Evig singel?

MissFideli

Trådstartare
36 år gammal och aldrig haft en längre förhållande. Och ärligt, jag börjar misströsta. Och faktiskt skämmas. Jag är inte direkt social på fritiden tyvärr. Och är en sån som är "snäll, härlig och omtänksam. Men..." Det är liksom svårt att inte ta det personligt efter så lång tid.

Nån mer än jag som har detta problem? Nu menar jag er som är är 30+ och som aldrig (ofrivilligt) haft ett längre förhållande. Hur gör ni för att må bra trots detta?
 
Vill du ha det? Man kan ju vara nöjd ändå.
Jag har flera vänner som är. I samma ålder och mig veterligen inte har haft relationer av det stadigare slaget eller det lösare för den delen.
Vill man göra något åt det- var öppen med det i bekantskapskretsen, tacka ja till spontana aktiviter och kanske börja internetdejta för att komma igång?
 
Jag har några kvinnor i min bekantskapskrets som är i samma läge. I ena fallet är det ganska förståeligt då personen nog inte skulle ha tid med en relation, i ett annat fall är det lite ledsamt då jag tror personen skulle vilja ha barn egentligen och det börjar väl bli dags åldersmässigt.
Mina vänner är dock väldigt aktiva och sociala på fritiden så de har väl chansen att träffa någon. Vet inte vad som felar riktigt som gör att det inte händer. Den ena är väldigt kärlekstörstande men kanske för kräsen? Eller rädd? Jag vet inte. Hon är en fantastisk människa med massa vänner av båda kön, har alltid varit.

Jag tror de håller sig lyckliga genom att vara aktiva och leva ett bra liv ändå. De mår ju bra rent generellt, men i ena fallet är det tydligt att en relation saknas och har gjort länge.

Att skämmas tycker jag absolut inte man ska göra! Det är väl inget "fel" på en person som inte hittat rätt helt enkelt. Det är ju mycket som ska stämma. Man ska hitta någon man själv faller för, sen måste den personen känna samma sak och det ska vara rätt läge i livet för en relation.
Vill man ändra på situationen tror jag också man måste börja agera mer aktivt. Våga bli besviken på vägen.

Jag har visserligen ett samboförhållande bakom mig, men det är 6 år sen nu och innan och efter det har jag bara haft relationer med någon månads strul hit och dit. Jag är ganska nöjd med läget ändå.
 
Skämmas tycker jag inte du ska göra. Jag har 2 kusiner (syskon) som är i din ålder och vad jag vet så har det aldrig existerat någon partner i deras liv. Tyvärr. De är trevliga, bra utbildning, god ekonomi och tar hand om sig själva rent kroppsligt.
Det är väldigt synd, jag vet inte riktigt varför det aldrig klickar eftersom de nu blivit så att jag upplever det som att de inte är bekväma i att prata om sitt (uteblivna) samliv.

Men jag håller med @Hyacinth om att bästa sättet att ta sig ur det är att tacka ja till diverse gemensamma aktiviteter. Och om det är du på din profilbild är du ju en pingla!
 
Men...

Är du nöjd med livet? Vad vill du med livet? Är man och/eller barn ett måste för att förverkliga dig själv eller är du egentligen nöjdare som singel?

Jag tycker inte du ska skämmas det finns det ingen orsak till. Däremot, om du verkligen vill ha ett förhållande får du nog ge dig ut och leta efter någon vettig partner.

Jag lever i ett förhållande sen 14 år tillbaka och om det skulle ta slut skulle jag inte ens försöka hitta någon ny :-). Jag är helt övertygad om att man kan vara lika nöjd utan partner bara man har lite vettiga kompisar och intressen (hästar är ju bra tex).

/Lavinia
 
36 år gammal och aldrig haft en längre förhållande. Och ärligt, jag börjar misströsta. Och faktiskt skämmas. Jag är inte direkt social på fritiden tyvärr. Och är en sån som är "snäll, härlig och omtänksam. Men..." Det är liksom svårt att inte ta det personligt efter så lång tid.

Nån mer än jag som har detta problem? Nu menar jag er som är är 30+ och som aldrig (ofrivilligt) haft ett längre förhållande. Hur gör ni för att må bra trots detta?

För mig går det lite i vågor, det ska erkännas. Ibland kan jag "dippa" och bli lite ynklig och tycka synd om mig själv.

Samtidigt, så om jag verkligen rannsakar mig själv så vet jag att det faktiskt ÄR mitt eget val ändå. Eller jag kanske inte valt att leva själv, men jag har valt bort att inte göra de uppoffringar som krävs för att leva med någon.

Jag är heller inte direkt social, och dessutom så i ett förhållande vill (och i viss mån behöver) jag kunna ha kvar det som är viktigt i livet. Hästar, ett "eget" liv, egentid, inte behöva... Bla bla. Helt okej saker när man ser på dem. Men om man börjar summera.. Så helt ärligt, det är inte mycket tid över till den där någon. Inte om inte denna någon synkar sin tid med min, kan när jag kan och vill när jag vill.

Så med handen på hjärtat ÄR jag medveten om att jag själv valt. Valt att INTE göra just de uppoffringar som skulle krävas. Jag vill inte vara så särdeles social (varken som singel eller i ett förhållande). Jag vill inte minska hästtiden. Jag behöver ha min egentid. Osv osv. Det gör mig knappast till ett "kap" på marknaden, då de allra flesta faktiskt både är och vill vara sociala med sin partner. Få människor vill ha en partner som de träffar sådär ibland. Osv.

Dessutom, vilket är viktigt, jag BEHÖVER inte en partner. Jag vill ha det ja, men jag behöver det inte. Och jag tycker såpass mycket om mitt liv och det som finns i det att jag inte riktigt kan förmå mig att ge upp vad som krävs för att få det jag också vill. Så inte svårt att må bra. Även om det dippar ibland, även om jag skulle vilja ha både och, ha allt ;)

Jag är 36.
 
56 år, singel, har aldrig haft ett förhållande och trivs alldeles utmärkt med livet. Massor med aktiviteter som jag styr själv eller, ja kroppen får styra eftersom jag inte är okej och som sagt, jag trivs alldeles ypperligt med livet.

Skit i vad andra tycker, det är ditt liv och du som "har befälet", gör det som känns rätt. :)
 
Jag instämmer i kören som säger att man inte behöver ett förhållande. Jag kände likadant för ett par år sedan - "vadär det för fel på mig?". Men har insett att jag trivs bäst själv. Och det förenklas av att jag kommit fram till att jag heller inte vill ha barn.

Men att vi är många som känner så betyder ju inte att det är så för dig. Fundera ordentligt, för mig tog det flera månader att vara säker på och bekväm med mitt beslut, från att jag började tänka i de banorna. Men jag mår mycket bättre nu när jag slutat oroa mig för den biten, samt att familjen inte längre frågar om jag träffat någon trevlig kille (mamma frågade ibland om jag kanske hellre ville träffa en tjej;)), sedan jag berättat min inställning.

Kommer du fram till att du vill ha ett förhållande så kan du säkert få bättre tips från andra kring den biten.

Jag är 35 år.
 
Senast ändrad:
Jag är också singel ohc i din ålder. Den stora frågan är ju om du vill ha en partner eller inte. Det är lätt att tro att man "måste" ha ett förhållande, skaffa barn etc för att det på ett sätt är normen. Men om du inte vill detta behöver du få känna att det är helt ok. Man kan förstås ha ett jättebra liv utan partner. Vad vill du ha i livet, vilka fritidsintressen vill du ha, vilket boende, vad gillar du att göra, vilka vänner vill du ha etc.
däremot om man vill ha en partner tror jag man måste försöka bli aktiv själv och förändra situationen. Jag tror inte alltid att det är som i filmerna dvs att personen bara dyker upp av sig självt en dag eller att han finns i bekantskapskretsen och en dag talar om att han alltid varit kär i en. Jag tror man måste bli aktiv..bästa sättet vet jag inte..
 
Jag har varit singel i drygt 8 år ( ett förhållande på typ 8 månader bara ) Har haft två långa förhållanden förut ( ett på 6 o ett på 20 år) innan och jag måste säga att det ska vara jävligt bra om jag ska gänga ihop mig med nån idag -
 
Jag är på väg mot 35 och har varit singel i princip hela mitt liv. Mitt längsta förhållande varade i kanske 3mån och var mestadels på distans. Det var för kanske 10-12år sedan. Långa perioder har jag bara inte reflekterat över det för att det inte funnits plats i mitt liv faktiskt. Och sist jag kände mig "konstig" och "ratad" för att jag är singel, dvs ganska nyligen så kom jag till insikt om att det faktiskt för det första funnits en del chanser som jag valt bort och för det andra att jag faktiskt själv valt att göra mig otillgänglig. Jag har bott avsides, inte gått ut och träffat nytt folk, varit nöjd ändå. Men jag har nu kommit fram till att jag vill ha någon att dela livet med, men som martha säger om det inte är jääääävligt bra så kan det lika gärna vara. ;) Jag är övertygad om att det kräver en förändring från mig för att det skall hända något, så jag jobbar på det. Jag skrev om det i allmänna dejtingtråden, skall se om jag hitta det inlägget och klistra in.
 
Vändpunkten och självinsikten om varför jag är singel kom för bara någon månad sedan. Jag blev förälskad i en kollega som också är en mycket god vän till mig (och fastnade i kompisfacket och han skaffade en annan tjej). Först var jag enormt deppig och tänkte nattsvarta tankar som att jag är väl en tråkig, oattraktiv jävel då. Men sedan tog jag så att säga ett nyktert steg tillbaka bland annat med hjälp av Buke :) och funderade på vad jag själv sänt ut för signaler och hur jag uppfattas av andra. Och jag blev tex. medveten om att jag sällan flörtar eller visar öppet på andra sätt att jag tycker om någon, utan kan istället bli lite reserverad. Lite som att jag ger upp innan jag ens provat.

Jag är rätt övertygad om att situationen inte kommer att ändra sig om jag fortsätter i samma fotspår. Det har ju inte fungerat hitintills menar jag.

Jag har varit väldigt ledsen och deppig över läget ibland, och har känt mig tråkig, oattraktiv och bortvald, det har fått mig att inte riktigt vara mig själv. Och det är mycket lättare att hitta en partner om man är tillfreds med sig själv och är nöjd med tillvaron.

Men hursomhelst, jag bestämde mig för att jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv, jag har i så många år varit i någon sorts twilight zone pg av olika omständigheter i livet. Men nu vill jag leva ut mitt vanliga jag och känna mig genuint tillfreds med tillvaron. Min lycka skall inte beroende av vad andra tycker om mig, eller vad de gör. Jag vet att jag låter nyfrälst och hurtig, men jag är så överraskad över att jag börjar må så bra efter att ha mått så nattsvart dåligt alldeles nyss, men man måste väl nudda botten för att ta sig upp till ytan igen. Den största förändringen har skett inuti mitt huvud.

Jag har börjat göra saker jag länge velat, men inte tagit mig tid till, börjat klättra tex, jag bjuder hem vänner på middag, jag funderar på att anmäla mig till ett marathon nästa år så att jag har ett stort mål med min träning. Jag har uppdaterat min garderob, och mer skall det bli, jag vill bara ha kläder jag trivs med och känner mig fin i. Och det gör jag också helt och hållet för min egen skull, gamla kläder har jag donerat, sålt eller slängt. Det är enormt befriande! Man kan säga att jag jobbar med mitt eget varumärke, jag vill att mitt yttre skall spegla mitt inre och det har det inte gjort de senaste åren pg av att jag inte haft möjlighet att uppdatera min garderob, eller lägga pengar på annat än det mest nödvändiga (hääääästarna! ;)). Klart att inte kläder är det viktigaste, men för mig har det hjälpt att göra en visuell förvandling och uppfinna mig själv på nytt. (Hitta tillbaka till ett jag som jag saknat)

Jag känner att jag nog kommer att träffa någon att inleda ett förhållande med inom det kommande året. Det har till större delen berott på mitt eget beteende att jag varit singel såpass länge. Och det var en väldigt skön insikt att komma till. Det har varken med utseende, personlighet eller sociala förmåga att göra utan val som jag själv har gjort utifrån hur mitt liv har varit.

Hoppas att det hjälper lite. Och så länge du sitter hemma och klappar katten istället för att bjuda hem vänner på middag/ går ut och fikar/ tar en öl/ går en kvällskurs/ syns ute i samhället/ utsätter dig för att träffa människor så kommer inte situationen att förändra sig för dig. Så enkelt är det. :) Nätdejting är också värt att prova, och att sprida bland vänner som känner dig väl att du börjar tröttna på att vara singel.

Det är viktigt att känna att man har eller inte har en relation för sin egen skull. Att leva singel kan vara ett val.
 
Jag kan tänka mig att man vid din ålder kan ha hunnit bli

  • väldigt kräsen och därför har svårt att knyta an, eller
  • tappat lite självförtroende för att "alla andra har ju..."

Det kan påverka chansen att träffa någon kanske?
 
Jag tror att vissa personer aldrig hittar någon. Som en tant i Hälsingland tydligen sagt "de säger att det finns en för alla men min han måtte ha omkommit på något sätt"

Jag har haft EN relation och honom träffade jag som 27-åring och det varade i 20 år. Separerade 2006 och sedan dess har jag varit ensam. Som ung hade jag gott om sängkamrater och många varma kompisrelationer. Men kärlek. Nä, mig blev man inte kär i.

Jag VILL verkligen INTE vara ensam. Jag avskyr min ensamhet. Men män är inte intresserade av mig. Jag tror att jag helt enkelt inte har en susning om hur man gör. Att jag har någon störning, kanske från barndomen, som gör att jag sänder motbjudande signaler. Har varit med om att kvinnor stött på mig ett flertal gånger men jag är så strikt hetero man kan blir, tyvärr.

Det är inte meningen för vissa helt enkelt.
 
Jag är 35 och har varit singel i så många år att jag har tappat räkningen. Några korta flingar så där men inget sriöst. Jag har varit i två längre förhållanden men nu börjar det kännas ganska hopplöst här också. Jag trivs dock väldigt bra själv och har ganska svårt att se mig i ett förhållande samtidigt som jag tycker att det vore trevligt att hitta en person som man vill vara med.
 
Ni som skriver att någon är singel därför att man är "för kräsen", vad menar ni med det egentligen? Undrar jag nyfiket.
 
Lyckas tydligen inte heller att hitta fungerande relationer, men jag tror nog att jag egentligen trivs bra själv och det kanske är problemet egentligen. Jag har varit singel i flera år nu och känner inte att jag ids hålla på och dejta en massa. Jag har fyllt 30 och jag har börjat fundera på om jag nog inte ska ta och skaffa barn själv innan det blir försent för det, så behöver jag inte känna någon press. Kanske dyker rätt person upp längre fram?
 
Ni som skriver att någon är singel därför att man är "för kräsen", vad menar ni med det egentligen? Undrar jag nyfiket.

Jag kan gå till mig själv, även om jag nog i den här tråden inte nämnt kräsenhet. Men det är mitt standardsvar om någon frågar varför jag är singel; "För att jag är för kräsen". Och det är inte helt osant.

Men för att jag överhuvudtaget ska bli intresserad av någon sådär generellt och utan att man på något annat vis lärt känna varandra, så ska han vara både si och så. Jag väljer bort folk på alla möjliga parametrar. "Nä, jag tycker inte han är snygg", "nä han bor för långt bort/vill bo i stan/har ingen bil/etc", "nä herregud, inte om han skriver sådär, han kan ju varken stava, skriva ihop eller använda punkter". And the list goes on.

Om jag ens ska överväga att lämna singellivet krävs närmast en teoretisk Mr Perfect (for me). OM han skulle råka tassa runt - så brukar jag "fälla" dem på något annat. Det ska helt enkelt vara så jävla speciellt och teoretiskt toppen för att jag ens ska fundera på saken.

Så jag har i princip slutat dejta. Ibland får jag återfall, ihop med temporär alzheimers, och nätdejtar lite och går på dejter. Första- och sistadejt i ett. Klassiskt uttalande efteråt "Jo, han var väl okej, meeeen..."

Jag ÄR kräsen och det tycker jag man ska få vara. Men jag är FÖR kräsen när jag fäller folk för irrelevanta saker egentligen. Och det sitter ihop med det jag skrev innan - jag är inte så villig byta ut det jag har mot något annat egentligen, så OM jag ska det DÅ ska det minsann vara för någon som verkligen är 'värd' det, ie speciell. Joråsåatte... ;P
 
När det kommer till att vara kräsen, så tycker jag många gånger att de som är långtidssinglar ofta har en klar bild av hur deras partner ska se ut och hur han ska vara. Så det kan dyka upp, enligt mig, väldigt bra män som är intresserade, men de blir ratade eftersom de inte var just såsom personen hade tänkt sig att en partner skulle vara.

Och däri ligger ju massor med problematik när man blivit lite äldre, eftersom man då gärna skaffat sig det där man vill ha. Typ häst, bra bostad, massor med vanor som man inte vill ändra på. Men varför skulle någon annan vilja ändra så på sina vanor att han passar in i ens egna vanor och rutiner? Lite som att folk gärna träffar någon som kan flytta in hos dem på deras gård.....men folk har ju egna liv och vill kanske inte flytta till någon gård.
 

Liknande trådar

Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857
Hästmänniskan Åh känner mig så velig🙈. Letar en häst till, har en appaloosa och shettis hemma på gården. Och letar nu efter en till främst för...
2
Svar
34
· Visningar
2 984
Senast: WBanna
·
Övr. Hund Hej alla! (Längre inlägg) Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
4 514
Senast: Mabuse
·
Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 005

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Varulvslekarnas anmälningstråd
  • Vi som letar hus
  • Vad gör vi? Del CXCIV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp