Donerat ägg - se det som sitt eget barn...

Om det inte känns helt rätt med äggdonation så låt bli att göra det. Eller fråga en släkting om du kan "få" ett ägg? Det är kanske till och med bättre att göra så ur en etisk aspekt?
Finns tyvärr inte syskon eller kusiner på någons sida. Ja, vi är dåliga på att kopulera i våra släkter.
 
Ja, jag tänker mer att Flippans föl aldrig ses som något annat än hennes föl. Och hennes föls föl. Osv. Det är hela tiden donatoräggets föl.
 
Ja, jag tänker mer att Flippans föl aldrig ses som något annat än hennes föl. Och hennes föls föl. Osv. Det är hela tiden donatoräggets föl.
Det där tror jag skiljer sig mycket mot människor. Du kommer ju ändå bära barnet, dela blod med den och livnära den i din kropp.

Har du kollat med andra som gjort äd, hur de upplever det?

Om jag inte vore för gammal och hade sjukdomar skulle jag kunna tänka mig att donera ägg. Och jag skulle inte tänka att jag ger bort ett barn då.
 
Det finns inga föreningar för personer som fått barn genom äggdonation där du kan få råd och stöd kring anknytning etc? Mödra-barnhälsovårdens psykologer har också stor kunskap om tidig anknytning och kan stötta föräldrar både innan och efter födseln.

Utifrån tråden så verkar det som att jämförelsen till hästvärlden stör dig mer än den hjälper. Förbjudna och ohjälpsamma tankar kan vara svåra att bli kvitt på egen hand.
 
Ja, jag tänker mer att Flippans föl aldrig ses som något annat än hennes föl. Och hennes föls föl. Osv. Det är hela tiden donatoräggets föl.

Jag följer en familj på insta som var till just Riga och ”fick” donerade ägg. Nu är barnen (tvillingar) ett par år gamla och gisses vad lik mamman dom är, speciellt dottern!

Jag tror inte man tänker på att det inte är ens egna barn, det är ju bara ett litet litet ägg som inte hade blivit något alls om det inte vore för ens egna kropp. Barnet växer i ens kropp och utvecklas där, och föds från den. Klart det blir ens egna barn!
 
Vi är ett samkönat par och fick donerade spermier. Jag bar barnet och det var således mitt ägg och han är även rätt lik mig men jag kan säga att min partner aldrig haft något problem att även hon älska och knyta an till vårt barn.

För min del hade jag inga problem att ta emot donerade spermier då det lixom krävdes för att det skulle bli något. Tänker aldrig på donatorn som någon sorts ”pappa”, tänker väldigt sällan på honom över huvud taget. Det är min och min partners barn och ingen annans. Tänker att jag tänkt lika om det hade varit omvänt, men det kan jag förstås inte veta. Tror det gör mycket att vara den som faktiskt bär barnet och det kommer du ju att göra :heart
 
När man talar om "Flippans föl" då är det ju ifråga om prestation. Ingen skulle säga att fölen ärvt det efter Flippan om man talade om hur gosiga och snälla de var och så bra på socialt samspel. Och i slutändan är det ju just sådana egenskaper som (i alla fall jag) tycker är de verkligt viktiga snarare än hur högt man kan hoppa och dessa egenskaper tror jag är mest miljömässigt betingade.
 
Jag hade en massa tankar och åsikter om mödraskap och föräldraskap innan jag fick barn. En del tankar och åsikter har jag hållit kvar, men de flesta har jag fått omvärdera och inse att jag hade pga bristande erfarenhet fel. Är detta med avling av hästar och tänket runt detta och i förlängning tänket runt äggdonation ett fundament i din personlighet eller är det en del av ditt tänk som du kan byta ut om du får ny input? Det är ju bara du som vet hur viktigt detta tänk är för dig.
 
Barnet kommer växa och bäras av dej, det är ni som kommer vara vakna många nätter för barnet, det är ni som kommer vara med och trösta när barnet är ledsen efter ha trillat och nu som kommer vara där när barnet är glad och gör framsteg.

