspektiv och jag undrar då hur andra ser på ens kropp, om det man själv ser är sanningen. En sak jag kom att tänka på är att det skulle vara intressant om man kunde fotografera ens personlighet på något vis för att se vem man är.

Så där med öronen gjorde dom andra i skolan, skrek och höll för öronen, jag blev väldigt ledsen över det. Sen i gymnasiet skulle vi redovisa något på svenskan och jag trodde det gått bra. Sen säger läraren (vilket ju kunde varit snällt att säga i stunden) att de säger var jätte bra det jag gjort men att det inte gick att ge mig ett betyg på arbetet för att ingen hörde vad jag sa för att jag pratade så snabbt och tyst.

Jag känner det också som att jag skriker om jag ska prata så andra hör, och att jag pratar i slowmotion om jag ska prata lika lugnt som majoriteten av alla gör.

En rolig sak med att prata snabbt är dock lite oväntad. Jag skulle ha min första lektion i franska och var sjukt nervös. Vi skulle presentera oss och läsa något som jag inte kommer ihåg vad det var och jag tänkte att alla andra skulle vara bättre än mig. Men vet? Här kommer ett tips till dig och alla andra som pratar snabbt :D
Jag tänkte att det var bäst att dra igenom det hela snabbt och effektivt och då säger läraren "Men du pratar ju flytande franska! Du pratar till och med precis som en parisare":p:D
 
Namn_

Får jag fråga varför du vill operera bort brösten? Jag funderar på olika namn och skriver upp alternativ, har några på gång men inget som känns helt rätt än. Har du hittat namnet som känns som du?

För att det inte känns som mig att ha bröst. Skulle max vara bekväm med en a-kupa. Typ.

Har hittat ett namn jag trivs med så jag ska byta när jag kommer till skott. :)
 
Haha, precis sådär pratar jag också! I klassrummet när man skulle prata i turordning gjorde fröken lurar av öronen när min tur började närma sig. När jag pratar så alla hör ordentligt tycker jag att jag skriker! Det är svårt i sociala sammanhang ibland eftersom folk ibland börjar prata samtidigt som jag eftersom de inte hör att jag pratar. Det är inte så lätt att bara prata högre heller som många tycks tro, jag blir lite illa till mods när jag höjer rösten, känns som att jag är lite arg liksom.

Nja, jag har alltid känt mig stor och klumpig, har egentligen aldrig vartit överviktig så det sitter nog mest i huvudet. Men som när man sitter bredvid någon liten, har en kollega som är 155 tex, då känner jag mig asstor, som att jag är helt övervuxrn. Var hos läkare på vc som dikterade med mig i rummet: "status at; storvuxen". Må vara sant men jag kände mig galet stor efter det. Jag kan ju inte göra något annat än att gilla läget men känslan av att ta mer plats än alla andra och sticka upp från mängden passar inte alls min personlighet. Har inte svårt att hitta kläder, men jag ogillar att ha klackar eller för tighta kläder.


Alltså läkare/annan vårdpersonal är så himla klumpiga ibland. Jag hart också fått höra så mycket.

Jag har haft svårt att hitta kläder, känns inte som något passar riktig och de gjorde det ju inte heller. När jag vägde mindre trodde jag var så tjock att inget satt bra på mig, nu vet jag att det var tvärtom, en 30 åring ska liksom inte handla kläder på barnavdelningen eller köpa xxxs och det ändå är för stort, förutom på vissa butiker som jag tycker säljer sjukt, sjuka ideal för till och med min magra kropp var deras kläder för stora och det gör mig fly förbannad:rage:

Det var i princip omöjligt att få kläder att sitta snyggt då, jag förstod inte var alla dom där kilona skulle få plats på min kropp, såg liksom ingenstans för var allt som jag såg som fett skulle ta vägen när jag redan var för stor men nu så här 10 kg upp har jag växt i en del av dom, vissa eller dom flesta kläderna känns jobbiga för att jag trott i 14 år att kläder ska sitta på ett visst sätt och så har dom ju aldrig suttit så och alla säger att kläderna nu sitter som dom ska. Och jag hatade det men den där vikten la sig ju liksom inte bara på magen, är man underviktig lägger det sig först på magen för att skydda organen men sen fördelar det sig över kroppen.

Så idag kan jag stolt säga att idag var kroppen och jag ett team, vi hjälptes åt och jag kände mig mer som en hel person. Jag gillade färgen på min blus, jag gillade mitt lockiga utslagna hår vilket jag sällan har utsläppt pga extremt långt, tjockt och lockigt hår som är överallt, jag frös inte så min fina blus syntes. Jag har nog aldrig känt mig mer som en hel person som igår rent kroppsligt. Jag såg inget jag ville ändra på och det var så konstigt, tänk om det kan vara så flera dagar?

Ångest i lite friare former finns hela tiden spektrumet från mild ångest och oro att vara till ohanterbar ångest men ändå, skönt med några timmars respit från en del av den även om jag aldrig blir glad av det till fullo, det finns alltid där.

Att alls se något positivt med att gå upp 10 kan jag säga att jag aldrig accepterat men igår såg jag en fin kropp. Farfar har lärt sig att inte kommentera min kropp som han gjorde förr utan han la handen på mitt knä och kramade mig och sa att jag ser så mycket piggare ut nu, fortsätt så här nu sa han, jag blir så glad att se dig så pigg jämfört mot förr :love:

Jag fick upp ögonen för hur det kan vara när man inte hatar allt hela tiden och att inte vilja ändra allt, jag älskade inte min kropp men jag såg att jag inte var en köttbulle på två ben. Jag hatade min personlighet igår så allt var ju inte frid och fröjd men att något kändes helt ok var så konstigt. Idag är nöjdheten borta men ska kämpa tillbaka till den.
 
För att det inte känns som mig att ha bröst. Skulle max vara bekväm med en a-kupa. Typ.

Har hittat ett namn jag trivs med så jag ska byta när jag kommer till skott. :)

Jag gillar inte heller att ha bröst, lite därför jag frågade.

När jag är väldigt underviktig försvinner dom i princip helt, då har jag bara en sorts mjuk bh/topp som heter Litle wonder som är utan kupor och jätte sköna, dom kallare årstiderna med mer kläder klarar jag mig utan dom också och går helt bh lös. Nu har jag gått upp i vikt och fått bröst, har A kupor nu men det känns för stort även det. Hoppas det är en vanesak, har alltid haft A kupor (eller max B kupor någon gång kanske fast är osäker på det) även som normalviktig så jag har aldrig haft stora bröst men känner mig inte heller bekväm i det
 
En super-okunnig fråga!
Ni som inte känner er som er själva. Har ni haft en bra uppväxt? Har ni liksom blivit berättade för hur ni är? Har folk behandlat er med respekt?


Jag har haft så himla lite kommentarer om vem jag är eller hur jag är, att jag inte känner att jag är någon annan än mig själv. Fattar ni meningen?
 
En super-okunnig fråga!
Ni som inte känner er som er själva. Har ni haft en bra uppväxt? Har ni liksom blivit berättade för hur ni är? Har folk behandlat er med respekt?


Jag har haft så himla lite kommentarer om vem jag är eller hur jag är, att jag inte känner att jag är någon annan än mig själv. Fattar ni meningen?

Nej jag fattar inte varför jag skulle behöva ha en dålig uppväxt för att jag inte känner mig hemma i min kropp.
 
Nej jag fattar inte varför jag skulle behöva ha en dålig uppväxt för att jag inte känner mig hemma i min kropp.
Det jag tänker är att vad gör att man inte känner sig hemma i sin kropp? Eller kanske snarare, vad är det som gör att man känner sig hemma i sin kropp?
 
Det jag tänker är att vad gör att man inte känner sig hemma i sin kropp? Eller kanske snarare, vad är det som gör att man känner sig hemma i sin kropp?
Tillfälligheter. Jag undrar inte varför. Inte heller ser jag det som något större problem.

Det finns inget i min bakgrund som verkar ha med saken att göra.
 
En super-okunnig fråga!
Ni som inte känner er som er själva. Har ni haft en bra uppväxt? Har ni liksom blivit berättade för hur ni är? Har folk behandlat er med respekt?


Jag har haft så himla lite kommentarer om vem jag är eller hur jag är, att jag inte känner att jag är någon annan än mig själv. Fattar ni meningen?

Förstår hur du menar och det kanske kan spela in ibland men tror det är olika saker. Jag har blivit mobbad för min kropp men jag tror inte det är samma sak och inget som påverkat just den här typen av att inte känna mig nöjd. Det handlar om så mycket mer och det började innan mobbingen.

För mig är det inte bara kroppen, det är hela jag som jag inte känner mig hemma i, hela min personlighet och allt omkring. Det är en grundläggande känsla som bara finns där, som en grund i mig.

Jag har alltid känt att jag inte är gjord för att leva, att något blev fel när jag föddes, att jag inte är gjord för det här samhället och att jag inte borde finnas och att jag aldrig passat in, att allt är fel på mig och att jag inte kan göra något rätt. Vet att jag redan som barn ibland kunde gå iväg och sätta mig långt ifrån min familj om vi kanske var på stranden eller gå in på toaletten om vi åt middag med gäster för att jag inte ville förstöra för dom med min närvaro :( Ville skydda dom från mig och väldigt mycket mig själv från dom för att det var så hemskt jobbigt att försöka hantera allt,

För min del föll en del bitar på plats när jag fick min autism/asperger diagnos för att jag på ett sätt faktiskt fick en förklaring till varför jag kände mig så annorlunda och att jag faktiskt hade svårt att passa in i samhället men att jag fick en förklaring till varför.

Min kropp är känslig och jag ser den som äcklig och främmande, gjorde slut med min första pojkvänd efter bara några dagar för att han la en hand på mitt lår när vi var ute och åt. Min andra pojkvän fick vi träna jätte mycket med, först att han fick lägga en hand på armen, sen på ett ben och så fick vi träna så och det tog lång tid, jag tänkte ju att det jag kände med att min kropp inte var min och att jag inte var den personen som andra såg och som jag kände mig var lika tydligt för andra som för mig.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 541
Senast: MML
·
Hat
Relationer Dethär kanske är en konstig fråga så ursäkta då. Men jag undrar om ni hatar någon? Eller har gjort nångång? Alltså jag menar inte som...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
1 555
Senast: Daff
·
  • Artikel
Dagbok Håller på att vänja in mig på ny medicin och mår sådär helt ärligt. Vet att det kan ta några veckor men det känns som jag har fått typ...
Svar
0
· Visningar
429
Senast: miumiu
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 351
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp