Ilona
Trådstartare
Alla hästägare, läs nu och tänk efter!
Om du hade en medryttare till din häst, som själv kommit till dig och anmält sitt intresse, vad känner du då att du kan begära av honom/henne?
I detta fallet är det så att medryttaren har fått ha hästen i fråga som sin egen, kunnat rida när och vart det passar. Ekipaget har varit på träningar, tävlingar och ridläger. I somras fick medryttaren ha hästen som "sommarhäst" i 2-3 veckor, när jag först var utomlands och sedan i sommarstugan.
Allt det här har medryttaren fått gratis (eller ja, hon fick ju självklart betala föt träningarna och ridlägret själv, men hästen fick hon låna utan kostnad). Jag har betalat kraftfoder, hö skoning och utrustning.
Så, med detta i åtanke, tycker du att det är för mycket begärt att medryttaren någon gång ibland får ta hand om den andra hästen/hästarna också? Eftersom jag har hästarna på lösdrift innebär detta exakt att:
1. Bära ut 3-5 balar hö (beroende på hur många hästar vi hade vid tidpunkten)
2. Fylla på vatten i badkaret (99% av gångerna finns vattenslang tillgänglig, någon gång har den gått sönder eller liknande, då får man använda hinkar)
3. Göra iordning och ge hästarna varsin hink kraftfoder.
På senare tid har punkt 1 försvunnit eftersom vi nu har en hösilagebal ståendes i hagen dygnet runt. Då är det alltså bara vattnet och kraftfodret kvar.
Jag kan tillägga att det tar medryttaren ca två minuter att gå till stallet.
Om jag har uppfattat saken rätt så är hela grejen med att ha en medryttare den att hästägaren själv ska få lite avlastning, samtidigt som man får sällskap i stallet såklart. Att ha egna hästar är ju trots allt en tidskrävande syssla, speciellt när man har hästarna i ett eget stall såsom jag har. Det är sju dagar i veckan som gäller, varje vecka. Det är svårt att hinna med sitt sociala liv, och vänner är faktiskt en mycket viktig sak som alla behöver.
För dem som inte förstått det redan så har min medryttare alltså slutat. Anledningen talade hon inte ens om för mig (jag kom till stallet och hittade ett brev där hon berättade att hon tänkte sluta, men inte varför), men den har jag luskat reda på på egen hand. Vad den är?
Jo, hör och häpna, tydligen så har jag utnyttjat henne! Så fort jag blev tillfrågad av någon kompis ska jag ha ringt henne och bett henne ta hand om hästarna, så att jag kunde roa mig på annat håll. Om hon sa nej ska jag ha blivit sur för det också, visst.
Detta är hon inte sen att berätta för sina vänner, så det är säkert fler än en person som kommer att titta lite snett på mig när jag visar mig ute i byn. Inte för att jag bryr mig om vad ett gäng tjejer på 14 år tycker, men jag tycker inte att jag har gjort mig förtjänt av sånt skitsnack.
Den enda gången, den enda, som jag har blivit arg på medryttaren var när hon lovade att ge hästarna mat och sen sket i det, så att dom stackars djuren fick gå utan mat från onsdag kväll till fredag kväll... Med facit i hand undrar jag varför jag förlät henne den gången.
Sen visst, jag kan hålla med om att jag har blivit lite stött några gånger då hon har sagt nej åt att fixa hästarna, med det är bara för att jag tycker att hon är skyldig mig det någon gång emellanåt, och har hon igen anledning till varför hon inte kan/vill så är det klart att man blir fundersam.
Jag antar att jag har vart för snäll mot henne, för ingen människa ska egentligen få ha det så bra som hon har haft det. Hästar innebär inte enbart nöjen, det krävs mycket jobb och tid också.
Ända sedan jag gick i 7:a har jag haft egen häst, jag har fått lära mig vad ansvar innebär och jag har (med glädje) acceperat att hästarna går först, no matter what.
I åttan kom häst nr 2, vilket innebar dubbelt så mycket jobb. Det jobbet har jag alltid tagit med glädje, och som min mamma säger, har jag aldrig någonsin klagat över att behöva åka till stallet.
Alla som har stått i samma stall som mig någon gång minns nog att jag var den som var där alla dagar i veckan, som kom först och gick sist.
Mina vänner har alltid fått stå tillbaka för mina hästar. Vissa har accepterat den saken, andra inte. Jag har förlorat många vänner på grund av mitt genuina hästintresse, men samtidigt vunnit vänskapen hos den viktigaste av dem alla.
Dock har jag alltid varit den som oftast säger nej när tjejgänget planerar att hitta på något. Vi ska tävla, Ilona måste tränas, jag kan inte vara borta hemifrån så länge för hästarna måste ha mat osv. är några av de vanligaste anledningarna. Ibland går det att både ta hand om hästarna och vara med vännerna samma dag, såklart. Men eftersom i stort sett alla mina kompisar bor i stan och bussförbindelserna från bonnhålan jag bor i inte är dom bästa så blir det svårt ibland. För det mesta blir det så att tjejerna bestämmer sig för att träffas kl sex, och jag kommer insläntrandes vid halv nio efter att ha fixat hästarna, gjort iordning mig själv och hittat en buss till stan. En stor eloge till mina vänner som har stått ut med mig under alla dessa år!
Därför gör det så obeskrivligt ont i hjärtat på mig, när jag framställs som någon slags egoistisk person som låter hästarna gå i andra hand och bara vill vara med när det är roligt.
Usch säger jag bara, att den personen klarar av att se sig själv i spegeln varje dag...
Till sist; frågan som jag vill att alla hästägare/hästmänniskor svarar på:
Är det för mycket begärt av mig att utgå från att medryttaren tar hand om hästarna vissa dagar, utan att jag själv behöver åka dit?
Säg att det rör sig om i snitt 1-2 ggr/vecka.
Mvh Nathalie
Om du hade en medryttare till din häst, som själv kommit till dig och anmält sitt intresse, vad känner du då att du kan begära av honom/henne?
I detta fallet är det så att medryttaren har fått ha hästen i fråga som sin egen, kunnat rida när och vart det passar. Ekipaget har varit på träningar, tävlingar och ridläger. I somras fick medryttaren ha hästen som "sommarhäst" i 2-3 veckor, när jag först var utomlands och sedan i sommarstugan.
Allt det här har medryttaren fått gratis (eller ja, hon fick ju självklart betala föt träningarna och ridlägret själv, men hästen fick hon låna utan kostnad). Jag har betalat kraftfoder, hö skoning och utrustning.
Så, med detta i åtanke, tycker du att det är för mycket begärt att medryttaren någon gång ibland får ta hand om den andra hästen/hästarna också? Eftersom jag har hästarna på lösdrift innebär detta exakt att:
1. Bära ut 3-5 balar hö (beroende på hur många hästar vi hade vid tidpunkten)
2. Fylla på vatten i badkaret (99% av gångerna finns vattenslang tillgänglig, någon gång har den gått sönder eller liknande, då får man använda hinkar)
3. Göra iordning och ge hästarna varsin hink kraftfoder.
På senare tid har punkt 1 försvunnit eftersom vi nu har en hösilagebal ståendes i hagen dygnet runt. Då är det alltså bara vattnet och kraftfodret kvar.
Jag kan tillägga att det tar medryttaren ca två minuter att gå till stallet.
Om jag har uppfattat saken rätt så är hela grejen med att ha en medryttare den att hästägaren själv ska få lite avlastning, samtidigt som man får sällskap i stallet såklart. Att ha egna hästar är ju trots allt en tidskrävande syssla, speciellt när man har hästarna i ett eget stall såsom jag har. Det är sju dagar i veckan som gäller, varje vecka. Det är svårt att hinna med sitt sociala liv, och vänner är faktiskt en mycket viktig sak som alla behöver.
För dem som inte förstått det redan så har min medryttare alltså slutat. Anledningen talade hon inte ens om för mig (jag kom till stallet och hittade ett brev där hon berättade att hon tänkte sluta, men inte varför), men den har jag luskat reda på på egen hand. Vad den är?
Jo, hör och häpna, tydligen så har jag utnyttjat henne! Så fort jag blev tillfrågad av någon kompis ska jag ha ringt henne och bett henne ta hand om hästarna, så att jag kunde roa mig på annat håll. Om hon sa nej ska jag ha blivit sur för det också, visst.
Detta är hon inte sen att berätta för sina vänner, så det är säkert fler än en person som kommer att titta lite snett på mig när jag visar mig ute i byn. Inte för att jag bryr mig om vad ett gäng tjejer på 14 år tycker, men jag tycker inte att jag har gjort mig förtjänt av sånt skitsnack.
Den enda gången, den enda, som jag har blivit arg på medryttaren var när hon lovade att ge hästarna mat och sen sket i det, så att dom stackars djuren fick gå utan mat från onsdag kväll till fredag kväll... Med facit i hand undrar jag varför jag förlät henne den gången.
Sen visst, jag kan hålla med om att jag har blivit lite stött några gånger då hon har sagt nej åt att fixa hästarna, med det är bara för att jag tycker att hon är skyldig mig det någon gång emellanåt, och har hon igen anledning till varför hon inte kan/vill så är det klart att man blir fundersam.
Jag antar att jag har vart för snäll mot henne, för ingen människa ska egentligen få ha det så bra som hon har haft det. Hästar innebär inte enbart nöjen, det krävs mycket jobb och tid också.
Ända sedan jag gick i 7:a har jag haft egen häst, jag har fått lära mig vad ansvar innebär och jag har (med glädje) acceperat att hästarna går först, no matter what.
I åttan kom häst nr 2, vilket innebar dubbelt så mycket jobb. Det jobbet har jag alltid tagit med glädje, och som min mamma säger, har jag aldrig någonsin klagat över att behöva åka till stallet.
Alla som har stått i samma stall som mig någon gång minns nog att jag var den som var där alla dagar i veckan, som kom först och gick sist.
Mina vänner har alltid fått stå tillbaka för mina hästar. Vissa har accepterat den saken, andra inte. Jag har förlorat många vänner på grund av mitt genuina hästintresse, men samtidigt vunnit vänskapen hos den viktigaste av dem alla.
Dock har jag alltid varit den som oftast säger nej när tjejgänget planerar att hitta på något. Vi ska tävla, Ilona måste tränas, jag kan inte vara borta hemifrån så länge för hästarna måste ha mat osv. är några av de vanligaste anledningarna. Ibland går det att både ta hand om hästarna och vara med vännerna samma dag, såklart. Men eftersom i stort sett alla mina kompisar bor i stan och bussförbindelserna från bonnhålan jag bor i inte är dom bästa så blir det svårt ibland. För det mesta blir det så att tjejerna bestämmer sig för att träffas kl sex, och jag kommer insläntrandes vid halv nio efter att ha fixat hästarna, gjort iordning mig själv och hittat en buss till stan. En stor eloge till mina vänner som har stått ut med mig under alla dessa år!
Därför gör det så obeskrivligt ont i hjärtat på mig, när jag framställs som någon slags egoistisk person som låter hästarna gå i andra hand och bara vill vara med när det är roligt.
Usch säger jag bara, att den personen klarar av att se sig själv i spegeln varje dag...
Till sist; frågan som jag vill att alla hästägare/hästmänniskor svarar på:
Är det för mycket begärt av mig att utgå från att medryttaren tar hand om hästarna vissa dagar, utan att jag själv behöver åka dit?
Säg att det rör sig om i snitt 1-2 ggr/vecka.
Mvh Nathalie
