- Svar: 25
- Visningar: 2 454
Det svåraste var inte att ringa samtalet på morgonen för att boka en tid, även om rösten darrade.
Det svåraste var inte heller att sitta där med honom i rummet och se hur hans liv sakta försvann. Borra in huvudet i hans stora päls och inse att han inte längre var där, trots att kroppen fortfarande var varm.
Det svåraste var att formulera orden, när han märkte att vi började klä på oss ytterkläderna och han blev sådär pockande och undrande, som han alltid blir när han märker att vi är på väg nånstans. “Får jag följa med?! Snälla säg att jag får följa med! Jag VILL följa med!!”
Jag fick försöka flera gånger.
Jag skulle bara formulera orden “Du ska få FÖLJA MED och ÅKA BIIIILEN!”
Orden som han förstått så länge, och som alltid gjorde honom överlycklig så att han började hoppa jämfota och snurra runt och gläfsa av glädje. Han älskade att följa med, älskade att åka bil.
Det svåraste av allt den dagen var att få fram de orden. Jag försökte flera gånger, men det kom inte fram något ljud, bara oceaner av tårar. Tillslut lyckades jag pipa fram nåt nästan ohörbart om “följa med” och “åka biiiilen”. Visste inte om det ens hördes vad jag sa. Men han hörde. Och han blev överlycklig.
Mattes hjärta blev alldeles överlycklig av att få följa med och åka bilen, även denna gång - förväntansfull som om vi skulle göra något roligt.
Medans min värld försvann i ett töcken av tårar.
*2007 †2020
R.I.P.
Jag älskar dig
Det svåraste var inte heller att sitta där med honom i rummet och se hur hans liv sakta försvann. Borra in huvudet i hans stora päls och inse att han inte längre var där, trots att kroppen fortfarande var varm.
Det svåraste var att formulera orden, när han märkte att vi började klä på oss ytterkläderna och han blev sådär pockande och undrande, som han alltid blir när han märker att vi är på väg nånstans. “Får jag följa med?! Snälla säg att jag får följa med! Jag VILL följa med!!”
Jag fick försöka flera gånger.
Jag skulle bara formulera orden “Du ska få FÖLJA MED och ÅKA BIIIILEN!”
Orden som han förstått så länge, och som alltid gjorde honom överlycklig så att han började hoppa jämfota och snurra runt och gläfsa av glädje. Han älskade att följa med, älskade att åka bil.
Det svåraste av allt den dagen var att få fram de orden. Jag försökte flera gånger, men det kom inte fram något ljud, bara oceaner av tårar. Tillslut lyckades jag pipa fram nåt nästan ohörbart om “följa med” och “åka biiiilen”. Visste inte om det ens hördes vad jag sa. Men han hörde. Och han blev överlycklig.
Mattes hjärta blev alldeles överlycklig av att få följa med och åka bilen, även denna gång - förväntansfull som om vi skulle göra något roligt.
Medans min värld försvann i ett töcken av tårar.
*2007 †2020
R.I.P.
Jag älskar dig
Senast ändrad:
Den där sista resan är så vidrig 