Och ärligt, varför berätta om att ni har tagit emot ägg, är väl inget någon har att göra med❤
 
Ja, jag tänker mer att Flippans föl aldrig ses som något annat än hennes föl. Och hennes föls föl. Osv. Det är hela tiden donatoräggets föl.
Det är ju för att det är en marknadsföringsgrej! Klart att det trycks på att det är Flippans föl - det är ju pengafråga!
Donatorstoet har ju ingen aning om att det inte är hennes föl. De som tar hand om sto + föl tänker sannolikt på det som stoets föl, det är det de ser när hon ammas och leker ihop och när de stressar vid avskiljningen.

Men det är storleken på köparnas plånbok man vill åt när man betonar att det är flippans föl!
 
Gör synen på donatorn någon skillnad? Någon lettiska låter i mina öron lite nedlåtande. Och då är det väl inte optimalt att be om ett ägg. Att en ser på äggets biologiska ursprung med en positiv känsla måste nog vara A och O.
 
Jag är nästan lika gammal som du och har också tänkt på äggdonation som alternativ till fler ivf- försök. Vi har hamnat i samma funderingar som du, men tror som många andra att anknytningen till barnet inte behöver bli sämre bara för att det inte är ens egna gener. Vad andra kan ha för åsikter struntar jag i, det är inte ens något som andra behöver känna till, tänker jag. Däremot är jag lite rädd för mina egna tankar, att det där "det är inte min unge" kommer fram, kanske vid tillfällen då livet är jobbigt i övrigt. Jag själv kommer ju alltid veta att barnet delar gener med någon annan än mig och min man.

Nu tror jag inte att jag hjälpte dig så mycket, men tänkte att det kanske kunde vara skönt att veta att du inte är ensam om dina tankar. Hade vi valt att gå vidare med äggdonation så hade jag nog velat prata med fler som varit i samma situation. Och jag tror att det mesta är förutfattade meningar som kommer ändras när man väl är där i situationen. Oavsett vad ni väljer så håller jag tummarna för er. Ni är så starka som både gör ivf utomlands och funderar på äggdonation. Heja er!
 
Ja, men det gör att det känns, åtminstone nu, som att det skulle vara en lettiska och min mans barn... Jag är kanske för indrillad i hästaveln för att klara det här...
Vi har två adopterade barn och två familjehemsplacerade barn. Jag har aldrig känt någon skillnad i mina känslor för barnen,alla fyra är liksom våra ungar💕Jag funderade mycket på anknytning och tankar om att jag inte skulle kunna älska mitt blivande barn,jag var jätterädd i en period. Rädd för att jag skulle stå där med ett litet barn som jag tagit ansvar för och inte älskade( inte rädd för min egen skull utan för barnets). För mig var det helt självklart att det var ” mitt” barn i samma stund jag fick barnet/ barnen i min famn❤️
 
Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?
Om du frågar stoet som nyss fått sitt föl om det verkligen är hennes? Oavsett vems ägg eller sperma...
 
Gör synen på donatorn någon skillnad? Någon lettiska låter i mina öron lite nedlåtande. Och då är det väl inte optimalt att be om ett ägg. Att en ser på äggets biologiska ursprung med en positiv känsla måste nog vara A och O.
Men herregud, snacka om att dra höga växlar av ingenting. Lägg av. Du sätter egenskaper på mig som jag inte har. Alla diskussioner behöver inte utmynna i en rasismdiskussion.
 
Senast ändrad:
Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?
Djur är ju lite annat, de handlar om förhoppningar om nedärvd prestation och en förväntar om att avkomman ska bli minst lika bra som sin förälder. Och där blir de ju då väldigt viktigt att poängtera de genetiska föräldrarna. Det handlar om utstuderad avel.

Så tänker man ju (förhoppningsvis) inte om barn och föräldrar. Föräldraskap sitter djupare än så. Inte sagt dock att man inte kan känna en... sorg? över att barnet genetiskt inte är ens avkomma.

Sen är det väl bra ut sjukvårdssynpunkt att inte bortse ifrån att barnet genetiskt härstammar från en annan mamma och/eller pappa, vissa tillstånd är ju ärftliga.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Jättehungrig katt
  • Kattbilder #9
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp