Vi tänker väldigt olika där. Jag ser ingen styrka i att förlåta något. Varför skulle det vara en styrka att böja sig och säga att det inte gjorde något? För mig låter det som kristet dravel där folk kan bete sig hur illa som helst och ändå förvänta sig att bli förlåtna och om att människor ska ha dåligt samvete och se ner på sig själva om de inte kan förlåta genast. Det handlar inte om styrka utan isåfall snarare om religiös tro/fostran och man måste verkligen inte förlåta någon som gjort en illa för att själv kunna gå vidare. Snarare är det i vissa fall sunt att inte förlåta utan gå vidare i sitt liv utan dem och så småningom bli likgiltig inför dem (vilket inte innebär att man blir likgiltig som i att man är okej med eller accepterar det de har gjort utan att man blir likgiltig inför dem som människor och de kan därmed inte göra en illa känslomässigt längre) men förlåta, dvs. säga att det var okej, att det inte gjorde något utan att man förlåter dem, är verkligen inte nödvändigt. Släppa oförrätter och svek och lämna rövhattar bakom sig kan och bör man göra men man behöver inte blanda in någon förlåtelse i det hela eller överhuvudtaget den som har betett sig illa. Det är inte för den som har betett sig dåligt skull utan för sin egen skull man släpper den människan och går vidare med sitt liv. En förlåtelse är för den andres skull och varför skulle den som blivit utsatt dessutom lägga tid och energi på det? Nä, kristet larv är vad sådant handlar om. Inte om att människor ska kunna gå vidare på ett sunt sätt.
Att förlåta är inte vägen vidare. Det är förmågan att kunna släppa istället för att bli bitter och lämna människor som gör en illa bakom sig.