Det här med känslor

[Mia_R]

Avundsjuka är i min bok missunnsamhet, jag unnar inte någon annan framgång och lycka eller jag unnar dem inte mer framgång och lycka än vad jag har. Jag är inte avundsjuk på den som har ett lyckligt förhållande med ett ex, jag sörjer däremot att mitt förhållande med ex inte höll.

 

[escodobe]

Det är rätt intressant att se att även avundsjuka beskrivs som just sjuklig:
"Avundsjuka är en sjuklig eller plågande avund eller avundsamhet. Exempelvis avundsjuka över att andra skulle ha något vackert. Känslan av avund kan vara varaktig. Avundsjuka består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky."
källa: wikipedia

Ja, och för mig ligger avundsjuk och svartsjuka närmare varandra än den sorg jag skulle känna om förhållandet tog slut.

 

[Lovisaleonora]

Ja, och för mig ligger avundsjuk och svartsjuka närmare varandra än den sorg jag skulle känna om förhållandet tog slut.

Vill en jobba med sig själv får en vackert genomlysa sina ruttna känslor, som t ex svartsjuka. Varför känner jag svartsjuka - är det egentligen sorg som inte får utlopp? Är det min egen känsla av otillräcklighet, att jag inte går att älska, är värd att älska? Vad bottnar den här rötan i? Erkänner jag det kan jag börja jobba med förutsättningarna och må bättre och ha sundare relationer.

 

[Klubbisen]

Att önska att man fortfarande vore tillsammans är inte svartsjuka, svartsjuka är när man börjar tycka illa om den nya enbart baserat på att den "stulit" partnern, att det är dens fel att förhållandet tog slut, inte pga att partnern blev kär i någon annan eller helt enkelt inte ville vara tillsammans med en längre.

Om min partner skulle flirta med andra så skulle jag bli förbannad på honom för att han är respektlös mot mig och dumpa, den han flirtade med rår inte för att mitt blivade ex är dum i huvudet och för feg för att bryta. Om någon annan flirtade med min partner anser jag att det är min partner som ska säga ifrån, inte att det är jag som ska göra det. Kan jag inte lita på honom så är han ändå inget att ha.

Om ett förhållande är över skulle jag aldrig nedlåta mig till att försöka tvinga honom att stanna, om han vill gå så får han göra det och om jag vill gå så gör jag det. Det finns personer som hotar med att ta livet av sig om förhållandet spricker, vad är det för förhållande? Att någon stannar för att den hotas och inte av kärlek?

Jag har haft en kollega som inte fick följa med på resor i jobbet och middagar pga att jag som första kvinnliga anställd på den avdelningen skulle följa med. När han var med på jobbets jullunch och efterföljande julfest med ett par andra företag skulle hon ha skillsmässa när han kom hem. Hon hade träffat mig en gång, under en middag när jag hade min dåvarande med mig och hennes man var gammal nog att vara min pappa = totalt ointressant. Hon mådde förbannat dåligt pga sin svartsjuka.

Okej men då kanske det jag menar inte är hur ni definierar svartsjuka. Men folk pratar ofta om svartsjuka så. När jag blir ”svartsjuk” så är det ofta för att det är en person i en viktig relation som jag uppfattar visar mer intresse för andra än mig vilket gör ont då personen betyder så mycket för mig och jag vill ha kvar den i mitt liv. Sedan hatar jag inte dem personerna som blir visade intresse. Det kanske inte är svartsjuka?

 

[Klubbisen]

Vill en jobba med sig själv får en vackert genomlysa sina ruttna känslor, som t ex svartsjuka. Varför känner jag svartsjuka - är det egentligen sorg som inte får utlopp? Är det min egen känsla av otillräcklighet, att jag inte går att älska, är värd att älska? Vad bottnar den här rötan i? Erkänner jag det kan jag börja jobba med förutsättningarna och må bättre och ha sundare relationer.

