Mänskligt En del av vardagen

Magiana

Trådstartare
Förra veckan hade jag två ångestattacker. I måndags kom en till. Igår fick jag ångestkänning runt femtiden på eftermiddagen. Eftersom den medicin som ska förebygga ångestattackerna var slut och jag dessutom glömt ta en hel del av den, så bestämde jag mig för att åka ner till den större byn och hämta ut den på apoteket där. Det var nämligen tvärslut hemma och närmaste apoteket hade den inte. När jag sen varit på apoteket så hade jag ingen lust att åka hem, så jag ringde en kompis. Hon svarade inte. Så jag gick in till biblioteket och satte mig för att läsa. En halvtimme innan stängningsdags ringde jag stallägaren och frågade om jag kunde komma över ett tag och bara snacka. Det gick bra det. Så jag åkte dit och satt med hennes hund i knät. Det kändes tryggt och bra.

Idag när jag ridit så ville jag inte heller åka hem. Tanken att behöva sitta ensam hemma på kvällarna skrämmer mig numera. Så jag satt kvar i stallet och frös. Så småningom så åkte jag dock hem, tog en dusch, tände i vedspisen och åt några mackor. Hittills har jag klarat mig från att få ångest.

Men det suger hårt att ångesten numera är en så stor del av mitt liv att den hindrar mig i min vardag. Jag är åter igen rädd för ångesten då jag vet att jag inte kan hantera den.
 

Magiana:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt

Magiana

Trådstartare
Och för att fortsätta på temat. Om jag ska få förmånen att få prata med någon så är det nästan alltid jag som måste ta initiativ. Det är ingen som besöker mig spontant och det är aldrig någon som bjuder hem mig spontant. Det är också otroligt sällsynt att någon ringer till mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att andra ska vilja umgås med mig. Jag skulle vilja slippa tränga mig på folk.

Alla dagar spenderas ensam. Samtidigt ser jag hur andra umgås med varandra och jag känner avundsjuka. De har partner, vänner eller föräldrar. Jag har tänkt tanken att vilken relation som helst, även om den är dålig, förmodligen skulle vara bättre än att vara ensam. (Det är ju inte sant men speglar ju hur jobbig ensamheten är.)

När jag fyllde år för ett tag sedan så fick jag en bok av mamma. En pryl. Igen. Men efter en del funderande fram och tillbaka så skickade jag ändå ett sms och tackade för födelsedagspresenten. Enligt psykologen så kunde det ju vara en öppning för kontakt. Det har det inte blivit. Mamma pratar fortfarande inte med mig.
 
Är inte en bok en fin present? Jag ger ofta böcker, och får gärna också.

Om du vill jobba upp kontakten med din mamma kanske du får göra en större del av jobbet, till att börja med? Ringa upp henne och prata istället för att skicka sms. Och sen ringa upp igen om hon inte hör av sig.
 

Magiana

Trådstartare
Är inte en bok en fin present? Jag ger ofta böcker, och får gärna också.

Om du vill jobba upp kontakten med din mamma kanske du får göra en större del av jobbet, till att börja med? Ringa upp henne och prata istället för att skicka sms. Och sen ringa upp igen om hon inte hör av sig.
Jag läser inte. Det här var förvisso en typ av "självhjälpsbok" med titeln "52 saker att må bra av", men den kommer att hamna oläst i bokhyllan. Den löser nämligen inte mina problem. Den hjälper mig inte ens att hantera mina problem bättre. (Ja, jag har bläddrat i den.)

Jag har inte orken att ensam bära relationen med mamma. Jag känner mig så enormt sviken av henne. Och jag orkar inte hela tiden sitta beredd på att hon sviker igen.
 
Även om du inte läser, kan du se att hon menar väl med den? Att hon ser att du inte mår bra och vill ge dig något som kanske kan hjälpa?

Jag har inte orken att ensam bära relationen med mamma. Jag känner mig så enormt sviken av henne. Och jag orkar inte hela tiden sitta beredd på att hon sviker igen.
Detta låter som en tankemässig återvändsgränd. Du vill ha en relation med henne men ändå litar du inte tillräckligt på henne för att ha en. Vad skulle du vilja att hon gjorde?
 

Magiana

Trådstartare
Även om du inte läser, kan du se att hon menar väl med den? Att hon ser att du inte mår bra och vill ge dig något som kanske kan hjälpa?
Jo, det gör jag. Det är ju därför jag tackade för födelsedagspresenten (trots att det tog emot att göra det).

Detta låter som en tankemässig återvändsgränd. Du vill ha en relation med henne men ändå litar du inte tillräckligt på henne för att ha en. Vad skulle du vilja att hon gjorde?
Jag skulle vilja att hon PRATADE med mig och att hon LYSSNADE på mig. Det är det jag längtar efter mest av allt. Allting annat saknar betydelse.
 
Det var jättebra att du tackade. Men kan du inte ringa? Annars får hon ju knappast någon chans till varken det ena eller det andra.
 

Magiana

Trådstartare
Det var jättebra att du tackade. Men kan du inte ringa? Annars får hon ju knappast någon chans till varken det ena eller det andra.
Nej, jag kan inte ringa för då kan jag inte dölja min besvikelse över att det inte var hon som ringde och därmed visade vilja till att prata med mig. Om jag ringer så blir hon tvungen att prata, men det är inte av egen fri vilja.

Hon har mitt telefonnummer.
 
Nej, jag kan inte ringa för då kan jag inte dölja min besvikelse över att det inte var hon som ringde och därmed visade vilja till att prata med mig. Om jag ringer så blir hon tvungen att prata, men det är inte av egen fri vilja.

Hon har mitt telefonnummer.
Kan det inte vara så att hon vill men inte vågar/vet hur/är rädd att störa/att du inte vill prata med henne etc?
 
Nej, jag kan inte ringa för då kan jag inte dölja min besvikelse över att det inte var hon som ringde och därmed visade vilja till att prata med mig. Om jag ringer så blir hon tvungen att prata, men det är inte av egen fri vilja.

Hon har mitt telefonnummer.
Det låter inte bara som en återvändsgränd, utan totalt baklås. Hur vet du att hon inte skulle bli GLAD? Och hon kanske sitter och tänker samma sak: Magiana har mitt telefonnummer, då får hon ringa.
 
Nej, jag kan inte ringa för då kan jag inte dölja min besvikelse över att det inte var hon som ringde och därmed visade vilja till att prata med mig. Om jag ringer så blir hon tvungen att prata, men det är inte av egen fri vilja.

Hon har mitt telefonnummer.
Det är klart att det är av fri vilja, även om det är du som ringer. Hon kan ju välja att inte svara, eller att svara och säga "jag vill inte prata med dig". Så visst är det fri vilja!
 

Magiana

Trådstartare
Kan det inte vara så att hon vill men inte vågar/vet hur/är rädd att störa/att du inte vill prata med henne etc?
Hon svarar inte på sms som jag skickat. Mina frågor förblir obesvarade. Det är som om hon inte ens förstår frågorna.
Det låter inte bara som en återvändsgränd, utan totalt baklås. Hur vet du att hon inte skulle bli GLAD? Och hon kanske sitter och tänker samma sak: Magiana har mitt telefonnummer, då får hon ringa.
Det är hon som är skyldig att ringa eftersom det var hon som lämnade mig. Att lägga det ansvaret på mig som är ett offer är för mycket begärt.

Det är som med mina syskon. DE lämnade mig. Det är de som ska höra av sig men de gör de inte och har inte gjort en enda gång på snart tre år. Jag har tagit initiativ till kontakt med dem men får bara goddag yxskaft till svar.
 

Magiana

Trådstartare
Det är klart att det är av fri vilja, även om det är du som ringer. Hon kan ju välja att inte svara, eller att svara och säga "jag vill inte prata med dig". Så visst är det fri vilja!
Jag tror inte hon ser vem som ringer och hon skulle förmodligen inte säga att hon inte vill prata med mig utan i stället tvinga sig till det.
 
Hon svarar inte på sms som jag skickat. Mina frågor förblir obesvarade. Det är som om hon inte ens förstår frågorna.

Det är hon som är skyldig att ringa eftersom det var hon som lämnade mig. Att lägga det ansvaret på mig som är ett offer är för mycket begärt.

Det är som med mina syskon. DE lämnade mig. Det är de som ska höra av sig men de gör de inte och har inte gjort en enda gång på snart tre år. Jag har tagit initiativ till kontakt med dem men får bara goddag yxskaft till svar.
Hon och dina syskon gör säkert efter bästa förmåga, och du får acceptera det och att den förmågan inte är som du hade velat att det skulle vara. Eller låta det vara och gå vidare i livet. Jag vet att det inte är lätt, men för din egen skull.
 
Det är hon som är skyldig att ringa eftersom det var hon som lämnade mig. Att lägga det ansvaret på mig som är ett offer är för mycket begärt.

Det är som med mina syskon. DE lämnade mig. Det är de som ska höra av sig men de gör de inte och har inte gjort en enda gång på snart tre år. Jag har tagit initiativ till kontakt med dem men får bara goddag yxskaft till svar.
De VET kanske inte att du har den bilden? Alltså att det är de som är skyldiga att ta kontakt.
 

Magiana

Trådstartare
Hon och dina syskon gör säkert efter bästa förmåga, och du får acceptera det och att den förmågan inte är som du hade velat att det skulle vara. Eller låta det vara och gå vidare i livet. Jag vet att det inte är lätt, men för din egen skull.
Hur kan det vara "efter bästa förmåga" att inte göra ett skvatt?

Hur ska jag kunna gå vidare när jag alltid är ensam och för att få någon att prata med så måste jag "tvinga mig på" folk? Jag lider stort av min ensamhet. Min ångest har vuxit för att jag aldrig har sällskap och för att folk säger nej till mig när jag har ångest och vill ha sällskap. Jag känner mig så otroligt utsatt i min ensamhet. Ångesten tar det mesta ifrån mig. Livet blir rätt ovärt med ångest nästan jämt. Jag har t.o.m. fått nej från akutpsyk när jag ringt dit mitt i en ångestattack. De har hänvisat till Jourhavande medmänniska men där är det ingen som svarar när jag ringer.

De VET kanske inte att du har den bilden? Alltså att det är de som är skyldiga att ta kontakt.
Det spelar ingen roll om de vet eller inte. De kan liksom ta initiativ ändå. Men de gör inte det. Intresset att ha en relation finns inte hos dem.
 
Hur kan det vara "efter bästa förmåga" att inte göra ett skvatt?
Du gör ju inte heller ett skvatt, från deras synvinkel. Inte heller vet du hur de tänker, om det är "vi skiter i Magiana" eller om det är "hon hatar oss och vill inte ha någon kontakt med oss" eller om det är "vi saknar henne så, men hon vill vara ifred och vi respekterar det". Eftersom ni inte kommunicerar alls så kan du bara gissa. Du tycker att det är deras ansvar att ta kontakt, och de tycker likadant. Svårt då.
 
Du gör ju inte heller ett skvatt, från deras synvinkel. Inte heller vet du hur de tänker, om det är "vi skiter i Magiana" eller om det är "hon hatar oss och vill inte ha någon kontakt med oss" eller om det är "vi saknar henne så, men hon vill vara ifred och vi respekterar det". Eftersom ni inte kommunicerar alls så kan du bara gissa. Du tycker att det är deras ansvar att ta kontakt, och de tycker likadant. Svårt då.
Jag tänker samma.

@Magiana
När de drog den där gången du mådde dåligt så kan de ju ha tänkt att du tyckte det var jobbigt och ha dem där, de kan ha känt sig i vägen etc iom att du var på rätt dåligt humör.
De kan ju trott att anledningen till att du var tvär var dem.

Och då kan de ju anta att du inte vill ha kontakt.
 

Magiana

Trådstartare
Du gör ju inte heller ett skvatt, från deras synvinkel. Inte heller vet du hur de tänker, om det är "vi skiter i Magiana" eller om det är "hon hatar oss och vill inte ha någon kontakt med oss" eller om det är "vi saknar henne så, men hon vill vara ifred och vi respekterar det". Eftersom ni inte kommunicerar alls så kan du bara gissa. Du tycker att det är deras ansvar att ta kontakt, och de tycker likadant. Svårt då.
Som jag sagt så har jag försökt kontakta dem. Den ena har jag kontaktat två gånger. Så jag har gjort min del anser jag.

Jag tänker samma.

@Magiana
När de drog den där gången du mådde dåligt så kan de ju ha tänkt att du tyckte det var jobbigt och ha dem där, de kan ha känt sig i vägen etc iom att du var på rätt dåligt humör.
De kan ju trott att anledningen till att du var tvär var dem.

Och då kan de ju anta att du inte vill ha kontakt.
Men jag har ju FÖRKLARAT. Jag har berättat att jag var sjuk. Jag har sagt att jag försökte skärpa till mig. Jag har sagt att jag inte avbokade för det var för sent och jag ville ju träffa dem. Jag har sagt att jag blev jätteledsen när de åkte. Vad mer ska jag göra?
 
Som jag sagt så har jag försökt kontakta dem. Den ena har jag kontaktat två gånger. Så jag har gjort min del anser jag.


Men jag har ju FÖRKLARAT. Jag har berättat att jag var sjuk. Jag har sagt att jag försökte skärpa till mig. Jag har sagt att jag inte avbokade för det var för sent och jag ville ju träffa dem. Jag har sagt att jag blev jätteledsen när de åkte. Vad mer ska jag göra?
Ah, ok! Jag hade missat att ni pratat om det. Då förstår jag!
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Fackligt arbete
  • Tittar in i ditt kök del 24
  • Höstbokbingo

Dagbok

  • Matlagning

Radannonser

  • Djurkommunikation

Hästnyheter

Bukefalos

Upp