- Svar: 6
- Visningar: 1 906
Igår var det fettisdagen och det bjöds på minisemlor på mitt jobb. Jag är alldeles galen i semlor – de innehåller väl typ alla triggers jag kan gå igång på: socker, fett (grädde) och vetemjöl. Jag känner inte till GI-värdet på en semla, men jag misstänker att det är skyhögt, så blodsockret får sig nog en fin tjurrusning också. Dessutom innehåller en enda semla mer energi än vad en hel middag kan göra.
Jag har konstaterat att det är något som inte är som det ska med mig och mat. Jag har förbannat svårt att hantera och förhålla mig till mat.
Jag har alltid älskat socker, och fick som ung aldrig lära mig något om kost och näringslära. När jag flyttade hemifrån kunde jag äta en hel burk jordgubbssylt till middag, och hade ingen aning om varför det skulle vara något fel med det. Jag skruvade av locket, tog en sked, sen fann jag mig själv sittandes med en tom burk i handen. Jag försvann, tiden försvann, sylten försvann. Likadant med glass. Jag kan inte ha glass hemma. Den ligger i frysen och skriker på mig, vart jag än går. Bara närvaron av glass kapar min hjärna totalt och jag kan verkligen inte tänka på NÅNTING annat – förrän den ligger i min mage.
Jag har i så många år slagits mot mitt matbegär. Jag var ett tacksamt barn och åt allt som serverades. Allt, precis allt. Och gärna mycket. Som tonåring skulle jag förstås revoltera, och började försöka ta kontroll genom att inte äta alls. Jag och en kompis tävlade om hur länge vi kunde gå helt utan mat. Vi hade hört nånstans att man kunde dö om man inte drack vatten, så vi tillät oss att dricka 2 dl vatten per dygn (puckon!). Det var intressanta upplevelser...
Jag var dock inget anorexiämne så jag slutade aldrig äta – trots att det var min högsta önskan då.
Konstigt nog var jag fortfarande rätt smal när jag var 15-16. Sen åt jag och åt och åt och åt tills jag var runt 30. Då led jag av fetma. Hade försökt med alla möjliga och omöjliga dieter, men ingenstans hade jag fått höra nånting om det här med beteende och psyke kopplat till mat... Utan allt handlade bara om att räkna kalorier och ”det är bara att äta mindre och röra sig mer”. Jag fattade någonstans i bakhuvudet att min kropp inte funkade så, men hittade inget som bekräftade min upplevelse. När jag gick på dieter där man räknade kalorier så kunde jag lätt gå utan mat ett dygn bara för att få pressa i mig två semlor sen. Och enligt kaloriräkningen så gjorde jag inget fel... Ändå gick jag förstås inte ner i vikt.
Tillslut fick jag nys om pulverdiet/VLCD (inte lika vanligt då som nu), och körde ett coachlett program. Jag gick ner 25-30 kg på bara några månader. Fast i början trodde jag på fullaste allvar att jag skulle dö, när jag inte fick stoppa något i munnen och tugga på. Jag satt och räknade minutrar, dag ut och dag in. Jag mådde så jäkla dåligt att jag trodde att min sista dag var kommen. Jag tänkte att ”jag ska hålla ut i 15 minuter, SEN ger jag upp och äter!”, och när de 15 minutrarna hade gått frågade jag mig själv ”kan jag hålla ut i 15 minuter till – bara 15 minuter? SEN ger jag upp och äter!” På det viset tog jag mig igenom de första veckorna av dieten. Samtidigt hade jag stor hjälp av min coach/kostrådgivare. För första gången i mitt liv fick jag lära mig om kost – vad man ska äta och inte, och hur blodsocker funkar. Fast pulverdieten gick hårt åt min kropp, och jag mådde väldigt dåligt. Men jag ansåg att det var värt det. Att lida av fetma är ju inte heller särskilt hälsosamt...
Efter det var jag sockeravgiftad ett tag. Råkade vid något tillfälle få i mig en enkel fika med saft och bulle, och blev så dålig att jag trodde att jag skulle svimma. Magknip deluxe, kramp, kallsvettningar och stickningar i hela huvudet och ansiktet. OJ vad socker är bra för mig!... ...eller inte... Tyvärr funkade det dock utmärkt att steg för steg sakta tillvänja mig till socker igen, så nu är det inga problem längre.
Pulverdieten fick mig att inse att det är något annat som ligger bakom det här med matintag än bara kalorier in och ut. Utan att det jag äter påverkar och påverkas av begär, humör, hormoner, signalsubstanser, och andra ogripbara detaljer... Jag blev intresserad av kost och näringslära och läste en massa böcker och gick en massa kurser. Jag har bl a läst en kost och näringslära-kurs på högskolenivå och är utbildad kostrådgivare. Bara för att kunna försöka guida mig själv och kunna styra mitt matintag.
För det är ju inte så att problemet försvinner direkt. Under många år har jag haft problem med ständig och konstant hunger, som river och sliter i kroppen, orsakar magknip och kapar min hjärna så att jag inte kan tänka på något annat än mat, eftersom tankarna på mat inte går att styra och överröstar allt annat. Jag har kunnat stå länge med öppna dörrar till kylskåpet och skafferiet och bara tittat, glott, stirrat, trånat efter allt som står därinne. Jag har lyckats avhålla mig från att äta något, men jag har inte kunnat sluta stirra på maten. Stirra stirra stirra. Tänka på hur den smakar, hur den känns att tugga på, doften, konsistensen... Har bara inte kunnat gå därifrån. Och även om jag klarat av att inte stoppa i mig något, så är det förbannat begränsande att tankarna på mat och magknipen ska överrösta allt annat i livet. När jag väl har ätit så vill jag bara kasta i mig maten – ju MER och SNABBARE desto bättre. Att stoppa in så mycket mat i munnen att den är helt full och försöka svälja alltihop på en gång ger såna lyckokickar att jag nästan försvinner in i ett rus. Och när jag är i det läget finns det ingen botten i mig. Jag blir aldrig mätt.
Ett tag lyckades jag minska det värsta matbegäret med tillskott av krom. Helt fantastiskt vad underbart lugnt och skönt det blev! Jag kunde ägna mig åt saker utan att hela tiden tänka på mat. Jag tror inte att det går att beskriva den lättnaden för någon som inte själv varit i det... Sen fick jag tyvärr inte kromet att funka längre.
Nu har jag dock hittat en annan grej, och det är att hoppa över frukosten. Det blir nästan lite som 16/8-fasta (även om jag inte är så jättestrikt på timmarna). Och äntligen har jag sluppit den konstant rivande och slitande hungern igen. Jag kan gå flera timmar utan att tänka på mat nånting, och det är en sån gigantisk befrielse! Det är som ett lugn har sänkt sig i kroppen.
Däremot har jag tidigare alltid kunnat reglera min vikt med hjälp av blodsockerstabiliserande dieter som GI eller LCHF, men det funkar inte längre. Kalorirestriktion funkar inte heller. Återigen står jag inför en ny utmaning – att hitta ”knappen” till hur jag ska kunna styra min kroppsvikt. Det är galet frustrerande att inte ha nånting som funkar! Och allting som har med mat, sug, hunger och begär att göra är en ständig jävla kamp, och har så varit i hela mitt liv.
(forts. nedan)
Jag har konstaterat att det är något som inte är som det ska med mig och mat. Jag har förbannat svårt att hantera och förhålla mig till mat.
Jag har alltid älskat socker, och fick som ung aldrig lära mig något om kost och näringslära. När jag flyttade hemifrån kunde jag äta en hel burk jordgubbssylt till middag, och hade ingen aning om varför det skulle vara något fel med det. Jag skruvade av locket, tog en sked, sen fann jag mig själv sittandes med en tom burk i handen. Jag försvann, tiden försvann, sylten försvann. Likadant med glass. Jag kan inte ha glass hemma. Den ligger i frysen och skriker på mig, vart jag än går. Bara närvaron av glass kapar min hjärna totalt och jag kan verkligen inte tänka på NÅNTING annat – förrän den ligger i min mage.
Jag har i så många år slagits mot mitt matbegär. Jag var ett tacksamt barn och åt allt som serverades. Allt, precis allt. Och gärna mycket. Som tonåring skulle jag förstås revoltera, och började försöka ta kontroll genom att inte äta alls. Jag och en kompis tävlade om hur länge vi kunde gå helt utan mat. Vi hade hört nånstans att man kunde dö om man inte drack vatten, så vi tillät oss att dricka 2 dl vatten per dygn (puckon!). Det var intressanta upplevelser...
Jag var dock inget anorexiämne så jag slutade aldrig äta – trots att det var min högsta önskan då. Konstigt nog var jag fortfarande rätt smal när jag var 15-16. Sen åt jag och åt och åt och åt tills jag var runt 30. Då led jag av fetma. Hade försökt med alla möjliga och omöjliga dieter, men ingenstans hade jag fått höra nånting om det här med beteende och psyke kopplat till mat... Utan allt handlade bara om att räkna kalorier och ”det är bara att äta mindre och röra sig mer”. Jag fattade någonstans i bakhuvudet att min kropp inte funkade så, men hittade inget som bekräftade min upplevelse. När jag gick på dieter där man räknade kalorier så kunde jag lätt gå utan mat ett dygn bara för att få pressa i mig två semlor sen. Och enligt kaloriräkningen så gjorde jag inget fel... Ändå gick jag förstås inte ner i vikt.
Tillslut fick jag nys om pulverdiet/VLCD (inte lika vanligt då som nu), och körde ett coachlett program. Jag gick ner 25-30 kg på bara några månader. Fast i början trodde jag på fullaste allvar att jag skulle dö, när jag inte fick stoppa något i munnen och tugga på. Jag satt och räknade minutrar, dag ut och dag in. Jag mådde så jäkla dåligt att jag trodde att min sista dag var kommen. Jag tänkte att ”jag ska hålla ut i 15 minuter, SEN ger jag upp och äter!”, och när de 15 minutrarna hade gått frågade jag mig själv ”kan jag hålla ut i 15 minuter till – bara 15 minuter? SEN ger jag upp och äter!” På det viset tog jag mig igenom de första veckorna av dieten. Samtidigt hade jag stor hjälp av min coach/kostrådgivare. För första gången i mitt liv fick jag lära mig om kost – vad man ska äta och inte, och hur blodsocker funkar. Fast pulverdieten gick hårt åt min kropp, och jag mådde väldigt dåligt. Men jag ansåg att det var värt det. Att lida av fetma är ju inte heller särskilt hälsosamt...
Efter det var jag sockeravgiftad ett tag. Råkade vid något tillfälle få i mig en enkel fika med saft och bulle, och blev så dålig att jag trodde att jag skulle svimma. Magknip deluxe, kramp, kallsvettningar och stickningar i hela huvudet och ansiktet. OJ vad socker är bra för mig!... ...eller inte...
Tyvärr funkade det dock utmärkt att steg för steg sakta tillvänja mig till socker igen, så nu är det inga problem längre.Pulverdieten fick mig att inse att det är något annat som ligger bakom det här med matintag än bara kalorier in och ut. Utan att det jag äter påverkar och påverkas av begär, humör, hormoner, signalsubstanser, och andra ogripbara detaljer... Jag blev intresserad av kost och näringslära och läste en massa böcker och gick en massa kurser. Jag har bl a läst en kost och näringslära-kurs på högskolenivå och är utbildad kostrådgivare. Bara för att kunna försöka guida mig själv och kunna styra mitt matintag.
För det är ju inte så att problemet försvinner direkt. Under många år har jag haft problem med ständig och konstant hunger, som river och sliter i kroppen, orsakar magknip och kapar min hjärna så att jag inte kan tänka på något annat än mat, eftersom tankarna på mat inte går att styra och överröstar allt annat. Jag har kunnat stå länge med öppna dörrar till kylskåpet och skafferiet och bara tittat, glott, stirrat, trånat efter allt som står därinne. Jag har lyckats avhålla mig från att äta något, men jag har inte kunnat sluta stirra på maten. Stirra stirra stirra. Tänka på hur den smakar, hur den känns att tugga på, doften, konsistensen... Har bara inte kunnat gå därifrån. Och även om jag klarat av att inte stoppa i mig något, så är det förbannat begränsande att tankarna på mat och magknipen ska överrösta allt annat i livet. När jag väl har ätit så vill jag bara kasta i mig maten – ju MER och SNABBARE desto bättre. Att stoppa in så mycket mat i munnen att den är helt full och försöka svälja alltihop på en gång ger såna lyckokickar att jag nästan försvinner in i ett rus. Och när jag är i det läget finns det ingen botten i mig. Jag blir aldrig mätt.
Ett tag lyckades jag minska det värsta matbegäret med tillskott av krom. Helt fantastiskt vad underbart lugnt och skönt det blev! Jag kunde ägna mig åt saker utan att hela tiden tänka på mat. Jag tror inte att det går att beskriva den lättnaden för någon som inte själv varit i det... Sen fick jag tyvärr inte kromet att funka längre.
Nu har jag dock hittat en annan grej, och det är att hoppa över frukosten. Det blir nästan lite som 16/8-fasta (även om jag inte är så jättestrikt på timmarna). Och äntligen har jag sluppit den konstant rivande och slitande hungern igen. Jag kan gå flera timmar utan att tänka på mat nånting, och det är en sån gigantisk befrielse! Det är som ett lugn har sänkt sig i kroppen.
Däremot har jag tidigare alltid kunnat reglera min vikt med hjälp av blodsockerstabiliserande dieter som GI eller LCHF, men det funkar inte längre. Kalorirestriktion funkar inte heller. Återigen står jag inför en ny utmaning – att hitta ”knappen” till hur jag ska kunna styra min kroppsvikt. Det är galet frustrerande att inte ha nånting som funkar! Och allting som har med mat, sug, hunger och begär att göra är en ständig jävla kamp, och har så varit i hela mitt liv.
(forts. nedan)
