- Svar: 25
- Visningar: 2 731
Jag vet inte varför jag skriver dethär. Eller jo egentligen så tror jag att det är två andledningar. Och det ena är för OM det kan hjälpa nånannan eller att nån kan hjälpa sitt barn eller nåt så vill jag såklart det. Och detandra är att jag undrar om andra kan känna igen sig i det.
Men det är om ensam het. Och jag kan inte förklara det på nåtannat sätt än att det känns som ett stort svart hål i magen som bara suger in allt så allt försvinner utom hålet. Som nånting som drar inne i magen på nåt sätt.
Och jag fattar att det låter konstigt att jag känner mig ensam fast jag ALDRIG är ensam. För som det är nu så har jag personal hos mig 24 7 OCH jag har världens bästa M
Men ändå så känns det så jävla ensamt.
Men inte ensamt som att man ÄR helt själv för det är jag ju uppen bart inte. Men ensam som att jag är i en bubbla och resten av världen är utan för bubblan. Så ingen kan komma in i min bubbla eller förstå hur det är i den. Och jag kan SE allaandra utan för bubblan. Men det är som att jag inte kan vara med i resten av världen.
Och en sak som jag har tänkt ganska mycket på och som gör att det känns ännu mera ensamt är hur mitt liv är nu motför två år sen och motför många andras liv.
Så först hur mitt liv var för två år sen. Då bodde jag hemma och jag tror att jag hade fått O så jag hade två ponnysar och tre hundar. Och det gick helt okej i skolan och jag var frisk från min anorexi och jag var inte ens mobbad i skolan. Okej jag hade inga nära vänner men hade ändå rid kompisar och så. Och jag hade nästan inga problem i världen. Utan okej jag var lite konstig och lite ensam men ändå ganska så normal.
Och hur det är nu är att jag bor på ett hvb hem och jag har inte ens varit hemma på över ett år. Min ena ponny och min ena hund är döda och domandra har nog glömt mig. Jag har rullstol och vet inte om jag kommer kunna gå igen. Och jag har så sjukt mycket ärr och skador både på ut sidan och in sidan som jag ALDRIG hade trott på om nån skulle sagt det för två år sen.
Så det jag vill säga är att om kanske nånting händer som ni mår dåligt av. Eller ifall ni miss tänker att nåt har hänt för erat barn eller nåt. Så vill jag bara säga att försök INTE att bara trycka bort det. För då kanske ni slutar som mig.
Om jag fick ändra EN ENDA sak som jag skulle ha gjort annor lunda så skulle jag ha berättat till mamma eller pappa DIREKT om det som hände. Även fast jag VET att det är skit svårt och man inte vågar men om nån läser dethär som är under 18 så SNÄLLA berätta till era föräldrar eller nånannan vuxen om nåt dåligt har hänt för er För jag LOVAR att det är mycket mycket bättre att få hjälp FORT motför att hålla det hemligt.
Om jag hade berättat direkt så kanske allt hade varit normalt nu. Och bara för jag inte vågade det så har jag ptsd deprisson ångest och massa annat.
Och dethär kanske låter jätte dumt och barnsligt. Men det var ändå så jag trodde för att jag litade på den personen. Men om ni är unga och nån vuxen vill göra äckel saker med er. Och kanske att den får er att tro att ni gjorde nåt så den är kär i er och vill göra sånt därför och att det är eran hemlig het. Så vill jag bara säga att det är INTE sant. För även om en vuxen skulle bli kär i ett barn eller en ton åring så är det FEL och den vill ha det hemligt för att den VET det.
Detsista jag vill skriva nu är att jag skulle mest av allt i hela världen vilja vara normal. Så om ni har ett vanligt liv så försök att upp skatta det även ifall det såklart är jobbigt ibland!
Men jag önskar mer än ALLT att jag kunde gå i skolan somvanligt och um gås med kompisar och åka epa och gå själv i en affär och alla såna helt vanliga saker. Men när jag KUNDE göra sånt så fattade jag inte hur mycket jag skulle sakna det.
Men det är om ensam het. Och jag kan inte förklara det på nåtannat sätt än att det känns som ett stort svart hål i magen som bara suger in allt så allt försvinner utom hålet. Som nånting som drar inne i magen på nåt sätt.
Och jag fattar att det låter konstigt att jag känner mig ensam fast jag ALDRIG är ensam. För som det är nu så har jag personal hos mig 24 7 OCH jag har världens bästa M
Men ändå så känns det så jävla ensamt.Men inte ensamt som att man ÄR helt själv för det är jag ju uppen bart inte. Men ensam som att jag är i en bubbla och resten av världen är utan för bubblan. Så ingen kan komma in i min bubbla eller förstå hur det är i den. Och jag kan SE allaandra utan för bubblan. Men det är som att jag inte kan vara med i resten av världen.
Och en sak som jag har tänkt ganska mycket på och som gör att det känns ännu mera ensamt är hur mitt liv är nu motför två år sen och motför många andras liv.
Så först hur mitt liv var för två år sen. Då bodde jag hemma och jag tror att jag hade fått O så jag hade två ponnysar och tre hundar. Och det gick helt okej i skolan och jag var frisk från min anorexi och jag var inte ens mobbad i skolan. Okej jag hade inga nära vänner men hade ändå rid kompisar och så. Och jag hade nästan inga problem i världen. Utan okej jag var lite konstig och lite ensam men ändå ganska så normal.
Och hur det är nu är att jag bor på ett hvb hem och jag har inte ens varit hemma på över ett år. Min ena ponny och min ena hund är döda och domandra har nog glömt mig. Jag har rullstol och vet inte om jag kommer kunna gå igen. Och jag har så sjukt mycket ärr och skador både på ut sidan och in sidan som jag ALDRIG hade trott på om nån skulle sagt det för två år sen.
Så det jag vill säga är att om kanske nånting händer som ni mår dåligt av. Eller ifall ni miss tänker att nåt har hänt för erat barn eller nåt. Så vill jag bara säga att försök INTE att bara trycka bort det. För då kanske ni slutar som mig.
Om jag fick ändra EN ENDA sak som jag skulle ha gjort annor lunda så skulle jag ha berättat till mamma eller pappa DIREKT om det som hände. Även fast jag VET att det är skit svårt och man inte vågar men om nån läser dethär som är under 18 så SNÄLLA berätta till era föräldrar eller nånannan vuxen om nåt dåligt har hänt för er
För jag LOVAR att det är mycket mycket bättre att få hjälp FORT motför att hålla det hemligt. Om jag hade berättat direkt så kanske allt hade varit normalt nu. Och bara för jag inte vågade det så har jag ptsd deprisson ångest och massa annat.
Och dethär kanske låter jätte dumt och barnsligt. Men det var ändå så jag trodde för att jag litade på den personen. Men om ni är unga och nån vuxen vill göra äckel saker med er. Och kanske att den får er att tro att ni gjorde nåt så den är kär i er och vill göra sånt därför och att det är eran hemlig het. Så vill jag bara säga att det är INTE sant. För även om en vuxen skulle bli kär i ett barn eller en ton åring så är det FEL och den vill ha det hemligt för att den VET det.
Detsista jag vill skriva nu är att jag skulle mest av allt i hela världen vilja vara normal. Så om ni har ett vanligt liv så försök att upp skatta det även ifall det såklart är jobbigt ibland!
Men jag önskar mer än ALLT att jag kunde gå i skolan somvanligt och um gås med kompisar och åka epa och gå själv i en affär och alla såna helt vanliga saker. Men när jag KUNDE göra sånt så fattade jag inte hur mycket jag skulle sakna det.
. Det här borde finns på alla skolor att läsa! Det enda jag vill tillägga är att ALLA vuxna ska vara uppmärksamma på om någon verkar annorlunda och våga fråga varför.