Kan det inte bara vara så att man så gärna vill att den personen man älskar ska älska en tillbaka? Jag kanske inte ens menar svartsjuka, det jag menar är bara att det kan vara jobbigt att se den man älskar med någon annan och det trodde jag var svartsjuka.

 

[Lovisaleonora]

Okej men då kanske det jag menar inte är hur ni definierar svartsjuka. Men folk pratar ofta om svartsjuka så. När jag blir ”svartsjuk” så är det ofta för att det är en person i en viktig relation som jag uppfattar visar mer intresse för andra än mig vilket gör ont då personen betyder så mycket för mig och jag vill ha kvar den i mitt liv. Sedan hatar jag inte dem personerna som blir visade intresse. Det kanske inte är svartsjuka?

Hur ska vi veta vad du känner? Du verkar dock ha en väldigt udda uppfattning om känsloliv ö h t. En vit duk.

Jag kan väl i ovanstående scen känna en oro över att något är fel i vår relation om jag är mindre intressant än andra, på ett romantiskt plan. Men jag kan ju träffa jätteintressanta personer utan att det påverkar min relation. Jag avvecklar inte mitt sociala liv för att jag är i en relation, jag kommer träffa nya människor och förhoppningsvis är en del av dem intressanta.

Men om det är något fel i relationen kan det ju lika gärna ligga på mig, som känner obefogad oro. Är jag säker på min partners känslor går jag inte och oroar mig för att hen ska träffa någon annan.

 

[Lovisaleonora]

Kan det inte bara vara så att man så gärna vill att den personen man älskar ska älska en tillbaka? Jag kanske inte ens menar svartsjuka, det jag menar är bara att det kan vara jobbigt att se den man älskar med någon annan och det trodde jag var svartsjuka.

Som sagt: hur ska vi veta vad du känner? Är det oro du känner är det ju just oro (för att du känner dig hotad? För att relationen är dålig? För att du är mindre intressant än andra?).

Att känna sorg över en relation som är slut är inte samma sak som att vara svartsjuk på en fd partners nya relation.

 

[Mia_R]

Okej men då kanske det jag menar inte är hur ni definierar svartsjuka. Men folk pratar ofta om svartsjuka så. När jag blir ”svartsjuk” så är det ofta för att det är en person i en viktig relation som jag uppfattar visar mer intresse för andra än mig vilket gör ont då personen betyder så mycket för mig och jag vill ha kvar den i mitt liv. Sedan hatar jag inte dem personerna som blir visade intresse. Det kanske inte är svartsjuka?

Det kan mycket väl vara svartsjuka och inte "svartsjuka", förstår inte varför du sätter citationstecken när du skriver det? Du är osäker på den du är tillsammans med och blir svartsjuk för att du inte får mer uppmärksamhet av denne, har du försökt prata om det? Förklara hur du känner istället för att hålla allt för dig själv?

Jag har ingen aning om den du syftar på visar mer intresse för andra än dig eller om det är din osäkerhet som får dig att känna så, men man har aldrig monopol på en annan människa. Man måste kunna träffa vänner, kollegor eller bekanta och göra saker med andra utan att ens partner blir svartsjuk och osäker men känner du dig bortvald måste du prata om det och förklara varför utan att anklaga.

 

[Klubbisen]

Hur ska vi veta vad du känner? Du verkar dock ha en väldigt udda uppfattning om känsloliv ö h t. En vit duk.

Jag kan väl i ovanstående scen känna en oro över att något är fel i vår relation om jag är mindre intressant än andra, på ett romantiskt plan. Men jag kan ju träffa jätteintressanta personer utan att det påverkar min relation. Jag avvecklar inte mitt sociala liv för att jag är i en relation, jag kommer träffa nya människor och förhoppningsvis är en del av dem intressanta.

Men om det är något fel i relationen kan det ju lika gärna ligga på mig, som känner obefogad oro. Är jag säker på min partners känslor går jag inte och oroar mig för att hen ska träffa någon annan.

