- Svar: 20
- Visningar: 1 970
Idag har det gått två veckor sedan mannen som gör mig lyckligare än någon och någonting annat tog fram sin mormors förlovningsring från 1939 och frågade mig om jag ville gifta mig med honom. Han, som känts så väldigt rätt ända från början. Han, som alltid – alltid – lyckas få mig att skratta och kan förvandla tårar av ilska eller sorg till tårar av skratt genom en enda fyndig kommentar. Han, som hittar en anledning att fuldansa minst tre gånger per dag - om det så är till Jay Z eller ljudet av vår kaffemaskin. Han, som första gången han träffade min då 93-åriga mormor, kastade sig huvudstupa in i en konversation på svenska (som han inte kan), tyska (som han inte heller kan) och inte överdrivet mycket engelska (som är det enda språk han faktiskt behärskar) – och ÄNDÅ lyckades charma mormor totalt. Han, som inte kan gå förbi en skadad humla, fågelunge, fluga eller vilken annan sorts levande varelse som helst egentligen utan att stanna och försöka hjälpa. Han, som får mitt hjärta att sjunga lite extra högt.
Den stackars karln hade tydligen gått och hållit på den här ringen i ett helt år eftersom han ville fria till mig vid strandkanten framför vårt sommarhus, som funnits i familjen sedan 1950 och är en så otroligt speciell plats för mig. Men ett familjebröllop, två begravningar, en födsel och inte minst en pandemi kom emellan och det föll sig inte bättre än att frieriet fick vänta till augusti 2021.
Men nu är det gjort, och nästa år ska vi gifta oss på nästan exakt samma sätt som mina föräldrar gjorde för 35 år sedan. Vigsel i kyrkan, champagnemingel i trädgården med Östersjön som närmsta granne och sedan promenad bort till byns hotell för middag och fest. Det ska bli så vansinnigt fint.
Tänk att jag hittade någon som jag vill ha och som vill ha mig. Någon som förstår mig, accepterar mig för precis den jag är, och som tyckte att det föll sig helt naturligt att fria till mig där jag satt vid vattenbrynet iförd pyjamasbyxor med vattenmeloner på (på tal om ”precis den jag är”, alltså). Tänk att han faktiskt tycker om mig på riktigt. Tänk att det nu är vi två, mitt bland alla bröllop och födslar, som har bestämt oss för att ta nästa steg tillsammans. Jag är så oerhört lycklig, och så väldigt nyfiken på vad vår framtid ska innehålla.
Den stackars karln hade tydligen gått och hållit på den här ringen i ett helt år eftersom han ville fria till mig vid strandkanten framför vårt sommarhus, som funnits i familjen sedan 1950 och är en så otroligt speciell plats för mig. Men ett familjebröllop, två begravningar, en födsel och inte minst en pandemi kom emellan och det föll sig inte bättre än att frieriet fick vänta till augusti 2021.
Men nu är det gjort, och nästa år ska vi gifta oss på nästan exakt samma sätt som mina föräldrar gjorde för 35 år sedan. Vigsel i kyrkan, champagnemingel i trädgården med Östersjön som närmsta granne och sedan promenad bort till byns hotell för middag och fest. Det ska bli så vansinnigt fint.
Tänk att jag hittade någon som jag vill ha och som vill ha mig. Någon som förstår mig, accepterar mig för precis den jag är, och som tyckte att det föll sig helt naturligt att fria till mig där jag satt vid vattenbrynet iförd pyjamasbyxor med vattenmeloner på (på tal om ”precis den jag är”, alltså). Tänk att han faktiskt tycker om mig på riktigt. Tänk att det nu är vi två, mitt bland alla bröllop och födslar, som har bestämt oss för att ta nästa steg tillsammans. Jag är så oerhört lycklig, och så väldigt nyfiken på vad vår framtid ska innehålla.
