Dödad hund i Lund

Egna synpunkter på detta är då att det är lite trist med kategoriska uttalanden från experter som inte ens har träffat hunden. Jag har själv varit ägare till en hund som slogs oprovocerat och henne gick det faktiskt att få ordning på. Hon var dock ingen kamphund och skadorna från slagsmålen var begränsade till mycket ytliga sår. Min erfarenhet från brukshundar som slåss är just att det inte blir så svåra skador annat än av olyckshändelse.

I det här fallet har jag läst att hunden krossade skallen på den lilla hunden. Det ÄR ju faktiskt lite extremt och jag funderar på om det är övervåldet från kamphundens sida som den där experten menar är så stört att det bara är att avliva hunden?
 
Egna synpunkter på detta är då att det är lite trist med kategoriska uttalanden från experter som inte ens har träffat hunden. Jag har själv varit ägare till en hund som slogs oprovocerat och henne gick det faktiskt att få ordning på. Hon var dock ingen kamphund och skadorna från slagsmålen var begränsade till mycket ytliga sår. Min erfarenhet från brukshundar som slåss är just att det inte blir så svåra skador annat än av olyckshändelse.

I det här fallet har jag läst att hunden krossade skallen på den lilla hunden. Det ÄR ju faktiskt lite extremt och jag funderar på om det är övervåldet från kamphundens sida som den där experten menar är så stört att det bara är att avliva hunden?
Han har ju själv hundar som biter folk så som sagt. Det blir ju ett extremt märkligt uttalande.

Jag vet att när dobbisarna slåss har det flera gånger blivit riktiga skador, så jag tror inte det enbart är kamphundarna. Det krävs ju inte jättemycket för att de ska krossa skallen på en mindre hund. Här på området bet en cairn en pappis i skallen så den dog liksom.
 
Är det någon som vet vad som hände?

tycker inte att det går att ha några åsikter om händelsen förrän man vet vad som hänt. Har ju själv bott i stan och varit med om ett och annat. Ett inte helt ovanligt scenario är folk som låter sina reaktiva småhundar (i flexi) rusa fram till min malle.
 
Är det någon som vet vad som hände?

tycker inte att det går att ha några åsikter om händelsen förrän man vet vad som hänt. Har ju själv bott i stan och varit med om ett och annat. Ett inte helt ovanligt scenario är folk som låter sina reaktiva småhundar (i flexi) rusa fram till min malle.

Har för mig att hon med småhundarna skulle rasta dem, och ägaren till stora hunden hade ytterdörren öppen. Stora hunden sprang ut och klippte båda de små, men den ena lyckades dra och klarade sig.
 
När jag var yngre var det inte shitbulls som var populära, då skulle folk ha dobberman/rottweiler eller andra stora vakthundar och korsningenar och gissa vilka hundar som då attackerade andra hundar och människor? Vill minnas att det då fanns mängder av folk som ville förbjuda dessa. Det var ju dock inte raserna som var problemet utan att okunniga folk köpte sig en hund de inte klarade av och framförallt att oseriösa uppfödare sålde såna hundar till folk som skulle ha en assecoar och inte fattade vad hundägande innebar.
Kamphundstypen är trendig nu men om tio år är det troligen nån annan ras som blivit poppis istället och problemet har åter igen flyttat sig.
Som jag ser det så skulle ett förbud leda till två saker:
Det finns alltid folk som vill ha det dom vill ha till varje pris oavsett om det lagligt eller inte. Dock skulle enda sättet att få en sån hund vara via smugglare eller suspekt bakgårdsavel.
De som vill ha hund som statussymbol kommer ta en annan ras som kommer bli trendig istället. I min mening så ser jag hellre staffe/bully i ovana händer än tex malle. Vad man än säger om dessa hundar så är de generellt tåliga, snälla och människokära men de flesta hundar kan förstöras i fel händer.
 
Egna synpunkter på detta är då att det är lite trist med kategoriska uttalanden från experter som inte ens har träffat hunden. Jag har själv varit ägare till en hund som slogs oprovocerat och henne gick det faktiskt att få ordning på. Hon var dock ingen kamphund och skadorna från slagsmålen var begränsade till mycket ytliga sår. Min erfarenhet från brukshundar som slåss är just att det inte blir så svåra skador annat än av olyckshändelse.

I det här fallet har jag läst att hunden krossade skallen på den lilla hunden. Det ÄR ju faktiskt lite extremt och jag funderar på om det är övervåldet från kamphundens sida som den där experten menar är så stört att det bara är att avliva hunden?
Min systers pitbull gav sig på min dobermann och skillnaden mellan de två var rätt stor. Han slogs på blodigt allvar, oprovocerat, det blev skador och var liksom på riktigt. Medan när min äldsta dobermann och en av de yngre också hamnade i slagsmål, det var mer för att avgöra vem som skulle bestämma över vem, det blev inga skador, de slogs, men inte lika intensivt.
Däremot dotterns pappas dobermann och min äldsta dobermann, båda tikar, kunde inte med varandra, där var det allvar. Visserligen inte direkta skador, något rivsår eller så, men de rök ihop så fort de kunde. Inte ens lönt att försöka utan de fick hållas isär.

Ingen av hundarna skulle springa och attackera en helt okänd hund dock, ingen av dem. Inte helt oprovocerat. Förutom min systers pitbull som blev avlivad 2 år efter slagsmålet med min, just pga att han attackerade andra hundar.

Det jag såg på honom när han var hos mig med mina hundar var att han verkligen inte kunde läsa av de andra. Snacka om helt tappad i hundspråk. Han var liksom kaxig, men mina hundar nappade inte, ville inte bråka. Det tog lång tid innan min äldsta sa till honom och det som någon annan skulle se som"Skärpning, dags att uppföra sig liksom!" såg han som en total invit till att slänga sig över henne. Min stora starka dobermann hamnade i underläge rätt fort, han 1 år gammal bara. Jag hade redan innan detta hände bestämt att han inte skulle vara kvar och väntade på att han skulle hämtas, och min andra syster tyckte jag var ELAKAST i världen som inte gav hunden en chans utan yrkade på avlivning.... tills han gav sig på hennes hund också så att hon fick banka hans skalle i golvet för att han ens skulle släppa hennes hund. Helt oprovocerat denna gången också. Inte ens hennes hund fattade vad som hände förrän han flög på henne.

Som en hund med aspergers typ, förstår inte de sociala koderna. Han var sån, med allt egentligen. Innan det blev slagsmål var det inte så allvarligt egentligen, men bara att han uppfattades som lite malplacerad i hundvärlden. Jag har sett samma sak hos andra pitbulls, att inte kunna läsa situationer som andra hundar riktigt. Numera kommer en sådan hund inte i närheten av min. Någonsin.
 
Han har ju själv hundar som biter folk så som sagt. Det blir ju ett extremt märkligt uttalande.

Jag vet att när dobbisarna slåss har det flera gånger blivit riktiga skador, så jag tror inte det enbart är kamphundarna. Det krävs ju inte jättemycket för att de ska krossa skallen på en mindre hund. Här på området bet en cairn en pappis i skallen så den dog liksom.
En bekant har en jakthundsmix som lessnar på en intensiv uppvaktning av en chihuahua. Ett bet innebär krossad käke och ett trasigt öga, hunden överlever men som du säger - det krävs inte jättemycket.
 
Varför vill man ha en hund som attackerar oprovocerat? När en lever i stan och ska koppelrasta.

Förra rottweilern började sin karriär här med att fara ut ur bilen och direkt, rakt på, börja pryla upp en av tikarna (extremt ranglåg). Under sin tid här visade han ett par gånger till dåligt omdöme, men lugnade sig och insåg nyttan av att leva i flock. Han var helt enkelt rädd, han hade fått stryk av en annan större hund när han var vuxen själv.

Det är inget försvar för hans del, men det fanns ju inte ens på kartan att han skulle leva i stadsmiljö eller ens med förutsättning koppelrastning. Han behövde skyddas och andra behövde skyddas för honom.
 
Vill och vill?
Hunden kan ju ha andra fördelar som väger över

Men sammantaget, i ett större sammanhang där en vet hur hundens vardag ser ut - blir inte situationen ohållbar? Inte kunna rasta på vettigt sätt, alltid försöka undvika hundmöten, inte släppa i rastgård etc.

Jag har ju själv valt bort att ha hund i stadsmiljö för att jag inte kan förena det med min syn på min hundhållning.
 
Men sammantaget, i ett större sammanhang där en vet hur hundens vardag ser ut - blir inte situationen ohållbar? Inte kunna rasta på vettigt sätt, alltid försöka undvika hundmöten, inte släppa i rastgård etc.

Jag har ju själv valt bort att ha hund i stadsmiljö för att jag inte kan förena det med min syn på min hundhållning.
Håller med om detta jag tycker alltför många kämpar med hundar som uppenbarligen hade mått bättre av att få omplaceras till landet.
Vissa hundar passar inte i stökiga miljöer andra älskar att bo i stan :)
 
Min systers pitbull gav sig på min dobermann och skillnaden mellan de två var rätt stor. Han slogs på blodigt allvar, oprovocerat, det blev skador och var liksom på riktigt. Medan när min äldsta dobermann och en av de yngre också hamnade i slagsmål, det var mer för att avgöra vem som skulle bestämma över vem, det blev inga skador, de slogs, men inte lika intensivt.
Däremot dotterns pappas dobermann och min äldsta dobermann, båda tikar, kunde inte med varandra, där var det allvar. Visserligen inte direkta skador, något rivsår eller så, men de rök ihop så fort de kunde. Inte ens lönt att försöka utan de fick hållas isär.

Ingen av hundarna skulle springa och attackera en helt okänd hund dock, ingen av dem. Inte helt oprovocerat. Förutom min systers pitbull som blev avlivad 2 år efter slagsmålet med min, just pga att han attackerade andra hundar.

Det jag såg på honom när han var hos mig med mina hundar var att han verkligen inte kunde läsa av de andra. Snacka om helt tappad i hundspråk. Han var liksom kaxig, men mina hundar nappade inte, ville inte bråka. Det tog lång tid innan min äldsta sa till honom och det som någon annan skulle se som"Skärpning, dags att uppföra sig liksom!" såg han som en total invit till att slänga sig över henne. Min stora starka dobermann hamnade i underläge rätt fort, han 1 år gammal bara. Jag hade redan innan detta hände bestämt att han inte skulle vara kvar och väntade på att han skulle hämtas, och min andra syster tyckte jag var ELAKAST i världen som inte gav hunden en chans utan yrkade på avlivning.... tills han gav sig på hennes hund också så att hon fick banka hans skalle i golvet för att han ens skulle släppa hennes hund. Helt oprovocerat denna gången också. Inte ens hennes hund fattade vad som hände förrän han flög på henne.

Som en hund med aspergers typ, förstår inte de sociala koderna. Han var sån, med allt egentligen. Innan det blev slagsmål var det inte så allvarligt egentligen, men bara att han uppfattades som lite malplacerad i hundvärlden. Jag har sett samma sak hos andra pitbulls, att inte kunna läsa situationer som andra hundar riktigt. Numera kommer en sådan hund inte i närheten av min. Någonsin.
Jag ser ofta franska bulldogs göra såna där oprovocerade attacker. Det bara ser en annan hund och går direkt till attack, ingen form av normal hundspråk över huvud taget, problemet där är ju att frallan oftast är den som åker på stryk.

Varför vill man ha en hund som attackerar oprovocerat? När en lever i stan och ska koppelrasta.

Förra rottweilern började sin karriär här med att fara ut ur bilen och direkt, rakt på, börja pryla upp en av tikarna (extremt ranglåg). Under sin tid här visade han ett par gånger till dåligt omdöme, men lugnade sig och insåg nyttan av att leva i flock. Han var helt enkelt rädd, han hade fått stryk av en annan större hund när han var vuxen själv.

Det är inget försvar för hans del, men det fanns ju inte ens på kartan att han skulle leva i stadsmiljö eller ens med förutsättning koppelrastning. Han behövde skyddas och andra behövde skyddas för honom.
Så länge ägaren kan kontrollera hunden så är det väl egentligen inge problem. Man möter många hundar som har problem med hundmöten, det kan vara pga allt från dålig avel (mentalitet), något som hänt som gjort hunden rädd, omplacering eller helt enkelt något som gått fel i uppfostran. Jag ser ingen anledning att avliva alla hundar som gör utfall, så länge ägaren kan kontrollera hunden så den inte skadar min hund och tränar på problemet.

Och oprovocerat är sällan oprovocerat, det betyder oftast bara att vi inte såg vad som fick hunden att gå till anfall.
 
Men sammantaget, i ett större sammanhang där en vet hur hundens vardag ser ut - blir inte situationen ohållbar? Inte kunna rasta på vettigt sätt, alltid försöka undvika hundmöten, inte släppa i rastgård etc.

Jag har ju själv valt bort att ha hund i stadsmiljö för att jag inte kan förena det med min syn på min hundhållning.
Det är många som har problem med hundmöten som lever så. Dessa jobbar med sina hundars problematik hela tiden. Jag skulle aldrig säga att de inte borde ha hund.
 
Jag ser ofta franska bulldogs göra såna där oprovocerade attacker. Det bara ser en annan hund och går direkt till attack, ingen form av normal hundspråk över huvud taget, problemet där är ju att frallan oftast är den som åker på stryk.


Så länge ägaren kan kontrollera hunden så är det väl egentligen inge problem. Man möter många hundar som har problem med hundmöten, det kan vara pga allt från dålig avel (mentalitet), något som hänt som gjort hunden rädd, omplacering eller helt enkelt något som gått fel i uppfostran. Jag ser ingen anledning att avliva alla hundar som gör utfall, så länge ägaren kan kontrollera hunden så den inte skadar min hund och tränar på problemet.

Och oprovocerat är sällan oprovocerat, det betyder oftast bara att vi inte såg vad som fick hunden att gå till anfall.

Fast först säger du att du ser frallor som oprovocerat går till anfall, några rader längre ner att det sällan är oprovocerat. Svårt att veta vilken din uppfattning är.

Jag ser stora problem med att hundar har problem med hundmöten, även om ägaren lyckas hålla i kopplet eller litar på munkkorgen. När det kommer till stadsmiljö. Det ger ju en väldigt otrygg miljö för hundar att vistas i, du vet om du är hund aldrig när du möter någon som är aggressiv. Klimatet blir ju minst sagt stökigt.
 
Varför vill man ha en hund som attackerar oprovocerat? När en lever i stan och ska koppelrasta.

Förra rottweilern började sin karriär här med att fara ut ur bilen och direkt, rakt på, börja pryla upp en av tikarna (extremt ranglåg). Under sin tid här visade han ett par gånger till dåligt omdöme, men lugnade sig och insåg nyttan av att leva i flock. Han var helt enkelt rädd, han hade fått stryk av en annan större hund när han var vuxen själv.

Det är inget försvar för hans del, men det fanns ju inte ens på kartan att han skulle leva i stadsmiljö eller ens med förutsättning koppelrastning. Han behövde skyddas och andra behövde skyddas för honom.


Men sammantaget, i ett större sammanhang där en vet hur hundens vardag ser ut - blir inte situationen ohållbar? Inte kunna rasta på vettigt sätt, alltid försöka undvika hundmöten, inte släppa i rastgård etc.

Jag har ju själv valt bort att ha hund i stadsmiljö för att jag inte kan förena det med min syn på min hundhållning.

Jag ser egentligen inte något problem med att ha hundar som inte gillar andra hundar i stan. Om personen vet vad denna har i snöret och andra hade slutat disneyfierat sina hundar och tro att de behöver hälsa på allt och alla alt haft de lösa utan lydnad så hade det ju hänt väldigt få incidenter faktiskt.

Hundmöten eller rastgård behöver ju inte alls vara något problem.
 
Eftersom åtminstone kommentaren av Pierre Wahlström även handlar om aggressivt beteende kan den här studien från Helsingfors universitet vara av intresse. Den publicerades i våras och omfattar ett stort antal hundar av olika raser.

Artiklar om studien:

https://www.veterinarmagazinet.se/2021/08/orsak-till-aggressivitet-ligger-ofta-hos-agaren/
https://www.brukshunden.se/sma-hanhundar-ar-argare/

Studien:
Aggressive behaviour is affected by demographic, environmental and behavioural factors in purebred dogs
 
Dessa hundattacker är ofta en kombination av hundtyp och ägartyp. De kunniga muskelhundsägarna har sällan hundar som är iblandade i dessa attacker, eftersom de vet vad de har för hund och inte utmanar ödet. De har koll på sina hundar helt enkelt. Det är de okunniga ägarna som är problemet och kanske ofta de som vägrar att förstå vad det är för hund de har i kopplet och bedyrar att den är såååå snäll, bara vill leka och aaaldrig skulle göra en fluga förnär.
Det är faktiskt skillnad mellan raser och hur de förhåller sig till andra hundar. Vissa raser kan man släppa ihop utan problem. Hanar och tikar, valpar och vuxna som inte känner varandra kan släppas ihop utan problem (på mopsträffarna jag varit på så är det ofta så att alla hundar släpps lösa tillsammans och det är sällan det blir några diskussioner mellan hundarna, vilket jag vet skulle vara en omöjlighet inom andra raser).

Låter som hos lundehund; på lundehundsträffar så är det bara att släppa ihop alla lundisarna och alla samsas direkt, kanske lite kort tillsägning med något "lundeskrik" om någon yngre hund är lite för dryg men det glöms snabbt. Hundaggressivitet finns i princip inte hos lundisen för dom ska kunna samsas i "lag" under lundefågelsjakt om inte helt ignorera andra.

Men som sagt dessa raser är få undantag. Många misstar även att sin hund är snäll mot människor som att det automatiskt innebär att dom ska vara snälla mot andra hundar, hanar/tikar osv. En schäfer jag känner är supersnäll mot människor, katter, tikar, men det kan lätt smälla om en främmande hane så verkar lite kaxig mot honom. Vissa kroppsspråk som svansviftning kan även misstas för att hunden är så snäll och vill bara leka medan resten av kroppsspråket är väldigt aggressivt mot den andre hunden.
 
Eftersom åtminstone kommentaren av Pierre Wahlström även handlar om aggressivt beteende kan den här studien från Helsingfors universitet vara av intresse. Den publicerades i våras och omfattar ett stort antal hundar av olika raser.

Artiklar om studien:

https://www.veterinarmagazinet.se/2021/08/orsak-till-aggressivitet-ligger-ofta-hos-agaren/
https://www.brukshunden.se/sma-hanhundar-ar-argare/

Studien:
Aggressive behaviour is affected by demographic, environmental and behavioural factors in purebred dogs

Synd men inte helt oväntat att långhårig collie låg så högt på listan, :cry: tänker på rädsleproblemen som fortfarande är vanligt i rasen.

"och i motsats till vad många hundägare tror har kastrering ingen effekt på detta" Gillar att dom tar tag i denna myten i artikeln :up: något vi vetat länge men tål att upprepas mer i media
 

Liknande trådar

Hundträning Hej alla, Min maltipoo (hane, inte kastrerad) blir i år 4 år gammal och det finns en rad problem som jag tror bottnar i stress. Vet...
2
Svar
20
· Visningar
2 188
Senast: Acto
·
Hundträning Hej! Har nån haft en hund med resursförsvar (mot andra hundar) som blivit bättre med träning? Och isf vad för träning? Jag har en tik...
Svar
8
· Visningar
696
Senast: Emmi
·
Hundträning Min 4,5 månader gammal fralla tik håller på med mkt resursförsvar mot andra djur. Finns det mat framme och andra hundar i närheten hemma...
Svar
7
· Visningar
1 221
Senast: lilstar
·
Övr. Hund Hej på er! Jag har en hane på ett år, kastrerad blandras beagle som jag tyvärr har allvarliga problem med. Har haft flertalet hundar...
2
Svar
29
· Visningar
2 590
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Annonsera mera VII
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp