Dödsångest

Min son pratar mycket om döden just nu. Han ska fylla fem i sommar och var på sin gammelfarmors begravning rätt nyligen. Efter detta handlar allting om döden, att farmor ligger begravd under marken osv. Min sambo, och sonens pappa, har även en bror som dog i leukemi som barn och vi har lite bilder på honom hemma och har förklarat vem han är. Sonen är alltså införstådd i att även barn kan dö även om vi såklart försökt förklara att det är väldigt ovanligt.

Allt detta prat om döden har gjort att jag drabbats av dödsångest precis innan jag ska somna. Dagarna är ju fullspäckade med jobb, barn och djur så då hinner man inte fundera så mycket. Men när jag lägger mig för att natta sonen kommer ångesten krypande i mörkret. Hur kommer jag att dö? När kommer jag att dö?

Jag börjar räkna minuter, timmar, dagar, veckor - år. Som bara går. Slurp säger det så har en dag passerat. Nyss var det jul men snart är det påsk. Det är en sån märklig känsla som intar min kropp. Jag vet ju rent logiskt att det antagligen är skitlångt kvar tills jag trillar av pinn, jag är ju bara några år över 30. Ändå känns det som att jag kan vakna upp imorgon och vara 85.

Min sambo säger att jag alltid har varit besatt av tid. Tid som förflutit och tid som ligger framför mig. Och det stämmer nog, kanske. Men jag börjar känna att livet är så himla kort. Min farsa fyller exemplelvis 70 i år, vad hände där? När vi pratar om framtiden kan han säga saker som ”ja om jag lever då förstås, det vore kul att se W ta studenten” och liknande. Får absolut panik när han säger sånt.

 

[Freazer]

Känner igen mig i det du skriver. Har också det i perioder. Senaste tiden har det varit värre än vanligt och ibland slår det slint av all ångest och panik. Hjärnan är allt jobbig ibland. Hade önskat det fanns en av och på knapp.

 

[kolblakkur]

Känner igen mig själv till 100%. Vet inte hur man ska hantera det? Försöka bli bättre på att leva i nuet?

 

[miumiu]

Ja det är verkligen jättesvårt! Har inte funderat så här mycket på döden sen jag var barn typ. Men nu känns det ju annorlunda, då var det så himla avlägset och nu känns det plötsligt inte alls så himla avlägset längre. Eller, på ett sätt gör det ju det. Förutsatt att man verkligen får bli gammal. Men det finns ju inga garantier, vad som helst kan ju hända. Har börjat maniskt lyssna på amerikanska hiphopmusiker som dött när dom varit typ 20 år gamla och jag antar att det inte hjälper min sinnesstämning

Det konstiga är precis innan jag ska somna, det känns verkligen som att jag ska dö nästa minut. Alltså ögonblicket jag somnar. Och jag tänker mig in i detta, den stundande döden, och känner mig så himla ofärdig. Blev det inte mera? Var det här livet? Sen pang bom slut. När jag vaknar är dom här tankarna borta och det känns avlägset.

 

[Mabuse]

Ja det är verkligen jättesvårt! Har inte funderat så här mycket på döden sen jag var barn typ. Men nu känns det ju annorlunda, då var det så himla avlägset och nu känns det plötsligt inte alls så himla avlägset längre. Eller, på ett sätt gör det ju det. Förutsatt att man verkligen får bli gammal. Men det finns ju inga garantier, vad som helst kan ju hända. Har börjat maniskt lyssna på amerikanska hiphopmusiker som dött när dom varit typ 20 år gamla och jag antar att det inte hjälper min sinnesstämning

Det konstiga är precis innan jag ska somna, det känns verkligen som att jag ska dö nästa minut. Alltså ögonblicket jag somnar. Och jag tänker mig in i detta, den stundande döden, och känner mig så himla ofärdig. Blev det inte mera? Var det här livet? Sen pang bom slut. När jag vaknar är dom här tankarna borta och det känns avlägset.

Men finns det något mer du skulle vilja ha haft då? Det här är ju livet, det du har nu. Är det inte tillräckligt?

Och när man dör är det ju slut, man lever ända tills man inte gör det, så att säga. Så det är ju inte som att man kommer behöva sitta efter döden och inte kunna göra något mer för att livet att slut. Man lever ju in i det sista, och sen vet man ju inget mer eftersom man inte finns. Tills att du dör har du ju inte missat något, då lever du ju fortfarande. Och efter du har dött finns där ju inget medvetande som kan missa någonting.

Vad det gäller att livet går fort - gör det? "Nyss var det jul" skriver du - tänk tillbaka på allt som har hänt sen jul, varenda dag och vad som har hänt. Det var ju inte nyss, det har ju hänt massor! Även om det som hände bara var att man levde sin vardag med familj, jobb och intressen - det är väl inte så illa? Det är ju familj, jobb och intressen som du har valt för att du vill ha det just så?

Jag tänker att man får så mycket liv man får, och att man hinner med rätt mycket även på ett kort liv. Och de flesta får ju inte ett kort liv, utan lever länge. Du har ju en familj, t ex, det är ju verkligen nånting att fått ha uppleva i sitt liv!

 

[mackan]

Min son pratar mycket om döden just nu. Han ska fylla fem i sommar och var på sin gammelfarmors begravning rätt nyligen. Efter detta handlar allting om döden, att farmor ligger begravd under marken osv. Min sambo, och sonens pappa, har även en bror som dog i leukemi som barn och vi har lite bilder på honom hemma och har förklarat vem han är. Sonen är alltså införstådd i att även barn kan dö även om vi såklart försökt förklara att det är väldigt ovanligt.

Allt detta prat om döden har gjort att jag drabbats av dödsångest precis innan jag ska somna. Dagarna är ju fullspäckade med jobb, barn och djur så då hinner man inte fundera så mycket. Men när jag lägger mig för att natta sonen kommer ångesten krypande i mörkret. Hur kommer jag att dö? När kommer jag att dö?

Jag börjar räkna minuter, timmar, dagar, veckor - år. Som bara går. Slurp säger det så har en dag passerat. Nyss var det jul men snart är det påsk. Det är en sån märklig känsla som intar min kropp. Jag vet ju rent logiskt att det antagligen är skitlångt kvar tills jag trillar av pinn, jag är ju bara några år över 30. Ändå känns det som att jag kan vakna upp imorgon och vara 85.

Min sambo säger att jag alltid har varit besatt av tid. Tid som förflutit och tid som ligger framför mig. Och det stämmer nog, kanske. Men jag börjar känna att livet är så himla kort. Min farsa fyller exemplelvis 70 i år, vad hände där? När vi pratar om framtiden kan han säga saker som ”ja om jag lever då förstås, det vore kul att se W ta studenten” och liknande. Får absolut panik när han säger sånt.

Jag tycker inte det är konstigt alls att du som vuxen får tankar som dessa , när du har barn i åldern där de själva börjar fråga och fundera över döden, och när du har föräldrar som du ser börjar bli gamla . Man inser liksom nånstans då ”på riktigt” att ens egna föräldrar faktiskt inom en hyfsad framtid inte kommer finnas mer. Inklusive då vad det kan innebära i många år innan de är borta, med vad ålder kan föra med sig (demens, sjukdom osv).

Även om man självklart vet och förstått det här med att ens egna föräldrar tex kommer dö framöver rent logiskt så är det snarare norm än ovanligt att man som du nu börjar ”förstå det på riktigt” när det blir mer verkligt s.a.s.

Jag förstår helt att du har sådana tankar !