En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 12

[em-pirre]

Får oftast ägglossningsflytning 1-2 dagar innan positivt ägglossningstest, men det kanske bara är jag.

Exakt. Då det börjar bli mer vitt än genomskinligt är äl över för mig

 

[Hedblomster]

Oj vad spännande!
Var i Ryssland?
(jag vill så gärna åka dit i ett annat ärende men det är fortsatt stängt för mig)

St Petersburg Kliniken ordnar någon slags speciell inbjudan från landet så att man kan söka visum. Det går ju inga direktflyg nu men man kan flyga till Helsingfors och där åka vidare med buss eller flyg som kliniken chartrat åt patienterna. Tror också det går att flyga via Istanbul och London nu. Hoppas det öppnar upp snart så att du kan åka!

 

[cirkus]

St Petersburg Kliniken ordnar någon slags speciell inbjudan från landet så att man kan söka visum. Det går ju inga direktflyg nu men man kan flyga till Helsingfors och där åka vidare med buss eller flyg som kliniken chartrat åt patienterna. Tror också det går att flyga via Istanbul och London nu. Hoppas det öppnar upp snart så att du kan åka!

Det är ju exakt dit jag vill!
(jag har tre katter som jag vill få hem)

 

[CajsaStina]

Känn efter med fingrarna och kolla om det gåt att "dra ut" så att det blir som strängar mellan fingrarna liksom. När det går, är det oftast prime time för att försöka bli gravid.

Det var så det geggiga härom dagen var, riktigt segt och gick att dra ut långt men mer vitt än genomskinligt. Nu är det mer vattnigt typ.

 

[CajsaStina]

Får oftast ägglossningsflytning 1-2 dagar innan positivt ägglossningstest, men det kanske bara är jag.

Det skulle ju kunna stämma med det jag kallar geggigt men det var ju inte rå äggvita direkt, mer halvkokt äggvita typ

 

[CajsaStina]

Nu är strecket svagare igen på stickan. Vi har fått till det tis, ons, tor nu sen åker han bort imorrn, så nu har vi gjort vad vi kan för denna månad. Har även läst mig till att testerna mäter ju LH som inte är nåt bevis på ÄL utan mer signalen att det ska ske. Bör man fortsätta testa för att se om kroppen försöker igen? Eller är mäta temperatur mer säkert?

 

[Ingela_S]

Och där gick detta försöket också åt skogen. Testdag om en vecka men ganska säker på att det inte blir nåt plus.

Gruvar mig redan för hur jag ska berätta för mannen ikväll...

 

[Hedblomster]

Och där gick detta försöket också åt skogen. Testdag om en vecka men ganska säker på att det inte blir nåt plus.

Gruvar mig redan för hur jag ska berätta för mannen ikväll...

Vad ledsamt att höra

 

[TinaJ]

Testdag idag och det var positivt

Den nervösa väntan fortsätter, iallafall fram till vecka 12 känns ju allt väldigt osäkert!

 

[soom]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

 

[Is]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

Ingen tröst men va lite i samma situation som du. Jag är 32. Har en son sedan tidigare som tog oss närmare 2 år att skapa (på natuligväg). Kände som dig att jag inte ville ha mer än 3 år mellan barnen och återupptog aldrig något preventivmedel efter första graviditeten. BM informerade att eftersom vi lyckats med ett barn så skulle vi inte få någon hjälp för ett andra barn genom att jag inte bytt parter eller likande.
Jag fick där och då börja jobba med mig själv och mina egna tankar. Hur viktigt var det med att de skulle va ca 3 år mellan barnen jämfört med att inte få några barn alls? Kände att sambon som är 10 år äldre inte heller kände samma motivation längre, han började känna sig för gammal.
Jag bestämde mig för att jag trots allt ville ha bebis- pratade med sambon och vi kom överens om att gå in med inställningen- händer det så händer det och inte ge upp helt, än. Ingen lätt tankegång att bestämma sig för men ett måste för mitt eget psyke (åh vi erbjöds ju inga alternativ så vart bara till att acceptera)

Nu ser det ut att gå bra för oss, om allt går som det ska blir det en bebis. Sonen kommer vara bra exakt 4.5 halvt. Jag är naturligvis jätte lycklig men visst tänker jag fortfarande på det där med det stora glappet. Nu provar jag bara fokusera på de positiva sidorna av att ha dom spridda.

Men det jag vill säga är att jag känner din frustration efter att ha varit i liknade sits.
Om du inte litar på den du va hos så skulle jag söka en annan för att få ett till utlåtande. För er egen skull. Så ni kan känna att ni har undersökt alla alternativ innan ni beslutar för hur ni vill gå vidare.
Önskar er all lycka till

 

[cambodia]

De har återigen delvis stängt ”vår” klinik pga Corona och de gör inte några syskonbehandlingar. Vi skulle höra av oss efter årsskiftet och se hur det ligger till... Jag har förstås full förståelse men känner mig ändå nedslagen
Tankarna hinner snurra många varv och jag som är lite rädd för hela IVF-grejen ville mest bara få det ”överstökat”. Dessutom börjar jag tänka på min ålder... fyller 34 i mars. Men jag kanske överdriver.

 

[Eloise]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

Jag är också löjligt nålrädd samt smärtkänslig men måste säga att allt under hela ivf-processen gick så mycket smidigare än jag trott. Att ta sprutorna själv gick jättebra, även om jag skakade som ett asplöv inför den första. Det är tunna, fina nålar. Kan svida lite efteråt bara.

Nu hade vi också tur, jag svarade bra på behandlingen, vi fick befruktade embryon och sonen blev till på första återföringen.
Äggplocket fick jag en panikångest-attack innan, fick en bra dos propofol och minns inget av själva plocket. Hade inte ont efteråt.

Jag tvekar inte inför att göra om alltihop inför ett syskonförsök.

 

[TinaJ]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

Jag tänkte en hel del på att de var min bästa chans att få barn när jag behövde göra de jobbiga grejerna. Äggplocket är ju jobbigt, men man får finfina droger, både under och efter. Sprutorna man ska ta själv är tunna, sambon fick hålla mig i handen första gången men sen kändes det inte så farligt.
Jag gjorde via landstinget men majoriteten av de som jag stötte på under IVFén var jätteprofssiga och väldigt stöttande.

Blir det dyrare för digom 6 månader hade jag inte väntat längre utan börjat nu.

 

[Ingela_S]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

Jag hade precis fyllt 35 när barnmorskan vid ett cellprov sa till mig att absolut inte vänta med att söka hjälp, så det beror nog på vem man frågar. Det rullar visserligen något snabbare privat än via landstinget, men det är en del provtagningar och undersökningar som görs innan man får ivf, så tänk på att det kan ta tid. Via landstinget tog det oss ett år från att vi sökt hjälp till att vi påbörjade det första ivf-försöket. Med facit i hand skulle vi sökt hjälp ännu tidigare om vi vetat hur lång tid allt skulle ta...

Angående sprutor så är det fina nålar. Min kollegas fru vägrade sticka själv, så han fick sticka henne istället. Själv tyckte jag det kändes bättre att själv ha kontrollen över sprutan och kunna sticka hur långsamt eller snabbt jag ville. Och vid äggplocket finns det fina droger att få.

 

[Tora]

Okej. Behöver ventilera.
Är 34 år, har endometrios. Har ett barn, 2,5 år, spontangraviditet efter ca ett års försök. Har ni försökt få till barn nr 2 i ett år, utan framgång.
Varit hos gyn idag och det man kan se med vul såg bra ut. Hon tyckte att det var rimligt att försöka ett år till innan vi söker hjälp, borde vara goda chanser eftersom vi lyckats en gång. Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar försöka ett år till. Jag vet inte om jag kan lita på hennes bedömning (har träffat för många inkompetenta läkare).
Jag skulle helst vilja ha hyfsat tätt mellan barnen, max 3 år (det är redan kört). Säg att vi försöker ett år till utan att det blir nåt och sen söker hjälp, då har vi i bästa fall bebis om två år. I bästa fall. Då är dottern 4,5. Dessutom blir det dyrare efter 35, jag har ett halvår kvar dit. Men tänk om vi försöker ett år till och faktiskt lyckas... jag är nålrädd och ogillar vårdsituationer överlag. Att tänka på hur äggplock går till får det att vända sig i magen. För att inte tala om alla sprutor jag antar att man ska ta själv. Jag vet inte vad jag vill.

Problemet här (som jag ser det) är inte tiden mellan barnen. Problemet är att du är redan 32 och har en känd problematik. Dina ägg blir äldre och endometrios blir inte bättre med åren. Jag tycker faktiskt att du fick ett väldigt okunnigt svar. Korrekt svar borde vara ”Ni har redan testat ett år, nu borde ni skynda på så fort det går”.
Självklart finns det en chans att bli gravid även efter två år men den är mycket liten. Du är dessutom redan nu i flera år äldre än när du blev gravid första gången. Väntar du ett år till så blir du ytterligare ett år äldre.
Ledsen om jag stressar dig med mitt svar men det är tyvärr den bistra verkligheten

 

[soom]

Tack snälla ni för era tankar. Jag kommer aldrig ge mig själv några sprutor, det får mannen göra isåfall. Jag klarade aldrig av att ge hunden allergisprutor, trots tunnast möjliga nål, och trots att jag tränade på apelsin hur många gånger som helst, det var helt omöjligt att sticka genom huden.

@Tora lite stressande kanske, men faktiskt mest skönt med en bekräftelse på att det är dags att söka hjälp. Min man tycker att vi kan försöka lite till, men han är lite mer avslappnad till ett barn till. Blir det så blir han glad, men blir det inte så är han nöjd ändå.

Jag inser att mitt första inlägg lät som att ivf ger barngaranti, så är det ju såklart inte, det kan ju misslyckas det också.

Vi har landat i att kontakta en klinik och göra en utredning eller vad som nu är steg ett, så får vi se vart det leder.

 

[Ingela_S]

Pratade med kliniken idag för att få en sammanfattning av våra försök hos dem. På tre behandlingar har vi fått en graviditet som blev missfall och ett embryo till frysen. De tyckte dock inte att det var något konstigt resultat eller att de ville avråda från fortsatta försök (vilket man lite cyniskt skulle kunna tänka är för att de får betalt för det). De föreslog att vi kunde gå vidare med "mild ivf", dvs en lättare behandling som ger färre ägg men förhoppningsvis bättre kvalitet. Jag och mannen har även diskuterat äggdonation, men måste då byta klinik. Jag känner att vi inte har så mycket tid kvar (fyller 40 i februari) och skulle vilja välja det som ger bäst chanser (dvs äggdonation) medan mannen vill ge det något försök till med egna gener.

Ville bara skriva av mig, det är så svårt att veta vad man bör göra...

 

[Hedblomster]

Pratade med kliniken idag för att få en sammanfattning av våra försök hos dem. På tre behandlingar har vi fått en graviditet som blev missfall och ett embryo till frysen. De tyckte dock inte att det var något konstigt resultat eller att de ville avråda från fortsatta försök (vilket man lite cyniskt skulle kunna tänka är för att de får betalt för det). De föreslog att vi kunde gå vidare med "mild ivf", dvs en lättare behandling som ger färre ägg men förhoppningsvis bättre kvalitet. Jag och mannen har även diskuterat äggdonation, men måste då byta klinik. Jag känner att vi inte har så mycket tid kvar (fyller 40 i februari) och skulle vilja välja det som ger bäst chanser (dvs äggdonation) medan mannen vill ge det något försök till med egna gener.

Ville bara skriva av mig, det är så svårt att veta vad man bör göra...

Det är jättesvårt, och krasst nog handlar det ju om mycket pengar också. Förutom att det är viktigt för en själv så klart! Jag hade nog i eran sits velat gå vidare med äggdonation, som du verkar känna. Men är man två ska man väl vara överens också. Jag hoppas det klarnar för er snart

 

[Kilauea]

Pratade med kliniken idag för att få en sammanfattning av våra försök hos dem. På tre behandlingar har vi fått en graviditet som blev missfall och ett embryo till frysen. De tyckte dock inte att det var något konstigt resultat eller att de ville avråda från fortsatta försök (vilket man lite cyniskt skulle kunna tänka är för att de får betalt för det). De föreslog att vi kunde gå vidare med "mild ivf", dvs en lättare behandling som ger färre ägg men förhoppningsvis bättre kvalitet. Jag och mannen har även diskuterat äggdonation, men måste då byta klinik. Jag känner att vi inte har så mycket tid kvar (fyller 40 i februari) och skulle vilja välja det som ger bäst chanser (dvs äggdonation) medan mannen vill ge det något försök till med egna gener.

Ville bara skriva av mig, det är så svårt att veta vad man bör göra...

Finns det nån annan klinik i närheten, eller på ok avstånd, som kan tänka lite annorlunda?
När vi gick privat kände vi att de ville ju att vi skulle lyckas.