Det känns hopplöst

[Voeux]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

 

[Badger]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Krypa in under en sten? (med en bok och en kopp te, tyvärr min standardlösning då) Tyvärr hjälper det inte mot valresultatet antar jag, försöker ägna dagen åt att glömma valet. Men jag kan inte komma på något bättre. Man är ju så totalt hjälplös.

 

[Crossline]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Jag är precis som du. Jag löser det genom att undvika nyheter i perioder. Jag behöver inte läsa minsta lilla hemskhet som inträffar i världen, när jag tar åt mig så mycket. Större nyheter når mig ändå, men jag skyddar mig mot den värsta skitstormen.

 

[Fruentimber]

Man går i terapi.

Jag har en väldigt krass syn på omvärlden och en bitter inställning till medmänniskor. "Idiot tills motsatsen bevisats", är mitt motto, så slipper man bli besviken. Jag har tidigare blivit väldigt påverkad av omvärlden, men med hjälp av terapi har jag lärt mig att kunna distansera mig och inte ta varje strid, eller lägga världens bekymmer på mina axlar. Jag blir fortfarande påverkad förstås, men det är lättare nu.

Jag och min psykolog har jobbat mycket med acceptans, både vad gäller min inställning till min omgivning och även mina egna förmågor. Jag kan inte rädda världen ensam genom att engagera mig i tusen olika saker och samtidigt känna hur hjärta och själ slits uti av insikten av att jag ensam inte räcker till och att dygnet inte har de 1167 timmar som hade krävts.

Jag har även dragit ner nyhetsrapportering till minimum. Vi har ingen tv, jag lyssnar aldrig på radio, jag är väldigt sparsam med vilka medier jag ska behöva mötas av på sociala medier etc. Jag funderar alltid ett extra varv vilka människor jag egentligen behöver se i mitt flöde. Försvinnande få, är faktiskt svaret.

Nu låter det ju som att jag skulle ha isolerat mig och kör med mottot "sköt dig själv och skit i andra", men det är verkligen tvärtom jag menar. Jag får och kan ta till mig mer kvalitativ rapportering, som jag faktiskt orkar lägga energi i utan att huvudet spinner iväg med ångest som följd. Jag kan ha mer kvalitativa konversationer med folk istället för att bara scrolla och ruska på huvudet. Jag orkar lägga mer energi i det jag faktiskt KAN göra, som att till exempel utbilda mig, lyfta fram viktiga röster osv. En bättre energifördelning helt enkelt som ger mer.

(Nu är det inte bara pga omvärldens idioti som jag går i terapi, ska jag tillägga, men det var en stor anledning till stress och utbrändhet).

Jag tror att man får se mycket till sig själv.
Hur kan jag utbilda mig och hur kan jag använda utbildningen?
Vad kan jag göra för solidariteten? Små handlingar räknas också.
Hur kan jag ge och lyfta fram viktiga röster? Som vit medelklass är man ganska van vid att själv ta ton, men ofta behöver just den tonen tas av någon annan.

Nu är jag snart sen till föreläsning, men intressant tråd. Hoppas på många bra tips och ideér!

 

[pajaztar]

När jag känner att jag dras ned av den eländiga nyhetsrapporteringen, stänger jag av skiten. Detta innebär att avfölja alla nyheter, sociala mediekonton där nyheter kommenteras, poddar och så vidare. Då får jag mentalt utrymme åt annat (och här får man passa sig så man inte börjar fylla hjärnan med andra destruktiva grejer), personligen blir det att jag mediterar, lyssnar på musik, hittar på någon aktivitet med dottern, musicerar, är i stallet och pysslar, promenerar...

Ur ett längre perspektiv: jobbar mycket med mig själv för att stärka min själ så att jag kan skilja på min person och vad som är rimligt för mig att ta hand om versus vad som inte behöver ligga på mitt samvete - så att jag slipper känna ansvar för alla hemskheter som sker i världen. Terapi har jag gjort mycket när jag mått som sämst, men det tar en bara från kass till ok - efter "ok" behöver man snarare personlig utveckling/coaching för att gå från "ok" till att faktiskt gilla livet, sig själv och sin existens.

Och det ständiga mantrat när allt känns överväldigande: "this too shall pass".

 

[Voeux]

Man går i terapi.

Jag har en väldigt krass syn på omvärlden och en bitter inställning till medmänniskor. "Idiot tills motsatsen bevisats", är mitt motto, så slipper man bli besviken. Jag har tidigare blivit väldigt påverkad av omvärlden, men med hjälp av terapi har jag lärt mig att kunna distansera mig och inte ta varje strid, eller lägga världens bekymmer på mina axlar. Jag blir fortfarande påverkad förstås, men det är lättare nu.

Jag och min psykolog har jobbat mycket med acceptans, både vad gäller min inställning till min omgivning och även mina egna förmågor. Jag kan inte rädda världen ensam genom att engagera mig i tusen olika saker och samtidigt känna hur hjärta och själ slits uti av insikten av att jag ensam inte räcker till och att dygnet inte har de 1167 timmar som hade krävts.

Jag har även dragit ner nyhetsrapportering till minimum. Vi har ingen tv, jag lyssnar aldrig på radio, jag är väldigt sparsam med vilka medier jag ska behöva mötas av på sociala medier etc. Jag funderar alltid ett extra varv vilka människor jag egentligen behöver se i mitt flöde. Försvinnande få, är faktiskt svaret.

Nu låter det ju som att jag skulle ha isolerat mig och kör med mottot "sköt dig själv och skit i andra", men det är verkligen tvärtom jag menar. Jag får och kan ta till mig mer kvalitativ rapportering, som jag faktiskt orkar lägga energi i utan att huvudet spinner iväg med ångest som följd. Jag kan ha mer kvalitativa konversationer med folk istället för att bara scrolla och ruska på huvudet. Jag orkar lägga mer energi i det jag faktiskt KAN göra, som att till exempel utbilda mig, lyfta fram viktiga röster osv. En bättre energifördelning helt enkelt som ger mer.

(Nu är det inte bara pga omvärldens idioti som jag går i terapi, ska jag tillägga, men det var en stor anledning till stress och utbrändhet).

Jag tror att man får se mycket till sig själv.
Hur kan jag utbilda mig och hur kan jag använda utbildningen?
Vad kan jag göra för solidariteten? Små handlingar räknas också.
Hur kan jag ge och lyfta fram viktiga röster? Som vit medelklass är man ganska van vid att själv ta ton, men ofta behöver just den tonen tas av någon annan.

Nu är jag snart sen till föreläsning, men intressant tråd. Hoppas på många bra tips och ideér!

Tack för ditt svar, och skönt att höra att jag inte är ensam.

Jag var ung idealist en gång i tiden. Utbildade mig till statsvetare och hade alla ambitioner att skapa mig en politisk karriär. Att göra skillnad och arbeta med någonting viktigt. För att göra en lång historia kort så tappade jag gnistan. Jag upplevde både social utsatthet, uppförsbackar, polarisering och konflikter. Det tärde på mig allt för mycket, en känslig person som jag är, så jag slutade. Nu upplever jag samma engagemang för samhället men en total hopplöshet över vad jag kan göra, och inte göra. Uuusgh... just idag kanske är en dålig dag att prata om hopp och idéer. Jag kommer nog bara sura idag och förhoppningsvis plocka upp energin med något "Jaha, nu då?" i början av 2021 eller nåt.

 

[Hittarinte]

Och det ständiga mantrat när allt känns överväldigande: "this too shall pass".

Det är denna som drar ned mig mest. Om klimatet går åt skogen, vilket är troligt, så går det ju inte över... Eller det gör det ju, men inte i vår livstid.

 

[Fruentimber]

Tack för ditt svar, och skönt att höra att jag inte är ensam.

Jag var ung idealist en gång i tiden. Utbildade mig till statsvetare och hade alla ambitioner att skapa mig en politisk karriär. Att göra skillnad och arbeta med någonting viktigt. För att göra en lång historia kort så tappade jag gnistan. Jag upplevde både social utsatthet, uppförsbackar, polarisering och konflikter. Det tärde på mig allt för mycket, en känslig person som jag är, så jag slutade. Nu upplever jag samma engagemang för samhället men en total hopplöshet över vad jag kan göra, och inte göra. Uuusgh... just idag kanske är en dålig dag att prata om hopp och idéer. Jag kommer nog bara sura idag och förhoppningsvis plocka upp energin med något "Jaha, nu då?" i början av 2021 eller nåt.

Jag känner väl igen mig. Det är inte svårt att tappa gnistan när man börjar få insikt i strukturer, kategoriseringar och privilegier. Fördelen dock med att bli medveten är också att man kan handla annorlunda. Utvidga sin förståelse för andras livsvillkor. Kunna bemöta omvärlden och händelser med andra perspektiv än bara sin egen (smala) verklighet.

Igår kände jag mycket oro och var väldigt nere. När jag och sambon gick och lade oss frågade han hur det var och jag svarade ärligt att jag känner mycket sorg inför USA-valet. Han svarade krasst att "din vardag kommer ju fortsätta ändå". Och det kommer den ju faktiskt. Jag tillhör en sådan samhällsgrupp som egentligen inte blir direkt påverkad av valets utgång. Och det är väl både en lättnad och en sorg i sig. En lättnad för mig personligen men en sorg för de grupper som blir mer påverkade än jag.

 

[Lingon]

Jag är på väg in i en julbubbla där allt är julmusik, glögg, pepparkakor, glitter och tomtar! Det kommer nog funka bra!

 

[pajaztar]

Det är denna som drar ned mig mest. Om klimatet går åt skogen, vilket är troligt, så går det ju inte över... Eller det gör det ju, men inte i vår livstid.

Förr eller senare imploderar allt ändå. Därmed inte sagt att man ska strunta i klimatet, jag menar snarare på något vis komma till acceptans över alltings förgänglighet och samtidigt göra vad man kan för att vårda och vörda jorden vi lever på så gott en kan. Och förhoppningsvis kunna inspirera andra att göra detsamma.

 

[mysboll]

Jag läser/ser inte på nyheterna. Det som är värt att veta får jag reda på ändå.

 

[Septicemia]

@Voeux Det känns som att det kunde varit jag som startade den här tråden, känner ganska exakt likadant om allting just nu, villrådig och uppgiven.

Jag försöker hitta små ljusglimtar, något konkret att se fram emot varje dag. Höstfärger, julpynt, nya tesorter, hobbyprojekt, långpromenader, film och tv-serier.

 

[Butterflyflip]

Jag är rätt duktig på att bara låta det rinna av mig ifall om det inte direkt berör mig när det kommer till hemska nyheter, tyvärr. Det har liksom blivit så normaliserat för mig att det alltid händer skit i världen så fokuset hamnar inte där, tror mitt konstanta användande av sociala medier sedan tonåren fått mig riktigt avtrubbad. Det som inte rör min vardag brukar oftast inte störa mig, men i dessa speciella tider lägger jag mycket fokus på det som gör mig glad, annars hamnar jag i ett mörkt träsk. Exempelvis laga god mat och baka, umgås med min pojkvän och familj, ger bort spontana presenter, fredagsmys osv. De små glada stunderna liksom där man bara är i sin egna bubbla hemma. Dessvärre blir min pojkvän mycket mer påverkad av det som sker i världen än vad jag blir, vilket för honom inte är optimalt då han lider av depression. Hur han mår över nyheterna påverkar mig mer än vad jag själv läst liksom, för jag bryr mig inte alls lika mycket. Så mycket hanterar jag i att se det positiva i små saker, som att exempelvis handla något gott att äta tillsammans med honom och mysa framför någon bra film en fredagkväll.

 

[Modest]

Gör det jag kan för att påverka världen i en riktning jag tror leder till en bättre värld. I övrigt så väljer jag de tillfällen som jag riskerar att påverkas av världens hemskheter (vilket är en västvärldslyx, jag vet), t ex läser jag inte om svåra saker eller tittar på naturprogram där klimatkrisen blir uppenbar de dagar jag är skör.

 

[aiquen]

Vilken bra tråd, bara detta kan nog vara bra och viktigt att få ventilera och resonera kring just nu. Vi är nog många som känner igen oss. Tyvärr har jag ingen pepp alls att komma med. Allt som sker nu har fått mitt redan innan tämligen sköra psyke att få mig att stänga av av nästan helt. Jag följer knappt några nyheter, kan inte fokusera på nästan någonting, orkar knappt upp ur sängen.

Jag jobbar mina timmar, resten av tiden ligger jag i princip och stirrar upp i taket eller slösurfar samma sidor om och om igen

Men även om jag uppenbarligen misslyckas kapitalt själv tror jag att bland det viktiga för sin egen skull är att försöka upprätthålla sina vanliga rutiner så gott man kan och försöka se det fina i det lilla, ta in så mycket man kan av sådant som får en att må bra vanligtvis. Och avskärma sig från omvärlden när den tränger på för mycket, begränsa hur mycket man tar in och av sådant man som enskild inte har möjlighet att kunna påverka.

Jag orkar inte följa mycket av världens kriser just nu, men fortsätter göra det lilla jag kan för att bidra. Fortsätter med mitt miljötänk, följer coronarestriktionerna, skänker pengar till organisationer ... Sånt jag som enskild individ kan fortsätta göra, här och nu. Jag beundrar enormt alla som på olika sätt orkar fortsätta kämpa i frontlinjen, men försöker intala mig att det lilla jag gör ändå är något slags bidrag till en i alla fall inte sämre värld.

 

[WhoIsItAgain]

Jag är rätt egoistisk kanske?

Jag följer coronarestriktriktioner, accepterar lockdown, sopsorterar, stöder en del organisationer och adopterar djur ingen vill ha, men annars är mitt framtidsperspektiv bara 30 år frammåt ungefär, det är väl max så länge jag kommer leva och den tiden ska jag ha så kul jag kan. Det innefattar resor, så där är jag ju lite ego och flyger en hel del, dock inte för att lägga mig i solen eller festa utan samtidigt "jobbar" jag ideellt för ungdomsidrott, så det är inte bara för mig iof.

Jag har inga barn och tänker därför njuta av mitt liv nu när jag kan. Har ett sparande men merparten av min inkomst sätter jag sprätt på nu (mest uppleverser men köper även saker jag först kommer behöva när jag blir gammal och skruttig, vem vet hur äldrevården ser ut då?), ingen vet om mina sparpengar är något värt om 10-20 år, så tänker inte ha en stor summa på banken.

Så mitt motto är lev och ha kul så länge du kan. Det kan gå åt helvete redan imorgon så vänta och skjuta upp saker är inte något jag vill göra.

 

[parellikusken]

Jag tar på mig alla världens problem på mina axlar. Kan inte låta bli att hela tiden tänka att jag borde göra mer. Kan inte sluta följa nyheterna heller då jag ser det som mitt ansvar som global medborgare att göra det.
Jag tror det är en del i min depression, att jag känner att allt är hopplöst och att varken jag eller världen har en framtid.
Jag kan inte hantera det utan går djupare ned i min depression.

 

[Fruentimber]

Jag beundrar enormt alla som på olika sätt orkar fortsätta kämpa i frontlinjen, men försöker intala mig att det lilla jag gör ändå är något slags bidrag till en i alla fall inte sämre värld.

Tror det är en viktig och bra insikt för bättre personligt välmående när det kommer till omvärlden, att även om man inte befinner sig på frontlinjen så räknas absolut ens handlingar som sker också i bakgrunden. Man lämnar i alla fall inte ett sämre avtryck.

 

[PathOfClovers]

Har inga bra råd tyvärr, är likadan själv.. känns väldigt hopplöst emellanåt. För bara några år sedan tänkte jag att undergången kommer märkas först efter vår livstid, men inser att den redan börjat.

Försöker väl att inte tänka för mycket på det, men plågar ändå mig själv med dokumentärer och P3 Dystopia tex. Hakar på tråden och bra tips hur man kan tänka jag med...

 

[Fruentimber]

Jag är rätt egoistisk kanske?

Jag följer coronarestriktriktioner, accepterar lockdown, sopsorterar, stöder en del organisationer och adopterar djur ingen vill ha, men annars är mitt framtidsperspektiv bara 30 år frammåt ungefär, det är väl max så länge jag kommer leva och den tiden ska jag ha så kul jag kan. Det innefattar resor, så där är jag ju lite ego och flyger en hel del, dock inte för att lägga mig i solen eller festa utan samtidigt "jobbar" jag ideellt för ungdomsidrott, så det är inte bara för mig iof.

Jag har inga barn och tänker därför njuta av mitt liv nu när jag kan. Har ett sparande men merparten av min inkomst sätter jag sprätt på nu (mest uppleverser men köper även saker jag först kommer behöva när jag blir gammal och skruttig, vem vet hur äldrevården ser ut då?), ingen vet om mina sparpengar är något värt om 10-20 år, så tänker inte ha en stor summa på banken.

Så mitt motto är lev och ha kul så länge du kan. Det kan gå åt helvete redan imorgon så vänta och skjuta upp saker är inte något jag vill göra.

Jag varken väntar eller skjuter upp saker men t ex ökad konsumtion för att göra mig själv glad i tolv sekunder ser jag knappast som en lösning.