Det här är inte jag !Känner ni er ibland som någon helt annan än den ni är eller den folk tror att ni är? Finns det något du vill ändra på?

[Tokyo]

Jag sällar mig till skaran som inte trivs med sitt namn. De flesta jag känner tycker att det passar mig och att det är fint, men för mig är det något som skaver. Jag kommer byta namn iom en kommande utlandsflytt, då namnet jag har är totalt hopplöst utomlands. Det känns skönt att ha en "ursäkt" till att byta namn, annars hade det nog inte blivit av.

Jag har jobbat ganska mycket med min identitet. Tänkt mycket på vem jag är, vem jag vill vara och sedan tagit alla steg jag kan för att faktiskt bli den jag känner mig som. För mig känns det tryggt att jag numera har en väldigt tydlig estetik och ett tydligt "koncept", jag vet precis vem jag är och jag vet precis vad jag vill. Jag klär mig bara i saker jag absolut gillar och jag gör inte längre saker som inte passar mig. Larviga exempel är att jag t ex aldrig skulle ha på mig en luvtröja eller lyssna på typ Ed Sheeran. Folk tycker att jag är vansinnigt fåfäng och fånig, och det får de väl tycka om de vill. Det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag ser helt enkelt inte poängen med göra saker som känns sisådär när jag istället kan göra saker som känns toppen!

 

[Milosari]

Det jag tänker är att vad gör att man inte känner sig hemma i sin kropp? Eller kanske snarare, vad är det som gör att man känner sig hemma i sin kropp?

Vad jag har förstått så handlar det i alla fall när det gäller om att födas med ”fel” kön, om en genetisk snurr. Alltså att man kan se på generna om det är en kvinna som fötts med manliga genitalier och vice versa. Men det täcker i så fall bara en liten grupp människor. Jag känner en del som har båda sidorna i sig, och som trivs med det. Alla har vetat sedan mycket tidig ålder (prepubertal) vad de är, men kanske inte riktigt förstått innebörden förrän de var äldre. Det har noll och intet med uppväxt att göra, men helt klart att många har haft det tufft (särskilt i tonåren) pga samhällets värderingar.

 

[Qelina]

Jag sällar mig till skaran som inte trivs med sitt namn. De flesta jag känner tycker att det passar mig och att det är fint, men för mig är det något som skaver. Jag kommer byta namn iom en kommande utlandsflytt, då namnet jag har är totalt hopplöst utomlands. Det känns skönt att ha en "ursäkt" till att byta namn, annars hade det nog inte blivit av.

Jag har jobbat ganska mycket med min identitet. Tänkt mycket på vem jag är, vem jag vill vara och sedan tagit alla steg jag kan för att faktiskt bli den jag känner mig som. För mig känns det tryggt att jag numera har en väldigt tydlig estetik och ett tydligt "koncept", jag vet precis vem jag är och jag vet precis vad jag vill. Jag klär mig bara i saker jag absolut gillar och jag gör inte längre saker som inte passar mig. Larviga exempel är att jag t ex aldrig skulle ha på mig en luvtröja eller lyssna på typ Ed Sheeran. Folk tycker att jag är vansinnigt fåfäng och fånig, och det får de väl tycka om de vill. Det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag ser helt enkelt inte poängen med göra saker som känns sisådär när jag istället kan göra saker som känns toppen!

Mitt namn säger mig ingenting, om det är genomgång av någon namnlista eller man ska ha en liten namnlapp eller presentera mig för nya människor eller om andra presenterar mig känns det bara så, så fel. Jag har aldrig känt att det är jag, namnet passar inte in på den personen jag är eller vill vara och även om jag ser kända människor (vet typ ingen som heter så eller det fåtal i min generation som heter det eftersom det verkar som vi bara föddes på 80-talet typ och sen försvann namnet) så tycker jag inte det är fint ens på andra, med undantag så klart, vissa passar jätte bra i det men inte jag.

 

[Silkisif]

Kan du förklara varför du känner dig hemma i din kropp?

Nja, jag vet inte det sanna svaret såklart. Men för min är min kropp det den är, varken mer eller mindre. Det är en kropp och den sitter ihop med min hjärna så det blir jag. Jag tänker inte att jag är hemma i min kropp, jag har liksom inte den tanken (så jag antar att jag är hemma?).

Ingen har någonsin påpekat hur min kropp är eller inte är bortsett från vissa rövhattar, men jag har varit väldigt skonad från dem. Eftersom jag inte upplevt kritik och/eller ros om min kropp så hamnar det i kategorin "möjliga orsaker till varför människor inte känner som jag" för mig. En annan grej som hamnar där är typ allt som har med utseendehets och skönhet att göra.
Det är ju mina teorier och inget jag påstår är sant(!). Vill man inte svara på en sån personlig fråga så är det fritt fram, jag menar inte att döma någon! Däremot så är jag såklart nyfiken på vad som skiljer oss åt, om något skiljer.

 

[Silkisif]

Vad jag har förstått så handlar det i alla fall när det gäller om att födas med ”fel” kön, om en genetisk snurr. Alltså att man kan se på generna om det är en kvinna som fötts med manliga genitalier och vice versa. Men det täcker i så fall bara en liten grupp människor. Jag känner en del som har båda sidorna i sig, och som trivs med det. Alla har vetat sedan mycket tidig ålder (prepubertal) vad de är, men kanske inte riktigt förstått innebörden förrän de var äldre. Det har noll och intet med uppväxt att göra, men helt klart att många har haft det tufft (särskilt i tonåren) pga samhällets värderingar.

Hur vanligt är det?

 

[Badger]

Jag har i flera år varit väldigt intresserad av transgender och har sett många dokumentärer om det. Jag har själv inga sådana tankar eller känslor men har andra saker jag inte trivs med som bara inte känns som jag. Till exempel kan jag börja med en sak, jag har aldrig känt mig hemma i mitt namn. Det är bara något som känns fel, kan inte sätt ord på vad mer än att jag inte känner mig hemma i det namnet. Går i tankar att byta namn och försöker hitta ett som känns precis som mig, det är svårt men det är ju liksom ingen stress.

Så, vad har ni för saker som inte riktigt känns som er? Vad skulle ni vilja ändra på för att känna er mer hemma i er själva? Eller är ni nöjda med allt?

Har ingenting jag inte känner mig hemma med, har nog inte en sådan bild av mig själv. Däremot tycker jag mer eller mindre om saker, tex gillar att cykla och tycker inte om innebandy typ. Sedan kan jag såklart hamna på platser där jag känner mig obekväm och behöver vänja mig eller helt enkelt inte gå tillbaka till.

Jag är såklart inte nöjd med allt, jag skulle kunna bli snällare, bättre på att rida, mer engagerad i det jag gör/fokuserad, duktigare, städa mer osv listan är oändlig. Alla andra är mer perfekta.

 

[Nepenthe]

Jag har svårt att förstå och inse att jag ibland känner mig ledsen. Det är inte jag!
Jag är tacksam, stark, glad, positiv och ser framemot livet.

Men det hände nått då både jobb,häst,förhållande och boende inte var som det skulle eller tryggt.
Vägen ifrån det och att det är bra nu vet jag ju. Men varför är jag då så ledsen ibland?
Paniken förstår jag inte heller för den är inte logisk..

Det där går runt i mitt huvud och jag kan inte se varför.

 

[Magiana]

Jag har svårt att förstå och inse att jag ibland känner mig ledsen. Det är inte jag!
Jag är tacksam, stark, glad, positiv och ser framemot livet.

Men det hände nått då både jobb,häst,förhållande och boende inte var som det skulle eller tryggt.
Vägen ifrån det och att det är bra nu vet jag ju. Men varför är jag då så ledsen ibland?
Paniken förstår jag inte heller för den är inte logisk..

Det där går runt i mitt huvud och jag kan inte se varför.

Alla människor är kapabla till alla möjliga känslor. Det har inte med dig att göra utan beror på att du är människa. Varför känslor uppstår vet man inte jämt, men de går inte att förneka vissa känslor och bara acceptera andra.

 

[mandalaki]

Nja, jag vet inte det sanna svaret såklart. Men för min är min kropp det den är, varken mer eller mindre. Det är en kropp och den sitter ihop med min hjärna så det blir jag. Jag tänker inte att jag är hemma i min kropp, jag har liksom inte den tanken (så jag antar att jag är hemma?).

Ingen har någonsin påpekat hur min kropp är eller inte är bortsett från vissa rövhattar, men jag har varit väldigt skonad från dem. Eftersom jag inte upplevt kritik och/eller ros om min kropp så hamnar det i kategorin "möjliga orsaker till varför människor inte känner som jag" för mig. En annan grej som hamnar där är typ allt som har med utseendehets och skönhet att göra.
Det är ju mina teorier och inget jag påstår är sant(!). Vill man inte svara på en sån personlig fråga så är det fritt fram, jag menar inte att döma någon! Däremot så är jag såklart nyfiken på vad som skiljer oss åt, om något skiljer.

Fast varför skulle de som inte känner sig hemma i sin kropp veta mer om vad som skiljer än vad du och jag vet? Min poäng var just den: att lika lite som du och vet varför vi känner oss hemma i våra kroppar, lika lite vet kanske de som inte gör det? Det där varför-frågandet ligger farligt nära ”varför är du avvikande?”, tycker jag.

 

[Petruska]

Fast varför skulle de som inte känner sig hemma i sin kropp veta mer om vad som skiljer än vad du och jag vet? Min poäng var just den: att lika lite som du och vet varför vi känner oss hemma i våra kroppar, lika lite vet kanske de som inte gör det? Det där varför-frågandet ligger farligt nära ”varför är du avvikande?”, tycker jag.

Ja, jag tolkade det också så. Och frågan tar för givet att det är problematiskt att inte direkt känna sig hemma i sin kropp, eller att känna att "jag" och kroppen är samma. Frågan tar även för givet att den känslan skulle vara den ovanligare, jämfört med att känna sig hemma i kroppen.

Man kan väl känna på jättemånga olika vis, som kan vara mer eller mindre kämpiga, men man vet sällan på förhand vad som visar sig mest kämpigt för vem. Och det finns problem med att ta för givet att vissa saker nödvändigtvis är känslomässigt svåra, om inte de personer det gäller känner så. Det blir ju lite som att bli förklarad sjuk när man känner sig frisk/som vanligt.

 

[Petruska]

Hur vanligt är det?

Det handlar om en mycket liten andel av befolkningen.

Men det är inte alls säkert att den där genetiska förklaringen stämmer. Det finns lite olika teorier, och ingen av dem är särskilt välbelagd. Det är också så att ganska många barn ganska tid har en fas då de vill vara eller säger sig vara av motsatt kön. De flesta av dem slutar tänka så när de blir lite större. Man ska alltså inte övertolka barn i sammanhanget.

Däremot vet vi ganska väl att en del personer mår mycket bättre om de får tillgång till transvård.

 

[Hyacinth]

Jag är inte bekväm med min kropp, det finns för mycket ätstörningsrelaterat som spökar. Men den funkar. Det räcker.

Jag är dock nyfiken på frågeställningen: vem andra tror att jag är? Hur vet man det?
Folk berättar ju sällan sånt.

 

[Silkisif]

Fast varför skulle de som inte känner sig hemma i sin kropp veta mer om vad som skiljer än vad du och jag vet? Min poäng var just den: att lika lite som du och vet varför vi känner oss hemma i våra kroppar, lika lite vet kanske de som inte gör det? Det där varför-frågandet ligger farligt nära ”varför är du avvikande?”, tycker jag.

Jag har ju ändå en tro om varför jag (inte tänker på hur jag) trivs i min kropp, även om jag inte kan sätta fingret på exakt vad. Som jag skrev i svaret. Jag menar inte att de som inte känner som jag känner sig själva bättre (eller sämre) än jag gör.
Jag förstår vad du menar med "varför är du avvikande", det var inte så jag menade. Min tanke var "hur blir det på ett vis för vissa och på annat vis för andra" snarare än "varför blir vissa fel".

 

[Ramona]

Ibland reagerar jag väldigt starkt på saker jag egentligen borde vara helt platonisk inför. Då känner jag inte igen mig själv! Jag flippade helt på en kille på jobbet för inte så länge sen och skällde ut honom efter notor. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände, vad som triggade och hur det blev som det blev, men det är absolut inte jag att skälla ut någon sådär. Det är sällan jag blir sådär arg för jag bryr mig sällan sådär mycket att jag får så starka känslor för någonting. Jag rycker väldigt mycket på axlarna åt saker, så när jag blir tvärförbannad blir jag förvånad över mig själv.

Till och med mina kollegor undrade hur det var fatt efter mitt utbrott.

Annars sållar jag mig också till skaran som inte riktigt känner sig hemma i sitt namn. Jag har ett ovanligt namn och till råga på det ett extremt konstigt efternamn (gårdsnamn från Dalarna), så folk tror att jag är importerad eller har utländska rötter, vilket jag inte alls har. Jag är helt säker på att jag inte blivit kallad på intervju till vissa jobb jag sökt bara för att jag har ett konstigt namn.

 

[Tranan]

Just nu är jag nöjd med min identitet.
Visst jag är fet och svag. Men det är inte så viktigt.
mitt intellekt börjar betala för sig. det är viktigt för mig just nu.
Men det där med transgender är fruktansvärt intressant.
Blir nyfiken på personerna och hur deras tankar ser ut.

 

[Magiana]

Blir nyfiken på personerna och hur deras tankar ser ut.

De tänker väl som vi andra, men känner inte som de flesta av oss.

Tankar och känslor ska inte förväxlas.

 

[mandalaki]

Just nu är jag nöjd med min identitet.
Visst jag är fet och svag. Men det är inte så viktigt.
mitt intellekt börjar betala för sig. det är viktigt för mig just nu.
Men det där med transgender är fruktansvärt intressant.
Blir nyfiken på personerna och hur deras tankar ser ut.

Se upp så att du inte betraktar andra människor som ufon. ”De andra”. Om jag var transgender skulle jag inte uppskatta att min identitet beskrevs som ett studieobjekt, ”fruktansvärt intressant”, och jag skulle inte uppskatta att någon var nyfiken på mina tankar just för att jag var transgender.

Trådrubriken inbjuder ju faktiskt t ex transgender. Då känns det inget vidare om tråden befolkas av de som tycker att transgender är ”fruktansvärt intressant”.

 

[Petruska]

Jag är inte bekväm med min kropp, det finns för mycket ätstörningsrelaterat som spökar. Men den funkar. Det räcker.

Jag är dock nyfiken på frågeställningen: vem andra tror att jag är? Hur vet man det?
Folk berättar ju sällan sånt.

En del människor kan ju säga tex att "folk tror att jag är fördomsfull, men det är jag inte alls".

Jag tänker att vi inte äger oss själva till den grad. Om andra tycker att jag är snäll/fördomsfull/whatever, så kan de och jag vara oeniga. Men det är inte automatiskt så att jag har rätt och de andra har fel.

Mitt liv blev lättare när jag i unga år insåg och accepterade det där.

 

[tanten]

Se upp så att du inte betraktar andra människor som ufon. ”De andra”. Om jag var transgender skulle jag inte uppskatta att min identitet beskrevs som ett studieobjekt, ”fruktansvärt intressant”, och jag skulle inte uppskatta att någon var nyfiken på mina tankar just för att jag var transgender.

Trådrubriken inbjuder ju faktiskt t ex transgender. Då känns det inget vidare om tråden befolkas av de som tycker att transgender är ”fruktansvärt intressant”.

Finns det inte en skillnad i att tycka att fenomenet (hittar inget bättre ord) är intressant - vs att tycka att de personerna är intressanta?

Jag är intresserad av indentitet och personlighet. Av känslor och av människor. Transgender ÄR intressant. Det betyder inte att jag ser på transpersonerna på något speciellt sätt.
Det finns mycket mänskligt som är intressant.

 

[pajaztar]

På jobb får jag höra att jag är så strukturerad och organiserad, men det är överlevnadstekniker jag har utvecklat eftersom hjärnan och sinnet är KAOZ! Känner mig oftast så rörig och virrig. Men jag gillar ordning, dock ej omotiverade regler.