Ja, men nu menar jag inte bara om man är i en kärleksrelation. Det kan också vara vänskapsrelation eller familj. Relationer går upp och ner och man kan inte alltid vara 100% säker på vad den andra känner. Sedan kan det så klart också vara så att det är något fel i relationen men det hindrar ju inte känslan av att man mår dåligt. Det handlar inte heller om att jag skulle vara rädd att den andra ska träffa en annan, utan bara att personen kanske inte visar mig så mycket intresse som jag skulle behöva. Det finns så många förhållanden, både vänskap och kärlek där personer inte visar varandra tillräckligt med uppskattning.

 

[Klubbisen]

Det kan mycket väl vara svartsjuka och inte "svartsjuka", förstår inte varför du sätter citationstecken när du skriver det? Du är osäker på den du är tillsammans med och blir svartsjuk för att du inte får mer uppmärksamhet av denne, har du försökt prata om det? Förklara hur du känner istället för att hålla allt för dig själv?

Jag har ingen aning om den du syftar på visar mer intresse för andra än dig eller om det är din osäkerhet som får dig att känna så, men man har aldrig monopol på en annan människa. Man måste kunna träffa vänner, kollegor eller bekanta och göra saker med andra utan att ens partner blir svartsjuk och osäker men känner du dig bortvald måste du prata om det och förklara varför utan att anklaga.

Det här handlar alltså inte om just nu. Det handlar om tidigare relationer och också med vänner och familj. Man kan i stunder bli bortprioriterad och då har man väl rätt att känna sig ledsen över att man kanske inte betydde lika mycket som man trodde? Och som sagt handlar det inte om att äga eller ha monopol på någon heller, jag vill absolut alla dom jag bryr mig oms bästa. Och det kan absolut vara så att den relationen är dålig. Till exempel har jag en syster som en period i livet hade en pojkvän, och då struntade hon helt i mig under två månader. Självklart fick det mig att känna mig bortprioriterad och ledsen. Jag var ju absolut inte arg på hennes kille men det var ändå jobbigt att en person jag älskade så mycket valde att spendera all sin tid med sin pojkvän och kunde inte ens lägga 1 dag i veckan på våran relation. Om det är svartsjuka vet jag inte, men så har jag känt när förhållanden tar slut också. Att det känns jobbigt för att man känner sig så bortprioriterad och att man inte längre är en viktig del i den personens liv som man älskar.

 

[Klubbisen]

Som sagt: hur ska vi veta vad du känner? Är det oro du känner är det ju just oro (för att du känner dig hotad? För att relationen är dålig? För att du är mindre intressant än andra?).

Att känna sorg över en relation som är slut är inte samma sak som att vara svartsjuk på en fd partners nya relation.

Nej jag menar absolut inte att ni ska veta hur jag känner. Tror bara att sorgen som uppstår efter att en relation tar slut lätt tar ut sig i svartsjuka eller om det nu är det, att man mår dåligt över att se den man älskar/ älskat med någon annan.

 

[escodobe]

Det här handlar alltså inte om just nu. Det handlar om tidigare relationer och också med vänner och familj. Man kan i stunder bli bortprioriterad och då har man väl rätt att känna sig ledsen över att man kanske inte betydde lika mycket som man trodde? Och som sagt handlar det inte om att äga eller ha monopol på någon heller, jag vill absolut alla dom jag bryr mig oms bästa. Och det kan absolut vara så att den relationen är dålig. Till exempel har jag en syster som en period i livet hade en pojkvän, och då struntade hon helt i mig under två månader. Självklart fick det mig att känna mig bortprioriterad och ledsen. Jag var ju absolut inte arg på hennes kille men det var ändå jobbigt att en person jag älskade så mycket valde att spendera all sin tid med sin pojkvän och kunde inte ens lägga 1 dag i veckan på våran relation. Om det är svartsjuka vet jag inte, men så har jag känt när förhållanden tar slut också. Att det känns jobbigt för att man känner sig så bortprioriterad och att man inte längre är en viktig del i den personens liv som man älskar.

Men alltså, vem hinner träffa sina syskon varje vecka? Med jobb, fritid, vänner/partners?

 

[escodobe]

Vill en jobba med sig själv får en vackert genomlysa sina ruttna känslor, som t ex svartsjuka. Varför känner jag svartsjuka - är det egentligen sorg som inte får utlopp? Är det min egen känsla av otillräcklighet, att jag inte går att älska, är värd att älska? Vad bottnar den här rötan i? Erkänner jag det kan jag börja jobba med förutsättningarna och må bättre och ha sundare relationer.

Ja, de gånger jag varit svartsjuk är lätt räknade (i timmar kan de nog räknas på en hand) och det var nästan 20 år sedan sist...

 

[Mia_R]

Det här handlar alltså inte om just nu. Det handlar om tidigare relationer och också med vänner och familj. Man kan i stunder bli bortprioriterad och då har man väl rätt att känna sig ledsen över att man kanske inte betydde lika mycket som man trodde? Och som sagt handlar det inte om att äga eller ha monopol på någon heller, jag vill absolut alla dom jag bryr mig oms bästa. Och det kan absolut vara så att den relationen är dålig. Till exempel har jag en syster som en period i livet hade en pojkvän, och då struntade hon helt i mig under två månader. Självklart fick det mig att känna mig bortprioriterad och ledsen. Jag var ju absolut inte arg på hennes kille men det var ändå jobbigt att en person jag älskade så mycket valde att spendera all sin tid med sin pojkvän och kunde inte ens lägga 1 dag i veckan på våran relation. Om det är svartsjuka vet jag inte, men så har jag känt när förhållanden tar slut också. Att det känns jobbigt för att man känner sig så bortprioriterad och att man inte längre är en viktig del i den personens liv som man älskar.

Nu vet inte jag hur gammal du är men det är en del av livet att växa upp, flytta hemifrån och träffa någon annan som prioriteras före de egna syskonen och föräldrarna. Någon att bygga sina drömmar och förhoppningar på, bli hjärtekrossade ibland och för några att skaffa familj med, ev egna barn. Du kan ju aldrig räkna med att din syster kommer ha tid för dig hur mycket ni än älskar varandra, förhoppningsvis kommer hon ändå alltid att stötta dig och finnas i stunder av kris när du behöver henne som mest, om du berättar det för henne.

 

[Klubbisen]

Ja det tror jag med, nu tog det ju slut med hennes kille. Men tycker ändå man kan prioritera varandra till en viss del. Vi har varit som bästa vänner (vi är tvillingar) sedan vi var små och jag har funnits där för henne så mycket när jag också hade kille och trots det prioriterade jag henne ändå, samtidigt som jag självklart spenderade mycket tid med min kille och prioriterade honom ibland över. Men hon struntade helt i mig och alla sina vänner också och nu när det har tagit slut tar hon stöd på oss. Det får ju en att bli ledsen men jag är ju inte arg på henne. Bara ledsen över att jag ställde upp så mycket på henne till skillnad från vad hon gjorde för mig.

 

[tanten]

Det här handlar alltså inte om just nu. Det handlar om tidigare relationer och också med vänner och familj. Man kan i stunder bli bortprioriterad och då har man väl rätt att känna sig ledsen över att man kanske inte betydde lika mycket som man trodde? Och som sagt handlar det inte om att äga eller ha monopol på någon heller, jag vill absolut alla dom jag bryr mig oms bästa. Och det kan absolut vara så att den relationen är dålig. Till exempel har jag en syster som en period i livet hade en pojkvän, och då struntade hon helt i mig under två månader. Självklart fick det mig att känna mig bortprioriterad och ledsen. Jag var ju absolut inte arg på hennes kille men det var ändå jobbigt att en person jag älskade så mycket valde att spendera all sin tid med sin pojkvän och kunde inte ens lägga 1 dag i veckan på våran relation. Om det är svartsjuka vet jag inte, men så har jag känt när förhållanden tar slut också. Att det känns jobbigt för att man känner sig så bortprioriterad och att man inte längre är en viktig del i den personens liv som man älskar.

Nu blev det svårt för mig att reda ut...

Menar du att en syskonrelation förändras av att syskonen inte ägnar varann en massa tid?
Om man känner sig bortprioriterad såa förutsätter deet att man vill vara prioriterad. Jag klarar inte at tänka så.

Din syster struntade väl inte i dig bara för att ni hade glesare kontakt? En nära relation till en annan person förändras väl inte av hru mycket man träffas? Jag har personer i mitt liv som är väldigt väldigt viktiga. Men hur viktiga de är påverkas inte av hur ofta vi ses. Vi är vuxna och har lämnat småskolan.

Nån sa - vänner är som stjärnor, de finns där även när de inte syns

 

[escodobe]

Är det så att du är väldigt ung eller är osäker/otrygg i dina relationer?
Jag har lite svårt att relatera till dina tankegångar?

 

[escodobe]

Är det så att du är väldigt ung eller är osäker/otrygg i dina relationer?
Jag har lite svårt att relatera till dina tankegångar?

Jag har en nära vän som det senaste halvåret inte alls har haft lika mycket tid för mig. Men det är liksom så livet är, det är flera samverkande faktorer som påverkat hen. Det är förstås tråkigt och jag saknar hen, men det har ju inget att göra med vår relation, att det andra har behövt prioriteras (hälsa, jobb, familj och personlig utveckling i ett spår i vår hobby jag troligen inte kommer ta).
Vi tycker ju lika mycket om varandra även om vi inte setts på en månad eller tre

 

[Klubbisen]

Nu blev det svårt för mig att reda ut...

Menar du att en syskonrelation förändras av att syskonen inte ägnar varann en massa tid?
Om man känner sig bortprioriterad såa förutsätter deet att man vill vara prioriterad. Jag klarar inte at tänka så.

Din syster struntade väl inte i dig bara för att ni hade glesare kontakt? En nära relation till en annan person förändras väl inte av hru mycket man träffas? Jag har personer i mitt liv som är väldigt väldigt viktiga. Men hur viktiga de är påverkas inte av hur ofta vi ses. Vi är vuxna och har lämnat småskolan.

Nån sa - vänner är som stjärnor, de finns där även när de inte syns

Klart att man vill känna sig prioriterad av dom man älskar? Det handlar heller inte om hur ofta man ses för mig utan att man är där för varandra. Om jag ringer henne eller skriver till henne att jag mår dåligt och hon sedan väljer att inte höra av sig till mig på två veckor är det självklart jobbigt. Har massa vänner som bor långt borta och dom prioriterar mig, men sjävklart förstår jag också att dom ibland inte har tid. Har även pratat med mig systers kompisar och dom kan uppleva samma sak.

 

[Klubbisen]

Är det så att du är väldigt ung eller är osäker/otrygg i dina relationer?
Jag har lite svårt att relatera till dina tankegångar?

Är 20, vet inte om det är väldigt ungt? Är inte osäker i alla relationer. Men får jag inte det jag ger ut kan jag känna mig ledsen, för jag känner att jag bryr mig mer än vad den personen bryr sig om mig. Jag bryr mig extremt mycket om människor och blir väldigt fäst, kanske är en anledning. Men ifall folk mår dåligt eller har mycket förstår jag till 100%, blir aldrig ledsen över det på samma sätt utan bara tråkigt men självklart accepterar jag det. Men tycker man märker när personen har mycket och när den bara väljer att prioritera bort än.