Erfarenheter av psykos

[Malibu_Stacy]

Skulle vilja ha lite råd och erfarenheter från er som kanske själva haft en psykos eller en nära anhörig som har det eller kanske jobbar med människor som lider utav detta.
Jag känner mig så maktlös och vet inte riktigt vad jag ska göra.

En nära anhörig till mig drabbades i somras av en akut psykos och var inlagd på sluten psykiatri totalt i 3 veckor, men vården där var frivillig och personen hade sjukdomsinsikt. Någon orsak eller tydlig händelse som utlöst psykosen kunde inte hittas, och personen har ingen historik av psykos eller andra psykiska sjukdomar/tillstånd. En omfattande utredning gjordes, diagnos blev helt enkelt ”reaktiv psykos” (pga okänd anledning). Personen hade dock varit under stress en längre tid pga dåliga dejtingerfarenheter och krävande heltidsarbete. Det var en kraftig psykos där personen var extremt manisk - sov inte på flera dygn, var extremt paranoid och kände sig övervakad och förföljd, hörde uppmaningar från någon ”Gud” (personen är ateist). Slängde sin mobil, kastade sin klocka i en sjö, gömde all elektronik på olika ställen i hemmet, drog ut lampor och kablar osv.

Personen blev friskförklarad och medicinering (risperidon) trappades ut, vilket jag nu förstått var för att personen själv föreslagit det för sin läkarkontakt i öppenvården som då gick med på det. Av den information som jag har läst har jag hela tiden trott att man behöver medicineras resten av livet efter en så kraftig psykos. Men i alla fall, allt gick bra och personen återgick till sitt heltidsarbete och har nu varit utan medicin sedan mitten på hösten och mått bra. Men nu har personen ett återfall, det är inte lika kraftigt som sist men personen känner en stor oro och har svårt att komma till ro, tankarna rusar. Läkarkontakten inom öppenvården har inte tid för ett telefonsamtal förrän den 30/12.
Personenhar sedan igår börjat med risperidon igen på eget bevåg, samt idag tagit lergigan mot oron utan någon jätteeffekt. Sov i alla fall runt 6 timmar inatt.

Jag är orolig för att detta ska eskalera till så som det blev i somras, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Det känns för mig sjukt att personen ska behöva vänta 2 veckor på att prata med läkare, behöver inte personen prata med någon NU innan det blir värre? Eller tänker man att risperidonen gör sitt om några dagar och sen är det lugnt? Jag tycker också synd om personen som inte får komma till ro, jag kan pga nyopererad inte heller åka dit
Det känns skitjobbigt ärligt talat, jag hade förstått det som att det skulle finnas någon som vid återfall kan fånga upp detta igen innan det blir illa, men så verkar det ju inte alls vara...

 

[parellikusken]

Jag skulle bett hen åka till psykakuten för att få prata med en läkare innan det eskalerar. Känns inte rimligt att vänta så länge när det är akut.

Jag har haft en psykos utlöst av en djup depression och då behövde jag vara inlagd.

 

[Kilauea]

Kan personen kontakta psykakuten för att få råd?

 

[Voeux]

Jag håller helt med ovan, akutpsyk är ingen dum idé i det här läget. Det verkar orimligt att hen ska behöva vänta så länge på hjälp när det finns risker för ny psykos.

 

[Malibu_Stacy]

Kan personen kontakta psykakuten för att få råd?

Personen ringde mobila teamet imorse, efter att hen inte fick möjlighet att prata med någon på öppenvårdsmottagningen. Då fick den till svar att hämta ut lergiganet som fanns på recept, men det verkar inte hjälpa tillräckligt.
Jag skulle känna mig tryggare om hen fick prata med en läkare typ nu.

 

[Malibu_Stacy]

Kan personen kontakta psykakuten för att få råd?

Kan jag som anhörig ringa dit?

 

[Kilauea]

Kan jag som anhörig ringa dit?

Svårt att tro att de kan hjälpa då de säkert måste ha träffat personen som patient och i så fall även har sekretessen att följa.
Kan du få personen att åka dit så du kan följa med?

 

[Malibu_Stacy]

Svårt att tro att de kan hjälpa då de säkert måste ha träffat personen som patient och i så fall även har sekretessen att följa.
Kan du få personen att åka dit så du kan följa med?

Tänkte mer om de kunde hjälpa till och säga om hen måste åka in eller inte, mobila teamet verkade inte ha så mycket att säga alls när hen ringde imorse mer än ”hämta ut receptet”.
Jag kan tyvärr inte följa med, är i princip sängliggande men har andra närstående som kan skjutsa vid behov.

 

[Vira]

Psykakuten är helt rätt, och det går absolut att ringa dit och få råd även som närstående (även om de förstås som skrivits inte får lämna ut journaluppgifter utan godkännande, men det behövs ju inte). Det går också jättebra att åka dit utan att ringa om det inte är något märkligt system på just den orten.

 

[MiniLi]

Kan jag som anhörig ringa dit?

Ja ring du! Är ett bra första steg

 

[Malibu_Stacy]

Ja ring du! Är ett bra första steg

Ringde och de tyckte att hen i första hand skulle höra av sig till mobila teamet igen eftersom lergiganet inte verkar ha hjälpt, annars åka in till akuten.
Tyvärr svarar inte hen på telefonen just nu

 

[MiniLi]

Ringde och de tyckte att hen i första hand skulle höra av sig till mobila teamet igen eftersom lergiganet inte verkar ha hjälpt, annars åka in till akuten.
Tyvärr svarar inte hen på telefonen just nu

Om du inte får tag på personen så ring psykakuten igen

 

[Malibu_Stacy]

Fick tag på hen nu som kände sig något bättre och betydligt lugnare på rösten. Vi kom överens om att hen absolut ska ringa mobila teamet vid minska tecken på att hen blir väldigt orolig igen, och annars in till psykakuten. Ta en till lergigan nu ikväll och risperidon och vid behov insomningstablett. Vi ska höras igen via telefon senare ikväll.
Om hen inte får sova under natten kontaktar vi mobila teamet eller psykakuten. Imorgon skulle hen bli uppringd av en sköterska från öppenvårdsmottagningen också.

 

[Monimaker]

Du har fått många bra råd (har själv psykos som diagnos och har dem ofta), men jag ville bara passa på att ge en eloge till dig som engagerar dig och är där för din anhörige!

 

[Malibu_Stacy]

Du har fått många bra råd (har själv psykos som diagnos och har dem ofta), men jag ville bara passa på att ge en eloge till dig som engagerar dig och är där för din anhörige!

Tack vad snällt av dig! Och vad jobbigt att du har dom ofta Blir du hjälpt av någon medicinering?
Finns det något annat tips du kan ge till hur en anhörig bäst stöttar eller hjälper till? Du behöver inte svara om du inte vill

 

[Monimaker]

Tack vad snällt av dig! Och vad jobbigt att du har dom ofta Blir du hjälpt av någon medicinering?
Finns det något annat tips du kan ge till hur en anhörig bäst stöttar eller hjälper till? Du behöver inte svara om du inte vill

Jag är förskriven Aripiprazol – under namnet Abilify – för att stävja (främst) mina hörselhallucinationer. Det var överläkaren på psykosmottagningen där jag är patient som föreslog det på prov, och den har varit effektiv, även om psykoserna som sagt inte är helt avlägsnade. Det har varit lite diskussion på mottagningen huruvida mina psykoser beror på min autism eller ej, men efter det har det fastslagits av psykologen som gjorde utredningen att mina psykoser är för frekvent återkommande samt påverkar mig i alltför stor grad och jag fick därigenom diagnosen Psykos UNS, psykos utan närmare specifikation. Upplever personen att Risperidonet hjälper? Att hen upplever att Lergiganet inte hjälper har jag full förståelse för, den hjälpte inte mig heller. Det är en relativt "snäll" medicin och läkare föreskriver den gärna i ett första försök. Jag har numera Theralen (vilket snart skall avregistreras, men Alimemazin kommer finnas kvar), som fungerar bättre som ångestdämpande för mig personligen.

Det första jag vill att du skall komma ihåg är att inte förkasta dina egna behov och ditt egna välmående, hur gärna man än vill hjälpa till. Att försöka lägga ansvar på vården också, bara inte dig själv. Sedan kan det vara bra att försöka göra en situationsanalys av de psykotiska episoderna; Vad hände innan psykosen? Här kan man gärna söka efter samband/triggers i till exempel miljö eller sinnesstämning – kommer psykoserna oftare när personen är ute i miljöer med många uttryck såsom en högljudd restaurang eller köpcenter eller kommer de då personen är ensam? Blir det värre då hen är trött/stressad/rädd/ledsen etc.? Vilken känsla har personen i kroppen, vad tänker hen och vad gör hen? Om det finns ett samband mellan psykoserna blir de lättare att förutse och även att förebygga.

Att kritisera eller lägga ansvaret för psykosen på den drabbade är såklart en dålig idé, samt att konfrontera det på ett aggressivt/oförstående sätt eller att förkasta deras upplevelse – den är i högsta grad verklig för den som drabbas och huvudet tror verkligen att det som pågår sker på riktigt. Men samtidigt som man inte skall förlöjliga en psykos, så kan man försöka att inte verifiera upplevelsen heller – ett ”det låter väldigt jobbigt, hur hanterar du det?” kan vara ett bättre svar än att bekräfta en psykos för att inte skapa en konflikt. Man kan fokusera på hur personen känner istället för sanningshalten i deras påstående på ett lugnt, stöttande sätt.

Jag hoppas att din anhörige får träffa en bra läkare som tar sig tid att förklara vad en psykos är och hur medicinen är tänkt att hjälpa – det var otroligt nyttigt när jag fick det stödet och rädslan under psykoserna reducerades till stor del efter det. Innan kunde rösterna få mig att skrika rakt ut eller gråta i panik, vilket bara ökade på stressen och lidandet. Kunskap är väldigt nyttig, både som drabbad och anhörig. Har du fått någon information om vart du som anhörig kan vända dig?

 

[Vallmo]

Skulle vilja ha lite råd och erfarenheter från er som kanske själva haft en psykos eller en nära anhörig som har det eller kanske jobbar med människor som lider utav detta.
Jag känner mig så maktlös och vet inte riktigt vad jag ska göra.

En nära anhörig till mig drabbades i somras av en akut psykos och var inlagd på sluten psykiatri totalt i 3 veckor, men vården där var frivillig och personen hade sjukdomsinsikt. Någon orsak eller tydlig händelse som utlöst psykosen kunde inte hittas, och personen har ingen historik av psykos eller andra psykiska sjukdomar/tillstånd. En omfattande utredning gjordes, diagnos blev helt enkelt ”reaktiv psykos” (pga okänd anledning). Personen hade dock varit under stress en längre tid pga dåliga dejtingerfarenheter och krävande heltidsarbete. Det var en kraftig psykos där personen var extremt manisk - sov inte på flera dygn, var extremt paranoid och kände sig övervakad och förföljd, hörde uppmaningar från någon ”Gud” (personen är ateist). Slängde sin mobil, kastade sin klocka i en sjö, gömde all elektronik på olika ställen i hemmet, drog ut lampor och kablar osv.

Personen blev friskförklarad och medicinering (risperidon) trappades ut, vilket jag nu förstått var för att personen själv föreslagit det för sin läkarkontakt i öppenvården som då gick med på det. Av den information som jag har läst har jag hela tiden trott att man behöver medicineras resten av livet efter en så kraftig psykos. Men i alla fall, allt gick bra och personen återgick till sitt heltidsarbete och har nu varit utan medicin sedan mitten på hösten och mått bra. Men nu har personen ett återfall, det är inte lika kraftigt som sist men personen känner en stor oro och har svårt att komma till ro, tankarna rusar. Läkarkontakten inom öppenvården har inte tid för ett telefonsamtal förrän den 30/12.
Personenhar sedan igår börjat med risperidon igen på eget bevåg, samt idag tagit lergigan mot oron utan någon jätteeffekt. Sov i alla fall runt 6 timmar inatt.

Jag är orolig för att detta ska eskalera till så som det blev i somras, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Det känns för mig sjukt att personen ska behöva vänta 2 veckor på att prata med läkare, behöver inte personen prata med någon NU innan det blir värre? Eller tänker man att risperidonen gör sitt om några dagar och sen är det lugnt? Jag tycker också synd om personen som inte får komma till ro, jag kan pga nyopererad inte heller åka dit
Det känns skitjobbigt ärligt talat, jag hade förstått det som att det skulle finnas någon som vid återfall kan fånga upp detta igen innan det blir illa, men så verkar det ju inte alls vara...

Skulle vilja ha lite råd och erfarenheter från er som kanske själva haft en psykos eller en nära anhörig som har det eller kanske jobbar med människor som lider utav detta.
Jag känner mig så maktlös och vet inte riktigt vad jag ska göra.

En nära anhörig till mig drabbades i somras av en akut psykos och var inlagd på sluten psykiatri totalt i 3 veckor, men vården där var frivillig och personen hade sjukdomsinsikt. Någon orsak eller tydlig händelse som utlöst psykosen kunde inte hittas, och personen har ingen historik av psykos eller andra psykiska sjukdomar/tillstånd. En omfattande utredning gjordes, diagnos blev helt enkelt ”reaktiv psykos” (pga okänd anledning). Personen hade dock varit under stress en längre tid pga dåliga dejtingerfarenheter och krävande heltidsarbete. Det var en kraftig psykos där personen var extremt manisk - sov inte på flera dygn, var extremt paranoid och kände sig övervakad och förföljd, hörde uppmaningar från någon ”Gud” (personen är ateist). Slängde sin mobil, kastade sin klocka i en sjö, gömde all elektronik på olika ställen i hemmet, drog ut lampor och kablar osv.

Personen blev friskförklarad och medicinering (risperidon) trappades ut, vilket jag nu förstått var för att personen själv föreslagit det för sin läkarkontakt i öppenvården som då gick med på det. Av den information som jag har läst har jag hela tiden trott att man behöver medicineras resten av livet efter en så kraftig psykos. Men i alla fall, allt gick bra och personen återgick till sitt heltidsarbete och har nu varit utan medicin sedan mitten på hösten och mått bra. Men nu har personen ett återfall, det är inte lika kraftigt som sist men personen känner en stor oro och har svårt att komma till ro, tankarna rusar. Läkarkontakten inom öppenvården har inte tid för ett telefonsamtal förrän den 30/12.
Personenhar sedan igår börjat med risperidon igen på eget bevåg, samt idag tagit lergigan mot oron utan någon jätteeffekt. Sov i alla fall runt 6 timmar inatt.

Jag är orolig för att detta ska eskalera till så som det blev i somras, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Det känns för mig sjukt att personen ska behöva vänta 2 veckor på att prata med läkare, behöver inte personen prata med någon NU innan det blir värre? Eller tänker man att risperidonen gör sitt om några dagar och sen är det lugnt? Jag tycker också synd om personen som inte får komma till ro, jag kan pga nyopererad inte heller åka dit
Det känns skitjobbigt ärligt talat, jag hade förstått det som att det skulle finnas någon som vid återfall kan fånga upp detta igen innan det blir illa, men så verkar det ju inte alls vara.

Personen bör åka till psykakuten. Akuta psykoser är inget man behandlar själv.
Troligen behövs injektioner för att personen ska bli bättre.
mvh psyksyrra

 

[Malibu_Stacy]

Jag är förskriven Aripiprazol – under namnet Abilify – för att stävja (främst) mina hörselhallucinationer. Det var överläkaren på psykosmottagningen där jag är patient som föreslog det på prov, och den har varit effektiv, även om psykoserna som sagt inte är helt avlägsnade. Det har varit lite diskussion på mottagningen huruvida mina psykoser beror på min autism eller ej, men efter det har det fastslagits av psykologen som gjorde utredningen att mina psykoser är för frekvent återkommande samt påverkar mig i alltför stor grad och jag fick därigenom diagnosen Psykos UNS, psykos utan närmare specifikation. Upplever personen att Risperidonet hjälper? Att hen upplever att Lergiganet inte hjälper har jag full förståelse för, den hjälpte inte mig heller. Det är en relativt "snäll" medicin och läkare föreskriver den gärna i ett första försök. Jag har numera Theralen (vilket snart skall avregistreras, men Alimemazin kommer finnas kvar), som fungerar bättre som ångestdämpande för mig personligen.

Det första jag vill att du skall komma ihåg är att inte förkasta dina egna behov och ditt egna välmående, hur gärna man än vill hjälpa till. Att försöka lägga ansvar på vården också, bara inte dig själv. Sedan kan det vara bra att försöka göra en situationsanalys av de psykotiska episoderna; Vad hände innan psykosen? Här kan man gärna söka efter samband/triggers i till exempel miljö eller sinnesstämning – kommer psykoserna oftare när personen är ute i miljöer med många uttryck såsom en högljudd restaurang eller köpcenter eller kommer de då personen är ensam? Blir det värre då hen är trött/stressad/rädd/ledsen etc.? Vilken känsla har personen i kroppen, vad tänker hen och vad gör hen? Om det finns ett samband mellan psykoserna blir de lättare att förutse och även att förebygga.

Att kritisera eller lägga ansvaret för psykosen på den drabbade är såklart en dålig idé, samt att konfrontera det på ett aggressivt/oförstående sätt eller att förkasta deras upplevelse – den är i högsta grad verklig för den som drabbas och huvudet tror verkligen att det som pågår sker på riktigt. Men samtidigt som man inte skall förlöjliga en psykos, så kan man försöka att inte verifiera upplevelsen heller – ett ”det låter väldigt jobbigt, hur hanterar du det?” kan vara ett bättre svar än att bekräfta en psykos för att inte skapa en konflikt. Man kan fokusera på hur personen känner istället för sanningshalten i deras påstående på ett lugnt, stöttande sätt.

Jag hoppas att din anhörige får träffa en bra läkare som tar sig tid att förklara vad en psykos är och hur medicinen är tänkt att hjälpa – det var otroligt nyttigt när jag fick det stödet och rädslan under psykoserna reducerades till stor del efter det. Innan kunde rösterna få mig att skrika rakt ut eller gråta i panik, vilket bara ökade på stressen och lidandet. Kunskap är väldigt nyttig, både som drabbad och anhörig. Har du fått någon information om vart du som anhörig kan vända dig?

Tack för dina erfarenheter! Låter som att du träffat en bra läkare nu.
Risperidonet var absolut något som hjälpte när personen var inlagd. Hen svarade dåligt på Haldol som först sattes in men efter bytet till risperidon gick det snabbt med framstegen och hen fick efter drygt 1,5 vecka som inlagd börja komma ut på permission och sedan efter en dryg månad kunna återgå till sitt vanliga liv igen med heltidsarbete osv.

Nu är det inga vanföreställningar eller att hen rör röster utan mer tankar som rusar och en ofantlig oro i kroppen, som dock verkar ha kunnat dämpas av lergiganet (och risperidonet). Hen ska först prata med sjuksköterska hos öppenvårdsmottagningen idag och sen får vi ta det där efter så länge det inte blir lika illa som igår under dagen igen. Jag tycker absolut att hen behöver få prata med en läkare, framförallt också för att veta hur hen ska göra med risperidonet (hur ofta, hur mycket etc) men också för att få en bedömning om slutenvård krävs eller inte.

Hen är jätterädd för att bli inlagd igen. Jag tror dock inte att det är aktuellt med tvångsvård, det är långt ifrån så som det var sist men vi vill såklart inte att det hamnar i det och om då inläggning är det som krävs så är det bara så. Förra gången fanns det bara grund för tvångsvård första natten, resten skedde frivilligt.

Jag som anhörig fick en del information från slutenvården förra gången, jag var också med när hen hade ett av sina dagliga samtal tillsammans med överläkare och läkare och fick svara på många frågor osv. Då fick jag höra att det är öppenvården som hjälper en om det blir återfall, men då är det ju tråkigt att hen inte kan få läkartid hos öppenvårdsmottagningen förrän om två veckor.
Annars skulle jag önska lite mer information om hur jag som anhörig ska bete mig, har försökt söka efter föreningar eller stödgrupper för anhöriga men hittar inget tydligt förutom för dom anhöriga som är hemma och vårdar en närstående (på del- eller heltid). Därav också lite att jag startade denna tråden, för att höra andras erfarenheter osv

 

[Monimaker]

Tack för dina erfarenheter! Låter som att du träffat en bra läkare nu.
Risperidonet var absolut något som hjälpte när personen var inlagd. Hen svarade dåligt på Haldol som först sattes in men efter bytet till risperidon gick det snabbt med framstegen och hen fick efter drygt 1,5 vecka som inlagd börja komma ut på permission och sedan efter en dryg månad kunna återgå till sitt vanliga liv igen med heltidsarbete osv.

Nu är det inga vanföreställningar eller att hen rör röster utan mer tankar som rusar och en ofantlig oro i kroppen, som dock verkar ha kunnat dämpas av lergiganet (och risperidonet). Hen ska först prata med sjuksköterska hos öppenvårdsmottagningen idag och sen får vi ta det där efter så länge det inte blir lika illa som igår under dagen igen. Jag tycker absolut att hen behöver få prata med en läkare, framförallt också för att veta hur hen ska göra med risperidonet (hur ofta, hur mycket etc) men också för att få en bedömning om slutenvård krävs eller inte.

Hen är jätterädd för att bli inlagd igen. Jag tror dock inte att det är aktuellt med tvångsvård, det är långt ifrån så som det var sist men vi vill såklart inte att det hamnar i det och om då inläggning är det som krävs så är det bara så. Förra gången fanns det bara grund för tvångsvård första natten, resten skedde frivilligt.

Jag som anhörig fick en del information från slutenvården förra gången, jag var också med när hen hade ett av sina dagliga samtal tillsammans med överläkare och läkare och fick svara på många frågor osv. Då fick jag höra att det är öppenvården som hjälper en om det blir återfall, men då är det ju tråkigt att hen inte kan få läkartid hos öppenvårdsmottagningen förrän om två veckor.
Annars skulle jag önska lite mer information om hur jag som anhörig ska bete mig, har försökt söka efter föreningar eller stödgrupper för anhöriga men hittar inget tydligt förutom för dom anhöriga som är hemma och vårdar en närstående (på del- eller heltid). Därav också lite att jag startade denna tråden, för att höra andras erfarenheter osv

Risperidon brukar ges en till två gånger dagligen och den vanligaste dagliga dosen som fungerar (enligt FASS) är mellan 4-6 mg per dag. Men självklart skall din anhörige få en individuellt anpassad dosering av en ansvarig behandlare, det har jag alltid fått i samband med förskrivning/utlämnande oavsett om medicinerna kommit på recept från psykosmottagningen eller i den lilla papperspåsen från psykakuten.

Det låter onekligen som att tät kontakt med läkare vore att föredra i det här skedet. När jag var som allra sämst i somras ringde de från både psykakut och psykosmottagningen dagligen för att kontinuerligt stämma av och utvärdera huruvida det var aktuellt med ett fysiskt besök eller om det gick att avvakta. Är hen rädd för att åka in till akutpsyk på grund av risken för LPT och inläggning? Det minns jag att jag var otroligt rädd för, men jag upplever att de ändå är duktiga på att lyssna på patienten och att vara tillmötesgående när denne önskar att slippa bli inlagd, naturligtvis inom rimliga gränser. Behöver de skriva ett vårdintyg och sätta LPT är det lite bara så, som du säger.

Jag vet inte riktigt själv vart man som anhörig vänder sig för stöd och information, men det borde sjukvården ha bra koll på. De brukar vara duktiga på att fråga mig hur jag upplever att sambon mår och har även frågat henne personligen vid en intervju, men då bor vi ju tillsammans. Testa att rådfråga läkare nästa gång du är i kontakt med dem, om du känner att det är stöd och information som du skulle vilja ha, förstås.

Hur mår hen idag?

 

[Malibu_Stacy]

Risperidon brukar ges en till två gånger dagligen och den vanligaste dagliga dosen som fungerar (enligt FASS) är mellan 4-6 mg per dag. Men självklart skall din anhörige få en individuellt anpassad dosering av en ansvarig behandlare, det har jag alltid fått i samband med förskrivning/utlämnande oavsett om medicinerna kommit på recept från psykosmottagningen eller i den lilla papperspåsen från psykakuten.

Det låter onekligen som att tät kontakt med läkare vore att föredra i det här skedet. När jag var som allra sämst i somras ringde de från både psykakut och psykosmottagningen dagligen för att kontinuerligt stämma av och utvärdera huruvida det var aktuellt med ett fysiskt besök eller om det gick att avvakta. Är hen rädd för att åka in till akutpsyk på grund av risken för LPT och inläggning? Det minns jag att jag var otroligt rädd för, men jag upplever att de ändå är duktiga på att lyssna på patienten och att vara tillmötesgående när denne önskar att slippa bli inlagd, naturligtvis inom rimliga gränser. Behöver de skriva ett vårdintyg och sätta LPT är det lite bara så, som du säger.

Jag vet inte riktigt själv vart man som anhörig vänder sig för stöd och information, men det borde sjukvården ha bra koll på. De brukar vara duktiga på att fråga mig hur jag upplever att sambon mår och har även frågat henne personligen vid en intervju, men då bor vi ju tillsammans. Testa att rådfråga läkare nästa gång du är i kontakt med dem, om du känner att det är stöd och information som du skulle vilja ha, förstås.

Hur mår hen idag?

Tack för info!

Hen mår mycket bättre och har äntligen fått kontakt med sin läkare, efter mycket om och men. Så nu vet hen hur medicinen ska skötas och det bedömdes inte krävas ett fysiskt besök i nuläget. Hen har inte känt av något mer sedan imorse och lät helt som vanligt på telefon. En annan anhörig som träffade hen även igår har varit där idag också och gått promenad tillsammans. Tack och lov har hen ändå ett socialt kontaktnät, så trots att inte jag kan åka dit så finns det andra som tittar till och umgås med hen Så jag hoppas innerligt att hen snart känner sig helt som sig själv igen.
Sannolikt var det en kombination av avslutad medicin och stress och ångest över jobbet som utlöst denna, betydligt lindrigare, episod. Nu kommer hen inte trappa ut medicinen igen, vilket känns bra. Sen återstår problemet med arbetet som behöver lösas på något sätt, men nu tar vi en dag i taget.