Ensamhet! Hur överlever man ensamhet som ensamboende?

[AbsolutEnsam]

Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/ huset när ensamheten tränger på?

Jag själv har psykiskt ohälsa och lever inte själv. Jag bor i samma hushålll som mina föräldrar. Klarar mig inte så bra ensam utan mina föräldrar. Har mycket ångest och oro plus nedstämdhet. Har inget jobb att gå till dagarna.Kan ej jobba pga. Psykiskt ohälsa. Jag bävar för den dagen när mina föräldrar går bort… det kommer jag aldrig att klara av.

Vad finns det för lösningar mot ensamheten? Vad gör du?

 

[Bison]

Jag tänker att det är skillnad att vara ensam och att vara själv.
Du har ju psykisk ohälsa som en förklaring till att det blir tufft för dig.

Jag är introvert och älskar att vara själv.
Har bott med partners i omgångar men trivs mycket bättre med att bo själv. Friheten att kunna göra vad jag vill, när jag vill, aldrig behöva anpassa mig eller kompromissa med något.
Bor med mina katter och har väldigt sällan behov av något annat.

Sen har jag ett socialt arbete och en drös med vänner. Känner jag mig ensam finns det alltid någon jag kan prata med.

 

[parellikusken]

Jag bor själv och har varit sjukskriven långa perioder pga depression. Det är tufft att bo själv och inte ha ett jobb att gå till. Det blir ensamt även om jag har vänner att umgås med.

Jag har alltid haft stallet och hästarna som en fast punkt, antingen egen eller någon jag hjälper till med. Det har hjälpt mycket både med depressionerna och ensamheten.

Även om jag nu pluggar känner jag att jag inte vill bo själv, så håller ögonen öppna för ett kollektivboende som känns rätt.

 

[Masqueradee]

Nu har jag pojkvän sedan ett år tillbaka, men har 30+ år av att vara "ensam" innan.

Det första låter så jävla självgott eller hur jag ska uttala mig men... Jag är varken mer eller mindre ensam med honom i mitt liv. Vi var vänner i sex år innan vi blev tillsammans, vilket inte alltid är självklart, men jag tror att det är viktigt att inte lägga sin ensamhet och ångest hos andra. Jag slåss fortfarande med samma demoner som innan och han kan inte vara hos mig 24/7.

Det andra är att jag sysselsätter mig med annat. Går med i ideella organisationer, syr/hantverkar, kollar på YouTube för inspiration, lagar mat, fixar och donar helt enkelt. Nästa vecka ska jag fika med en person jag lärt känna via nätet, träffa en kompis för en öl, idag hjälpte jag morföräldrarna med lite grejer. Sen är två kvällar/dagar planerade med pojkvännen. Så, även om jag har partner så prioriterar jag fortfarande nya och gamla vänner

 

[__sofia__]

Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/ huset när ensamheten tränger på?

Jag själv har psykiskt ohälsa och lever inte själv. Jag bor i samma hushålll som mina föräldrar. Klarar mig inte så bra ensam utan mina föräldrar. Har mycket ångest och oro plus nedstämdhet. Har inget jobb att gå till dagarna.Kan ej jobba pga. Psykiskt ohälsa. Jag bävar för den dagen när mina föräldrar går bort… det kommer jag aldrig att klara av.

Vad finns det för lösningar mot ensamheten? Vad gör du?

Jag trivs med att bo själv, men jag har ett jobb och fritidsintressen där jag träffar folk, och jag har hundar som alltid håller mig sällskap hemma.

 

[escodobe]

Det är rätt sällan jag känner mig ensam? Enda skillnaden på vad jag gör hemma när jag bor ensam eller med sambo är att det är ännu tråkigare att laga mat åt bara sig själv, men jag kan å andra sidan gå på toa utan att stänga dörren.

 

[karamelldrottningen]

Du kanske kan gå med i någon förening eller liknande? Engagera dig i något och på det viset lära känna lite folk

 

[clusia]

Jag har visserligen barn varannan vecka, särbo och heltidsjobb men jag går i kbt för att hantera ensamheten. Jag har hanterat den (eller undvikit den snarare) genom att hela tiden sysselsätta mig eller lägga min ångest i andra. Jag behöver lära mig att vara själv.

 

[Hippocampus]

Det viktigaste för mig har varit att lära mig att umgås med mig själv. Det är absolut den viktigaste lärdomen i mitt liv eftersom in the end är det faktiskt bara du. Det är inget ”svart” över det utan för mig fakta. Vad jag än gör är det bara jag. Alltid. Självklart kan det finnas familj, vänner, kollegor etc men grunden är ju att jag är själv. Inte ensam. Själv. Jag föds själv, jag bestämmer hur jag ska tänka, äta, jobba etc. Om jag inte lär mig att umgås med mig själv, vem ska då lära mig det? Hur ska då andra vilja umgås med mig om jag inte vill umgås med mig?
Så tänker jag. Rätt eller fel, vem avgör det. Men det har hjälpt mig mycket när jag haft psykisk ohälsa. ”You can run but you cant hide” som jag brukar säga till mig själv.

 

[Görel]

Jag har sett till att ha många vänner. Det är förstås mycket lättare sagt än gjort, men jag har hittat dem via gemensamma intressen. I min värld är det hästarna, kolla på spelningar och så har jag varit väldigt engagerad i flera föreningar. De personer som kan verka vara de man passar bäst ihop med behöver inte alls vara det, att ha ett öppet sinne är bra så man inte ratar de som verkar fel innan man lärt känna dem.

 

[Grazing]

Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/ huset när ensamheten tränger på?

Jag själv har psykiskt ohälsa och lever inte själv. Jag bor i samma hushålll som mina föräldrar. Klarar mig inte så bra ensam utan mina föräldrar. Har mycket ångest och oro plus nedstämdhet. Har inget jobb att gå till dagarna.Kan ej jobba pga. Psykiskt ohälsa. Jag bävar för den dagen när mina föräldrar går bort… det kommer jag aldrig att klara av.

Vad finns det för lösningar mot ensamheten? Vad gör du?

Jag har ett väldigt behov av att vara själv och gillar att vara för mig själv. Att känna sig ensam har inte så mycket att göra med huruvida man faktiskt är själv eller inte.

Jag har stort ensambehov så bo själv är nästan ett måste för mig, fotograferandet och hundpromenaderna och att träffa vännerna några gånger per år räcker gott och väl för mig. Pratar dock en hel del i telefon med vännerna men träffar dom sällan. Men panik för när mina föräldrar går bort existerar mer än mycket, har en trygghet där som jag tror jag har svårt att få av mina vänner..men det har inte med ensamheten att göra.

 

[grodan21]

Jag älskar att bo själv att få bestämma typ allt själv! Men utan jobbet hade jag varit väldigt isolerad. Tidigare har jag även haft egen häst i medelstort stall, så träffade även människor där. Men hemma tycker jag det är så skönt att vara själv! Har tidigare försökt förklara för en person skillnaden mellan att sitta i olika rum i samma bostad och vara själv hemma, hen förstod inte alls skillnaden. Men att vara själv

 

[cirkus]

Jag bor också själv men har tre barn som jag visserligen träffar ibland men de utgör långt ifrån huvuddelen av mitt sociala umgänge. Jag har vänner både från lång tid tillbaka (skoltiden) och vänner från nutid. Jag har också ett stort behov av att vara ensam Min mamma(92 och nyss bliven änka) frågade mig häromdagen om jag kände mig ensam och om jag lagade mat....det fick mig att fundera på hur jag gör och jag lagar mat ett par gånger i veckan, gör matlåtdor och ffa så äter jag middagar vid matbordet med fin dukning och jag tänker inte ens på att jag sitter själv insåg jag när hon frågar.

Jag har tur men också är jag bra på att hålla liv i de kontakter som är värdefulla för mig. Plus att jag har en vän som är min riktiga 112. Den som kom sent in i livet och betyder så mycket för mig

 

[Inte_Ung]

Det beror nog mest på hur man är som person.
Jag lever i en röra av familjekonstellationer med två olika hem där det också bor andra människor.
Men jag tillbringar regelbundet någon vecka i månaden i total ensamhet.
Och då träffar jag ingen alls, inte ens i någon butik, utan lever som eremit.
Det tycker jag är oerhört skönt och vilsamt för själen.

Så frågan går inte riktigt att svara på så att svaret kan användas av andra som inte trivs med att få vara helt ifred längre perioder.

 

[Nepenthe]

Låter som det är din sjukdom som gör att det blir svårt att vara ensam, antar att du får hjälp av vården?
Det är ju tyvärr det första steget.. att må bättre.

Jag grejjar med saker. Målar, sjunger till hög musik när jag diskar/städar. Ringer någon, messar med folk, skriver här på buke. Kramar djuren. Ger mig ut, går med hundarna. Följer med kompisar till stallet. Eller så är jag hos mamma en stund men sen vill jag gärna gå hem till mitt igen

 

[Svartkatt]

Jag är ensamstående utan barn, men jag är inte ensam. Jag är väldigt introvert, och jobbar mestadels hemifrån. Har egentligen ingenting direkt emot mina kollegor, men de är väldigt (väldigt!) olika mig och vi har verkligen ingenting annat än jobbet gemensamt. Jag skulle absolut inte vilja umgås med dem på fritiden. Har inte ett jättestort umgänge kvar, har rent krasst egentligen bara en kompis och hon fick två barn med väldigt kort mellanrum som fortfarande är små så hennes tid att umgås är minimal. Ännu mer efter att hon också separerade från barnens pappa.

Men dels så har jag min familj bara någon kilometer bort, och dels så har jag hästarna och katterna. Håller med @Bison i det hon skrev i första inlägget, det är skillnad på att vara ensam och att vara själv. I ditt fall så känns det som att det som spökar mest är din psykiska ohälsa. Får du hjälp av vården med den? För det är nog där du måste börja.

 

[tanten]

Hur man hanterar att vara ensam beror väl på hur man är som person? Om ensamheten är självvald eller påtvingad? Om man trivs eller inte.

Jag är inte bekväm med ensamhet men man lär sig med åren.

 

[cassiopeja]

Jag tycker om att bo själv, men jag trivs inte alls med att känna mig ensam.
Ibland känner jag mig oändligt hjälplös, ynklig, rädd och ledsen och saknar nåt alldeles enormt att ha nån annan person i min närhet.
Jag försöker stå ut genom att bara försöka få minutrarna att gå, tex spela idiotiska spel på mobilen, äta popcorn, kolla TV eller sova. För efter några timmar/dagar/veckor/månader brukar det kännas lite bättre ett tag igen.

 

[Catsu]

Jag bor själv sen många år och trivs jättebra med det. Jag kommer nog aldrig att vilja bo ihop med någon annan igen.

Visst händer det att jag känner mig ensam ibland men det är inte kopplat till att jag bor själv.
Det handlar snarare om tillfälliga dippar i mående.

Jag tror att det till stor del handlar om att vara bekväm med sig själv.

 

[Sel]

Här är en till som älskar att bo själv, men även jag gör skillnad mellan själv och "ensam". Jag längtar otroligt sällan efter sällskap och när jag gör det kan jag antingen fylla den längtan online eller genom ett kort samtal.
Tvärtom kan jag oftast efter umgänge längta och tråna efter min ensamhet. Det kan ta veckor innan jag återhämtat mig efter en intensiv period runt andra människor.


Oftast är dock alla djuren tillräckligt, och jag förstår att det känns extra jobbigt och skrämmande sedan du förlorade din hund @AbsolutEnsam? Om du inte vill skaffa en ny hund, kan det vara läge för ett husdjur som är mindre krävande men som ändå gör hemmet mindre stilla och tyst?
Dina föräldrar och vården kommer väl förhoppningsvis ändå att vara närvarande?