Dum i huvudet

Först av allt så vill jag säga att jag skäms jätte mycket för det här och känns sååå extremt dumt att berätta! Men känns också som att ni typ är mina kompisar på ett sätt, fast fattar att det låter jätte töntigt och knäppt. Men är iallafall så det känns så vill ändå skriva om det. Men ja om man börjar från början så borde det vart en bra dag idag. För C var till veterinären igår och det gick sååå bra! Så hon fick att hon är frisk nu och att hon kan börja ridas lite nu! Så jag borde ju vara jätte glad för det! Och även att jag kanske skulle få slippa sonden idag. Så ja man kan ju säga att det borde vart bästa dagen på jätte länge! Men nej såklart är jag så dum i huvudet så jag kan inte ha en bra dag! Utan att då gjorde jag en såååå dum och korkad och idiotisk sak! Och det känns sååå dumt att skriva det så kommer inte säga nåt om själva det jag gjorde men dom räknar det som typ självmords försök. Och alltså jag fattar om ni tycker jag verkar helt knäpp och konstig nu. För tycker det själv också och det är sååå konstigt att dom säger det om mig liksom! Men fattar ju varför och det är liksom inte fel. Men mer att det bara känns sååå konstigt och allvarligt. Så ja blev ju väldigt mycket då och nu är det att nån måste vara med mig exakt hela hela tiden. Så får inte vara själv alls så nu kommer jag ALDRIG komma härifrån känns det som. För liksom nu så inte bara är det anorexi utan nu har jag typ att det står i min journal om det här också. Så nu har jag två saker som dom säger att jag MÅSTE få bättre liksom. Så ja. Fattar inte varför jag är så dum i huvudet och gjorde det och borde inte ha velat göra det idag ens men såklart att jag gjorde när det var en bra början! Så ja blir så arg och irriterad och allt på mig själv. Så fattar om alla andra tycker det för jag hatar mig själv mest av alla.

 

[EmmaBovary]

Först av allt så vill jag säga att jag skäms jätte mycket för det här och känns sååå extremt dumt att berätta! Men känns också som att ni typ är mina kompisar på ett sätt, fast fattar att det låter jätte töntigt och knäppt. Men är iallafall så det känns så vill ändå skriva om det. Men ja om man börjar från början så borde det vart en bra dag idag. För C var till veterinären igår och det gick sååå bra! Så hon fick att hon är frisk nu och att hon kan börja ridas lite nu! Så jag borde ju vara jätte glad för det! Och även att jag kanske skulle få slippa sonden idag. Så ja man kan ju säga att det borde vart bästa dagen på jätte länge! Men nej såklart är jag så dum i huvudet så jag kan inte ha en bra dag! Utan att då gjorde jag en såååå dum och korkad och idiotisk sak! Och det känns sååå dumt att skriva det så kommer inte säga nåt om själva det jag gjorde men dom räknar det som typ självmords försök. Och alltså jag fattar om ni tycker jag verkar helt knäpp och konstig nu. För tycker det själv också och det är sååå konstigt att dom säger det om mig liksom! Men fattar ju varför och det är liksom inte fel. Men mer att det bara känns sååå konstigt och allvarligt. Så ja blev ju väldigt mycket då och nu är det att nån måste vara med mig exakt hela hela tiden. Så får inte vara själv alls så nu kommer jag ALDRIG komma härifrån känns det som. För liksom nu så inte bara är det anorexi utan nu har jag typ att det står i min journal om det här också. Så nu har jag två saker som dom säger att jag MÅSTE få bättre liksom. Så ja. Fattar inte varför jag är så dum i huvudet och gjorde det och borde inte ha velat göra det idag ens men såklart att jag gjorde när det var en bra början! Så ja blir så arg och irriterad och allt på mig själv. Så fattar om alla andra tycker det för jag hatar mig själv mest av alla.

Låter inte alls konstigt och knäppt, tror de flesta av oss som skriver till dig känner att vi är vänner till dig, via nätet då. Sedan så låter det du skriver inte så konstigt heller, med anorexi kommer ofta annan självdestruktivitet/psykisk ohälsa (och tvärt om, ätstörningar kan uppstå av annat dåligt mående). Så liksom, det är hemskt för dig, men du är inte konstig för det.

Och vad skönt att det gick bra för ponnyn hos veterinären!

 

[LiviaFilippa]

Låter inte alls konstigt och knäppt, tror de flesta av oss som skriver till dig känner att vi är vänner till dig, via nätet då. Sedan så låter det du skriver inte så konstigt heller, med anorexi kommer ofta annan självdestruktivitet/psykisk ohälsa (och tvärt om, ätstörningar kan uppstå av annat dåligt mående). Så liksom, det är hemskt för dig, men du är inte konstig för det.

Och vad skönt att det gick bra för ponnyn hos veterinären!

Tack Fast ändå så känner jag mig sååå konstig. Och jag känner INGEN annan i min ålder som har såna här problem eller hur man säger. Och sen om C så är det också konstigt för SÅKLART var det jätte jätte bra att hon är frisk nu! Men ändå så känns det typ ingenting. Som att jag inte tycker det är skönt eller bra alls. Så ja jätte konstigt!

 

[TinyWiny]

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du känner det som att vi känner varandra. Så känner jag med och många andra här också.

Du är tyvärr långt ifrån ensam om att tänka på självmord, försöka begå självmord och tyvärr lyckas dessutom endel att ta sitt liv. Jag har haft flera vänner som avslutade sina liv i tonåren. Så fruktansvärt tragiskt varje gång det sker. Orsakerna till att någon försöker avsluta sitt liv är lika många som det finns människor och ibland känner människor som du, de känner sig bara så konstiga. Som om någon annan har tagit över deras tankar och känslor.
Jag är tacksam för att du var på rätt plats och att du nu har övervakning även om jag förstår att det är jobbigt så är det nödvändigt nu för att du ska få möjlighet att bli frisk igen.

Ta hand om dig

 

[svea]

Först av allt så vill jag säga att jag skäms jätte mycket för det här och känns sååå extremt dumt att berätta! Men känns också som att ni typ är mina kompisar på ett sätt, fast fattar att det låter jätte töntigt och knäppt. Men är iallafall så det känns så vill ändå skriva om det. Men ja om man börjar från början så borde det vart en bra dag idag. För C var till veterinären igår och det gick sååå bra! Så hon fick att hon är frisk nu och att hon kan börja ridas lite nu! Så jag borde ju vara jätte glad för det! Och även att jag kanske skulle få slippa sonden idag. Så ja man kan ju säga att det borde vart bästa dagen på jätte länge! Men nej såklart är jag så dum i huvudet så jag kan inte ha en bra dag! Utan att då gjorde jag en såååå dum och korkad och idiotisk sak! Och det känns sååå dumt att skriva det så kommer inte säga nåt om själva det jag gjorde men dom räknar det som typ självmords försök. Och alltså jag fattar om ni tycker jag verkar helt knäpp och konstig nu. För tycker det själv också och det är sååå konstigt att dom säger det om mig liksom! Men fattar ju varför och det är liksom inte fel. Men mer att det bara känns sååå konstigt och allvarligt. Så ja blev ju väldigt mycket då och nu är det att nån måste vara med mig exakt hela hela tiden. Så får inte vara själv alls så nu kommer jag ALDRIG komma härifrån känns det som. För liksom nu så inte bara är det anorexi utan nu har jag typ att det står i min journal om det här också. Så nu har jag två saker som dom säger att jag MÅSTE få bättre liksom. Så ja. Fattar inte varför jag är så dum i huvudet och gjorde det och borde inte ha velat göra det idag ens men såklart att jag gjorde när det var en bra början! Så ja blir så arg och irriterad och allt på mig själv. Så fattar om alla andra tycker det för jag hatar mig själv mest av alla.

@EmmaFilippa för det första: Det är okej att vara konstig. Det är konstigheten som gör människor till unika individer som är intressanta att umgås med. Det är absolut inget att skämmas för.

För det andra: Om du är så undernärd att du har sond så är det jättesvårt för din hjärna att arbeta på ett bra sätr. Det är inte konstigt om du inte känner det du tycker att du borde känna eller om du gör saker som du inte skulle göra om du hade tillräckligt med energi för att tänka klart. Det är inte heller något att skämmas för. Det är inget du har valt eller bestämt, du blev sjuk. Och nu har du en massa jobb framför dig för att bli frisk och det kommer att vara värt att kämpa med de krafter du har.

Jag tycker att du är oerhört modig och tapper som vågar berätta om monstret och dra ut det i ljuset. Jag hoppas att du får hjälp att lysa på det från alla håll så att det spricker och försvinner.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du känner det som att vi känner varandra. Så känner jag med och många andra här också.

Du är tyvärr långt ifrån ensam om att tänka på självmord, försöka begå självmord och tyvärr lyckas dessutom endel att ta sitt liv. Jag har haft flera vänner som avslutade sina liv i tonåren. Så fruktansvärt tragiskt varje gång det sker. Orsakerna till att någon försöker avsluta sitt liv är lika många som det finns människor och ibland känner människor som du, de känner sig bara så konstiga. Som om någon annan har tagit över deras tankar och känslor.
Jag är tacksam för att du var på rätt plats och att du nu har övervakning även om jag förstår att det är jobbigt så är det nödvändigt nu för att du ska få möjlighet att bli frisk igen.

Ta hand om dig

Vet att det här är typ hur man inte ska tänka. Men det är som att allt sånt här har kommit efter att andra började lägga sig i mot monstret. Så att innan så var det mesta ganska bra egentligen. Så ifall dom inte hade börjat bestämma massa saker mot monstret så hade jag nog aldrig gjort det. Så nu är det som att monstret på ett sätt är det mest bra för mig för det är ju allt som går mot monstret som är andledningen till det mesta dåliga nu. Fast jag vet att det är monstret som gjort så jag blev sjuk från början men skulle ändå hellre ha monstret ifred och må ganska bra än såhär och det inte ens känns som att jag är mig själv liksom.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa för det första: Det är okej att vara konstig. Det är konstigheten som gör människor till unika individer som är intressanta att umgås med. Det är absolut inget att skämmas för.

För det andra: Om du är så undernärd att du har sond så är det jättesvårt för din hjärna att arbeta på ett bra sätr. Det är inte konstigt om du inte känner det du tycker att du borde känna eller om du gör saker som du inte skulle göra om du hade tillräckligt med energi för att tänka klart. Det är inte heller något att skämmas för. Det är inget du har valt eller bestämt, du blev sjuk. Och nu har du en massa jobb framför dig för att bli frisk och det kommer att vara värt att kämpa med de krafter du har.

Jag tycker att du är oerhört modig och tapper som vågar berätta om monstret och dra ut det i ljuset. Jag hoppas att du får hjälp att lysa på det från alla håll så att det spricker och försvinner.

Tack Vet att hjärnan inte funkar som den ska ifall man väger för lite och äter för lite och sånt och dom säger att jag måste ge kroppen näring så den kan funka bättre innan jag kommer må bättre och så. Men känns ändå som att det inte kommer hjälpa nånting ALLS om jag bara går upp i vikt. För som jag tycker så enda som händer av det är att jag känner mig mer tjock och äcklig och att jag inte är värd typ nånting. Och att monstret blir mer och mer arg så allt blir ännu sämre. Och om jag säger det så säger dom att det är jobbigast i början men desto mer jag går mot monstret så kommer det bli svagare. Men tycker inte riktigt det är så för om man tänker när jag hamnade på sjukhuset först så var jag väldigt mottiverad att jag ville till stallet och få börja sätta igång C när hon blev frisk och så. Men nu är det som att jag inte bryr mig och jag saknar dom typ inte ens. Fattar att det låter jätte hemskt och att jag inte förtjänar ponnysarna om jag inte älskar dom och ja det är en sak jag mår dåligt för. Men det är som att jag inte bryr mig om dom längre och det har ju blivit EFTER jag måste gå mot monstret. Så alltså kan man säga att min hjärna fungerar sämre nu än förr. Så då tror jag ändå inte att det är så för mig för min hjärna verkar ju bli konstigare om den får mer näring. Och att det om självmord har blivit mer och mer starkt. Så fattar egentligen inte varför jag måste fortsätta gå mot monstret då ifall allt blir sämre då. Och om man tänker så så EGENTLIGEN tycker jag att om mina föräldrar älskar mig så mycket som dom och även ni här säger så borde dom ju tycka att det vore bättre om jag fick åka hem och vara ifred och vara lite för smal då än att jag ska vara här och må jätte mycket sämre och försöka göra självmord och massa saker som inte ens känns som jag liksom.

 

[em-pirre]

Men lilla vän

 

[Lillgrådis]

Tack Vet att hjärnan inte funkar som den ska ifall man väger för lite och äter för lite och sånt och dom säger att jag måste ge kroppen näring så den kan funka bättre innan jag kommer må bättre och så. Men känns ändå som att det inte kommer hjälpa nånting ALLS om jag bara går upp i vikt. För som jag tycker så enda som händer av det är att jag känner mig mer tjock och äcklig och att jag inte är värd typ nånting. Och att monstret blir mer och mer arg så allt blir ännu sämre. Och om jag säger det så säger dom att det är jobbigast i början men desto mer jag går mot monstret så kommer det bli svagare. Men tycker inte riktigt det är så för om man tänker när jag hamnade på sjukhuset först så var jag väldigt mottiverad att jag ville till stallet och få börja sätta igång C när hon blev frisk och så. Men nu är det som att jag inte bryr mig och jag saknar dom typ inte ens. Fattar att det låter jätte hemskt och att jag inte förtjänar ponnysarna om jag inte älskar dom och ja det är en sak jag mår dåligt för. Men det är som att jag inte bryr mig om dom längre och det har ju blivit EFTER jag måste gå mot monstret. Så alltså kan man säga att min hjärna fungerar sämre nu än förr. Så då tror jag ändå inte att det är så för mig för min hjärna verkar ju bli konstigare om den får mer näring. Och att det om självmord har blivit mer och mer starkt. Så fattar egentligen inte varför jag måste fortsätta gå mot monstret då ifall allt blir sämre då. Och om man tänker så så EGENTLIGEN tycker jag att om mina föräldrar älskar mig så mycket som dom och även ni här säger så borde dom ju tycka att det vore bättre om jag fick åka hem och vara ifred och vara lite för smal då än att jag ska vara här och må jätte mycket sämre och försöka göra självmord och massa saker som inte ens känns som jag liksom.

Jag har läst hur du skrivit om dina ponnyer förut och det är ingen tvekan om att de betyder jättemycket för dig. Fastän du tycker att det inte känns så just nu.

Jag känner en i min ålder som var riktigt allvarligt sjuk och innan hon blev frisk så hon fick komma hem från sjukhuset, så blev hennes häst också allvarligt sjuk.

Och den som jag känner är en av de bästa och mest omsorgsfulla och noggranna hästägare jag vet, hennes hästar (och andra djur) VET jag betyder så otroligt mycket för henne. Men ändå när hon precis börjat bli lite friskare själv och det fanns risk för att hästen eventuellt skulle få avlivas, så sa hon att hon liksom inte hade kunnat ta in det eller vara orolig och ledsen för hästen som annars. Jag var själv jätteorolig för hennes häst (och för henne), och hon hade själv varit förkrossad för hästen om hon var frisk.

Men i takt med att hon blir friskare så blir allt som vanligt helt av sig själv. Och nu tycker hon det är jättekonstigt att hon inte reagerade mer förut, för nu känner hon för hästarna på exakt samma sätt som förr. Och de är båda lite längre komna på bättringsvägen från sina sjukdomar.

Jag tror att kroppen - både för min kompis och för dig och för alla - är riktigt smart och den vill överleva och vara stark och må bra, även när virus eller hjärnan och monster lägger sig i och snurrar till det för den ibland. Och den fattar själv att nu har jag tillräckligt att kämpa med som det är.

Så till sist så blir kroppen sur på hjärnan och ryter till att allting sånt där annat som du ändå inte kan påverka, det orkar vi faktiskt inte med att slösa värdefull energi på eller oroa oss för just nu, vi får skjuta upp det där till senare när jag orkar med det. Och nu har den sagt åt hjärnan att allt detta med dina ponnysar får vi tänka på efter att detta har ordnat till sig, för dem kan vi ändå inte göra något med just nu. Och då är det bara smart av hjärnan att lyda.

Alltså: du är inte konstig (i alla fall inte på ett dåligt sätt, utan som någon skrev så är vi alla lite konstiga men på ett bra sätt). Och du ÄR aldrig ensam, inte ens när du känner dig som allra mest konstig eller annorlunda. Och jag är helt, helt säker på att din kärlek till dina ponnyer finns kvar precis som förut, det har bara blivit nödvändigt att lägga den lite åt sidan ett tag nu. Och du ska vara trygg i att den kommer att komma tillbaka av sig själv på samma sätt som den gjorde för min kompis.

Och var snäll mot din hjärna också, den kämpar på allt vad den kan mot monstret och det är inte för att den får mer näring som den kan komma med farliga och dåliga tankar utan det är trots att den får mer näring.

 

[Gnapp]

Det där med att reagera när faran är över (när C är frisk, inte medan hon är sjuk och du egentligen är som oroligast), låter inte alls konstigt för mig. Först då kommer känslorna ut, och kanske på sätt som inte verkar logiska.
I övrigt kan jag inte säga så mycket som inte andra redan sagt mycket klokare, men vi är många som finns här och hejar på dig, så du ska bli av med ditt monster och hitta tillbaks till livet med dina ponnysar.

 

[tuaphua]

Tack Vet att hjärnan inte funkar som den ska ifall man väger för lite och äter för lite och sånt och dom säger att jag måste ge kroppen näring så den kan funka bättre innan jag kommer må bättre och så. Men känns ändå som att det inte kommer hjälpa nånting ALLS om jag bara går upp i vikt. För som jag tycker så enda som händer av det är att jag känner mig mer tjock och äcklig och att jag inte är värd typ nånting. Och att monstret blir mer och mer arg så allt blir ännu sämre. Och om jag säger det så säger dom att det är jobbigast i början men desto mer jag går mot monstret så kommer det bli svagare. Men tycker inte riktigt det är så för om man tänker när jag hamnade på sjukhuset först så var jag väldigt mottiverad att jag ville till stallet och få börja sätta igång C när hon blev frisk och så. Men nu är det som att jag inte bryr mig och jag saknar dom typ inte ens. Fattar att det låter jätte hemskt och att jag inte förtjänar ponnysarna om jag inte älskar dom och ja det är en sak jag mår dåligt för. Men det är som att jag inte bryr mig om dom längre och det har ju blivit EFTER jag måste gå mot monstret. Så alltså kan man säga att min hjärna fungerar sämre nu än förr. Så då tror jag ändå inte att det är så för mig för min hjärna verkar ju bli konstigare om den får mer näring. Och att det om självmord har blivit mer och mer starkt. Så fattar egentligen inte varför jag måste fortsätta gå mot monstret då ifall allt blir sämre då. Och om man tänker så så EGENTLIGEN tycker jag att om mina föräldrar älskar mig så mycket som dom och även ni här säger så borde dom ju tycka att det vore bättre om jag fick åka hem och vara ifred och vara lite för smal då än att jag ska vara här och må jätte mycket sämre och försöka göra självmord och massa saker som inte ens känns som jag liksom.

Jag förstår att det känns som det är sant nu. Men det är det inte. Inte något av det!

Du blir inte inlagd med hjärtproblem om du är ”lite för smal”. För att få sådana hjärtbesvär måste du under iaf en lite längre tid varit skadligt undernärd. Så hade du fått ”vara ifred” kanske du dött. Eller fått permanenta hjärtproblem och andra skador/sjukdomar.

Det blir värre i början när du börjar konfrontera monstret. Monstret känner sig för första gången hotat och slåss för sitt liv. Men eftersom monstret är en parasit kan monstret bara leva på din bekostnad och aldrig på att du mår bra.
Däremot är monstret lugnare när det får parasitera på dig.
När du blir starkare, när du får hjälp utifrån etc så kommer du kunna bekämpa monstret. Och bekämpa de hemska saker monstret matar din hjärna med.

Det är inte konstigt att du inte orkar bry dig om dina ponnyer när du kämpar för att överleva. När du mår bättre finns ponnysarna där och väntar.
Drt kommer vara tufft ett tag. Men du fixar det! Och då kan du igen drömma om och förverkliga saker med dina ponnysar och annat i livet.

Vi är många som mått som du men lyckats ta oss igenom det. Och ingen av oss är på ngt vis bättre än dig. Du grejar det du med! Även om det inte känns så nu.

 

[LiviaFilippa]

Tack till alla er som svarar så fina svar Ni är sååå himla snälla så går inte att förklara! Jag fattar hur ni menar men vet ändå inte om jag tror på det. Som att min hjärna kämpar mot monstret vet jag inte om den gör för det mesta har ju blivit sämre efter det. Och jag vill inte ens gå mot monstret nu utan enda andledningen att jag gör det är för jag måste och jag orkar liksom inte bråka mer. Men det är som jag är i en bubbla och inte kan tänka som jag vill och inte får bestämma nånting. Och jag längtar inte efter ponnysarna och vill typ inte träffa hundarna ens nu. Och när jag inte vill det så känns det typ inte värt att kämpa för jag vill ju inte ens? Så nu är det som att det inte spelar nån roll om jag får komma hem heller eller åka till stallet eller börja skolan när den börjar. För jag bryr mig liksom inte om nånting. Och ja fattar det om att hjärnan kanske inte orkar bry sig om allt och så men min hjärna bryr sig ju inte om nånting. Och jag skulle behöva bry mig för behöver bestämma om C om vi ska försöka hitta nån som kan börja rida igång henne eller om hon ska fortsätta med bara promenader tills jag kanske kan rida. Men det är som att jag inte bryr mig så jag kan inte bestämma nåt. Och tror inte jag kommer rida henne igen iallafall. Så liksom jag bryr mig inte om nånting jag vill inte gå mot monstret men jag gör det ändå för jag måste och typ blir behandlad som en bebis som inte får bestämma nånting eller göra nånting själv. Så jag typ bara ligger och försöker sova bort tiden så mycket det går när jag inte måste äta. Och ingenting blir bättre så jag fattar inte varför jag ska hålla på såhär. För det spelar väl ingen roll om jag går upp i vikt och sånt ifall jag ändå inte bryr mig om nåt. Kommer ju inte må bättre av det så då kommer jag bara få ligga här resten av livet liksom och det låter ju helt onödigt. Så jag blir typ arg på mig själv för att jag inte känner nåt och inte vill nåt fast ändå så orkar jag inte vara arg heller. Och det känns helt helt omöjligt att det kommer ändras så undrar ifall nån annan har känt så om ni fattar ungefär hur jag känner? Och isåfall hur ni kom ur det och hur lång tid det tog?

 

[TinyWiny]

Det låter som att du har hamnat i en depression. Det är inte konstigt att känna som du gör utan faktiskt helt normalt. När livet ställs på sin spets så kan det bli för mycket och då blir det sådär, det finns ingen ork till beslut eller till att känna. Det som är väldigt bra är att du är på rätt ställe. Du är där hjälpen finns och du kommer bli bättre. Du kommer kunna överrösta monstret och slänga ut det ur ditt liv.

Någon tidsangivelse vågar jag inte mig på men jag kan däremot lova dig att den tid det tar är värt det för att du ska kunna komma ut på andra sidan friskare.

Låt andra ta hand om dig, ta beslut och känna och var bara i nuet och gör det du kan för att bli frisk.

 

[LiviaFilippa]

Det låter som att du har hamnat i en depression. Det är inte konstigt att känna som du gör utan faktiskt helt normalt. När livet ställs på sin spets så kan det bli för mycket och då blir det sådär, det finns ingen ork till beslut eller till att känna. Det som är väldigt bra är att du är på rätt ställe. Du är där hjälpen finns och du kommer bli bättre. Du kommer kunna överrösta monstret och slänga ut det ur ditt liv.

Någon tidsangivelse vågar jag inte mig på men jag kan däremot lova dig att den tid det tar är värt det för att du ska kunna komma ut på andra sidan friskare.

Låt andra ta hand om dig, ta beslut och känna och var bara i nuet och gör det du kan för att bli frisk.

Men jag vet inte vad jag kan göra för att bli frisk. Eller vet typ inte ens vad jag ska bli frisk från. Eller jo anorexi men allt det andra då? För kommer ju inte helt plötsligt bara må bra och vara normal igen och alla jobbiga tankar försvinner ifall att monstret blir tystare. Och det enda dom tycker att jag ska göra är att äta liksom. Och att vi ska göra som ett schema för vad jag ska göra men liksom får ju inte göra nånting så fattar inte varför jag ens ska göra det. Kommer ju bara vara typ äta vila äta vila hela tiden. Och träffa hundarna och kanske nån sån sak men fattar inte varför jag ska ha ett schema på det. Så säger dom typ att jag ska ha rutiner för när jag ska vakna och sova och inte sova så mycket på dagen och så. Och att jag ska försöka komma på nån sak jag vill göra kanske ute på avdelningen. Men alltså jag vill inget av det och vill inte vara bland dom andra som är här. Och fattar inte varför det skulle hjälpa. Och bara äta gör ju bara allt värre så känns inte som dom riktigt bestämmer så bra.

 

[tuaphua]

Men jag vet inte vad jag kan göra för att bli frisk. Eller vet typ inte ens vad jag ska bli frisk från. Eller jo anorexi men allt det andra då? För kommer ju inte helt plötsligt bara må bra och vara normal igen och alla jobbiga tankar försvinner ifall att monstret blir tystare. Och det enda dom tycker att jag ska göra är att äta liksom. Och att vi ska göra som ett schema för vad jag ska göra men liksom får ju inte göra nånting så fattar inte varför jag ens ska göra det. Kommer ju bara vara typ äta vila äta vila hela tiden. Och träffa hundarna och kanske nån sån sak men fattar inte varför jag ska ha ett schema på det. Så säger dom typ att jag ska ha rutiner för när jag ska vakna och sova och inte sova så mycket på dagen och så. Och att jag ska försöka komma på nån sak jag vill göra kanske ute på avdelningen. Men alltså jag vill inget av det och vill inte vara bland dom andra som är här. Och fattar inte varför det skulle hjälpa. Och bara äta gör ju bara allt värre så känns inte som dom riktigt bestämmer så bra.

Att bara äta och vila måste du för att din kropp inte orkar annat. Den är väldigt hårt pressad och skadad om det går så långt att du får hjärtproblem och måste ha sond. Jag tror inte du förstår hur allvarligt sjuk din kropp är nu.
Just på grund av det måste all näring gå till att läka din kropp. Man kan inte låta dig äta mindre eller röra dig mkt IOM att din kropp inte klarar det.
Och för att din kropp är så sjuk mår du också så dåligt och orkar inte bry dig om något. När kroppen är nära att kollapsa måste den stängs ner alla funktioner utom överlevnad. Dvs du orkar inte bry dig om ponnysarna för att din kropp måste överleva.
Om du tänker en person som ramlat ner i en isvak och kämpar för att överleva så tänker den på att försöka ta sig upp ur isvaken och inte på att planera tävlingar med sina ponnysar. Och så sjuk kan du tyvärr vara. Så sjuk att din kropp måste låsa sig vid överlevnad.
När din kropp fått mer näring i sig kommer du kunna tänka på annat. Och då kan man också börja arbeta med varför du mår dåligt och ge dig verktyg att hantera det. Men ber inte personen i isvaken att börja jobba när man just dragit upp den. Först måste man läka och vila.

Att äta gör på kort sikt så att monstret känner sig pressat och du tycker det är tuffare.
Men om det fått fortsätta hade du dött eller fått men för livet. Då kan du inte göra ngt kul eller spännande öht.

Nu har du en jobbig period. Men du kan bli helt bra, döda monstret och få leva ett härligt liv där du själv bestämmer över ditt liv, utan att monstret manipulerar dig.

Hur lång tid det tar innan det blir bättre är så olika. Ingen av oss här kan säga hur det är för just dig. Men din läkare/behandlare kanske kan svara lite bättre på den frågan.

 

[TinyWiny]

Men jag vet inte vad jag kan göra för att bli frisk. Eller vet typ inte ens vad jag ska bli frisk från. Eller jo anorexi men allt det andra då? För kommer ju inte helt plötsligt bara må bra och vara normal igen och alla jobbiga tankar försvinner ifall att monstret blir tystare. Och det enda dom tycker att jag ska göra är att äta liksom. Och att vi ska göra som ett schema för vad jag ska göra men liksom får ju inte göra nånting så fattar inte varför jag ens ska göra det. Kommer ju bara vara typ äta vila äta vila hela tiden. Och träffa hundarna och kanske nån sån sak men fattar inte varför jag ska ha ett schema på det. Så säger dom typ att jag ska ha rutiner för när jag ska vakna och sova och inte sova så mycket på dagen och så. Och att jag ska försöka komma på nån sak jag vill göra kanske ute på avdelningen. Men alltså jag vill inget av det och vill inte vara bland dom andra som är här. Och fattar inte varför det skulle hjälpa. Och bara äta gör ju bara allt värre så känns inte som dom riktigt bestämmer så bra.

Då tycker jag att du ska lyssna på vården ett tag och bara flyta med i det de vill att du ska göra. Just nu behöver du bara äta och vila och att de vill att du ska ha rutiner är jättebra. Det mår kroppen bra av.
Jag förstår att du inte vill något av det och det är ju därför du är där, för att du är sjuk i en sjukdom som är så lurig att den lurar en att tro att man inte är sjuk. Du behöver bli omhändertagen nu så att du kan komma till en punkt där du orkar börja kämpa mot sjukdomen själv.

 

[LiviaFilippa]

Att bara äta och vila måste du för att din kropp inte orkar annat. Den är väldigt hårt pressad och skadad om det går så långt att du får hjärtproblem och måste ha sond. Jag tror inte du förstår hur allvarligt sjuk din kropp är nu.
Just på grund av det måste all näring gå till att läka din kropp. Man kan inte låta dig äta mindre eller röra dig mkt IOM att din kropp inte klarar det.
Och för att din kropp är så sjuk mår du också så dåligt och orkar inte bry dig om något. När kroppen är nära att kollapsa måste den stängs ner alla funktioner utom överlevnad. Dvs du orkar inte bry dig om ponnysarna för att din kropp måste överleva.
Om du tänker en person som ramlat ner i en isvak och kämpar för att överleva så tänker den på att försöka ta sig upp ur isvaken och inte på att planera tävlingar med sina ponnysar. Och så sjuk kan du tyvärr vara. Så sjuk att din kropp måste låsa sig vid överlevnad.
När din kropp fått mer näring i sig kommer du kunna tänka på annat. Och då kan man också börja arbeta med varför du mår dåligt och ge dig verktyg att hantera det. Men ber inte personen i isvaken att börja jobba när man just dragit upp den. Först måste man läka och vila.

Att äta gör på kort sikt så att monstret känner sig pressat och du tycker det är tuffare.
Men om det fått fortsätta hade du dött eller fått men för livet. Då kan du inte göra ngt kul eller spännande öht.

Nu har du en jobbig period. Men du kan bli helt bra, döda monstret och få leva ett härligt liv där du själv bestämmer över ditt liv, utan att monstret manipulerar dig.

Hur lång tid det tar innan det blir bättre är så olika. Ingen av oss här kan säga hur det är för just dig. Men din läkare/behandlare kanske kan svara lite bättre på den frågan.

Fattar att det kanske brukar vara så för dom flesta. Men min hjärna verkar ju sämre om den får mer näring för typ kanske en vecka sen så brydde jag mig jätte mycket om ponnysarna och hundarna och mina föräldrar och så. Men nu när kroppen har fått massa näring så den borde bli bättre så bryr jag mig inte om nånting. Så det hade iallafall varit bättre ifall monstret hade fått fortsätta bestämma tills jag hade dött. Och ja jag vet att man inte ska säga såna saker och alla vill hjälpa mig och allt sånt men tror inte det kommer bli bättre iallafall. Och ingen fattar liksom. Så det verkar så onödigt om jag ska gå mot monstret och må dåligt för det fast att det inte kommer hjälpa utan att det bara blir sämre.

 

[tuaphua]

Fattar att det kanske brukar vara så för dom flesta. Men min hjärna verkar ju sämre om den får mer näring för typ kanske en vecka sen så brydde jag mig jätte mycket om ponnysarna och hundarna och mina föräldrar och så. Men nu när kroppen har fått massa näring så den borde bli bättre så bryr jag mig inte om nånting. Så det hade iallafall varit bättre ifall monstret hade fått fortsätta bestämma tills jag hade dött. Och ja jag vet att man inte ska säga såna saker och alla vill hjälpa mig och allt sånt men tror inte det kommer bli bättre iallafall. Och ingen fattar liksom. Så det verkar så onödigt om jag ska gå mot monstret och må dåligt för det fast att det inte kommer hjälpa utan att det bara blir sämre.

Det brukar vara så för alla. Och de flesta känner som du att det hade varit bäst om det fått vara och att de mår sämre.
Du ligger antagligen fortfarande på skadlig undervikt. Och det tar tid innan du kropp hämtat sig efter att den utsatts för sådan näringsbrist.
Jag fattar helt att det känns som det aldrig ska bli bra. Jag har gått igenom det själv och haft vänner som gjort det. Det är jättevanligt!
Det kommer inte vara så att du mår bra imorgon. Det tar längre tid.
Men nu är du iaf på rätt väg. Innan var du på väg käpprätt åt helvete.

Varför du mår sämre är ju för att du dragit fram monstret i ljuset och exponerar monstrets hemska sätt gentemot dig. Monstret får panik och slåss för sin överlevnad. Det är inte det minsta konstigt eller annorlunda att man i det läget upplever sig må sämre.

Gör du tex sjukgymnastik för att rehaba en skada kan det göra ont först. Men man fortsätter och till slut gör det inte ont och man är stark och får ett skydd av den styrkan.
Så är det med anorexi-behandling också. Det gör ont innan man blir bättre.

 

[LiviaFilippa]

Då tycker jag att du ska lyssna på vården ett tag och bara flyta med i det de vill att du ska göra. Just nu behöver du bara äta och vila och att de vill att du ska ha rutiner är jättebra. Det mår kroppen bra av.
Jag förstår att du inte vill något av det och det är ju därför du är där, för att du är sjuk i en sjukdom som är så lurig att den lurar en att tro att man inte är sjuk. Du behöver bli omhändertagen nu så att du kan komma till en punkt där du orkar börja kämpa mot sjukdomen själv.

Ja jag gör det nu. Eller inte hela tiden men försöker iallafall äta det dom bestämmer och så. Men änsålänge så har INGET blivit bättre utan BARA sämre. Och ja såklart att det kanske tar lång tid och så men borde iallafall märkas nånting bättre tycker jag. För fattar inte hur det ska bli bättre från att jag mår sämre typ varje dag som går. Och om det skulle vara som både dom säger och ni skriver att hjärnan behöver näring så den fungerar bättre och allt så borde det ju inte bara bli sämre? Så tror inte att det är så för mig även fast dom flesta kanske är så.

 

[LiviaFilippa]

Det brukar vara så för alla. Och de flesta känner som du att det hade varit bäst om det fått vara och att de mår sämre.
Du ligger antagligen fortfarande på skadlig undervikt. Och det tar tid innan du kropp hämtat sig efter att den utsatts för sådan näringsbrist.
Jag fattar helt att det känns som det aldrig ska bli bra. Jag har gått igenom det själv och haft vänner som gjort det. Det är jättevanligt!
Det kommer inte vara så att du mår bra imorgon. Det tar längre tid.
Men nu är du iaf på rätt väg. Innan var du på väg käpprätt åt helvete.

Varför du mår sämre är ju för att du dragit fram monstret i ljuset och exponerar monstrets hemska sätt gentemot dig. Monstret får panik och slåss för sin överlevnad. Det är inte det minsta konstigt eller annorlunda att man i det läget upplever sig må sämre.

Gör du tex sjukgymnastik för att rehaba en skada kan det göra ont först. Men man fortsätter och till slut gör det inte ont och man är stark och får ett skydd av den styrkan.
Så är det med anorexi-behandling också. Det gör ont innan man blir bättre.

Menar inte att det ÄR såhär men som det KÄNNS så är typ monstret på min sida kan man säga. Och alla andra mot. För det är andra som bestämmer exakt ALLT som jag inte vill. Och jag får aldrig aldrig slippa det och vara ifred. Skulle liksom bara vilja slippa allt iallafall ett tag. Alltså kanske bara en dag eller nåt. Och det skulle jag ju inte dö av. Men nej jag MÅSTE gå mot monstret hela tiden fast jag inte vill. Så får ALDRIG typ vila från allt som jag skulle vilja. Och då blir dom tankarna om självmord mycket mer för kan inte fortsätta såhär föralltid. För om man jämför om det var sjukgymnastik så då får man ju ändå hoppa över kanske EN gång ifall man inte orkar. Men jag får inte ens det. Så det är typ att jag MÅSTE gå mot monstret och så fast jag inte orkar fast samtidigt så säger dom att kroppen och hjärnan inte orkar och sånt. Men får inte vila från det som JAG tycker är mest jobbigt utan att dom bestämmer det också.