Det här med att skaffa/inte skaffa barn

Jag kom i kontakt med det japanska begreppet ikigai när jag funderade på jobbrelaterade frågor, men senast jag kom att tänka på det var när jag för säkerhets skull tänkte ett varv till på barnfrågan.

Visa bifogad fil 94363

Ikigai är alltså sysselsättningar som uppfyller alla fyra kriterier: man älskar det, är bra på det, världen behöver det och man kan få betalt för det.

Det som slog mig är att föräldraskap för mig hamnar utanför alla de här fyra kategorierna. Anledningen till att jag funderade ytterligare en gång var ren och skär FOMO.
Fanns den där funkar väl inte alls i detta sammanhang?
Att få betalt går ju bort och detta är ju inget världen "behöver"?
 
@sthu du får finna dig i att det är en osäkerhet i frågan. Det är nonsens att man måste VETA, det är också nonsens att man alltid älskar de barn som finns. Det finns de som aldrig ångrar barn. Det finns de som ångrar förtvivlat att det aldrig blev barn. Så är livet och någonstans får man bara ta ett beslut. Du är vuxen och mogen och har en möjlighet att fatta genomtänkta sådana. Men garantier finns aldrig.
 
Hur vet du att jag inte har någon djupare insikt?

Jag menar att frågan om det är rätt eller fel för en person att skaffa barn är avhängigt av så mycket mer än ens förmåga som förälder. Som jag skrev i inlägget du citerar menar jag inte heller att viljan behöver ha något samband med kvaliteten på föräldraskapet.
Ja avhängigt av föräldrar med förmåga att tänka klart men den där längtan som kriterie är ju något märkligt krav från en som inte provat på det själv?
 
@sthu du får finna dig i att det är en osäkerhet i frågan. Det är nonsens att man måste VETA, det är också nonsens att man alltid älskar de barn som finns. Det finns de som aldrig ångrar barn. Det finns de som ångrar förtvivlat att det aldrig blev barn. Så är livet och någonstans får man bara ta ett beslut. Du är vuxen och mogen och har en möjlighet att fatta genomtänkta sådana. Men garantier finns aldrig.
Jo så sa en kollega till mig på jobbet...Den sk perfekta tiden kommer aldrig. Man får "helt enkelt" bara bestämma sig.
 
Det är ju ett definitivt val man gör, finns ju noll och ingen återvändo om man väljer att försöka skaffa barn. Så att vela eller ha ångest över beslutet tror jag bara är sunt.

För min del velade jag länge, var 36 när jag fick barn. För min del har det varit mycket mycket enklare att vara mamma än jag trodde. Jag var helt klart inställd på mera problem, vara mycket tröttare och klart svårare att göra saker.

Jag hade gärna skaffat fler, men vet faktiskt inte om jag vågar. Vi har en så härlig tillvaro nu!
 
Ja förhoppningsvis skaffar man barn av egoistiska skäl och samma sekund som man får veta att man är gravid får den egoismen upphöra totalt för då är det barnet som är det viktiga, inte en själv eller vad en själv har för några drömmar om att barnet ska göra.
Att önska fortsatt kontakt med sitt barn, och någon form av relation livet ut, är inte osunt i min värld.
 
Fanns den där funkar väl inte alls i detta sammanhang?
Att få betalt går ju bort och detta är ju inget världen "behöver"?
Jo det tycker jag. För mig blev det en nyttig påminnelse om att barn kostar pengar. Dels utlägg, dels minskad inkomst i och med föräldraledighet och VAB. Och precis - att de inte är något som världen behöver.

Alltså det är ju få förunnat att hålla på med saker som uppfyller alla de fyra kriterierna. Men om något är t ex vad världen behöver och man är bra på det så kanske man står ut med att betala och inte älska sysselsättningen. Jag tycker att det är användbart att fundera på alla de fyra aspekterna och vad de betyder för en själv.
 
@sthu hur mår du just nu? Är du nöjd i övrigt med livet, ditt förhållande, ditt mående? Är det nåt som borde ändras innan ni eventuellt skaffar barn eller finns det nåt som du tänker att kommer ändra livet/er om ett barn föds?

Jag tänker lite som att skaffa hund, då folk tänker att DÅ ska jag börja motionera och bli inspirerad till att göra ditten och datten. Jag tror att man redan ska göra det innan. Och kanske det är likadant med barn. Om ni förstår hur jag menar

(och detta är ett rent generellt i lägg, inte riktat direkt mot @sthus liv och då utan en flummig tanke bara)
 
@sthu hur mår du just nu? Är du nöjd i övrigt med livet, ditt förhållande, ditt mående? Är det nåt som borde ändras innan ni eventuellt skaffar barn eller finns det nåt som du tänker att kommer ändra livet/er om ett barn föds?

Jag tänker lite som att skaffa hund, då folk tänker att DÅ ska jag börja motionera och bli inspirerad till att göra ditten och datten. Jag tror att man redan ska göra det innan. Och kanske det är likadant med barn. Om ni förstår hur jag menar

(och detta är ett rent generellt i lägg, inte riktat direkt mot @sthus liv och då utan en flummig tanke bara)
Jag är nöjd med livet. Allt rullar på och fungerar fint. Jag tror det är därför jag börjar tveka igen.
 
Jag är inne på samma, längta och älska är inte synonymt.
Jag är fullt och fast övertygad om att jag skulle bli en jättebra förälder. Även om jag inte längtar eller planerar.
Om vi säger så här då. Min graviditet var inte planerad men barnet är älskat och allt har gått bra. Barn nummer två var bättre planerat och det blev bra det med. Om den första graviditeten inte varit oplanerad är det inte säkert att jag fått barn alls. Jag hade inga planer på det i ärlighetens namn. Så jag ger mig 😉
 
Jag är övertygad om att du hade blivit en jättebra förälder och att du har massvis med kärlek att ge till ett barn. För somliga infinner sig aldrig den där starka längtan (eller så kommer den för sent); Det betyder självklart inte att man blir en sämre förälder när det väl kommer till kritan. Det finns dom som längtar efter barn konstant, skaffar ett helt gäng och är fullständigt värdelösa föräldrar. Det ena är så att säga inte någon garanti för det andra.

Jag har ett barn som nu är 7 år och jag tyckte att småbarnsåren ändå var helt ok. Är inte någon utpräglad ”barnmänniska” och har väl haft ett på många sätt okomplicerat barn (ätit och sovit som han ska osv) men trodde ändå det skulle kännas jobbigare pga hur andra beskrivit det. Däremot har jag känt mig låst och stressad över hämtningar/lämningar på förskola och att få vardagen att funka, dvs logistiken kring att ha barn. Därför blir det nog bara ett för vår del.

Med det sagt finns det ju ingen spåkula man kan gnugga för att se in i framtiden. föräldraskapet har tagit fram resurser i mig som jag inte visste att jag hade, men också gjort det tydligt vad jag behöver jobba mer med hos mig själv. Man lär sig nya grejer om sig själv och sitt barn hela tiden, man gör fel, lär sig av felen osv. Ingen är perfekt, men dom allra flesta av oss är ”good enough”.
 
Med största sannolikhet så har du fortfarande flera år kvar innan du måste bestämma dig. Ska du inte bara lägga frågan på hyllan igen? Tex bestämma att du fattar beslut nästa år när du blir 35?
Uppenbarligen så är du fortfarande osäker, annars hade det väl inte känts som en kris nu.

Det handlar ju inte om ifall du kommer bli en bra förälder eller inte. Det handlar om ifall du är villig att förändra livet på det sätt som barn kommer innebära.
Så tänker jag iaf. Jag är 100% säker på att jag skulle bli en jättebra förälder. Men hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vill jag byta ut det liv jag har idag (och kommer ha framöver som barnfri) mot ett liv där barn prioriteras före allt annat?

I mitt fall så är det totalt omöjligt att stoppa in ett barn i mitt liv utan stora förändringar. Jag är helt enkelt inte särskilt sugen på de förändringarna..
 
Jag kom i kontakt med det japanska begreppet ikigai när jag funderade på jobbrelaterade frågor, men senast jag kom att tänka på det var när jag för säkerhets skull tänkte ett varv till på barnfrågan.

Visa bifogad fil 94363

Ikigai är alltså sysselsättningar som uppfyller alla fyra kriterier: man älskar det, är bra på det, världen behöver det och man kan få betalt för det.

Det som slog mig är att föräldraskap för mig hamnar utanför alla de här fyra kategorierna. Anledningen till att jag funderade ytterligare en gång var ren och skär FOMO.
Jag har ett barn som jag älskar men inte skulle jag placera föräldraskap nånstans i de där fälten ändå.
 
Alltså jag vet inte jag.

Hela min kropp protesterar när folk pratar om barn på ett sätt som handlar om förverkligande för föräldrarna, ner på nivån att jag tycker det är obehagligt med den ganska vanliga frasen att man längtar efter att bli mamma/pappa eftersom jag tycker att det är ett skevt fokus på den egna personen (till skillnad från längtan efter att få ett barn, där fokus är på den nya individen).

MEN.

Det måste väl ändå finnas utrymme för egoism även efter att man fått barn? Om inte annat så tycker jag att det känns väldigt viktigt att visa mina barn att jag tar mina egna känslor och behov på allvar, eftersom jag önskar att de ska göra detsamma med sina?

Eller missförstår jag dig?
Ja du missförstår. Ett barn finns ju för sin alldeles egna skull, inte för att uppfylla föräldrars önskan om hur hen ska vara/bli. Att man som människa har behov även om man är förälder är självklart men barnets bästa måste i alla lägen komma i första hand.
 
Jag vet faktiskt en man som "spelade bort" mamman till sitt första barn, hon ledsnade. När hon lämnade honom steppade han upp och skärpte sig och är idag en bra far. Men det krävdes som sagt att hon lämnade honom.
Jag har sett alldeles för många såna fall. Partners som helt enkelt fortsätter spela som tidigare. Kan gälla andra hobbys också så klart, men spelandet sticker ut.

Har själv absolut noll barnlängtan men har också konstaterat att hade jag velat ha barn hade jag inte skaffat det med min sambo som vårt liv ser ut i dagsläget. Han är en av dom där som lätt kan spela en 5 timmar i sträck under helgen, eller till 02 en vardag (vi jobbar båda kontorstider). Utöver spelandet är han aktiv inom ett antal sporter där ett vanligt pass startar från ca 2 h och uppåt.

Jag har sett lite för många exempel på där partner säger att de vill ha barn, men när barnet är fött är det inte beredda och/eller inser hur mycket de behöver ändra på sitt liv för att finnas där för barnet och sin medförälder.
 
För de flesta är det ett jävla slit med småbarn, förstår inte varför man ska hymla om det?
Det är väl som med häst 😁
Slit och släp, svindyrt och ständig ågren för att de ska skada sig 😅
Men vill man ha häst är det värt det, måste vara samma med barn, vill man ha barn så är det värt allt.
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 522
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 347
Kropp & Själ Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love...
Svar
8
· Visningar
2 084
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
6 561
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp