Alexandra_W
Trådstartare
Hamnat i en lite knepig sits, ska försöka få med allt men hålla det så kort det går, men varning för det blir långt. Väldigt tacksam om någon orkar läsa hela.
Stallkatten är fem år i år, och innan 'allt det här' så var hon en sån som mest var in och åt och sov, i övrigt ville hon vara ute. Patrullerade stallet (och större delen av byn), fångade möss, klängde i takbjälkarna, övervakade mockningen osv. Hade absolut inget emot att vara inne, men var som sagt mest ute, in och sov och åt. Sällan hon är inne ens ett dygn i sträck men det har hänt.
Har alltid varit kelig, men på hennes villkor så att säga, ingen katt du kunnat plocka upp och kela med för du var sugen (inte för att hon varit elak då, men gått därifrån med förolämpad min). Utan när hon ville kela, då kelas det (och då lägger hon sig på tangentbord/tidningar etc, tvångskel *s*)
Hon har fått vara frisk och kry, det fåtal ggr jag av hälsoskäl behövt hålla henne inne ( t ex efter kastreringen som halvårsgammal) så har hon drivit folk till vansinne genom att skrika, skrika och skrika samt febrilt försökt smita ut. Man har snubblat över henne såfort man gått förbi ytterdörren, då hon kastat sig fram för att försöka fånga tillfället i flykten
I oktober kom hon plötsligt in på tre ben, stödde inte på ett bakben. Klämde och kände etc men hittade inget. Tfnkontakt med klinik tyckte 'ej akut, avvakta, är hon inte bättre på måndag så ring igen, är hon bättre avvakta lite mer, säkert bara en sträckning då'
Initialt blev hon lite bättre, fortfarande fasligt halt men dippade ner tån och stödde på, men sen beslöt hon sig för att det bästa var att dygnet runt ligga på min säng. Satte man ner henne på golvet bara la hon sig platt. Allmänt var hon väldigt kelig och pratsam de här dagarna, om man inte vetat om hältan skulle man inte sett annat än en katt som njöt av att borra ner sig i mattes duntäcke och mysa, en lycklig innekatt typ.
Klinikbesök, som inte gav några svar alls. Rtg ren, och det enda de kunde konstatera var att hon hade rejält ont när hasen böjdes samman, men reagerade lite allmänt överlag i det benet. Vet ansåg det var troligen ngn form av mjukdelsskada, och katten fick Tolfedine i 5 dagar. Tredje dagen på tolfedine övergav hon sängen och for omkring här hemma och ville UUUUT. Fick vara inne i en dryg vecka dock, så jag såg hon var okej utan tolfedine med. Ingen hälta jag kunde se efter det dock, och hon ville gå ut osv. Dvs verkade som vanligt.
Så hon fick gå ut igen, och under en knapp vecka var hon som vanligt, mest ute osv. Sen började hon vara inne mer igen, inte hela tiden, men mer. Såg ingen hälta. Detta var precis innan snöstormen, så först tänkte jag mest att hon blev lite bekväm under konvalescensen och ville vara inne, alt att vad som nu hänt när hon skadade sig fått henne att vilja hålla sig inne mer (inga skråmor eller sår, man kan ju ändå vara annan katt/annat djur inblandat). Sen när stormen kom var det ju väldigt lätt att se en utmärkt anledning varför katten inte ville vara ute
Stormen bedarrade, men katten låg på min säng. Verkade må bra och kelade och myste och pratade och spann såfort man närmade sig. Men larmklockorna ringde ju direkt. Och jajamen, halt igen, inte alls lika mkt som innan man halt. Samma ben, på samma sätt.
Klinik igen, nästan exakt en månad efter första besöket. Hälta, och vet höll med mig om att hon tappat muskler på det bakbenet. Gått ner i vikt med. Nya röntgenplåtar och nytt kläm och känn. Inga svar nu heller, mer än en artros i hasleden som INTE fanns där för en månad sen =/ Vet i princip ryckte på axlarna och tyckte artros är dålig prognos, nu handlar det om att hitta minsta möjliga dos smärtis för att hon ska må bra. Inget direkt intresse att ta reda på varför artros tyvärr, men men. Sattes på metacam.
Metacamet hjälpte inget eller inte alls, stödde lite bättre dock men fortfarande rejält halt, och låg helst, dessutom så på metacam så vek sig bakbenet upprepade ggr, på samma sätt hela tiden, som när man kliver fel med platåskor ungefär.
Hon var ut någon gång, i cirkus en - två h, sen ville hon in, och efter det låg hon på sängen i tre dagar, dvs det blev klart värre.
Jag konsulterade min hemmavet, dels för jag kände att frågan VARFÖR hon fått artros var viktig, och dels för att metacam ju inte hjälpte och jag ville diskutera om man kunde prova ge cartrophen. Hemmavet kollade på bilderna från andra kliniken, och klämde och kände även han på katten. Hon reagerade med rejäl smärta när hasleden böjdes ihop, och när benet översträcktes. Det samt att artrosen sitter i höjt med ligamentfästet, och vet utan att jag sagt det kunde beskriva hur benet vek sig fick honom att tycka att det mest troligt fanns en skada på kollateralligamentet, vid infästningen, och att detta gjort benet instabilt och i sig orsakat artrosen. Han menade att för man ska få så snabbt uppblossande artros måste leden vara skadad och/eller instabil. Han uteslöt dock inte att det kunde finnas led eller skelettskador som inte syndes på rtg.
(Senare har jag från annat håll, dock utan att de sett katten eller bilderna, fått höra att det skulle vara väldigt konstigt om en ligamentskada bara gav instabilitet ibland så, att man måste söva katten under full narkos för att kunna säga om det är ligamentskada, det räcker inte med tung sedering, och att en ev lig.skada inte skulle kunna ge artrosen ändå. Så, jag vet varken ut eller in)
Hursom, katten sattes på cartrophen. Jag tog bort metacamet för att dels se cartropheneffekten och dels för att det om det är en lig.skada eg ska vara vila, hur man nu vilar en katt, men
Hon har fått 3 av 4 cartrophensprutor, hon får dem med förkortat intervall. Och de har gjort skillnad, men hur stor är frågan..
I början så ett tag efter första så ville hon gå ut och så är hon ute några h, sen ligger hon på sängen i tre dagar. Dvs även om jag inte ser någon försämring så känner hon helt klart av. Sen i början ville hon ut igen, och samma sak upprepades.
Nu har hon som sagt fått 3 av 4 sprutor, den sista på fredag. Och jag ser ingen hälta, men det utesluter inte att hon belastar benet mindre ändå. Inte sett henne ramla för benet viker sig. Men hon har i princip 'flyttat in'. Enstaka gånger vill hon gå ut, är ute en liten stund och sen blir hon sämre (jag ser ju inget men sen abbonnerar hon på min säng). Hon är dock allra mest inne, ligger och snarkar någonstans, eller sitter i fönstret och ser längtansfull ut. Erbjuder man henne att gå ut avböjer hon numera dock. Samtidigt så går hon ganska ofta till dörren, men vänder när man öppnar den. Men mest ligger hon och snarkar. Hon är superkelig (ovanligt men ingen nackdel), håller sig gärna nära mig (förr brukade hon oftast sova p övervåningen, nu sover hon oftast i mitt sovrum - där är datorn med - eller vardagsrummet). Idag har hon legat och snusat på stalljackan hela dagen och ligger där än.
Och jag vet verkligen inte varken ut eller in hur jag ska tolka/bedömma läget. När hon bevisligen hade SKITONT så reagerade hon med att vara inne och ligga i princip hela dagarna, men var kelig, solig och verkade må bra 'annars'. Men som sagt, bevisligen skitont. När hon fick tolfedine och blev smärtfri/smärtstillad ville hon direkt ut. Blev sämre av att vara ute, och började vara inne igen, och hade då återigen dokumenterat skitont.
Så, nu då. Hon är bättre men är hon bra? (Vi ska provklämma och provadra benet igen på fredag) Hur vet man om hon helt sonika HAR blivit bekväm och tycker det här med pension är fina grejer. Eller att hon själv insett att hon FÅR ont av att vara ute, och därför väljer att vara inne. Eller är hon inne för hon har ONT ändå (det finns ju grader i helvetet).
Hur sjutton ska man veta?
För MIN del så vill jag ju givetvis ha kissemissen kvar. Och jag har försökt muta henne genom att erbjuda förtidspension med fulla förmåner (inkl BURKMAT, det ni!), dvs JAG skulle ju gärna se att hon om hon nu inte kan bli fullt återställd, beslutar sig för att trivas inne och frivilligt bli innekatt.
Men jag vill ju ABSOLUT inte ha en katt som är inne för den inte mår bra/har ont. Och katten har ju bevisat att hon kan verka må hur bra som helst i övrigt fast hon har så ont att hon inte kan/vill gå =/
Ska man hårddra det så vill jag inte behålla en katt i livet av egoistiska skäl om hon har ont, men heller inte avliva en katt som kanske helt sonika frivilligt valt att gå i pension och njuta av det ljuva livet.
Ska diskutera frågan med vet på fredag också, och se vad han anser om min 'plan' om att sätta henne på n ågon form av ordentligt smärtstillande en kort testperiod och se om hennes beteende ändras. Men tankar och åsikter och råd är ändå mycket tacksamma, jag vet verkligen varken in eller ut.
Stallkatten är fem år i år, och innan 'allt det här' så var hon en sån som mest var in och åt och sov, i övrigt ville hon vara ute. Patrullerade stallet (och större delen av byn), fångade möss, klängde i takbjälkarna, övervakade mockningen osv. Hade absolut inget emot att vara inne, men var som sagt mest ute, in och sov och åt. Sällan hon är inne ens ett dygn i sträck men det har hänt.
Har alltid varit kelig, men på hennes villkor så att säga, ingen katt du kunnat plocka upp och kela med för du var sugen (inte för att hon varit elak då, men gått därifrån med förolämpad min). Utan när hon ville kela, då kelas det (och då lägger hon sig på tangentbord/tidningar etc, tvångskel *s*)
Hon har fått vara frisk och kry, det fåtal ggr jag av hälsoskäl behövt hålla henne inne ( t ex efter kastreringen som halvårsgammal) så har hon drivit folk till vansinne genom att skrika, skrika och skrika samt febrilt försökt smita ut. Man har snubblat över henne såfort man gått förbi ytterdörren, då hon kastat sig fram för att försöka fånga tillfället i flykten
I oktober kom hon plötsligt in på tre ben, stödde inte på ett bakben. Klämde och kände etc men hittade inget. Tfnkontakt med klinik tyckte 'ej akut, avvakta, är hon inte bättre på måndag så ring igen, är hon bättre avvakta lite mer, säkert bara en sträckning då'
Initialt blev hon lite bättre, fortfarande fasligt halt men dippade ner tån och stödde på, men sen beslöt hon sig för att det bästa var att dygnet runt ligga på min säng. Satte man ner henne på golvet bara la hon sig platt. Allmänt var hon väldigt kelig och pratsam de här dagarna, om man inte vetat om hältan skulle man inte sett annat än en katt som njöt av att borra ner sig i mattes duntäcke och mysa, en lycklig innekatt typ.
Klinikbesök, som inte gav några svar alls. Rtg ren, och det enda de kunde konstatera var att hon hade rejält ont när hasen böjdes samman, men reagerade lite allmänt överlag i det benet. Vet ansåg det var troligen ngn form av mjukdelsskada, och katten fick Tolfedine i 5 dagar. Tredje dagen på tolfedine övergav hon sängen och for omkring här hemma och ville UUUUT. Fick vara inne i en dryg vecka dock, så jag såg hon var okej utan tolfedine med. Ingen hälta jag kunde se efter det dock, och hon ville gå ut osv. Dvs verkade som vanligt.
Så hon fick gå ut igen, och under en knapp vecka var hon som vanligt, mest ute osv. Sen började hon vara inne mer igen, inte hela tiden, men mer. Såg ingen hälta. Detta var precis innan snöstormen, så först tänkte jag mest att hon blev lite bekväm under konvalescensen och ville vara inne, alt att vad som nu hänt när hon skadade sig fått henne att vilja hålla sig inne mer (inga skråmor eller sår, man kan ju ändå vara annan katt/annat djur inblandat). Sen när stormen kom var det ju väldigt lätt att se en utmärkt anledning varför katten inte ville vara ute
Stormen bedarrade, men katten låg på min säng. Verkade må bra och kelade och myste och pratade och spann såfort man närmade sig. Men larmklockorna ringde ju direkt. Och jajamen, halt igen, inte alls lika mkt som innan man halt. Samma ben, på samma sätt.
Klinik igen, nästan exakt en månad efter första besöket. Hälta, och vet höll med mig om att hon tappat muskler på det bakbenet. Gått ner i vikt med. Nya röntgenplåtar och nytt kläm och känn. Inga svar nu heller, mer än en artros i hasleden som INTE fanns där för en månad sen =/ Vet i princip ryckte på axlarna och tyckte artros är dålig prognos, nu handlar det om att hitta minsta möjliga dos smärtis för att hon ska må bra. Inget direkt intresse att ta reda på varför artros tyvärr, men men. Sattes på metacam.
Metacamet hjälpte inget eller inte alls, stödde lite bättre dock men fortfarande rejält halt, och låg helst, dessutom så på metacam så vek sig bakbenet upprepade ggr, på samma sätt hela tiden, som när man kliver fel med platåskor ungefär.
Hon var ut någon gång, i cirkus en - två h, sen ville hon in, och efter det låg hon på sängen i tre dagar, dvs det blev klart värre.
Jag konsulterade min hemmavet, dels för jag kände att frågan VARFÖR hon fått artros var viktig, och dels för att metacam ju inte hjälpte och jag ville diskutera om man kunde prova ge cartrophen. Hemmavet kollade på bilderna från andra kliniken, och klämde och kände även han på katten. Hon reagerade med rejäl smärta när hasleden böjdes ihop, och när benet översträcktes. Det samt att artrosen sitter i höjt med ligamentfästet, och vet utan att jag sagt det kunde beskriva hur benet vek sig fick honom att tycka att det mest troligt fanns en skada på kollateralligamentet, vid infästningen, och att detta gjort benet instabilt och i sig orsakat artrosen. Han menade att för man ska få så snabbt uppblossande artros måste leden vara skadad och/eller instabil. Han uteslöt dock inte att det kunde finnas led eller skelettskador som inte syndes på rtg.
(Senare har jag från annat håll, dock utan att de sett katten eller bilderna, fått höra att det skulle vara väldigt konstigt om en ligamentskada bara gav instabilitet ibland så, att man måste söva katten under full narkos för att kunna säga om det är ligamentskada, det räcker inte med tung sedering, och att en ev lig.skada inte skulle kunna ge artrosen ändå. Så, jag vet varken ut eller in)
Hursom, katten sattes på cartrophen. Jag tog bort metacamet för att dels se cartropheneffekten och dels för att det om det är en lig.skada eg ska vara vila, hur man nu vilar en katt, men
Hon har fått 3 av 4 cartrophensprutor, hon får dem med förkortat intervall. Och de har gjort skillnad, men hur stor är frågan..
I början så ett tag efter första så ville hon gå ut och så är hon ute några h, sen ligger hon på sängen i tre dagar. Dvs även om jag inte ser någon försämring så känner hon helt klart av. Sen i början ville hon ut igen, och samma sak upprepades.
Nu har hon som sagt fått 3 av 4 sprutor, den sista på fredag. Och jag ser ingen hälta, men det utesluter inte att hon belastar benet mindre ändå. Inte sett henne ramla för benet viker sig. Men hon har i princip 'flyttat in'. Enstaka gånger vill hon gå ut, är ute en liten stund och sen blir hon sämre (jag ser ju inget men sen abbonnerar hon på min säng). Hon är dock allra mest inne, ligger och snarkar någonstans, eller sitter i fönstret och ser längtansfull ut. Erbjuder man henne att gå ut avböjer hon numera dock. Samtidigt så går hon ganska ofta till dörren, men vänder när man öppnar den. Men mest ligger hon och snarkar. Hon är superkelig (ovanligt men ingen nackdel), håller sig gärna nära mig (förr brukade hon oftast sova p övervåningen, nu sover hon oftast i mitt sovrum - där är datorn med - eller vardagsrummet). Idag har hon legat och snusat på stalljackan hela dagen och ligger där än.
Och jag vet verkligen inte varken ut eller in hur jag ska tolka/bedömma läget. När hon bevisligen hade SKITONT så reagerade hon med att vara inne och ligga i princip hela dagarna, men var kelig, solig och verkade må bra 'annars'. Men som sagt, bevisligen skitont. När hon fick tolfedine och blev smärtfri/smärtstillad ville hon direkt ut. Blev sämre av att vara ute, och började vara inne igen, och hade då återigen dokumenterat skitont.
Så, nu då. Hon är bättre men är hon bra? (Vi ska provklämma och provadra benet igen på fredag) Hur vet man om hon helt sonika HAR blivit bekväm och tycker det här med pension är fina grejer. Eller att hon själv insett att hon FÅR ont av att vara ute, och därför väljer att vara inne. Eller är hon inne för hon har ONT ändå (det finns ju grader i helvetet).
Hur sjutton ska man veta?
För MIN del så vill jag ju givetvis ha kissemissen kvar. Och jag har försökt muta henne genom att erbjuda förtidspension med fulla förmåner (inkl BURKMAT, det ni!), dvs JAG skulle ju gärna se att hon om hon nu inte kan bli fullt återställd, beslutar sig för att trivas inne och frivilligt bli innekatt.
Men jag vill ju ABSOLUT inte ha en katt som är inne för den inte mår bra/har ont. Och katten har ju bevisat att hon kan verka må hur bra som helst i övrigt fast hon har så ont att hon inte kan/vill gå =/
Ska man hårddra det så vill jag inte behålla en katt i livet av egoistiska skäl om hon har ont, men heller inte avliva en katt som kanske helt sonika frivilligt valt att gå i pension och njuta av det ljuva livet.
Ska diskutera frågan med vet på fredag också, och se vad han anser om min 'plan' om att sätta henne på n ågon form av ordentligt smärtstillande en kort testperiod och se om hennes beteende ändras. Men tankar och åsikter och råd är ändå mycket tacksamma, jag vet verkligen varken in eller ut.
