Övr. barn En pappa som lämnade när jag blev gravid

Anonym1212

Trådstartare
Det här är förstås en lång historia som jag ämnar att korta ned så mkt det går.
Jag blev gravid med en man som var ca 10 år äldre än mig (jag då i 20års åldern) och det var egentligen ett ons.
Så jag kan ju förstå att han inte blev glad av att jag ville behålla barnet.
Han sa att jag aldrig mer skulle få se röken av honom om jag behöll det och han höll vad han lovade om man säger så.

Jag visste inte ens hans efternamn. Jag visste hur gammal han var, vad han jobbade med o vilken stadsdel i Sthlm han bodde. Inte mkt mer än så. Och jag hade ju hans telefonnummer men det var anonymt på Eniro.

Socialen startade en faderskapsutredning men han la i princip på i örat på dom och de gav upp.

Barnet föddes, jag smsade pappan info om det och jag fick inget svar.

Jag var ung, dum, haft en förjävlig uppväxt, mobbad i skolan, utskämd av min förälder, ratad gång på gång av vänner, familj och killar.

Nåväl. Barnet, mitt älskade barn föddes och livet blev sakta bättre. Träffade en fin man när barnet var 4 och vi flyttade ihop när barnet var 8 år och vi bor ihop än och barnet är nu 18 år fyllda.

Barnet har såklart undrat och jag har svarat undvikande och haft allt nedtryckt. Detta har varit en ångest som grott konstant i hela mitt vuxna liv :cry:
För att inte tala om hur mitt barn har känt.

Iaf, jag började läsa igenom mina dagböcker och hittade faderns mobilnummer. Jag slår det på nätet och det tillhör en man med samma förnamn. Letar vidare och han är exakt lika gammal som fadern. Han bor i Sthlm och har arbete i samma bransch.

Alltså? Vad i helvete gör jag nu?

Borde jag be socialen att återuppta sin faderskapsutredning som de aldrig gjorde? Eller ska jag ringa upp? Men det kanske inte är han? Vem fan har samma nummer i 19 år....
 
Det här är förstås en lång historia som jag ämnar att korta ned så mkt det går.
Jag blev gravid med en man som var ca 10 år äldre än mig (jag då i 20års åldern) och det var egentligen ett ons.
Så jag kan ju förstå att han inte blev glad av att jag ville behålla barnet.
Han sa att jag aldrig mer skulle få se röken av honom om jag behöll det och han höll vad han lovade om man säger så.

Jag visste inte ens hans efternamn. Jag visste hur gammal han var, vad han jobbade med o vilken stadsdel i Sthlm han bodde. Inte mkt mer än så. Och jag hade ju hans telefonnummer men det var anonymt på Eniro.

Socialen startade en faderskapsutredning men han la i princip på i örat på dom och de gav upp.

Barnet föddes, jag smsade pappan info om det och jag fick inget svar.

Jag var ung, dum, haft en förjävlig uppväxt, mobbad i skolan, utskämd av min förälder, ratad gång på gång av vänner, familj och killar.

Nåväl. Barnet, mitt älskade barn föddes och livet blev sakta bättre. Träffade en fin man när barnet var 4 och vi flyttade ihop när barnet var 8 år och vi bor ihop än och barnet är nu 18 år fyllda.

Barnet har såklart undrat och jag har svarat undvikande och haft allt nedtryckt. Detta har varit en ångest som grott konstant i hela mitt vuxna liv :cry:
För att inte tala om hur mitt barn har känt.

Iaf, jag började läsa igenom mina dagböcker och hittade faderns mobilnummer. Jag slår det på nätet och det tillhör en man med samma förnamn. Letar vidare och han är exakt lika gammal som fadern. Han bor i Sthlm och har arbete i samma bransch.

Alltså? Vad i helvete gör jag nu?

Borde jag be socialen att återuppta sin faderskapsutredning som de aldrig gjorde? Eller ska jag ringa upp? Men det kanske inte är han? Vem fan har samma nummer i 19 år....
Jag tror att jag har haft samma nummer ungefär så länge.

Men vad vill du? Och framförallt, vad vill ditt myndiga barn?
 

Görel

Moderator
Det går alltid att återuppta en faderskapsutredning när det kommit in nya uppgifter. Nu för tiden är dessutom dna-tekniken ordentligt utvecklad och det går att döma en man till att lämna dna om det finns tillräckliga skäl för det.

Jag har haft samma mobilnummer i 20 år så det är inte alls omöjligt att han också har det.
 
Det här är förstås en lång historia som jag ämnar att korta ned så mkt det går.
Jag blev gravid med en man som var ca 10 år äldre än mig (jag då i 20års åldern) och det var egentligen ett ons.
Så jag kan ju förstå att han inte blev glad av att jag ville behålla barnet.
Han sa att jag aldrig mer skulle få se röken av honom om jag behöll det och han höll vad han lovade om man säger så.

Jag visste inte ens hans efternamn. Jag visste hur gammal han var, vad han jobbade med o vilken stadsdel i Sthlm han bodde. Inte mkt mer än så. Och jag hade ju hans telefonnummer men det var anonymt på Eniro.

Socialen startade en faderskapsutredning men han la i princip på i örat på dom och de gav upp.

Barnet föddes, jag smsade pappan info om det och jag fick inget svar.

Jag var ung, dum, haft en förjävlig uppväxt, mobbad i skolan, utskämd av min förälder, ratad gång på gång av vänner, familj och killar.

Nåväl. Barnet, mitt älskade barn föddes och livet blev sakta bättre. Träffade en fin man när barnet var 4 och vi flyttade ihop när barnet var 8 år och vi bor ihop än och barnet är nu 18 år fyllda.

Barnet har såklart undrat och jag har svarat undvikande och haft allt nedtryckt. Detta har varit en ångest som grott konstant i hela mitt vuxna liv :cry:
För att inte tala om hur mitt barn har känt.

Iaf, jag började läsa igenom mina dagböcker och hittade faderns mobilnummer. Jag slår det på nätet och det tillhör en man med samma förnamn. Letar vidare och han är exakt lika gammal som fadern. Han bor i Sthlm och har arbete i samma bransch.

Alltså? Vad i helvete gör jag nu?

Borde jag be socialen att återuppta sin faderskapsutredning som de aldrig gjorde? Eller ska jag ringa upp? Men det kanske inte är han? Vem fan har samma nummer i 19 år....
I det här fallet är ju barnet myndigt. Så jag hade nog tänkt att barnets åsikt är viktigast. Vill hen prata med biologiska pappan eller vill hen att du låter bli?
 

Anonym1212

Trådstartare
Det går alltid att återuppta en faderskapsutredning när det kommit in nya uppgifter. Nu för tiden är dessutom dna-tekniken ordentligt utvecklad och det går att döma en man till att lämna dna om det finns tillräckliga skäl för det.

Jag har haft samma mobilnummer i 20 år så det är inte alls omöjligt att han också har det.
Då ska jag kanske börja där, kommer de vara villiga trots att barnet är myndigt?
Barnet vill ha kontakt.
 

Anonym1212

Trådstartare
Jag har också haft samma nummer typ så länge.
Du kan väl berätta för barnet vad som hände, och tillägga att du vet verkligen inte hur han skulle reagera.
Vi har pratat mkt nu sista tiden så barnet vet vad som hänt. Men jag trodde ju att det var omöjligt att få tag i pappan, men nu kanske det är möjligt ändå.
 

Görel

Moderator
Då ska jag kanske börja där, kommer de vara villiga trots att barnet är myndigt?
Barnet vill ha kontakt.
Det tror jag säkert, det var alltid jag när jag jobbade på familjerätten.

Tänkt också att fadern kan ha ångrat sitt beteende mot dig och barnet och velat komma i kontakt med er utan att kunna hitta er. Människor mognar.

Solskenshistoria; släkting född på 60-talet adopterad utan att fadern uppges. Biologiska mamman flyttar utomlands. När släktingen är närmare 50 får släktingen kontakt med biologiska mamman och får namnet på sin biologiska pappa. Denne kände inte till släktingens existens. Biologiska mamman letar upp honom och berättar. han blev förstås chockad. Han träffar barnet som han inte visste existerade när denne var 49 år. Detta var några år sen och de har kontakt.
Mycket förenklat och förkortat för att ingen ska kunna identifieras.
 

Anonym1212

Trådstartare
Det tror jag säkert, det var alltid jag när jag jobbade på familjerätten.

Tänkt också att fadern kan ha ångrat sitt beteende mot dig och barnet och velat komma i kontakt med er utan att kunna hitta er. Människor mognar.

Solskenshistoria; släkting född på 60-talet adopterad utan att fadern uppges. Biologiska mamman flyttar utomlands. När släktingen är närmare 50 får släktingen kontakt med biologiska mamman och får namnet på sin biologiska pappa. Denne kände inte till släktingens existens. Biologiska mamman letar upp honom och berättar. han blev förstås chockad. Han träffar barnet som han inte visste existerade när denne var 49 år. Detta var några år sen och de har kontakt.
Mycket förenklat och förkortat för att ingen ska kunna identifieras.
Jo det är sant :) jag hade nog vågat ringa om jag var helt säker på att det var han, men känns ändå som lite för lite att gå på. Eller jag vet faktiskt varken ut eller in nu.
 
Vi har pratat mkt nu sista tiden så barnet vet vad som hänt. Men jag trodde ju att det var omöjligt att få tag i pappan, men nu kanske det är möjligt ändå.
Man har rätt att om möjligt känna till sitt biologiska ursprung. Så sett kan ju barnet be om faderskapsutredning utan dig, men barnet är ju ditt barn så det kan vara rimligt att du hjälper henne.

Lite beroende på omständigheterna kan det ju, förutom att få veta lite mer om sin biologiska pappa, finnas ett framtida arv.
 
Jag har haft samma nummer i 17 år räknade jag precis ut, har alltid valt att behålla det när jag bytt operatör.

Hoppas det löser sig för er
 
Jag skulle ge barnet namn och adressen du hittade, och sedan låta barnet skriva ett brev, som "pappan" i lugn och ro får begrunda, Att få ett sånt samtal från soc skulle väl göra vem som helst skitskraj?
Trots allt är barnet myndig, och säkert kapabel att sköta kontakten själv.

* Jenny *
 

Anonym1212

Trådstartare
Jag skulle ge barnet namn och adressen du hittade, och sedan låta barnet skriva ett brev, som "pappan" i lugn och ro får begrunda, Att få ett sånt samtal från soc skulle väl göra vem som helst skitskraj?
Trots allt är barnet myndig, och säkert kapabel att sköta kontakten själv.

* Jenny *
Om jag visste att det var rätt person så kanske. Men det vet vi ju inte?
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Så himla hästsugen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp