Elin Härkönen: Mitt liv har rasat igen, men värre saker har hänt

Det är slut med Paolo Roberto, 51.
Elin Härkönen, 25, fördömer det han har gjort – men inte honom som person.
I podcasten ”Assefa Schlingmann” berättar hon nu för första gången om hur hon skrek och grät efter att ex-pojkvännen gripits för sexköp – och hur hon går i terapi för att hantera sina känslor.
– Han är ju min bästa vän, kärlek försvinner inte från en dag till en annan, säger hon.
 
Vi tänker väldigt olika där. Jag ser ingen styrka i att förlåta något. Varför skulle det vara en styrka att böja sig och säga att det inte gjorde något? För mig låter det som kristet dravel där folk kan bete sig hur illa som helst och ändå förvänta sig att bli förlåtna och om att människor ska ha dåligt samvete och se ner på sig själva om de inte kan förlåta genast. Det handlar inte om styrka utan isåfall snarare om religiös tro/fostran och man måste verkligen inte förlåta någon som gjort en illa för att själv kunna gå vidare. Snarare är det i vissa fall sunt att inte förlåta utan gå vidare i sitt liv utan dem och så småningom bli likgiltig inför dem (vilket inte innebär att man blir likgiltig som i att man är okej med eller accepterar det de har gjort utan att man blir likgiltig inför dem som människor och de kan därmed inte göra en illa känslomässigt längre) men förlåta, dvs. säga att det var okej, att det inte gjorde något utan att man förlåter dem, är verkligen inte nödvändigt. Släppa oförrätter och svek och lämna rövhattar bakom sig kan och bör man göra men man behöver inte blanda in någon förlåtelse i det hela eller överhuvudtaget den som har betett sig illa. Det är inte för den som har betett sig dåligt skull utan för sin egen skull man släpper den människan och går vidare med sitt liv. En förlåtelse är för den andres skull och varför skulle den som blivit utsatt dessutom lägga tid och energi på det? Nä, kristet larv är vad sådant handlar om. Inte om att människor ska kunna gå vidare på ett sunt sätt.

Att förlåta är inte vägen vidare. Det är förmågan att kunna släppa istället för att bli bitter och lämna människor som gör en illa bakom sig.

Det känns som om du definierar förlåtelse som samma sak som att säga att det personen gjort inte gjorde något eller inte spelar någon roll. Så måste det ju inte alls vara. Jag ser det snarare som att man antingen accepterar en uppriktigt menad ursäkt, eller att man inom sig själv har förmågan att tänka och känna "det hen gjorde mot mig var förfärligt, och det sårade mig djupt, men jag är beredd att lägga det åt sidan och istället blicka framåt och se personen som det hen är, med goda och dåliga sidor". Om man sedan väljer att fortsättningsvis inkludera personen (i lika hög grad) i sitt liv eller inte efter att man förlåtit, det tycker jag är en annan och högst frivillig sak. En förlåtelse behöver inte innebära att allt är som vanligt igen, vissa saker går ju inte att bara glömma och radera, men jag tror och tycker att man ändå kan förlåta som i att försonas med att något hänt och att denna händelse inte för evigt behöver ligga personen till last.

Du har rätt i att man inte måste förlåta, att det ibland är bättre att bara gå och att hålla sig undan den personen resten av sitt liv. Som rent självskydd, liksom. Och det skall självklart respekteras att alla kanske inte KAN förlåta allting och att det är okej, det med.

Jag tror dock att en förlåtelseprocess kan vara ett bra sätt för EN SJÄLV, inte för den andre, att bearbeta det som hänt för att kunna må bättre själv. Och i alla fall för min del har detta ingenting med religion att göra - jag är sedan många år övertygad ateist.
 
@Roheryn du är mycket bättre på att uttala dig i skrift än vad jag är.

"Jag tror dock att en förlåtelseprocess kan vara ett bra sätt för EN SJÄLV, inte för den andre, att bearbeta det som hänt för att kunna må bättre själv."

Detta ovan! Är vad jag "försökte skriva" tidigare
 
Det tror inte jag. Att vi är inne på samma linje alltså. Du pratar om försoning, accepterande och förlåtelse, jag pratar om att lämna människor som skadar en bakom sig och med tiden bli likgiltig inför dem. Händelsen som sådan kan man för alltid förakta, man behöver varken förlåta, försonas eller acceptera det men för sin egen skull bör man släppa det så att man slipper bli bitter.
Hur lyckas du med att få något/någon att bli likgiltigt med tiden utan att på något vis förlåta/acceptera/försonas med den?- Jag klarar inte att släppa taget helt utan att den biten är med. Har jag starka känslor kring något/någon så kommer känslorna fram när jag står inför en liknande situation eller man stöter på något som påminner om situationen/personen. Även om jag lyckas förtränga det så gör inte mitt undermedvetna det.
 
Det fetade.

Varför menar du att hon skulle vara ihop med honom om hon verkligen förlåtit? Menar du att man inte kan förlåta någon men ändå se det som ett avslutat kapitel? Det blir lite knepigt att förlåta sitt ex i så fall om man har en ny person i sitt liv och kanske är gift.

Om hon hade fortsatt vara tillsammans med honom hade jag antagit att hon förlåtit honom. Det verkar asjobbigt att vara tillsammans annars. Att man gör slut tyder ju på att man tänker att det här går inte att reparera.

Hänger inte riktigt med på varför det blir knepigt att förlåta någon efter det att man gör slut? Det går väl bra?
 
Det finns ju grader i helvetet. Vissa saker är en bagatell att förlåta medans andra kan kännas/vara omöjliga och i de fallen där det känns/är omöjligt ser jag ingen anledning till att man ska förlåta heller. Det finns inget självändamål med att förlåta utan förlåtelsen handlar ju om den som har betett sig illa. Att hen ska känna att det inte gjorde något utan att hen är förlåten. Sådant som känns omöjligt att förlåta är vanligen sådant som blir destruktivt om man har kvar personer i sitt liv som beter sig så illa. Att ha kvar någon i sitt liv som tycker att det är okej att köpa andra människor sålänge han inte blir påkommen lär vara enormt destruktivt. I det läget hade iallafall jag hellre varit ensam.

Absolut, det finns ju saker man kan leva med, och saker man kan leva med om man vet säkert att det aldrig händer igen. Och sen saker som säger saker om den personen som gör att man inte kan ha den som livskamrat. Köpa sex hör definitivt tid för min del. Det vore för mig oförlåtligt.
 
Om hon hade fortsatt vara tillsammans med honom hade jag antagit att hon förlåtit honom. Det verkar asjobbigt att vara tillsammans annars. Att man gör slut tyder ju på att man tänker att det här går inte att reparera.

Hänger inte riktigt med på varför det blir knepigt att förlåta någon efter det att man gör slut? Det går väl bra?
Det är just det jag inte hänger med på när du skriver så här:


Just i det här fallet går det ju dock bra att göra det, man måste ju inte förlåta alla. Och hade hon verkligen gjort det hade de väl varit tillsammans fortfarande.

Det jag inte förstår är att hon skulle varit tillsammans med honom fortfarande om hon verkligen förlåtit honom. För mig är förlåta en sak och att vara ihop en annan det hänger inte ihop. Man kan vara ihop och inte förlåta likväl som att gå skilda vägar och förlåta. Jag antar jag övertolkade dig här och vi egentligen menar samma sak :)
 
Hur lyckas du med att få något/någon att bli likgiltigt med tiden utan att på något vis förlåta/acceptera/försonas med den?- Jag klarar inte att släppa taget helt utan att den biten är med. Har jag starka känslor kring något/någon så kommer känslorna fram när jag står inför en liknande situation eller man stöter på något som påminner om situationen/personen. Även om jag lyckas förtränga det så gör inte mitt undermedvetna det.

Förlåta och acceptera är väl inte alls samma sak?

Man kan ju gott acceptera att person X är en människa som beter sig såpass illa att man aldrig mer vill ha med den att göra, utan att förlåta. Det finns saker jag inte kan förlåta, inte så att jag går runt och är arg för det dagligdags, utan just att jag fortfarande inte vill ha den människan i mitt liv, för jag har inte förlåtit.
 
Det är just det jag inte hänger med på när du skriver så här:




Det jag inte förstår är att hon skulle varit tillsammans med honom fortfarande om hon verkligen förlåtit honom. För mig är förlåta en sak och att vara ihop en annan det hänger inte ihop. Man kan vara ihop och inte förlåta likväl som att gå skilda vägar och förlåta. Jag antar jag övertolkade dig här och vi egentligen menar samma sak :)
Kombinationen tycka att något inte går att förlåta och fortsätta vara tillsammans med personen tänker jag är ohållbar, och skapar riktigt risiga förutsättningar för relationen. Jag hoppas att människor inte lever med personer som de anser har betett sig oförlåtligt.

Om man tycker att det var dumt, men du gör inte om det, och vi drar ett streck över och går vidare - det är ju det som är förlåtelse i min värld. Oförlåtliga saker är sådant man inte förmår eller vill dra ett streck över.
 
Förlåta och acceptera är väl inte alls samma sak?
Jag menar snarare alltihop i ett paket och inte var och en för sig.

Och jag menar inte att man skulle vara arg dagligdags, var jag så otydlig? Utan att känslorna kan triggas när man stöter på saker som påminner om det eller personen (vilket man kan göra även om man inte har denne i sitt liv).
 
Kombinationen tycka att något inte går att förlåta och fortsätta vara tillsammans med personen tänker jag är ohållbar, och skapar riktigt risiga förutsättningar för relationen. Jag hoppas att människor inte lever med personer som de anser har betett sig oförlåtligt.

Om man tycker att det var dumt, men du gör inte om det, och vi drar ett streck över och går vidare - det är ju det som är förlåtelse i min värld. Oförlåtliga saker är sådant man inte förmår eller vill dra ett streck över.
Ja visst skapar det risiga förutsättningar, men det finns folk som lever i relationer där de inte kan förlåta partnern. Det är nog mindre vanligt nuförtiden då det är okej med skilsmässa och båda parterna ofta har inkomst, men det förekommer.

Och oförlåtligt, allt är relativt, kan man inte förlåta så bär man med sig det på ett eller annat vis. Förlåta är inte för mig att dra ett sträck över något, händelsen försvinner inte vad man än gör.
 
Hur lyckas du med att få något/någon att bli likgiltigt med tiden utan att på något vis förlåta/acceptera/försonas med den?- Jag klarar inte att släppa taget helt utan att den biten är med. Har jag starka känslor kring något/någon så kommer känslorna fram när jag står inför en liknande situation eller man stöter på något som påminner om situationen/personen. Även om jag lyckas förtränga det så gör inte mitt undermedvetna det.
Det kan jag faktiskt inte svara på. En kombination av förståelsen att hat tar på min energi och att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet kanske. Det har inte varit enkelt men nödvändigt för mig. Att förlåta/acceptera/försonas skulle däremot inte finnas på kartan i de fallen jag tänker på för egen del. Det är alldeles för allvarligt för att det skulle gå att göra. Då hade jag behövt bruka våld mot mig själv och jag låter inte de personerna skada mig mer än de redan har gjort men det har varit en lång process, det har handlat om år.

Att gamla känslor kan komma upp igen när liknande saker inträffar är inget konstigt och det kan det göra även om det är något man har förlåtit. Förlåtelsen är ju ingen garanti för att man själv inte har lidit sådan skada att gamla känslor kommer upp i liknande situationer.
 
Det kan jag faktiskt inte svara på. En kombination av förståelsen att hat tar på min energi och att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet kanske. Det har inte varit enkelt men nödvändigt för mig. Att förlåta/acceptera/försonas skulle däremot inte finnas på kartan i de fallen jag tänker på för egen del. Det är alldeles för allvarligt för att det skulle gå att göra. Då hade jag behövt bruka våld mot mig själv och jag låter inte de personerna skada mig mer än de redan har gjort men det har varit en lång process, det har handlat om år.

Att gamla känslor kan komma upp igen när liknande saker inträffar är inget konstigt och det kan det göra även om det är något man har förlåtit. Förlåtelsen är ju ingen garanti för att man själv inte har lidit sådan skada att gamla känslor kommer upp i liknande situationer.
Klart att det kan kännas och kanske vara omöjligt att förlåta, det finns en del som begår fruktansvärda handlingar eller sårar en djupt. Och nej det är inget konstigt att känslor kommer upp igen, men har man bearbetat situationen, förlåtit och verkligen gått vidare så aktiveras inte känslorna igen av att man träffar personen eller kommer i en likartad situation. Och då handlar inte förlåtelse om att glömma eller ha kvar personen i sitt liv utan om att kunna släppa det och gå vidare.
 
Klart att det kan kännas och kanske vara omöjligt att förlåta, det finns en del som begår fruktansvärda handlingar eller sårar en djupt. Och nej det är inget konstigt att känslor kommer upp igen, men har man bearbetat situationen, förlåtit och verkligen gått vidare så aktiveras inte känslorna igen av att man träffar personen eller kommer i en likartad situation. Och då handlar inte förlåtelse om att glömma eller ha kvar personen i sitt liv utan om att kunna släppa det och gå vidare.
Vi pratar nog om väldigt olika situationer. De situationer jag tänker på är misshandel, grova utnyttjande och liknande. Inte att någon man trodde var en vän svek en. Det kan visserligen vara omöjligt att förlåta med men det är inte sådant jag tänker på och för mig blir det mer ett konstaterande att hen tyvärr inte var den jag trodde vilket såklart kan vara sorgligt men då är det som det är. Då vet jag att hen inte går att lita på och jag sätter mig inte i en sådan situation igen att hen kan svika. Att reagera känslomässigt om man hamnar i en liknande situation som jag tänker på, dvs. misshandel, grova utnyttjande (där sexuellt utnyttjande ingår) är sunt. Däremot behöver man inte reagera på personen ifråga senare. Förlåtelse och bearbetning av händelsen har inte med varandra att göra. Man kan bearbeta utan att förlåta.
 
Vi pratar nog om väldigt olika situationer. De situationer jag tänker på är misshandel, grova utnyttjande och liknande. Inte att någon man trodde var en vän svek en. Det kan visserligen vara omöjligt att förlåta med men det är inte sådant jag tänker på och för mig blir det mer ett konstaterande att hen tyvärr inte var den jag trodde vilket såklart kan vara sorgligt men då är det som det är. Då vet jag att hen inte går att lita på och jag sätter mig inte i en sådan situation igen att hen kan svika. Att reagera känslomässigt om man hamnar i en liknande situation som jag tänker på, dvs. misshandel, grova utnyttjande (där sexuellt utnyttjande ingår) är sunt. Däremot behöver man inte reagera på personen ifråga senare. Förlåtelse och bearbetning av händelsen har inte med varandra att göra. Man kan bearbeta utan att förlåta.
Nej vi talar inte om olika situationer, jag såg alltifrån koncentrationsläger, folkmord, tortyr och Hitler via mord och diverse övergrepp, långvarig mobbing, fysiska och psykiska övergrepp till mer vardagliga situationer där någon vän svikit framför mig så det du skriver är definitivt inkluderat. Och det är definitivt inte vän bland många som svikit och inte bjudit in dig på festen som jag syftar på med "begår fruktansvärda handlingar eller sårar en djupt". Hur illa man upplever något beror bara delvis på den faktiska handlingen, det kan vara att någon upplever ett svek värre än en annan upplever sexuella övergrepp. Det går heller inte att rangordna vad som är värst. Mobbning i hela grundskolan eller sexuella övergrepp ett halvår, vad är värst? Jag tänker inte agera domare.

Förlåtelse är en del av att bearbeta en händelse, men givetvis inte den enda biten. Och som sagt det handlar om att göra det för sin egen skull inte för någon annans.
 
Nej vi talar inte om olika situationer, jag såg alltifrån koncentrationsläger, folkmord, tortyr och Hitler via mord och diverse övergrepp, långvarig mobbing, fysiska och psykiska övergrepp till mer vardagliga situationer där någon vän svikit framför mig så det du skriver är definitivt inkluderat. Och det är definitivt inte vän bland många som svikit och inte bjudit in dig på festen som jag syftar på med "begår fruktansvärda handlingar eller sårar en djupt". Hur illa man upplever något beror bara delvis på den faktiska handlingen, det kan vara att någon upplever ett svek värre än en annan upplever sexuella övergrepp. Det går heller inte att rangordna vad som är värst. Mobbning i hela grundskolan eller sexuella övergrepp ett halvår, vad är värst? Jag tänker inte agera domare.

Förlåtelse är en del av att bearbeta en händelse, men givetvis inte den enda biten. Och som sagt det handlar om att göra det för sin egen skull inte för någon annans.
För mig är definitivt inte förlåtelse endel av bearbetningen. Vad är det du menar att jag ska förlåta om det är för min egen skull? Mig själv?
 
Nej det är du som menar att man behöver förlåta. Jag behöver inte det för att gå vidare. Därför frågar jag dig.
Det är min övertygelse att förlåtelse är en mycket viktig bit för att kunna gå vidare fullt ut. Bara för att jag har den övertygelsen har jag inte någon magisk förmåga att se in i just ditt liv eller någon annans liv och tala om vad just du ska göra. Jag var nyfiken på hur du hantera det och frågade, jag har aldrig aspirerat på att veta allt om dig.
 
Det är min övertygelse att förlåtelse är en mycket viktig bit för att kunna gå vidare fullt ut. Bara för att jag har den övertygelsen har jag inte någon magisk förmåga att se in i just ditt liv eller någon annans liv och tala om vad just du ska göra. Jag var nyfiken på hur du hantera det och frågade, jag har aldrig aspirerat på att veta allt om dig.
Nej det menar jag inte heller utan jag är uppriktigt nyfiken på varför det skulle vara så viktigt att förlåta eftersom det inte är det för mig.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Koppel som släppte
  • Oseriös avel 2023
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp