Ett barn eller flera?

[kakan89]

Hon formulerade sig inte jättebra, nej, men hon har ju förklarat att det är hennes anledningar till att hon inte vill skaffa barn. Inte att andra bör tänka på samma sätt.

Om du hade läst va jag skrev så så jag också att det är helt ok att inte vilja ha barn.

 

[voltis]

Precis sådär kände jag också! Jag tyckte (och tycker!) att jag haft sådan oerhörd tur som fick en frisk, lättsam och underbar dotter (som dessutom visade sig bli lika hästintresserad som jag). Har helt enkelt inte velat utmana ödet en gång till när det nu blev så fantastiskt rätt och bra första gången!

Hand upp på den
Vet inte hur vi lyckades, men dottern har alltid varit så sjukt lätt! Dessutom hade jag en fantastisk graviditet

 

[Energi]

Om du hade läst va jag skrev så så jag också att det är helt ok att inte vilja ha barn.

Varför förutsätter du att jag inte läst vad du skrivit? Jag har ju svarat på det du skrivit så självklart har jag läst det.

Jag tyckte och tycker att du var otrevlig mot @Dressyrtjejen_97 , det var allt.

 

[Raderad medlem 6459]

Hon formulerade sig inte jättebra, nej, men hon har ju förklarat att det är hennes anledningar till att hon inte vill skaffa barn. Inte att andra bör tänka på samma sätt.

Vissa av formuleringarna är väldigt svepande och väldigt normativa, tycker jag.

@Dressyrtjejen_97 Du har aldrig någonsin funderat på att bemöta även inlägg som inte håller med dig? Istället för att bara sitta och gilla dem som håller med dig.

 

[kakan89]

Varför förutsätter du att jag inte läst vad du skrivit? Jag har ju svarat på det du skrivit så självklart har jag läst det.

Jag tyckte och tycker att du var otrevlig mot @Dressyrtjejen_97 , det var allt.

Och jag tycker hon är elak mot alla som är födda innan 1980.

 

[Ray]

Det finns inte någon 20-åring som orkar hålla jämna steg med en 3-åring och leka med dom konstant hela tiden heller. Min sambo är 43 och han orkar hålla igång med vårt barn med än mig. Ålder är rent skitsnack.





Ang människosläktet var ett påstående, inget argument.

Jag förstår faktiskt inte vad släkten har för roll i skaffade av barn. Det är ju något man gör själv. I Sverige finns det ju dessutom barnomsorg.

Jag tror ens släkt och uppväxt i stor del formar hur man ser på att bilda egen familj. Jag som kommer från en liten familj med ganska dålig sammanhållning ville först inte ha barn alls och sen bara ett. Och när det väl blev två undrar jag ibland varför jag var så tveksam? Och det hade nog att göra med att jag såg större familjer som stökiga och lite jobbiga med många att alltid ta hänsyn till och konflikter.
Nu har jag släppt min familjebild och utökat min bekantskapskrets med familjer som har det trevligt och tryggt tillsammans och då kändes fler barn plötsligt som något positivt.. Plötsligt ser jag många positiva saker med en större familj.

 

[et_flickan]

Ett barn.
Mina största rädslor blev verklighet när jag ganska snabbt efter barnet kom fick förlossningsdepression. Så här med facit i hand skulle jag väntat, träffat rätt psykolog, fått reda på min komplexa traumatisk stress, skaffat körkort, fått hus etc etc. Jag har gått igenom både det bästa och det värsta under dessa två åren och jag vill inte göra det igen.

 

[ako]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Jag tror det är jättevanligt att msn tänker så, har hört den förr, men när nästa unge väl är där så finns det lika mycket ny kärlek till den

 

[Kilauea]

Jag tror det är jättevanligt att msn tänker så, har hört den förr, men när nästa unge väl är där så finns det lika mycket ny kärlek till den

Det låter faktiskt väldigt rimligt, som nån annan också skrev. Man delar inte på den kärlek man har, man får ny kärlek till den nya.

Vi funderar vidare här hemma. Inte aktuellt att börja försöka förrän tidigast till sommaren i alla fall.

 

[malumbub]

Min dotter är perfekt som hon är, men jag är i spillror efter långvarig utmattning, tuff graviditet och ännu tuffare tid efter förlossningen. Vi fick dessutom kämpa för att dottern ens skulle bli till, så resan till hennes tvåårsdag har varit mycket lång.

Jag vill ha revansch. Jag vill kunna njuta. Jag vill vara den där gravida vackra kvinnan, med en vacker gravidmage, som orkar med sin överraskningsfest, som blir firad på jobbet och som får uppleva en bra förlossning. Som kan gå barnvagnspromenader dagligen och gå på träffarna på öppna förskolan igen. En stark och glad mamma.

Dottern har visat nu under hösten att hon skulle tycka det var ok med ett syskon. Hon har dock bra nätverk med jämngamla både på förskolan och utanför, så hon verkar inte ha några problem att knyta kontakter.

Så ett andra barn skulle till stor del vara egoistiskt. För min skull.

Men just nu har jag inte ens ägglossning (och jag får ingen hjälp från vården), så vi är tillbaka hormonellt på ruta ett. Jag har en övervikt jag inte vill bli gravid med, jag är fortfarande nere i botten emitionellt och energimässigt och jag har fortfarande ont i fogar och runt magmusklerna, så nej, just nu blir det inga syskon.

 

[Amk]

Jag sticker väl ut hakan här då, som valt att försöka få två barn för att jag verkligen ville att vår förstfödda skulle få ett syskon. Även om jag själv inte är själsfrände med min syster så är min erfarenhet att många (även jag), har ett stort utbyte av ett syskon under uppväxten. Det betyder inte att en leker jämt eller är bästa vänner som vuxna, men är åldersspannet inte för stort så kan många erfarenheter delas såsom lek, lång väntan på bussen till skolan, diskussioner/konflikter med föräldrarna, utflykter och en gemensam erfarenhet av att ha varit just syskon till varandra. Förhoppningsvis kan ju också en stark gemenskap växa fram och jag tänker att det goda det skulle föra mig sig ger mer positivt än det negativa av att ha ett syskon som en inte trivs med gör (förutsatt att det inte är en oerhört destruktiv relation, förstås men det hoppas jag hör till undantagen).

För vår del spelar det också in hur vi lever och bor, där det är långt till andra barn att leka med och våra hobbies/jobb/livsstil i mångt och mycket utförs hemma på gårdarna. Eftersom både jag och barnens pappa vuxit upp på samma vis och verkligen har uppskattat att ha någon jämnårig att umgås med (både lek och bråk) är det något vi vill att våra barn ska ha möjlighet till också.

 

[leoparden]

Jag är väldigt kluven till syskon. Har en dotter på drygt 10 månader och tycker att det är tufft ibland, trots att vi är två jämbördiga föräldrar och har mycket stöttnig från mor- och farföräldrar. Min karriär har precis börjat ta fart och jag har mycket jag vill göra i livet. Dottern är underbar och jag är så glad åt henne, men jag är rädd att precis all egentid och partid försvinner om vi skaffar ett till barn.

Samtidigt är både jag och min sambo uppväxt med syskon som är nära oss i ålder. Jag tror att barn har ett väldigt stort utbyte av syskon och skulle vilja ge henne det av den anledningen. Men för min egen del känner jag mig fullt nöjd med en just nu. Kanske kommer jag ändra mig, och vi har tid på oss. Jag är OK med lite längre mellan syskon också, två år som det är mellan mig och mitt syskon känns helt otänkbart i dagsläget.

 

[Jenka]

Det låter faktiskt väldigt rimligt, som nån annan också skrev. Man delar inte på den kärlek man har, man får ny kärlek till den nya.

Vi funderar vidare här hemma. Inte aktuellt att börja försöka förrän tidigast till sommaren i alla fall.

Jag älskar båda mina barn men på lite olika sätt.

Har två och är nöjd. Har alltid föreställt mig två och det kändes övervägande rätt för alla inblandade även om jag funderade över både för- och nackdelar för första barnet.
Känner mig färdig både med hjärta och hjärna sas.

 

[Magnum]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Jag var jätteorolig för det.
Men det hade jag inte behövt vara

Kärleken till första har inte ändrats, sen är han förstfödd och det är väl alltid lite extra speciellt. Och det är ok.
Men jag älskar båda lika mycket.

 

[Magnum]

Vi har två. Jag är nöjd så, vill inte ha fler. Två är lite lagom och vill i n t e börja om.
De är så nära i ålder också att de har oerhört stort utbyte av varandra

Om jag inte blivit gravid där när äldsta var tre månader typ så hade vi kanske inte skaffat fler
En är rätt bekvämt.
Två underbart men intensivt stundtals. Fast vi vet inget annat , jag är såå nöjd med två i ’samma’ ålder.

 

[MulleMustang]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Åh det är så vanligt att känna så, har själv gjort det. Men det kan man, jag lovar. Jag älskar mina barn totalt och ovillkorligt båda två. Det är ingen skillnad på ettan och tvåan och jag var superstressad över det innan vi fick tvåan.

Vi har två barn med tre år emellan. Vi är själv uppväxta med syskon båda två och ville verkligen ha mer än ett. Vi hade tänkt oss två rätt så tätt i ålder men barn kommer som bekant inte på beställning så det blev inte så. Tycker det är bra ändå. Jag ville ursprungligen ha tre barn men pga olika omständigheter hade vi fullt upp åren efter att tvåan kommit och sedan kände jag att jag faktiskt inte ville börja om igen.

 

[Javan]

Ett barn är lagom för mig.
Jag tog ju lite tid på mig att vilja ha ens ett. Och det känns fortfarande lagom. Jag känner inte att jag skulle kunna dela min tid mellan fler människor än vad jag gör idag och ändå orka/hinna pyssla med mitt.

Jag är så säker att jag steriliserades i början av året trots att barnet kom till med hjälp av IVF.

Klokt med sterilsering! Min första son kom med ivf efter fyra år av försök. Kolikbebis och hela proceduren med att få till EN bebis var så jobbig att jag var helt säker på att ett barn räckte. Vi skyddade oss inte - julen när äldsta var 1,5 år upptäcker jag att jag är gravid... ni vet borde inte mensen kommit hm. Vi tar ett gravtest. Positivt. Chock. Men vi landar i att syskon nog är okej. Missfall i vecka 6.

Efter att det gått någon vecka pratar vi och säger att vi försöker vi vill ha syskon och på försök nr 2 blir lillebror till. Dvs trots ivf på första var nr två mkt lätt att få till så nu skyddar vi oss då en nr tre inte är aktuellt.

 

[Javan]

Eh? Jag är 47, springer 3-4 gånger i veckan (klarar utan stor ansträngning en mil iaf), rider 5-6 dagar i veckan (inte sällan flera hästar per dag) och har svårt att se "normal lek" med ett barn som så fysiskt ansträngande att jag inte skulle klara av det pga ålder... Och ser jag mig omkring i bekantskapskretsen så tycker jag nog att de flesta i min ålder har en fysisk status som motsvarar min, ungefär... Minns också hur min morfar, som var 66 när jag föddes, kröp omkring med mig på golvet och visade diverse akrobatiska tricks när jag var i 3-4-årsåldern. Då borde han alltså ha varit runt 70 Jag tror ju att det som finns innanför skallbenet har enormt mycket större betydelse för hur man är som förälder än ens fysiska status. Det finns ju också en hel del människor som blir föräldrar trots diverse fysiska handikapp och som är alldeles utmärkta föräldrar till sina barn!

Min morfar fyllde 70 år när jag var fyra år. Fysiskt hängde jag inte på honom förrän jag var tonåring. (Seg rackare gammal torpare och gårdsfarare runt Tornedalen) som tonåring lekte jag oerhört lite med min morfar. . Var annat som lockade.

 

[Mayalv]

För- och nackdelar med ett barn/flera barn. Hur tänker ni? Hur många barn har ni/vill ni ha och varför?

Vi har två. Det har hela tiden varit vår ”plan” att få två. Kände mig väldigt nöjd efter att tvåan föddes (mars-17). Det är absolut mer att göra med två, men samtidigt kan jag redan nu se hur mkt de har ut av varandra. De leker egna lekar och roar varandra. För mig var det viktigt med syskon. Jag kommer själv från en stor familj så det spelar säkert in i varför det kändes så viktigt.

Nu börjar vi dock fundera i banorna om vi verkligen är klara? Rent praktiskt känns det smidigare med två än tre. Vi reser ganska mkt och då är det helt klart bra att kunna ta en var när det behövs osv. Men vi velar helt klart nu. Vi får fundera lite till helt enkelt (inte för länge dock eftersom vi inte är 20 direkt )

 

[onion]

kl

Hur är ett typiskt ensambarn egentligen?

Jag är ensambarn. Född av föräldrar i 40-årsåldern in i en väldigt liten släkt. Idag är jag närmare 30 år och har endast min mamma och morfar kvar i livet. Det hade varit skönt med ett syskon idag men det är inget jag saknat i min uppväxt.