Du är psykiskt sjuk! Nej vänta, du har visst en hjärntumör!

[parellikusken]

Väldigt förvirrad, det känns som att jag inte vill leva. Stått där med tabletterna i handen redo att svälja för att få slut på allt och det var så nära. Jag tittade upp en sekund och såg mina hundar och insåg att jag inte kunde göra så mot dom. Jag la ner större delen av tabletterna och tog bara dubbla dosen mot vad jag ska. Bara för att sänka ångesten.

Min omgivning hör oftast inte vad jag säger, rösten bär inte, jag hakar upp mig, pratar för virrigt och snabbt eller för långsamt om vartannat och tappar alla ord.

Jag ser på tandborsten och vill gråta för att det är så jobbigt att borsta tänderna. Tittat på skeden när jag ska äta och känner att det är en för stor ansträngning att lyfta den och äta.

Trött hela, hela tiden och vill inget. Mina föräldrar har sett till mig varje dag flera gånger om dagen och sett till att jag gjort något. I helgen kom dom bokstavligen hem till mig och drog med mig ut. I lördags åkte vi till skogen med hundarna, på kvällen sa jag att jag inte ville ses på söndagen för att jag inte orkar men dom kom ändå och vi handlade mat och sen skulle pappa hjälpa mig med några saker men jag orkade inte och var irriterad och less och ville vara ifred för att mathandlingen tagit all energi och mer. Struntade i paket för 1000 kr jag inte lyckad returnera, en garderob där dörren hänger på sned och i princip lossnat helt och en dammsugare som inte fungerar. Men pappa följde med i alla fall. Jätte snällt men jag var bara så utmattad.

Gjorde ju slut med pojkvännen men känner i princip ingenting, lite tomhet men mest skönt att slippa umgås med någon så mycket och anpassa mig. Jag borde kanske vara ledsen men nej det är jag inte, mest jobbigt att det är en förändring.

Läkaren säger att jag ska söka akut och bli inlagd om det är akut men när är det akut? Jag lever ju än, jag avbröt mig när jag skulle svälja tabletterna men mitt liv fungerar inte. Men läste att dom tagit bort ännu en psykiatrisk avdelning till och blandat in dom från beroende enheten med psyk och jag känner inte för att dela avdelningen med dom för när man ser dom ute är det rätt så stökigt och högljutt. Dessutom är det tydligen besöksförbud nu och att vara där 2-3 veckor utan att träffa min familj känns inte bra. Och det här med att dela rum.

Vet inte vad jag ska göra. Hemma eller slutenvård?

Det är läge att åka in nu. Det är i behov av slutenvård nu. ❤

 

[Silver Girl]

Väldigt förvirrad, det känns som att jag inte vill leva. Stått där med tabletterna i handen redo att svälja för att få slut på allt och det var så nära. Jag tittade upp en sekund och såg mina hundar och insåg att jag inte kunde göra så mot dom. Jag la ner större delen av tabletterna och tog bara dubbla dosen mot vad jag ska. Bara för att sänka ångesten.

Min omgivning hör oftast inte vad jag säger, rösten bär inte, jag hakar upp mig, pratar för virrigt och snabbt eller för långsamt om vartannat och tappar alla ord.

Jag ser på tandborsten och vill gråta för att det är så jobbigt att borsta tänderna. Tittat på skeden när jag ska äta och känner att det är en för stor ansträngning att lyfta den och äta.

Trött hela, hela tiden och vill inget. Mina föräldrar har sett till mig varje dag flera gånger om dagen och sett till att jag gjort något. I helgen kom dom bokstavligen hem till mig och drog med mig ut. I lördags åkte vi till skogen med hundarna, på kvällen sa jag att jag inte ville ses på söndagen för att jag inte orkar men dom kom ändå och vi handlade mat och sen skulle pappa hjälpa mig med några saker men jag orkade inte och var irriterad och less och ville vara ifred för att mathandlingen tagit all energi och mer. Struntade i paket för 1000 kr jag inte lyckad returnera, en garderob där dörren hänger på sned och i princip lossnat helt och en dammsugare som inte fungerar. Men pappa följde med i alla fall. Jätte snällt men jag var bara så utmattad.

Gjorde ju slut med pojkvännen men känner i princip ingenting, lite tomhet men mest skönt att slippa umgås med någon så mycket och anpassa mig. Jag borde kanske vara ledsen men nej det är jag inte, mest jobbigt att det är en förändring.

Läkaren säger att jag ska söka akut och bli inlagd om det är akut men när är det akut? Jag lever ju än, jag avbröt mig när jag skulle svälja tabletterna men mitt liv fungerar inte. Men läste att dom tagit bort ännu en psykiatrisk avdelning till och blandat in dom från beroende enheten med psyk och jag känner inte för att dela avdelningen med dom för när man ser dom ute är det rätt så stökigt och högljutt. Dessutom är det tydligen besöksförbud nu och att vara där 2-3 veckor utan att träffa min familj känns inte bra. Och det här med att dela rum.

Vet inte vad jag ska göra. Hemma eller slutenvård?

Du stod med tabletterna i handen. Då är det akut!

 

[Lillefrun]

Min terapeut kom lite hastigt tillbaka nu efter lunch så hon kommer till mig vid tre fick jag veta för en stund sen. Det blir bra, då kan jag prata med henne också. Jag vet på ett sätt att mitt liv är ohållbart men jag är så rädd för sjukhuset och att inte få besök av mamma och pappa och det här med att inte få ha mina saker och ifall jag måste dela rum.

Men som ni säger är det kanske rätt akut. Tänker ifall att jag hade svalt dom så skulle det vara akut. Men jag ändrade mig ju mitt i. På ett sätt vore det lite skönt att bli inlagd. Slipp handla mat, slippa städa och hålla rent och promenader och bara vila och vila och vila och kanske bli bättre snabbt om droppet fungerar.

Får se vad läkaren och terapeuten säger.

 

[Malibu_Stacy]

Min terapeut kom lite hastigt tillbaka nu efter lunch så hon kommer till mig vid tre fick jag veta för en stund sen. Det blir bra, då kan jag prata med henne också. Jag vet på ett sätt att mitt liv är ohållbart men jag är så rädd för sjukhuset och att inte få besök av mamma och pappa och det här med att inte få ha mina saker och ifall jag måste dela rum.

Men som ni säger är det kanske rätt akut. Tänker ifall att jag hade svalt dom så skulle det vara akut. Men jag ändrade mig ju mitt i. På ett sätt vore det lite skönt att bli inlagd. Slipp handla mat, slippa städa och hålla rent och promenader och bara vila och vila och vila och kanske bli bättre snabbt om droppet fungerar.

Får se vad läkaren och terapeuten säger.

En nära anhörig till mig var inlagd inom slutenvården två vändor under besöksförbuden. Det gick att hälsa på ändå men utomhus och efter föranmälning.

 

[Lillefrun]

En nära anhörig till mig var inlagd inom slutenvården två vändor under besöksförbuden. Det gick att hälsa på ändå men utomhus och efter föranmälning.

Aha, ja det bygger bara på att jag får gå ut dit själv. Har varit inlagd ett flertal veckor/någon månad innan jag fått gå ut så. Men det beror nog på omständigheterna.

 

[Lillefrun]

Nu har jag bestämt mig för att inte åka upp, jag klarar dagen och natten och ska prata med läkaren på förmiddagen imorgon. Kommer nog stå fast vid vård i öppenvården, har insett att jag fått lite tacksamhet för det jag har hemma som kan hjälpa.

Men jag är öppen för typ vilken medicin som helst här hemma. Och ge mig själv lite semester, det går inte att tvinga mig när jag är så utmattad att jag knappt orkar äta eller borsta tänderna eller duscha så jag skalar bort allt som går. Livet på slutenvården är krävande för mig med all känsla för intryck, mycket ljud och ljus och för mycket människor och dela rum är jag inte bekväm med. Så jag vill ha hjälpen men inte i den miljön.

Får se vad läkaren tänker hen är klok.

 

[Malibu_Stacy]

Aha, ja det bygger bara på att jag får gå ut dit själv. Har varit inlagd ett flertal veckor/någon månad innan jag fått gå ut så. Men det beror nog på omständigheterna.

I början var det bara korta besök precis utanför ingången med personal som väntade kvar i slussen och höll koll typ.
Sen när personen började må lite, lite bättre utökades det till en halvtimme promenad utan personal, en timme utan personal osv. Hade alltid med mig hundarna då de gör min anhörig glad, det var inte heller några problem (tänkte på eftersom du har dina hundar som du säkert saknar när du är inlagd).

 

[Lillefrun]

I början var det bara korta besök precis utanför ingången med personal som väntade kvar i slussen och höll koll typ.
Sen när personen började må lite, lite bättre utökades det till en halvtimme promenad utan personal, en timme utan personal osv. Hade alltid med mig hundarna då de gör min anhörig glad, det var inte heller några problem (tänkte på eftersom du har dina hundar som du säkert saknar när du är inlagd).

Ja det med hundarna är alltid det värsta för mig oavsett om jag är inlagd eller borta eller sjuk. Senast var ju covid då mina föräldrar hade dom helt i 6 veckor. Det är så tomt utan dom. Jag har en rätt rejäl ångest just nu och det känner Milou av så han har lagt sig på mig. Har liksom lusten att resa mig och ta alla tabletterna men bara det att han stöttar mig gör att jag försöker vänta ut det hela i soffan. Jag hoppas att ifall jag blir inlagd att mina föräldrar kan få komma med Alvin och Milou. Bara gosa och prata med dom och pussa på dom.

 

[Lillefrun]

Jag funderar på vad det skulle göra för skillnad att vara inlagd. Jag har ju fortfarande samma ångest som nu det vill säga så att hela kroppen skakar och det känns som jag ska kräkas. Det blir ju inte bättre på sjukhuset.

Alla säger åt mig att ta hjälp av alla men jag har svårt för det. Kan istället för att säga att jag mår dåligt ringa mina föräldrar och prata om något helt annat som vilken färg något ska ha, vad Milou eller Alvin gjort och det är mitt kontaktförsök. På sjukhuset säger dom att jag ska be om hjälp men det gör jag inte, det går inte för det är så läskigt och jag vet ju liksom inte ens alltid varför jag har ångest eller är nere.

Känner alltid att jag är för ”frisk” för att vara på ett sjukhus. Jag har ju inte gjort som vissa andra jag varit inlagd med som hoppat från en lägenhetsbalkong och brutit ryggen och båda benen och en arm eller försökt dränka mig men blivit upptäckt. Visserligen har jag hamnat på akuten flera gånger pga överdoser men tänker alltid att jag aldrig kommer göra det igen.

 

[EmmaBovary]

Har liksom lusten att resa mig och ta alla tabletterna men bara det att han stöttar mig gör att jag försöker vänta ut det hela i soffan.

Det här, även om jag förstår att du ville understryka att du känner stöd av hunden, är ett ganska tydligt skäl på att slutenvården inte vore så tokigt...

 

[farin]

Jag funderar på vad det skulle göra för skillnad att vara inlagd. Jag har ju fortfarande samma ångest som nu det vill säga så att hela kroppen skakar och det känns som jag ska kräkas. Det blir ju inte bättre på sjukhuset.

Alla säger åt mig att ta hjälp av alla men jag har svårt för det. Kan istället för att säga att jag mår dåligt ringa mina föräldrar och prata om något helt annat som vilken färg något ska ha, vad Milou eller Alvin gjort och det är mitt kontaktförsök. På sjukhuset säger dom att jag ska be om hjälp men det gör jag inte, det går inte för det är så läskigt och jag vet ju liksom inte ens alltid varför jag har ångest eller är nere.

Känner alltid att jag är för ”frisk” för att vara på ett sjukhus. Jag har ju inte gjort som vissa andra jag varit inlagd med som hoppat från en lägenhetsbalkong och brutit ryggen och båda benen och en arm eller försökt dränka mig men blivit upptäckt. Visserligen har jag hamnat på akuten flera gånger pga överdoser men tänker alltid att jag aldrig kommer göra det igen.

Jag tycker som flera andra att det är akut nu.
Om du väljer att lägga in dig självmant kanske det blir lättare med besök av föräldrar och hundar? Än om det blir med vårdintyg (kanske det inte heter men med tvång menar jag) och på läkarens bedömning?

Hundar är verkligen fantastiska på att känna in oss människor, och stötta på sitt sätt. Men de kan inte göra allt och nu verkar det som att du behöver mer medicinsk hjälp.

 

[Lillefrun]

Jag tycker som flera andra att det är akut nu.
Om du väljer att lägga in dig självmant kanske det blir lättare med besök av föräldrar och hundar? Än om det blir med vårdintyg (kanske det inte heter men med tvång menar jag) och på läkarens bedömning?

Hundar är verkligen fantastiska på att känna in oss människor, och stötta på sitt sätt. Men de kan inte göra allt och nu verkar det som att du behöver mer medicinsk hjälp

Ja dom skriver vårdintyg och sen blir det lpt. Är rädd för det så brukar jag vara lite försiktig med hur jag uttrycker mig. Inte ljuga men liksom inte överdriva. Under den korta tiden sen jag började fundera på det efter att jag pratade med läkaren har jag vacklat kring vad som är bäst och nu landat i att vara hemma. Jag litar inte helt på mig själv men så pass att det är värt risken.

 

[farin]

Ja dom skriver vårdintyg och sen blir det lpt. Är rädd för det så brukar jag vara lite försiktig med hur jag uttrycker mig. Inte ljuga men liksom inte överdriva. Under den korta tiden sen jag började fundera på det efter att jag pratade med läkaren har jag vacklat kring vad som är bäst och nu landat i att vara hemma. Jag litar inte helt på mig själv men så pass att det är värt risken.

Tänker att du känner dig själv och även om det med nuvarande läge är svårt för dig att veta dina gränser så hoppas jag att ditt nätverk ser och fångar upp dig om din egen bedömning fallerar. Var rädd om dig

 

[Lillefrun]

Tänker att du känner dig själv och även om det med nuvarande läge är svårt för dig att veta dina gränser så hoppas jag att ditt nätverk ser och fångar upp dig om din egen bedömning fallerar. Var rädd om dig

Tack,
Ja jag har diskuterat med mina föräldrar och terapeuten och dom finns här och hjälper mig. Mina föräldrar hat varit med i många liknande situationer tidigare så har hoppat in i ” skydda Lillefrun läget”. Dom tror också det är bäst att vara hemma om jag lovar att ta emot deras hjälp när jag behöver och hör av mig oavsett tid och oavsett vad.

Terapeuten sa att jag skulle gå på magkänslan och den är att vara hemma.

Pratade med läkaren nyss och hen sa att vi ska se vad som händer med den höjda dosen av en av medicinerna om den ger effekt vilket den borde för när jag började med den så fick jag en rejäl kickstart och började göra saker jag inte gjort på evigheter, blev en hurtbulle, och lämna nytt Litium prov och höja den om det går eftersom Litium är grunden för att förebygga bipolära skov både upp och ner.

Det känns bra att vara hemma. Rätt beslut. Lite hopp om att det kan lösa sig med medicinerna och vara snäll mot mig själv.

 

[Mineur]

Tack,
Ja jag har diskuterat med mina föräldrar och terapeuten och dom finns här och hjälper mig. Mina föräldrar hat varit med i många liknande situationer tidigare så har hoppat in i ” skydda Lillefrun läget”. Dom tror också det är bäst att vara hemma om jag lovar att ta emot deras hjälp när jag behöver och hör av mig oavsett tid och oavsett vad.

Terapeuten sa att jag skulle gå på magkänslan och den är att vara hemma.

Pratade med läkaren nyss och hen sa att vi ska se vad som händer med den höjda dosen av en av medicinerna om den ger effekt vilket den borde för när jag började med den så fick jag en rejäl kickstart och började göra saker jag inte gjort på evigheter, blev en hurtbulle, och lämna nytt Litium prov och höja den om det går eftersom Litium är grunden för att förebygga bipolära skov både upp och ner.

Det känns bra att vara hemma. Rätt beslut. Lite hopp om att det kan lösa sig med medicinerna och vara snäll mot mig själv.

Vilka fantastiska föräldrar du verkar ha och vad stark du är som fortsätter kämpa! Jag förstår att det kan vara svårt att känna så själv, men för mig som utomstående framstår du som väldigt stark. Jag hoppas verkligen att du kan få må lite bättre snart

 

[Lillefrun]

Vilka fantastiska föräldrar du verkar ha och vad stark du är som fortsätter kämpa! Jag förstår att det kan vara svårt att känna så själv, men för mig som utomstående framstår du som väldigt stark. Jag hoppas verkligen att du kan få må lite bättre snart

Oj, stark Det vet jag inte, men vill gärna vara det så ska försöka ta till mig det. Jag är rätt envis och fortsätter försöka när det egentligen inte går. För jag när jag är mig själv vill jag ju inte dö. Då ligger jag ju inte i soffan hela dagarna, då tränar jag och hittar på saker och tränar jätte mycket med hundarna. Går långpromenader och har projekt.

Mina föräldrar är suveräna. Dom är bäst, jobbiga ibland men det antar jag alla föräldrar kan vara men dom ställer upp hela tiden, fast det tog ett bra tag för dom att förstå mina problem, dom hjälper mig med det psykiska att vi kan prata lite, dom fixar fysiska saker t.ex, brukar dom handla åt mig ofta när jag mår för dåligt för att få hem mat, skjutsar runt mig, ringer på morgonen om jag ber dom om det för att se om jag är vaken eftersom medicinerna ibland gör att jag kan sova igenom 4 alarm. Åker runt på hundtävlingar och träningar. Bäst helt enkelt

 

[Lillefrun]

Tänkte ju att jag skulle hoppa in i dejtingtråden med nya projekt men ojoj vad det var att ta mig vatten över huvudet. Jag orkar ju inte ens ta hand om mig själv. Då finns det definitivt inte plats för en man. Men jag är rätt bekväm med att vara för mig själv så inget jag sörjer.

Tror jag läker bäst genom att vara med dom jag redan älskar. För det påminner alla mig om hela tiden, varje dag säger så många olik personer hur mycket dom tycker om mig, att jag måste be om hjälp så att jag inte tar dom dumma tabletterna, att dom alltid finns för mig och jag har ju också mina hundar. Känner mig ofta ensam i allt men blir påmind om att jag inte är det.

Pratade med läkaren hur jag ska göra, depressionen vill att jag bara ligger i soffan själv men han sa att jag behöver viss stimulans utifrån men att det just nu kan vara så att den enda stimulansen jag orkar är att gå med hundarna. Men sen kanske något mer någon dag ibland, försöka i alla fall. Så jag ska försöka träffa en kompis på torsdag! Länge sen vi sågs. Det borde vara en bra grej tror jag.

 

[EmmaBovary]

Tänkte ju att jag skulle hoppa in i dejtingtråden med nya projekt men ojoj vad det var att ta mig vatten över huvudet. Jag orkar ju inte ens ta hand om mig själv. Då finns det definitivt inte plats för en man. Men jag är rätt bekväm med att vara för mig själv så inget jag sörjer.

Tror jag läker bäst genom att vara med dom jag redan älskar. För det påminner alla mig om hela tiden, varje dag säger så många olik personer hur mycket dom tycker om mig, att jag måste be om hjälp så att jag inte tar dom dumma tabletterna, att dom alltid finns för mig och jag har ju också mina hundar. Känner mig ofta ensam i allt men blir påmind om att jag inte är det.

Pratade med läkaren hur jag ska göra, depressionen vill att jag bara ligger i soffan själv men han sa att jag behöver viss stimulans utifrån men att det just nu kan vara så att den enda stimulansen jag orkar är att gå med hundarna. Men sen kanske något mer någon dag ibland, försöka i alla fall. Så jag ska försöka träffa en kompis på torsdag! Länge sen vi sågs. Det borde vara en bra grej tror jag.

Det är nog en rimlig insikt, att det är att ta sig vatten över huvudet att ha dejting som projekt när du mår som du mår. Djup depression är väl överlag inte det bästa tillståndet att fatta större beslut (som att bli ihop med någon etc.).

Sedan, trots att din terapeut och dina föräldrar stöttar beslutet om att du ska vara hemma istället för att bli inlagd, så låter det som ett lite bräckligt "försvar". Jag menar, om nu hunden i ditt knä fick dig att stå emot en impuls att ta alla tabletter, vad händer om någon av hundarna är off när det väl gäller nästa gång? Inte orimligt att de också skulle kunna ha en dålig dag, eller varför inte typ få diarré och behöva gå ut precis när det är extra skört? Och om strategin också hänger på att du måste be om hjälp, när du har svårt för det... har du inte extra svårt för det om det skulle bli riktigt illa...?

 

[Lillefrun]

Det är nog en rimlig insikt, att det är att ta sig vatten över huvudet att ha dejting som projekt när du mår som du mår. Djup depression är väl överlag inte det bästa tillståndet att fatta större beslut (som att bli ihop med någon etc.).

Sedan, trots att din terapeut och dina föräldrar stöttar beslutet om att du ska vara hemma istället för att bli inlagd, så låter det som ett lite bräckligt "försvar". Jag menar, om nu hunden i ditt knä fick dig att stå emot en impuls att ta alla tabletter, vad händer om någon av hundarna är off när det väl gäller nästa gång? Inte orimligt att de också skulle kunna ha en dålig dag, eller varför inte typ få diarré och behöva gå ut precis när det är extra skört? Och om strategin också hänger på att du måste be om hjälp, när du har svårt för det... har du inte extra svårt för det om det skulle bli riktigt illa...?

Läkaren tog inte upp frågan idag så då tolkade jag det som att jag är för frisk och inte behöver mer hjälp än ökningar av medicinerna. Eller så var det för att vi pratade om det så nyligen och då var jag så extremt emot mot inläggning.

Men jag berättade till och med om hur nära det var att jag tog alla tabletter. Vet inte om han förstod allvaret för jag var ju så fruktansvärt nära att ta livet av mig när jag lyfte handen med mediciner till min mun den gången. Berättade att det känns som att vada runt i en meter hög lera hela tiden. Jag kommer ju ingenstans. Och att jag knappt klarar att borsta tänderna eller äta.

Jag vacklade sent igår på om jag skulle åka upp och började packa lite saker att ha med i fall jag skulle bli inlagd, ett block att skriva i, min surfplatta och laddare och något mer. För att det kändes ohållbart. Ändå ringde jag ingen.

Jag kan inte be om hjälp med dom stora sakerna, för det förstör ju liksom hela grejen. Då kan jag inte göra det som känns rätt just då. Förr tog jag ofta rätt så stora överdoser så när mina föräldrar inte fått tag på mig så har dom gått in till mig och hittat mig helt okontaktbar och borta. Ibland har dom vakat hemma hos mig tills jag vaknat och ibland kört upp mig till akuten. Så ja, det här med att be om hjälp har varit svårt. Hade jag bett om hjälp hade jag ju inte hamnat i dom positioner som jag gjort.

Men några gånger har jag bett om krishjälp, som när jag satt och skadade mig och fick idén att jag skulle hugga mig själv i kroppen gång, på gång med en kniv och då blev jag rädd och ringde mamma för jag ville ju inte hugga mig med en stor kniv men något i mitt huvud sa att jag skulle det, någon annan gång när jag var så trött av ångest att jag inte kunnat resa mig och inte kunde gå ut med hundarna så bad jag om hjälp. Finns säkert fler tillfällen.

 

[Lillefrun]

Just det, glömde skriva att jag måste ta hjälp av mig själv nu, skriva av mig som jag brukade förr, ta fram materialet jag fått på AST-teamet, försöka hitta det jag behöver nu. Jag har ett sätt att be om hjälp, jag ringer mina föräldrar och pratar om helt oviktiga saker när jag har ångest men jag vågar och kan inte säga hur det är egentligen så igår pratade jag med mamma om farmor, om mammas förkylning, om expojkvännen, dejting, pratade pappa om olika kablar säkert 4 gånger.

Behöver bara känna att jag inte är ensam och att prata lite och jag har förklarat för alla att det är så här jag fungerar.