Jag vet inte riktigt vad du vill ha sagt med detta? Sorg är en oundviklig del av livet för oss alla. Jag har haft djur större delen av mitt liv, så självklart har jag också upplevt det du upplever nu sedan din hund fick somna in. Att ta farväl av ett älskat djur är tufft, kanske särskilt när man själv är den som tagit beslutet att det måste ske. Men som du säger - efter ett tag släpper det värsta och man har möjlighet att se tillbaka på ett förhoppningsvis långt hundliv (eller vilket djur det nu är) med fina minnen.
Jag har också förlorat båda mina föräldrar, mamma alldeles för tidigt och pappa i mer "normal" lite högre ålder. Även den sorgen avtar ju och mildras med tiden, och jag vill nog påstå att samma sak händer där - sorgen mildras med tiden, minnen framträder, man kan skratta åt saker och händelser man upplevde tillsammans med sin närstående. Och i fallet med föräldrar/äldre släktingar som går bort, så tycker jag att det känns fint att se dem leva vidare i min brors barn och i mitt barn.
Att förlora ett barn måste vara den största sorgen som går att uppleva, något jag inte tror att man kan föreställa sig om man inte upplevt det. Jag kan inte säga något om hur det är, för jag vet inte. Men som förälder är det ju såklart den största skräcken i livet - att förlora sitt barn.
människor är en ondskefull art. Är dock inte vegan eller så, men tycker att inställningen att människosläktet är det viktigaste av allt är ytterst märklig.
