En dag i taget

Status
Stängd för vidare inlägg.
Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.

Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.

Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.

Men inget av det där finns.

Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.

Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.

Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.

Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.

Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.

Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.

Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.

Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.

@Tranan Den här är till dig:
 

@Magiana Så tungt för dig, så svårt. Jag tror att det är viktigt att du inte drar slutsatser gällande relationer utifrån ditt mående den senaste tiden. När man är i kris så tappar man många av sina goda sidor. Men den person du varit finns kvar därinne.
 
Har inget förlösande klokt att säga, men kram härifrån också! Hade du inte bott så avigt till, så hade jag kommit förbi med lite fika och hjälpt till att skörda grönsaker en stund.

All respekt för yoga, men det låter inte helt tillräckligt när man känner som du gör nu. Även om det inte borde behövas att slåss med VC så hoppas jag att du kan förmå dig till det och få hjälp den vägen.

Men om det blir så att du går kursen med besök i Skåne, så är du - om du vill! - varmt välkommen hit att hälsa på mig och djuren på vägen. Eller göra en liten tur förbi, beroende på var kursen är. Och prata trädgård och odling och alla storslagna planer man kan ha som hus- eller gårdsägare, både förverkligade och ännu inte förverkligade. Och det där jävla livspusslet med en enda tom ruta och femtioelva bitar som man envetet sitter där och försöker passa in.
 
Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.

Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.

Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.

Men inget av det där finns.

Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.

Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.

Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.

Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.

Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.

Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.

Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.

Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.

@Tranan Den här är till dig:

Vad duktigt du är på att uttrycka dig, känner igen mig så väldigt mycket. Själv är jag utomlands nu men bokade hastigt en resa hem, orkar inte mer. Har bestämt att jag kommer att ringa min läkare på måndag, mest för att jag vill diskutera detta närmre och att jag aldrig tycks ta mig ur detta. Händer något negativt i mitt liv så kan jag inte hantera det och blir oerhört låg. Har på ett sätt accepterat det, men jag längtar inte efter någonting och det känns oerhört sorgligt.

Vet inte om detta tillförde något till dig, men du ska veta att du inte är ensam ❤️ Jag hejar på dig om du hejar på mig!
 
@Magiana Så tungt för dig, så svårt. Jag tror att det är viktigt att du inte drar slutsatser gällande relationer utifrån ditt mående den senaste tiden. När man är i kris så tappar man många av sina goda sidor. Men den person du varit finns kvar därinne.
Mina slutsatser om relationer är gammal skåpmat. Jag har sagt så i åratal. Just för att jag saknat förmågan att få och behålla vänner.

Har inget förlösande klokt att säga, men kram härifrån också! Hade du inte bott så avigt till, så hade jag kommit förbi med lite fika och hjälpt till att skörda grönsaker en stund.

All respekt för yoga, men det låter inte helt tillräckligt när man känner som du gör nu. Även om det inte borde behövas att slåss med VC så hoppas jag att du kan förmå dig till det och få hjälp den vägen.

Men om det blir så att du går kursen med besök i Skåne, så är du - om du vill! - varmt välkommen hit att hälsa på mig och djuren på vägen. Eller göra en liten tur förbi, beroende på var kursen är. Och prata trädgård och odling och alla storslagna planer man kan ha som hus- eller gårdsägare, både förverkligade och ännu inte förverkligade. Och det där jävla livspusslet med en enda tom ruta och femtioelva bitar som man envetet sitter där och försöker passa in.
Vad gäller yoga så används det i terapi. Det används inom svensk sjukvård på både fysiska och psykiska besvär. Och min chef är en av Sveriges främsta inom medicinsk yoga.

Men jag vet ju inte heller om det är tillräckligt just nu. Även min chef har nämnt att det kan behövas annat också.
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Mina slutsatser om relationer är gammal skåpmat. Jag har sagt så i åratal. Just för att jag saknat förmågan att få och behålla vänner.
Om man har haft det svårt som barn är det inte ovanligt att man har svårt i relationer som vuxen. Om man får hjälp att förstå sin bakgrund (kanske bristen på närhet och trygghet som liten?), så kan man hantera det på ett annat sätt. Kanske skilja på hur det var då och hur det är nu.
 
Om man har haft det svårt som barn är det inte ovanligt att man har svårt i relationer som vuxen. Om man får hjälp att förstå sin bakgrund (kanske bristen på närhet och trygghet som liten?), så kan man hantera det på ett annat sätt. Kanske skilja på hur det var då och hur det är nu.
Jag förstår rätt mycket av hur saker hänger ihop med barndomen men vet inte hur jag ska hantera allt.
 
Jag förstår rätt mycket av hur saker hänger ihop med barndomen men vet inte hur jag ska hantera allt.
Jag vet ju inte hur du hanterar relationer idag, men som exempel: Om man har farit illa som barn, så har man ofta svårt att som vuxen lita på andra; att tro på att andra vill en väl. Man kanske drar sig undan för att skydda sig från att bli sårad/lämnad. Eller man blir arg och skrämmer bort andra. Eller man blir krävande eller behövande. Det är sådana saker som ofta sker på reflex (för det är så man lärt sig som liten), det bara händer som den naturligaste sak i världen.

Om man får hjälp att titta på sina mönster, hur man brukar reagera i relationer, så kan man bli mer medveten om vad som händer. Då kan man göra på annat sätt än att bara reagera på reflex.
 
Jag vet ju inte hur du hanterar relationer idag, men som exempel: Om man har farit illa som barn, så har man ofta svårt att som vuxen lita på andra; att tro på att andra vill en väl. Man kanske drar sig undan för att skydda sig från att bli sårad/lämnad. Eller man blir arg och skrämmer bort andra. Eller man blir krävande eller behövande. Det är sådana saker som ofta sker på reflex (för det är så man lärt sig som liten), det bara händer som den naturligaste sak i världen.

Om man får hjälp att titta på sina mönster, hur man brukar reagera i relationer, så kan man bli mer medveten om vad som händer. Då kan man göra på annat sätt än att bara reagera på reflex.
Jag kan nog skriva under på nästan alla exempel. Jag är medveten om de mönstren. Men det är ändå inte lätt att kväva dessa. I den mån jag lyckas är det ofta med en stor klump i magen. Jag känner känslan och kämpar för att dölja att jag har den. Hur lär man sig t.ex. att lita på andra?
 
Jag kan nog skriva under på nästan alla exempel. Jag är medveten om de mönstren. Men det är ändå inte lätt att kväva dessa. I den mån jag lyckas är det ofta med en stor klump i magen. Jag känner känslan och kämpar för att dölja att jag har den. Hur lär man sig t.ex. att lita på andra?
Du ska inte kväva. (Då får du klump i magen.)

Om man har fått prata om de här sakerna med en kunnig människa, så behöver man inte kväva. Då har du bearbetat dem och när det händer i verkligheten, så har du möjlighet att reflektera över vad som händer och vad du känner, sedan agera. Inte bara reagera.
 
Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.

Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.

Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.

Men inget av det där finns.

Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.

Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.

Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.

Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.

Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.

Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.

Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.

Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.

@Tranan Den här är till dig:

Så himla tråkigt Magiana, lider med dig. Jag hoppas att du kan gå vidare och läkas inifrån, det är svårt att älska och lyckas med relationer om man har svårt att älska sig själv... Det enda råd jag kan ge dig är att stiga upp och fixa jordkälledörren så att du kan ge dig själv tillfredställelsen med att ta in skörden som du kämpat för hela sommaren. Tillvaron går inte sönder om du nu skulle välja att skita i skörden i år men jag tror det hade varit bra för dig att få in den. Skickar en stor styrkekram!
 
@Magiana när jag mår lite bättre ska du och jag ta en fika och bara prata.
Just nu tror jag ingen av oss har nåt utbyte av varandra så sett.
Men jag tänker på dig ska du veta.
Hade jag mått lite bättre hade jag kunnat peppa lite och kanske hänga på på nån kurs men just nu håller jag knappt näsan över vattnet själv.
Men vad jag känner igen mig med det med relationer
Jag utgår från att det kommer skita sig och då gör det det.
 
Vilken otroligt tung ond cirkel du verkar vara inne i :(

Det naturliga svaret är att träffa en psykolog som kan ledsaga dig i dina funderingar och frågeställningar men du säger att du får slåss med vården så jag förstår din uppgivenhet :down:

Har inget bra svar till dig mer än försök fokusera på de små bra sakerna istället för de dåliga.
Även om ta sig ur sängen känns som att bestiga ett berg, tvinga dig själv att bädda sängen direkt. Det kanske du gör och i så fall är det jättebra! Det är vetenskapligt bevisat att om du bäddar sängen får det dig att känna dig lite bättre :D

Sedan skulle jag säga att skaffa penna och papper och börja skriv ner alla tankar. Att ventilera på blogg är bra men ibland är det så privat att internet inte är rätt.
Du skriver dessutom enormt bra och sätter ord på känslor och tankar.
Sluta aldrig skriva. Men allt är som sagt inte för oss andra att läsa heller!
Ibland är det bra att få det ur sig på pränt har jag märkt :up:

Fråga dig själv vilka mål du har eller vad dina drömmar är. Stapla upp listor för dig själv.
Idag
Om en vecka
Om en månad
Obs! Inga kravlistor.

En dröm kan ju vara ditt hus. Det är förmodligen inom en 10-årsperiod.

En annan dröm kanske är ett bättre socialt umgänge?
- vad för slags umgänge?
- inom en krets med tex samma intressen?
- var hitta detta?
- vad kan du tillföra detta umgänge?


Jag är ingen expert såklart men jag hoppas du står ut och snart får känna dig lite bättre och mer kreativ och finna lite frid i tillvaron.
 
@Magiana
Jag utgår från att det kommer skita sig och då gör det det.
Det där är så sant så, likadant med tänket att det man ska göra kommer att gå åt helvete och då blir det en självuppfyllande profetia. Håll med om att hjärnan är "underbar" när det gäller att bygga hinder och hitta på skräckscenarion. :cool:

Jag brukar skämtsamt säga "att försöka är bara första steget på det totala misslyckandet". :p

Jag har inte förmågan att se hinder och problem, bara lösningar så jag har väldigt svårt att se människors totala brist på go och att ta tag i vad det nu än gäller, det är väl bara att försöka och blir det inte bra gör man om, svårare är det inte och då har man lärt sig hur man INTE skulle göra och kommer ihåg det för all framtid. Jag är däremot bra på att "sparka liv i" människor och få dom att försöka oavsett vad det gäller och det blir uppskattat efter ett tag när dom ser att dom kan men det kan vara väldigt tjurigt i början, nåt jag bara skiter i.

Jag höll ju på att gå in i en relation men kände att det där var definitivt inte min grej så jag avslutade det trots tårar från motsatt sida. Efter den erfarenheten vet jag var jag står i livet och jag står ensam och så får det bli.
 
Det där är så sant så, likadant med tänket att det man ska göra kommer att gå åt helvete och då blir det en självuppfyllande profetia. Håll med om att hjärnan är "underbar" när det gäller att bygga hinder och hitta på skräckscenarion. :cool:

Jag brukar skämtsamt säga "att försöka är bara första steget på det totala misslyckandet". :p

En underbar människa lärde mig att bli modigare och våga mer, genom att "barskt" säga till mig "Trams, bara......!" Då handlade det om ridning, men det har blivit lite av mitt motto nu. Om jag vill göra något, men börjar tveka, då hör jag vännens röst i huvudet: "Trams! Bara (vad det nu kan vara)!" På så vis har jag lyckats "sparka mig i baken" många, många gånger och vågat sådant som jag egentligen är för feg och/eller velig för att göra annars :) !

@Magiana Håller tummarna för att du lyckas komma ur sängen och gå ut och skörda dina fina grönsaker idag! Jag är övertygad om att det faktiskt hade fått dig att må lite bättre... :)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 579
Senast: Roheryn
·
  • Artikel
Dagbok Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
21 062
Senast: MML
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 933
  • Artikel
Dagbok Eller så har senaste dagarna känts i alla fall. Jag verkar ha tre känslolägen just nu; hysteriskt skratt, gråt eller apati. Stress...
Svar
11
· Visningar
1 180
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Barn och djur
  • Gryta och matberedare

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp