En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Riley

Trådstartare
I april 2006 hämtade en mycket lycklig 17-åring hem sin allra första häst, ett urgulligt 4-årigt travarsto vid namn Anna, och det visade sig ganska snart att jag fått hem världens snällaste lilla unghäst. Gå från tävlingstempo till stopp på travbanan, och sedan stå och vila på ett bakben? Inga problem. Lugnt knata förbi en meter från en lastbil som lastade på timmer, trots att hästen framför precis fått fnatt och vänt om i 120? Självklart. Und so weiter i all evighet.

Allt var underbart i ett år, men sedan tvingades vi byta stall många gånger på ett par månader, och då börjades det. Först var det bara småsaker, som att hon blev lite tittig, men snart eskalerade det. Hon stressade samman vid utsläppen och rusade snart över en yngre tjej. Blev rädd för en sten när vi var ute och skenade till följd av det. Fick ett totalt sammanbrott om skottkärran stod på fel plats. Hon kollades efter konstens alla regler, men man hittade aldrig något, och jag kände mig så maktlös och förvirrad. Vad hände med min hästägardröm och min älskade häst?


Hösten 2008 gick allt totalt åt skogen efter en olycka, som gjorde hästen tio gånger mer psykiskt förstörd, och det enda folk sa var "avliva". Hon var sinnessjuk, hon led, skulle aldrig bli bättre eller gå att använda igen, det här låg innerst inne i hennes stam, och så vidare. Jag lyssnade inte och istället flyttades hon, och efter ett par dagar stod hon vid utsläppet med vidöppen boxdörr och kikade ut, kolugn. Jag trodde inte mina ögon. Var det samma häst som nästan klättrade ut ur boxen för en vecka sedan?

Problemen försvann en period. Men hösten 2009 - våren 2010 var allt ett enda kaos, igen. Vi kunde inte gå från stallplanen då hon fick panik och stack, stod på bakbenen eller slog. Kunde inte ta in henne och pyssla med henne, hon rusade på mig. Vet inte hur många gånger jag blev klämd i dörren och hade hennes hovar centimeter från skallen. Ridning var inte att tänka på.

4772543397_92390f55bb.jpg


Här var hon i hagen, sönderstressad efter att ha varit inne i stallet 10 minuter, och skrek, kickade och gjorde utfall i tomma luften.


Jag blev totalt deprimerad, bara låg hemma, grät och övervägde slakt, trots att jag älskade min häst över allt annat. Jag bestämde mig slutligen för att prova en sista sak och anmälde mig till en clinic med ett lite större "NH-namn". Om det inte skulle fungera var det tack och adjö. Men - efter dagarna på clinicen var hästen lugnare. "Tyvärr" var det enbart på grund av tränaren, och jag insåg att det var mitt fel att hon blivit som hon blivit. Vi fick tips på övningar, men jag lyckades aldrig kommunicera med henne som tränaren gjorde utan gav upp.

Så jag åkte hem och grinade i två dagar. Satte ut annons på hästen, men skulle så ut till stallet en dag för att ta kort på henne. Släppte henne i paddocken och då fick jag ett infall att vad fan, jag kunde ju testa det där jag lärde mig på clinicen. Försöka få henne att flytta sig för mig bara med kroppsspråket, blicken och så. Hon skulle ju ändå bort och vi fungerade inte ihop och det var ju bara tramsövningar som inte skulle göra någon skillnad, så vad spelade det för roll?

...och hon lyssnade på mig!

Hon såg mig, fokuserade på mig, gjorde vad jag bad henne om! Min häst, som inte brukade vara kontaktbar ens i träns, stod nu här 10 meter bort, lös, och lydde mitt kroppsspråk. Flyttade kroppen, följde efter, svängde, stannade, ryggade, gick efter igen. Jag fattade ingenting. Bara kastade mig om halsen på hästen och störtgrät. Var så otroligt otroligt lycklig och kände äntligen, för första gången på de här fyra åren, att nu, nu hade det vänt på riktigt.

4773234624_19af2e45c8_z.jpg


Blicken i ögonen, 08/09 vs. 2010.


I april, precis innan vändningen, skrev jag följande på forumet.

...hon nästan sparkat och krossat mig i stalldörren tre gånger på rad. [...] Jag tror att jag får sluta hantera henne om dagarna och börja spänna upp linor mellan hagen och stallet och släppa henne när hon ska ut och in.
--------
I dagsläget är det tyvärr så illa att jag inte vågar hantera hästen överhuvudtaget.
--------
Hjälm kommer jag att plocka med då jag inte gärna hanterar henne utan den, men jag tänker inte sätta mig på hästen ens under pistolhot.

En månad senare satt jag på backen i hagen hos henne och kelade, pratade, gosade och pysslade. Det dröjde inte länge förrän jag red igen, barbacka och med repgrimma och halsring.

Och nu i veckan såg det ut såhär:

4772817616_c28838d76b.jpg

4772817020_7e5d7e67f5.jpg

4772220347_fd05a39f96.jpg


Sedan mötet med tränaren, och självförtroendet han med de till synes simpla övningarna byggde upp hos henne, är det en helt ny häst. Allt tack vare honom, och tack vare de här små, små "tramsövningarna". Hon följer mig som en hund på ridbanan och i hagen. Vi är ute på tur ensamma, utforskar nya vägar och går förbi nya ställen och saker. Så sent som igår var vi ute i skogen och red i bara repgrimma.

Visst, hon kan vara lite tittig och stannar till och ifrågasätter ibland, "är du verkligen säker på att det här går bra?". Men hon sticker inte. Hon slår inte. Hon ställer sig inte på bakbenen och springer inte över folk. Inte i närheten. Hon blir lite osäker, frågar, får ett "okej", och går vidare.

Igår skulle jag rida, och ett par av de andra som har häst på betet kom fram och gullade med henne. Sa att hon var så social och kelig i hagen, var alltid först fram och ville gosa och vara med överallt. Min haka och mina ögon låg väl på backen.

Sedan kom frågan:

- Har hon alltid varit så här fantastiskt lugn och snäll?
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Det jag vill med det här evighetslånga pladdret är alltså, utöver att uttrycka min aldrig sinande glädje över hur fantastiskt allt är, är att förhoppningsvis kunna peppa någon annan som just nu sitter i sits som jag tidigare gjorde, att kämpa på.

Jag vet hur för jävligt illa det känns när man står där med tårar i ögonen och känner sig som världens sämsta idiot. Man vill dö, man hatar sig själv (eventuellt också hästen, trots att man inte har skäl till det och egentligen älskar denne) och skäms för att söka hjälp och vara 100% öppen med ens problem - "alla andra kan ju, ingen annan gör ju någonsin fel!".


Jag tror inte att alla hästar kan "bli fixade" hos alla personer, och hos vissa sitter det förmodligen djupare än i förlorat självförtroende och tillit. Jag tror att man måste försöka skilja på envishet och dumdristighet hos sig själv. Inte utsätta sig för direkt fara, kanske tvingas inse att hästen kanske inte kan bli riktigt problemfri, eller kanske inte hos er.

Men för guds skull, om ni älskar era hästar, följ inte omedelbart alla som skriker avliva hit och dit. Det är lätt att bli för känslomässigt inblandad, men det är fanimig lika lätt för andra att glömma känslorna och hjärtat helt.

Jag har fått slaktuppmaningarna i tre års tid, och dumdristigt eller ej, jag är så obeskrivligt galet glad att jag gick emot paniken och frustrationen och fortsatte. Förstod att jag gjorde fel och saknade talang, känsla och kunskap, men vågade svälja stoltheten och åtminstone försöka lära mig göra rätt. Det gör jag fortfarande inte, men det lilla rätta jag gjort, i kombination med att min häst fått självförtroende, räckte för oss. Vi fann en lösning på båda våras problem, var och en för sig själv och tillsammans.

Oavsett vilket, oavsett problemen och dess orsaker, och oavsett var ni ser era ljuspunkter och chanser och möjligheter till förbättring - kämpa vidare! Kanske lossnar det, kanske gör det inte det, och hur det än slutar kommer ni vara så mycket gladare att ni försökte och gjorde allt och lite till. Att hästen var värd det. Jag hoppas i alla fall att ni kan känna det och att det här kan vara till en promilles hjälp, indirekt eller direkt, för någon.


Jag vet inte hur länge till jag kommer ha kvar min kära. Kanske blir det så att vi går skilda vägar redan i höst. Men - det hann bli bra. Jag fick en häst som litade på mig, och jag fick en häst att älska mer än någonsin tidigare. Den relationen vi har nu kommer jag förmodligen aldrig att uppnå med någon annan levande varelse igen, och oavsett om relationen nu består eller ej, så är det här den mest fantastiska känslan jag någonsin upplevt. :love:

4768382056_7413e68a8a.jpg
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Jag är glad för din och hästens skull att det vände och att ni fått en sån fin relation! :laugh:
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

...och här sitter jag och torkar tårarna ur ögonen :D.

:banana::bump::bow:
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Jag är också glad för er skull :love: du inspirerar säkert någon med detta :bow:

Jag hoppas bara att du sedan ska förstå, att det var inte JM som "botade" din häst, han botade DIG och gav dig redskapen att kommunicera med hästen. Hon har nog bara tackat och tagit emot.

Du ska vara stolt och glad, men jag vet att du har svårt att ta till dig sådant, på många plan. Men en dag hoppas jag, att du ska se dig själv med våra ögon :idea::love:
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Jätte glad för er skull! Håller med skuggi ! :D
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Du får inte skriva såna här trådar när jag sitter nysminkad och klar för att ge mig ut bland folk. :mad: :love: :love:
Det är en härlig historia, särskilt när man läst om Anna och dig i otaliga trådar genom de här åren. Tänk att det verkligen blev bra! Och hon är fortfarande en av mina favoriter bland bukehästarna. Tror jag skrev det i en bildtråd för några år sedan med, men hon har något speciellt i blicken.

:bow: :bow: till dig som inte gav upp!
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Vilken underbar historia!:love:
Jättekul att få läsa och se resultatet. :)
Hästen ser ju superfin ut
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Åh vad roligt att det gått så bra för er :laugh:. Läste lite om era problem i John Moore tråden. Blev väldigt sugen på att åka på en clinic med honom efter att ha läst det du skrivit.
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Herregud nu sitter jag här och störtbölar :cry: :o
Så himla härliga bilder på er två, när du sitter framför henne, och rider henne. Vilket jobb, och vilken känsla det måste vara när ni fick er aha-upplevelse där i paddocken!

:bow:
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Vad fantastiskt! Blir verkligen glad och inspirerad när jag läser det här. :love:
Ska tänka på det här inlägget när jag kämpar med min lilla plutt.. dock har vi inte alls några större problem men tillräckligt för att jag ibland ska tappa tålamodet.
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Du skrev ju att du drev iväg henne med kroppsspråket osv...
Var det en slags Join-Up?
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Först Grattis till att lyckats med din häst!
:bump:
och sen till en helt annan sak, på ett av korten sitter du på marken framför din häst, jag har sett fler kort här där man sitter så tom där dom sitter under magen på hästen varför???? Har det ett syfte? Kan någon förklara? jag förstår ju att man vill visa att man litar på sin häst, men jag tycker att det är respektlöst att göra så både mot sin häst och mot sig själv, det är ju så himla lätt att hästen blir rädd för något och går rakt över varför riskera något sådant när man kämpat så med sin häst?
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Vad du har varit duktig!

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. :-)
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Det finns ingen härligare känsla än att sitta så nära sin häst och bara vara liksom, känna den tilliten som man sällan känner till någon. Varför skulle det vara respektlöst mot hästen? Knappast så att man tränger sej på den, sen skulle aldrig hästen gå över än. Min skulle iallafall aldrig göra det, han har hoppat till många gånger när jag suttit brevid men han har aldrig gått på mej. Sen måste man ta lite risker ibland, man kan inte alltid tänka på säkerheten.
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Vad snälla ni är! Tack för responsen, det värmer!

mastiffen: Av samma skäl som jag ibland står rakt bakom henne med en arm om varje bakben och kliar, eller står upprätt bredvid henne och kliar henne på manken: För att det är bekvämast att stå/sitta så för att klia/bli kliad just där och just då.

Jag brukar ligga bredvid henne i höhögen i hagen när hon äter också, helt enkelt (?) för att det är mysigt och en rätt fin känsla att ha hästen precis intill, lugnt ätandes och snusandes på en. Det betyder inget åt något håll för hästen, men det gör det åt mig. :)
Ökad risk, visst, men jag tror att risken är större att jag skadar mig åt helvete illa när jag sitter på hästen än bredvid henne.

Däremot har jag aldrig suttit under magen på henne, så just det får någon annan svara på.

Olexa: Jag drev inte iväg henne, var läser du det? Sysslar inte med någon form av join up, och gör enorm skillnad på att knäcka hästen (vilket jag förenklat anser att man gör, åtminstone i Monty-versionen) och på att be den att flytta exempelvis bakbenen, och framför allt ha uppmärksamhet på mig. Följa mig med blicken, vända sig efter mig, komma/backa när jag ber och så vidare. Det är IMO egentligen inget konstigare än att en häst ska följa med och gå dit man ber den i grimma och grimskaft, bara det att man tar bort grimskaftet och lägger till 10 meters avstånd.
 
Senast ändrad:
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Måste bara säga tack! denna historia är så underbar att läsa, du har get många som kämpar med sig själv och sina hästar en ljusglimt. En glimma av hopp. att kanske det inte är totalt hopplöst i alla fall.

Håller tummarna för att det ska fortsätta att fungera för er..
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

En riktig solskenshistoria som förgyllde min tidiga morgon!!!
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

Åh vilken underbar historia :D

Jag blev också alldeles rörd.

Massor av grattis till er båda, känslan måste vara obeskrivlig.

Tack för att du delade med dig av denna solskenshistoria, som fler skriver så kan det nog hjälpa många andra med problem.
 
Sv: En "galen", "slaktfärdig" och "sinnessjuk" "problemhästs" historia och resa.

kl
Här är en till med tårar i ögonen.
En underbar historia du delar med dig av. Det måste kännas otroligt bra nu att ha en sådan relation med hästen efter alla kval och alla oro.
Tack för att du delat med dig.

Och vad det gäller att flytta hästen med kroppsspråk (även om jag lägger till kommandon;)) så ger det otroligt mycket för relationen. Själv kör jag med mitt eget sätt även om inspirationen kommer från många håll och min första häst som jag haft sedan hon var 1,5 har fått stå ut med en del när jag prövat mig fram, men vi har lärt oss tillsammans.

Jag har lärt mig att använda min kropp på rätt sätt och hon att lyssna nu när vi pratar samma språk (i alla fall ibland;)). Hon var bufflig,trotsig, sparkade och bet, sprang på oss vid promenader etc. Efter övning, övning, övning började hon lyda, men envisheten har hon allt kvar;) Vi har en fantastisk relation och nu har jag precis skaffat en liten till som är otroligt lyhörd och känslig:)

Ursäkta utsvävningen, men jag blev så rörd och glad av ditt inlägg så jag kom igång lite grann. Lycka till med fortsättningen. Ni kommer att ha ett fint liv ihop:)
 

Liknande trådar

Hästhantering Jag har en unghäst som backar ur transporten så fort jag försöker stänga bommen. Vi har tränat MYCKET, minst 2 gånger i veckan under fem...
2
Svar
21
· Visningar
1 838
Hästhantering Hej! Vill varna för lång och rörig text... Gör ett sista desperat försök att få någon hjälp. Vill börja med att säga att hästen i...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
10 916
Hästhantering Hej! Jag skulle behöva lite tips och råd från er kunniga. Jag har en tvåårig valack som är mer vild än tam och i stort sätt omöjligt...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 401
Senast: co-SMAD4
·
Hästhantering Hej! Har en unghäst som jag promenerat en del med (då han inte är tillräckligt gammal för ridning än). I våras gick det väldigt bra och...
Svar
3
· Visningar
1 158
Senast: Nepenthe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp