Hoppelhase
Trådstartare
... hade min hund gärna haft på sitt samvete. Ja, min söta lyhörda lydiga valp har de senaste dagarna plötsligt insett att han faktiskt är 11 månader och har förvandlats till ett tonårigt pucko som glömt bort hur man beter sig och bara vill ha skoj.
Igår flög det upp en katt ur gräset precis framför honom och jag hann knappt blinka innan de båda var 50 meter bort på andra sidan vägen och katten med en minimal hårsmån hann kasta sig uppför en telefonstolpe. Idag när min far var ute med honom hade han tydligen jagat två mopeder som körde förbi på vägen. Vår lugna mysiga kvällspromenad nere vid ån började med att idioten kastar sig två meter rätt ut i vattnet efter en fågel och dras med strömmen!
Nu vet jag i alla fall att han kan simma. Promenaden avslutas sedan med att ett par rådjur skräms iväg när vi kommer gående och ja... ni kan ju gissa. Jag skriker mig hes efter en vit prick som försvinner i fjärran. Detta är hunden som aldrig går mer än 15 meter ifrån mig!
Där hade jag panik kan jag säga, det höll på att bli mörkt, jag hade ingen aning om vilken riktning de tagit eftersom de försvann bakom en skogsdunge, det var vid vägen och hunden hade stryphalsband på sig (ja, idiotiskt, jag vet!!). Jag vet inte om det var 5 minuter, 10 minuter, en kvart, en halvtimme? Kändes som evigheter i alla fall innan jag ser en vit flåsande klump i maklig takt komma traskande nerför kalhygget igen...
Suck. Jag behöver råd tack! Min första tanke var "ingen promenad mer utan långlina!", men sen då? Vad gör man? Hur tränar man? Vad är rätt sätt att reagera när detta händer? När hunden kommer tillbaka? (Jag har inte tänkt ge honom möjlighet att göra det igen men skulle ändå vara intressant att veta.) Jag känner mig rätt handfallen just eftersom det kommer så plötsligt. Han har aldrig ignorerat mig tidigare, oavsett störningar! Rådjur ser vi var och varannan dag och han har aldrig ens varit intresserad. Han har aldrig struntat i en inkallning utan vänder i luften och kommer i 190, han tvärnitar på stoppkommando när han jagar bollar eller ser en annan hund osv osv. Jag gissar att katten igår gjorde att han insåg att det ju är SKITKUL att kuta efter något, definitivt roligare än nån ilsk matte som står och vrålar bakom en...
I kombination med att de två sista dagarna har varit riktiga pissdagar där precis ALLT gått åt h-e känner jag just nu mest för att lägga in en annons med "omplacering pga allergi" eller möjligen "stor hund bytes mot liten hamster" på Blocket...
Igår flög det upp en katt ur gräset precis framför honom och jag hann knappt blinka innan de båda var 50 meter bort på andra sidan vägen och katten med en minimal hårsmån hann kasta sig uppför en telefonstolpe. Idag när min far var ute med honom hade han tydligen jagat två mopeder som körde förbi på vägen. Vår lugna mysiga kvällspromenad nere vid ån började med att idioten kastar sig två meter rätt ut i vattnet efter en fågel och dras med strömmen!
Nu vet jag i alla fall att han kan simma. Promenaden avslutas sedan med att ett par rådjur skräms iväg när vi kommer gående och ja... ni kan ju gissa. Jag skriker mig hes efter en vit prick som försvinner i fjärran. Detta är hunden som aldrig går mer än 15 meter ifrån mig! Där hade jag panik kan jag säga, det höll på att bli mörkt, jag hade ingen aning om vilken riktning de tagit eftersom de försvann bakom en skogsdunge, det var vid vägen och hunden hade stryphalsband på sig (ja, idiotiskt, jag vet!!).
Jag vet inte om det var 5 minuter, 10 minuter, en kvart, en halvtimme? Kändes som evigheter i alla fall innan jag ser en vit flåsande klump i maklig takt komma traskande nerför kalhygget igen...Suck. Jag behöver råd tack! Min första tanke var "ingen promenad mer utan långlina!", men sen då? Vad gör man? Hur tränar man? Vad är rätt sätt att reagera när detta händer? När hunden kommer tillbaka? (Jag har inte tänkt ge honom möjlighet att göra det igen men skulle ändå vara intressant att veta.) Jag känner mig rätt handfallen just eftersom det kommer så plötsligt. Han har aldrig ignorerat mig tidigare, oavsett störningar! Rådjur ser vi var och varannan dag och han har aldrig ens varit intresserad. Han har aldrig struntat i en inkallning utan vänder i luften och kommer i 190, han tvärnitar på stoppkommando när han jagar bollar eller ser en annan hund osv osv. Jag gissar att katten igår gjorde att han insåg att det ju är SKITKUL att kuta efter något, definitivt roligare än nån ilsk matte som står och vrålar bakom en...
I kombination med att de två sista dagarna har varit riktiga pissdagar där precis ALLT gått åt h-e känner jag just nu mest för att lägga in en annons med "omplacering pga allergi"
eller möjligen "stor hund bytes mot liten hamster" på Blocket...
