Engagemang i vänners barn?

[Voeux]

Jag har gjort båda de där förändringarna i mitt liv, alltså både fått barn (20+ år sedan) och flyttat ut till en hästgård på landet (1 år sedan). Sannolikt är jag mycket mer i "hästgårdsbubblan" nu än jag någonsin var i "barnbubblan". Hästgårdslivet är ju mitt liv, det jag alltid velat göra, medan att få barn väldigt mycket kändes som att vara en gäst i ett liv som inte riktigt var mitt. Jag älskade och älskar min dotter förbehållslöst, såklart, men tyckte egentligen aldrig om hela grejen kring graviditet, förlossning och bebistiden. För mig var det då helt livsviktigt att hålla fast vid det som jag tyckte var "jag" - hästintresset, hunden, att läsa böcker, jobbet, att tänka på och prata om annat än barn. Allt det där gjorde att jag orkade med att vara en bra mamma till min dotter, men stundtals var det påfrestande med omgivningens förväntningar att jag bara skulle ge upp allt annat nu när jag fått barn. "Men ska du verkligen köpa häst nu när du har en liten?", "Tänk på att det är farligt att rida nu när du blivit mamma, du vill väl inte att hon ska bli föräldralös?", "Nu får hunden minsann bli nummer två istället för nummer ett", "Passa på och NJUT nu när hon är bebis, de blir stora så fort", "Men hur kan du vara så SMAL när du nyss fått barn, du vet väl att man måste ha lite hull för att kunna amma?", "Ska du verkligen börja jobba redan?" osv osv i all oändlighet. För mig kändes det som en tydlig förväntan på att jag skulle vara mamma i första hand, och att mitt jag, mina önskningar, mitt liv, skulle prioriteras ner till oigenkännelighet. Jag hade en rätt bra föräldraledighet och ett väldigt bra liv med min dotter under hela hennes uppväxt, men det var ju mycket för att jag faktiskt sket i allt det där folk sa och gjorde min egen grej.

Nu när jag flyttat till gård är det ju inte alls lika många som lägger sig i vad jag gör, det är inte laddat på samma sätt. Möjligtvis finns det en del kollegor som konstaterat att jag ju inte kan resa lika mycket i jobbet och hur ska det nu bli? Varpå jag svarar att jag rest under 25 års yrkesliv och att jag faktiskt nu prioriterar att göra det JAG vill.

Det är inget fel med förändringar och var och en är helt fri att göra sin egen livsresa på det sätt hon eller han finner lämpligt. Det som blir fel är när det förväntas att man ska följa en viss mall, göra vissa saker, bara för att man till exempel nyss fått barn. One size does not fit all, vi måste tillåta varandra att vara individer!

Verkligen, sista meningen. Och så trist med allt tjat du fått höra. Om man nu verkligen bryr sig om barnets perspektiv så är ju den bästa mamman en lycklig mamma, och det är bara du själv som vet hur det blir så.

Det blir väl ofta så att man slår bakut mot det som pressar än. Alla förväntningar och allt tjat. Jag har ju tvärtom från dig fått höra allt annat. Ska jag verkligen vara föräldraledig så länge, förväntningar på att delta på fester och festresor, göra karriär, få tillbaka kroppen och gud förbjude inte förändras en enda sekund. När man då verkligen längtat efter att få barn i 10 år och gått igenom diverse utredningar på vägen så vill jag bara få vara i den här stunden ett tag.

 

[Roheryn]

Verkligen, sista meningen. Och så trist med allt tjat du fått höra. Om man nu verkligen bryr sig om barnets perspektiv så är ju den bästa mamman en lycklig mamma, och det är bara du själv som vet hur det blir så.

Det blir väl ofta så att man slår bakut mot det som pressar än. Alla förväntningar och allt tjat. Jag har ju tvärtom från dig fått höra allt annat. Ska jag verkligen vara föräldraledig så länge, förväntningar på att delta på fester och festresor, göra karriär, få tillbaka kroppen och gud förbjude inte förändras en enda sekund. När man då verkligen längtat efter att få barn i 10 år och gått igenom diverse utredningar på vägen så vill jag bara få vara i den här stunden ett tag.

Så är det nog, att man stör sig på det man tycker skaver från omgivningen. Men lite är det ju också "damned if you do, damned if you don't". Jag "fick tillbaka kroppen" supersnabbt efter förlossning (vilket kroppen fixade helt själv, utan någon bootcamp!) och jag har ju absolut fått fler negativa/kritiska kommentarer om det än positiva! Och bevisligen gäller det även dem som INTE "får tillbaka kroppen" (hatar det uttrycket, den är min hela tiden liksom) att de får utstå mer negativt än positivt. Suck! Varför kan man inte bara låta folk vara?

 

[Kiwifrukt]

Fast om man jämför att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om barn och att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om hästar (eller valfritt annat intresse, hundar, fotboll, träning, eller vad som helst) är att det känns mycket mer okej att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon bara tjatar om sin jävla häst hela tiden" än att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon tjatar bara om sin jävla unge hela tiden". Jag försöker själv hela tiden lägga band på mig och inte babbla på om min häst med folk som inte är det minsta intresserade av hästar och att försöka tona ner det när andra är med (jobbade exempelvis ett tag med en person som själv har häst, vi försökte prata om detta när vi var själva och inte när alla andra häst-ointresserade kollegor var med).

Men just när det är barn så finns det en förväntan (särskilt på kvinnor!) att "alla" ska tycka att det är kul att prata om. Äggstockar = gilla barn = vilja ha egna barn = älska att prata om alla barn, enligt många. Jag tycker det är skittråkigt att prata om barn. Lika tråkigt som om någon bara skulle prata om sin man eller skidskytte eller matlagning, som också är pisstrista ämnen enligt mig. Min chef sa till och med till mig en gång, "du kommer ändra dig när du får barn". Då kunde jag inte hålla käften utan argumenterade emot och sa att alla varken kan eller vill skaffa barn. Han skrattade bara bort det och sa att jag skulle ändra mig. Jag upplever inte alls att det kravet är lika starkt på en man, en man kan fortfarande prata om andra saker och umgås med andra människor även om han blivit pappa men en kvinna ska tycka att allt annat än barn har mindre värde. Sånt får det att krypa under skinnet på mig.

 

[SaraXX]

Fan vilken befriande tråd! Älskar att alla hatar barnkalas så öppet

Jag är ju förälder och jag brukar säga att det är de längsta två timmarna på året.
The things you do for love...

Jag ser ju att mina barn älskar när vi har barnkalas, så på så vis gillar jag det. Men det är ju fruktansvärt.

Äldsta har haft sitt sista barnkalas och ingen är gladare än jag. Yngsta har väl ett par tre år kvar kan jag tro. Det är bara att bita ihop.

 

[Lingon]

Fast om man jämför att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om barn och att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om hästar (eller valfritt annat intresse, hundar, fotboll, träning, eller vad som helst) är att det känns mycket mer okej att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon bara tjatar om sin jävla häst hela tiden" än att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon tjatar bara om sin jävla unge hela tiden". Jag försöker själv hela tiden lägga band på mig och inte babbla på om min häst med folk som inte är det minsta intresserade av hästar och att försöka tona ner det när andra är med (jobbade exempelvis ett tag med en person som själv har häst, vi försökte prata om detta när vi var själva och inte när alla andra häst-ointresserade kollegor var med).

Men just när det är barn så finns det en förväntan (särskilt på kvinnor!) att "alla" ska tycka att det är kul att prata om. Äggstockar = gilla barn = vilja ha egna barn = älska att prata om alla barn, enligt många. Jag tycker det är skittråkigt att prata om barn. Lika tråkigt som om någon bara skulle prata om sin man eller skidskytte eller matlagning, som också är pisstrista ämnen enligt mig. Min chef sa till och med till mig en gång, "du kommer ändra dig när du får barn". Då kunde jag inte hålla käften utan argumenterade emot och sa att alla varken kan eller vill skaffa barn. Han skrattade bara bort det och sa att jag skulle ändra mig. Jag upplever inte alls att det kravet är lika starkt på en man, en man kan fortfarande prata om andra saker och umgås med andra människor även om han blivit pappa men en kvinna ska tycka att allt annat än barn har mindre värde. Sånt får det att krypa under skinnet på mig.

Jag tycker att folk som bara har ett intresse i livet är rätt tråkiga i längden. Det blir lite platt om de bara kan prata om en sak. Oavsett vilken sak det är.

 

[Bapelsin]

Jag är ju förälder och jag brukar säga att det är de längsta två timmarna på året.
The things you do for love...

Jag ser ju att mina barn älskar när vi har barnkalas, så på så vis gillar jag det. Men det är ju fruktansvärt.

Äldsta har haft sitt sista barnkalas och ingen är gladare än jag. Yngsta har väl ett par tre år kvar kan jag tro. Det är bara att bita ihop.

Jag har också barn, två stycken. Tack och lov har ingen av dem varit sugna på traditionella barnkalas så jag har sluppit det. Jag AVSKYR verkligen barn i grupp.

 

[Zinfernia]

Det kan väl inte bara vara jag som tycker att det absolut värsta med barnkalas är när ungen ska blåsa ut ljusen på tårtan och passar på att spraya den med saliv? Jag har tackat nej till några barnkalas bara av den anledningen.

 

[karamelldrottningen]

Det kan väl inte bara vara jag som tycker att det absolut värsta med barnkalas är när ungen ska blåsa ut ljusen på tårtan och passar på att spraya den med saliv? Jag har tackat nej till några barnkalas bara av den anledningen.

Beror kanske på barnet alla är inte salivsprutare

 

[Voeux]

Fast om man jämför att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om barn och att någon är skittråkig att umgås med för att hen bara pratar om hästar (eller valfritt annat intresse, hundar, fotboll, träning, eller vad som helst) är att det känns mycket mer okej att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon bara tjatar om sin jävla häst hela tiden" än att säga "jag pallar inte att umgås med Anna för hon tjatar bara om sin jävla unge hela tiden". Jag försöker själv hela tiden lägga band på mig och inte babbla på om min häst med folk som inte är det minsta intresserade av hästar och att försöka tona ner det när andra är med (jobbade exempelvis ett tag med en person som själv har häst, vi försökte prata om detta när vi var själva och inte när alla andra häst-ointresserade kollegor var med).

Men just när det är barn så finns det en förväntan (särskilt på kvinnor!) att "alla" ska tycka att det är kul att prata om. Äggstockar = gilla barn = vilja ha egna barn = älska att prata om alla barn, enligt många. Jag tycker det är skittråkigt att prata om barn. Lika tråkigt som om någon bara skulle prata om sin man eller skidskytte eller matlagning, som också är pisstrista ämnen enligt mig. Min chef sa till och med till mig en gång, "du kommer ändra dig när du får barn". Då kunde jag inte hålla käften utan argumenterade emot och sa att alla varken kan eller vill skaffa barn. Han skrattade bara bort det och sa att jag skulle ändra mig. Jag upplever inte alls att det kravet är lika starkt på en man, en man kan fortfarande prata om andra saker och umgås med andra människor även om han blivit pappa men en kvinna ska tycka att allt annat än barn har mindre värde. Sånt får det att krypa under skinnet på mig.

Det hade krupit under skinnet på mig också. Jag pratar bara om dottern med de som är uppenbart intresserade. Jag har definitivt vänner som är absolut 0 intresserade av barn. Det är ju faktiskt jättebra för mig för då får jag chansen att prata om en massa andra intressanta saker. Mina vänner som har egna barn samt min familj vill ju bara prata om lilla E så det hade ju blivit förbaskat tjatigt utan mina barnlösa vänner.

 

[Lingon]

Jag är ju förälder och jag brukar säga att det är de längsta två timmarna på året.
The things you do for love...

Jag ser ju att mina barn älskar när vi har barnkalas, så på så vis gillar jag det. Men det är ju fruktansvärt.

Äldsta har haft sitt sista barnkalas och ingen är gladare än jag. Yngsta har väl ett par tre år kvar kan jag tro. Det är bara att bita ihop.

Det bästa barnkalaset jag anordnat var på ett litet zoo. Få barn, guidad tur (1 timme!) bland djuren innan öppningsdags. De fick klappa massor med olika djur och min dotter fick hålla några bl.a. orm och krokodilunge. Alla barnen var lugna, gick lugnt och pratade i normal samtalston. Guiden var jättebra och och tydlig med att hos djuren är man lugn och skriker inte och springer inte. Guiden berättade på barnens nivå om deras bevarandearbete med de olika arterna de har och annat om djuren. Efter den guidade turen var det mat och paketöppning. Även de som varit lite ängsliga för djuren i början vågade delta fullt ut och mata och klappa djuren. Jag hade också jätteroligt hela tiden! Roligt, lugnt och lärorikt! Barnens entusiasm när de berättade för föräldrarna hur roligt de hade haft var underbar att se.

 

[Zinfernia]

Beror kanske på barnet alla är inte salivsprutare

Äckligt ändå! Jag vill inte äta något som någon annan har blåst på

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker att folk som bara har ett intresse i livet är rätt tråkiga i längden. Det blir lite platt om de bara kan prata om en sak. Oavsett vilken sak det är.

Ja, men precis. Det är det jag menar. Om en människa bara kan prata om en enda sak, oavsett vad den saken är, så är det inte en rolig person att umgås med. Men om det är en person som bara pratar om hästar och som jag enbart pratar om häst med, men inte behöver ha någon större relation till i övrigt kan det vara okej eftersom vi har just det intresset gemensamt. Då har jag andra personer att prata om andra saker med.

 

[Lingon]

Ja, men precis. Det är det jag menar. Om en människa bara kan prata om en enda sak, oavsett vad den saken är, så är det inte en rolig person att umgås med. Men om det är en person som bara pratar om hästar och som jag enbart pratar om häst med, men inte behöver ha någon större relation till i övrigt kan det vara okej eftersom vi har just det intresset gemensamt. Då har jag andra personer att prata om andra saker med.

Precis, har man samma intresse funkar det. Men det brukar för min del inte bli en djupare vänskap om vi inte har mer gemensamt än så.

 

[clusia]

Det kan väl inte bara vara jag som tycker att det absolut värsta med barnkalas är när ungen ska blåsa ut ljusen på tårtan och passar på att spraya den med saliv? Jag har tackat nej till några barnkalas bara av den anledningen.

Jag tycker också det är jättejobbigt. Brukar aldrig ta tårta eftersom jag tycker det är lite äckligt att äta något som någon blåst på. Tyckte det var helt sjukt under pandemin när allt så var så himla noga med kramar och hela köret men sen blåser ungen rakt ut över tårtan.

 

[Roheryn]

Det kan väl inte bara vara jag som tycker att det absolut värsta med barnkalas är när ungen ska blåsa ut ljusen på tårtan och passar på att spraya den med saliv? Jag har tackat nej till några barnkalas bara av den anledningen.

Har faktiskt aldrig varit med om just det scenariot! Trots eget barn.

 

[Roheryn]

Det bästa barnkalaset jag anordnat var på ett litet zoo. Få barn, guidad tur (1 timme!) bland djuren innan öppningsdags. De fick klappa massor med olika djur och min dotter fick hålla några bl.a. orm och krokodilunge. Alla barnen var lugna, gick lugnt och pratade i normal samtalston. Guiden var jättebra och och tydlig med att hos djuren är man lugn och skriker inte och springer inte. Guiden berättade på barnens nivå om deras bevarandearbete med de olika arterna de har och annat om djuren. Efter den guidade turen var det mat och paketöppning. Även de som varit lite ängsliga för djuren i början vågade delta fullt ut och mata och klappa djuren. Jag hade också jätteroligt hela tiden! Roligt, lugnt och lärorikt! Barnens entusiasm när de berättade för föräldrarna hur roligt de hade haft var underbar att se.

Åh! Nu blir jag ju nästan lite ledsen att barnkalasens tid är förbi! Både dottern och jag hade älskat detta!

 

[Zinfernia]

Jag tycker också det är jättejobbigt. Brukar aldrig ta tårta eftersom jag tycker det är lite äckligt att äta något som någon blåst på. Tyckte det var helt sjukt under pandemin när allt så var så himla noga med kramar och hela köret men sen blåser ungen rakt ut över tårtan.

Men precis! Jag känner samma motvilja mot lösgodis, skulle aldrig köpa sånt som inte har papper om sig

Har faktiskt aldrig varit med om just det scenariot! Trots eget barn.

Har ni inte haft ljus på tårtan eller har du aldrig sett salivstänk i samband med utblåsningen?
Jag tycker att det är äckligt oavsett om det kommer saliv eller inte så jag bojkottar alla ljusdekorerade tårtor som födelsedagsbarnet ska blåsa på.

 

[miumiu]

Jag har blivit bjuden på några barnkalas där föräldrarna tydligt sålt in att det kommer att finnas vin och således även vara trevligt för vuxna. Nu har jag ingenting emot att föräldrar tar ett glas vin i trädgården när barnen leker, men jag tycker ändå att det är något lite sorgligt med att ett barnkalas inte bara kan få vara barnets kalas. Samt att föräldrar känner att de behöver ursäkta sin inbjudan lite, och anpassa sig till vuxenvärlden. På det här forumet får jag kanske ducka för att jag säger detta, men jag är lite beklämd över att vi idag förväntas kunna skaffa barn och samtidigt låtsas som att inget har förändrats. Vi ska fortfarande kunna jobba på samma sätt, få tillbaks samma kropp som innan och umgås med våra vänner som innan. Barnen blir en parentes som bara får hänga med samtidigt som vi scrollar på våra telefoner. Då känner jag lite, kan inte barnets födelsedagskalas åtminstone få vara barnets och inte de vuxnas?

Nåväl, slut på rant. För att svara på frågan i trådstarten skulle jag säga - du behöver inte alls vara engagerad @pepp. Du är vän med din vän och inte med barnet. Skulle jag ha vänner som inte var särskilt barnkära så hade jag försökt träffa dem utan dottern. Men sen kan jag också tycka att en del av en vänskap (om man nu är nära vänner vilket jag tolkar det som att du kanske inte upplever att ni är på samma sätt som din vän gör?) är att ta del av varandras liv. Jag är inte extremt förtjust i min bästa väns man men vi umgås ibland och det blir oftast trevligt ändå, och jag är glad över att få ta del av hennes liv även om jag föredrar att träffa henne själv. Vill man bara träffas på sina egna villkor blir man nog lite ensam i slutändan.

Jag har ingen aning om jag kommer fullkomligt älska eller hata barnkalas i framtiden men jag kommer inte bli ledsen av att vänner tackar nej. Det är bättre att hon har ett fåtal personer runt sig som verkligen vill fira henne och ge henne uppmärksamhet på sin dag, än massor av folk som inte vill vara där. Att umgås som vuxna kan vi göra vid andra tillfällen.

Jag var på ett för mig udda barnkalas för ett par år sedan. En av sonens kompisar från förskolan fyllde år och han hade fått bjuda två kompisar från förskolan. Resterande var typ föräldrarnas vänner och, eventuellt om det fanns några, deras barn. Fick ett glas rosé tryckt i näven när vi kom och sedan bjöds det på avsmkakningsmeny från föräldrarnas restaurang. Vi blev guidade runt i trädgården där vi kunde se hur kryddor, grönsaker osv odlades till köket. Pappan skämtade ironiskt om att kalaset egentligen var avsett som marknadsföring av deras restaurang, vilket märkligt nog inte kändes som ett skämt. Alla var jättetrevliga och maten var supergod så ingen skugga över dom liksom, men det bröt mycket mot mina föreställningar om hur ett barnkalas ska vara.

 

[orientalkatten]

Vi hade medan barnen var små, grillkväll med föräldrana och barnen hade kalas. Perfekt att ha kvar föräldrarna så man slapp vara barnvakt.

 

[Voeux]

Min mamma drev en simskola när jag var barn = badkalas Bara att släppa in alla ungar bland badbollar och flytkorvar, låta dem köra slut på sig och sen bara spola bort tårtresterna från golvet. Viola! Lifehack.