Familjemönster och dess betydelse

Sofie.S

Trådstartare
I och med min utbildning studerar jag nu familjemönster och det har fått mig att reflektera över min egna familj. Varför känner man sig så bunden till att man ”måste” tycka om sig egen familj?

Har ett oerhört starkt band till min mamma vilket jag är tacksam för.Men har en bror som jag aldrig haft en särskild jämnlik relation med. Jag har alltid visat mer engagemang till honom än vad han gjort mot mig. Han har aldrig visat intresse för att skapa en relation med mina barn. Han har nu fått eget barn och jag känner att jag vill ha en relation med den lilla människan - men hans ointresse för mina barn är fortfarande ett faktum och inget jag kan ändra. Hade min bror vart en person som inte var familj hade jag förmodligen inte haft en relation till honom då vi har väldigt olika värderingar och tankar, om det mesta. Men ändå känner jag ett behov att hålla relationen vid liv samtidigt som det tömmer mig på energi, för han anstränger sig inte på det sätt jag gör.

Varför känner man ett måste att ha relation med sin familj? Jag har vänner som känns som mer familj än vad han gör.
Hur tänker ni kring familjemönster och dess betydelse?
 
@Sofie.S i mina ögon är det könsmönster snarare än familjemönster. Det är i regel kvinnorna som håller ihop familjerna, engagerar sig i relationerna, planerar träffar, ordnar presenter till familjen osv. Medans männen i regel bryr sig mest om sig själva och åker snålskjuts på kvinnornas engagemang.
 
I och med min utbildning studerar jag nu familjemönster och det har fått mig att reflektera över min egna familj. Varför känner man sig så bunden till att man ”måste” tycka om sig egen familj?

Har ett oerhört starkt band till min mamma vilket jag är tacksam för.Men har en bror som jag aldrig haft en särskild jämnlik relation med. Jag har alltid visat mer engagemang till honom än vad han gjort mot mig. Han har aldrig visat intresse för att skapa en relation med mina barn. Han har nu fått eget barn och jag känner att jag vill ha en relation med den lilla människan - men hans ointresse för mina barn är fortfarande ett faktum och inget jag kan ändra. Hade min bror vart en person som inte var familj hade jag förmodligen inte haft en relation till honom då vi har väldigt olika värderingar och tankar, om det mesta. Men ändå känner jag ett behov att hålla relationen vid liv samtidigt som det tömmer mig på energi, för han anstränger sig inte på det sätt jag gör.

Varför känner man ett måste att ha relation med sin familj? Jag har vänner som känns som mer familj än vad han gör.
Hur tänker ni kring familjemönster och dess betydelse?
Man måste ingenting. Det är krav man ställer på sig själv, och det är normer.

Hade det varit min bror hade jag inte gett honom speciellt stor plats i mina tankar och mitt liv.
Engagemang efter förtjänst tycker jag. Men det är jag.
 
@Sofie.S i mina ögon är det könsmönster snarare än familjemönster. Det är i regel kvinnorna som håller ihop familjerna, engagerar sig i relationerna, planerar träffar, ordnar presenter till familjen osv. Medans männen i regel bryr sig mest om sig själva och åker snålskjuts på kvinnornas engagemang.
Intressant vinkel, så kan det säkert vara i många fall. I min familj finns en till bror som hör av sig till mig oftare än vad jag gör. Han hör av sig månader innan barnen fyller år för att få en önskelista. När vår mamma åker ner och hälsar på följer ofta barnen med och hälsar på. Det är nog det här som utgör en frustation hos mig. Min bror som inte hör av sig bor några minuter bort från mig medan min andra bror som hör av sig bor i en annan stad.
 
Jag har ett syskon jag inte umgås med, inte gjort på ca 25 år. Det är ingenting jag lägger energi på, det är så det är. Det finns inget intresse från hens håll att återuppta någon relation, så nej, det är ett avslutat kapitel.

Man får sörja att en relation inte är vad man hade velat, men det är en twowaystreet (heter det så? :p ni fattar vad jag menar) och man kan inte ändra någon annan, bara sig själv.
Så tänker jag.
 
Man måste ingenting. Det är krav man ställer på sig själv, och det är normer.

Hade det varit min bror hade jag inte gett honom speciellt stor plats i mina tankar och mitt liv.
Engagemang efter förtjänst tycker jag. Men det är jag.
Ibland kommer jag till insikt, att jag inte kan ändra på honom. Men ändå fortsätter jag att försöka.
Hur förhåller man sig när man vill ha en relation med ett barn vars förälder inte har intresse för att hålla en relation.
 
Ibland kommer jag till insikt, att jag inte kan ändra på honom. Men ändå fortsätter jag att försöka.
Hur förhåller man sig när man vill ha en relation med ett barn vars förälder inte har intresse för att hålla en relation.
Det är nog bara att acceptera att ena personen inte tycker kontakt är lika viktigt och att vill man träffa barnen får man vara den som håller kontakten uppe helt enkelt. Det kan ju vara så att det finns intresse men inte ork att ta tag i det.
 
Jag skulle personligen ha lättare att klippa banden med min mamma än med min syster och det är ofta lite tabu, att man kanske inte älskar sin mamma mest i hela världen. Min syster och jag är ungefär lika dåliga på att höra av oss regelbundet men när någon av oss ringer så pratar vi länge och det är lätt att umgås trots att det bara blir ett par gånger om året. Min storebror pratar jag med ett par gånger om året men där finns andra problem som spökar och den kontakt vi har är positiv men på avstånd. Jag har slutat ha stora förväntningar på honom och blir glad när han kommer ihåg att ringa när jag fyller år.

Däremot saknar jag min pappa ofta, han gick hastigt bort -97 och skulle idag ha varit över 80 år om han hade levt, men vi var mer lika varandra, uppskattade samma saker och hade helt enkelt lättare att prata med varandra än vad jag har med mamma. Jag har så liten familj att min syster känns otroligt viktig att ha en bra relation till och det tror jag att hon också känner. Ser jag på mina egna barn så har de en nära relation till varandra nu och jag tror den kommer att finnas kvar även när de blir äldre, de har flera kontaktpunkter som inte bygger på oss som föräldrar utan deras egna liv.
 
Jag mår inte bra i min relation med pappa och hade klippt den om han inte var gift med mamma. Detta pga problem i min barndom jag aldrig lyckas förlåta honom för och har påverkat mig oerhört negativt.
Men då jag vill ha kontakt med mamma kan jag inte klippa relationen med pappa.

Jag och min bror har inget gemensamt och har knappt någon kontakt än de få gånger vi träffas hemma hos föräldrarna, vilket brukar vara julafton bara.
 
Jag har en syster jag inte har kontakt med och inte har haft på många år. För mig är hon lika mycket värd som en okänd. Sorgligt om hon dör, på samma vis att det faktiskt är sorgligt när någon dör, men inte sorgligt som när någon närstående dör. Känslorna är inte där längre. Hon är på pappret min syster, men känslomässigt är hon en okänd. Jag varken tycker illa om henne för val hon gjort, eller tycker om henne, trots att hon är min syster, hon är bara som vem som helst annars. Hennes barn däremot har jag starkare band till och träffade innan pandemin regelbundet, i och med att vi träffades hos mamma, där min syster inte är välkommen, men hennes barn är. Det går bra det med.

Jag har en annan syster som jag nog inte ens träffar en gång om året, hon har missbruksproblematik, även om hon nu rättar till sitt liv igen, men den systern skulle jag verkligen sörja om jag mister, trots att vi sällan träffas och inte pratar så ofta med varandra heller (jag har tagit aktivt avstånd från personer med missbruksproblem, vill inte ha dem i mitt liv, ens liv brukar bli så jobbigt då). Men vi är fortfarande syskon dock, med syskonkänslan kvar.

Jag har två andra syskon jag vanligtvis träffar oftare.

Jag tycker inte att man behöver älska sin familj bara för att det är sin familj, man väljer själv vem man vill ha i livet, tänker jag.
 
Jag skulle personligen ha lättare att klippa banden med min mamma än med min syster och det är ofta lite tabu, att man kanske inte älskar sin mamma mest i hela världen. Min syster och jag är ungefär lika dåliga på att höra av oss regelbundet men när någon av oss ringer så pratar vi länge och det är lätt att umgås trots att det bara blir ett par gånger om året. Min storebror pratar jag med ett par gånger om året men där finns andra problem som spökar och den kontakt vi har är positiv men på avstånd. Jag har slutat ha stora förväntningar på honom och blir glad när han kommer ihåg att ringa när jag fyller år.

Däremot saknar jag min pappa ofta, han gick hastigt bort -97 och skulle idag ha varit över 80 år om han hade levt, men vi var mer lika varandra, uppskattade samma saker och hade helt enkelt lättare att prata med varandra än vad jag har med mamma. Jag har så liten familj att min syster känns otroligt viktig att ha en bra relation till och det tror jag att hon också känner. Ser jag på mina egna barn så har de en nära relation till varandra nu och jag tror den kommer att finnas kvar även när de blir äldre, de har flera kontaktpunkter som inte bygger på oss som föräldrar utan deras egna liv.
Känner igen mig i det du skriver om förväntningar och det är nog det jag behöver komma ”över”.
Mycket bottnar nog i att jag har saknat relationer med kusiner när jag var liten. Därför vill jag så gärna att mina egna barn ska ha en god relation med deras kusin.

Det gör ändå lite ont att inte ha en jämnlik relation. Jag önskar att han ville lägga lika mycket energi på vår relation som jag gör. Det tar så mycket från min energi just nu. Men till vilken glädje?
 
När sådant här diskuteras så känns det alltid som att jag är "felkonstruerad" på något sätt.

Jag har en nära och mycket bra relation med min mamma. Hennes syster trivs jag utmärkt med, men eftersom systern bor i annat land har vi inte mycket kontakt. Min morbror + fru har jag inte hört av på många år nu.

Sedan har jag en far med bror, brorsbarn och jag har kusiner på den sidan. Det var först på min farbrors begravning som jag fick veta att jag har en hel hög med kusinbarn. Det säger lite om hur nära relation vi har...

Jag har inga syskon, har aldrig velat ha några, sörjer inte att min relation med min far är snudd på obefintlig (vi tappade kontakten för några år sedan och hörs av någon gång ibland). Att jag inte känner mina kusiner öht spelar ingen roll. Varför skulle det spela roll?

Mina nära vänner betyder alltså mer för mig än de flesta släktingarna. Det är inget fel på mina släktingar, men tja, vi har ingen anledning heller att umgås eller känna varandra så.
 
I och med min utbildning studerar jag nu familjemönster och det har fått mig att reflektera över min egna familj. Varför känner man sig så bunden till att man ”måste” tycka om sig egen familj?

Jag känner inte alls att jag "måste" tycka om mina släktingar som mina föräldrar och min bror. De är inte min familj och har inte varit på många år då det var länge sedan vi bodde tillsammans. Min familj är min man, vår dotter och våra hundar.

Jag har kontakt med min mamma kanske en gång per månad och vi ses kanske 4-5 gånger per år. Hon har ett visst intresse av att ha en relation till min dotter vilket är trevligt. Min bror och min pappa har jag absolut inget gemensamt med idag och initierar i princip aldrig kontakt. Träffar dem max en gång per år men aldrig på mitt initiativ. De har ingen relation till min dotter. Jag har inga syskonbarn och vet inte hur jag skulle förhålla mig till dem om jag hade.

Har ingen regelbunden kontakt med någon annan släkting heller.

Min man är helt tvärtom, han har bra kontakt med alla sina närmsta släktingar och flera inte riktigt likanära släktingar.
 
Normer är starka. Jag får alltid konstiga blickar när jag säger att jag inte har någon kontakt med födelsefamiljen och många tror mig inte ens men vi delar ju bara gener. Inte värderingar, sätt att vara, sätt att tänka eller något alls. Föräldrarna har skadat mig på så enormt många sätt och likaså syskonen (som vuxna, det som de gjorde som barn bortser jag ifrån) och att försöka hålla kontakten med människor som skadar mig gör ju just bara det, skadar mig.

Men, önskan om framförallt en mamma värd att kalla mamma var länge väldigt stark. Jag hoppades varenda gång hon fick för sig att hon ville vara mamma att nu, nu kommer det hända! Vi kommer kunna ha en sund relation! Varenda gång blev jag sviken. Numera väntar jag bara på att infallet ska gå över. Det är så enormt skönt att ha kommit dit men visst kan jag fundera på ibland hur det skulle vara att ha en födelsefamilj man håller av, som man får stöttning av, som man kan ringa oavsett vad och de finns där. Ha en positiv relation med och kanske märkligt, men sörja när de dör. Nu är det inte så och att acceptera det har varit enormt positivt för mig. Världen innehåller så enormt många människor jag hellre har nära och jag har valt att ha andra än de jag råkar dela gener med nära.
 
Normer, normer, normer. Speciellt som kvinna verkar en förväntas stå nära sin mamma, jag vågar fortfarande inte säga i alla sällskap att jag har noll kontakt med mina föräldrar. Jag gav upp om min mamma för rätt länge sedan, hon har gjort mig väldigt illa och förstår öht inte varför jag inte vill ha kontakt. Det är en sorg att inte ha nån fungerande mamma, men hon kommer inte att kunna ändra sig. Min far hade jag länge hopp om att han skulle höra av sig, säga "du, jag är ledsen att det blev så fel och illa" och att vi skulle kunna bygga nånslags relation. Jodå, han hörde av sig till sist men skuldbelade mig något otroligt för att jag vägrar ha kontakt med henne. Han kallar det lojalitet mot henne, det han pysslat med under min uppväxt, jag kallar det något helt annat.

Jag hoppas att du kan bygga en relation till den nya lilla människan utan att det kostar dig alldeles för mycket energi. Jag tänker att ju äldre hen blir desto lättare blir det att kunna umgås med bara barnet. Typ låna hem hen för att leka med kusinerna, övernatta, plocka med hen på utflykter, hälsa på mormor/farmor och sånt. Är det något du tror skulle kunna funka?
 
Glömde säga att förutom mina barn räknar jag min riktiga familj som ett par väldigt nära vänner. Även om jag inte har blodsband med de senare så är det de som står mig närmast, de har min rygg och jag deras. Skiter sig något rycker vi ut för varandra. En av dem är uppsatt som min närmast anhörig där jag behövt uppge sådant, och jag vet att råkar jag ut för något seriöst dåligt kommer hen att rodda situationen tills mina barn kommit till sin far osv. Det tog f ö rätt lång tid innan kidsen fattade att vi inte var biologiskt släkt med hen. Nuförtiden säger de att "vi har inte så många biologiska släktingar på mammas sida vi träffar, men vi har X, Y och Z som våra bonussläktingar" Sötnosarna :heart
 
Jag känner mig lite som din bror, jag orkar helt enkelt inte hålla igång relationer på det viset som en del gör. Jag tycker det är trevligt att höras på messenger men orkar inte träffas irl.

Hålla reda på födelsedagar, det har jag fullt upp med mina egna barn, kan absolut inte hålla reda på syskons barn. Ett grattis på FB får räcka när jag ser att barnet fyller år.

Min ena syster skickar presenter och kort när mina barn fyller år, vilket jag tycker är väldigt gulligt och snällt, jag uppskattar det verkligen men det finns inte en chans att jag skulle tänka tanken att göra det samma. Det tar för mycket energi helt enkelt. Man är olika.
 
Skulle aldrig "klippa banden" med nån medlem i min familj. För mig är det extremt främmande att tänka i de här tankegångarna. Man måste inte träffas eller prata ofta alltid för den sakens skull, men när man väl vill det så finns man alltid där för varann.

Hur ofta man åker och hälsar på någon är inte ett bevis för hur bra relationen är. Och man måste inte ha samma "värderingar" som alla i ens familj för att man ska kunna ha en bra relation och stötta varann.

Nu pratar jag dvs om den direkta familjen, inte släkten som stort. Har inte träffat mina kusiner på många, många år och vet inte ens hur många jag har på rak arm.
 
Jag har dålig kontakt med min mamma och hennes sida. Jag brukar träffa henne enstaka ggr per år, typ julafton, någon gång per sommar och ev något kalas. Däremellan ingen kontakt förutom sms med grattis på födelsedagen.

Nu bor vi inte i närheten av varandra, då jag flyttade för studier direkt efret studenten. Hon har aldrig i det dessa 12 år hälsat på mig där jag bor nu. Men även när jag bodde på samma ort, nästan samma gata var kontakten dålig.

Jag försökte länge ringa och hålla kontakten öppen, men gav tillslut upp. Kände mig tjatig.

Har märkt att hålla (bra) kontakt med mamma är någonting som alla ska ha.
"Åh ska du åka och hälsa på mamma."
Nej, dey ska jag inte. Jag åker frömst för att hälsa på pappa och farmor (och faster, kusiner +kusinbarn)... Ev om jag får tid över kan jag svänga förbi mamma någon timme. Annars får jag höra det "bakvägen" att jag inte bryr mig osv.

Så det är en kontakt som jag känner att jag skulle kunna klara mig utan i dagsläget.

Pappa hållet jag mer kontakt med. Inte varje vecka men någon gång i månaden, både han och jag ringer och "kollar" läget till och från.
 
Jag har dålig kontakt med min mamma och hennes sida. Jag brukar träffa henne enstaka ggr per år, typ julafton, någon gång per sommar och ev något kalas. Däremellan ingen kontakt förutom sms med grattis på födelsedagen.

Nu bor vi inte i närheten av varandra, då jag flyttade för studier direkt efret studenten. Hon har aldrig i det dessa 12 år hälsat på mig där jag bor nu. Men även när jag bodde på samma ort, nästan samma gata var kontakten dålig.

Jag försökte länge ringa och hålla kontakten öppen, men gav tillslut upp. Kände mig tjatig.

Har märkt att hålla (bra) kontakt med mamma är någonting som alla ska ha.
"Åh ska du åka och hälsa på mamma."
Nej, dey ska jag inte. Jag åker frömst för att hälsa på pappa och farmor (och faster, kusiner +kusinbarn)... Ev om jag får tid över kan jag svänga förbi mamma någon timme. Annars får jag höra det "bakvägen" att jag inte bryr mig osv.

Så det är en kontakt som jag känner att jag skulle kunna klara mig utan i dagsläget.

Pappa hållet jag mer kontakt med. Inte varje vecka men någon gång i månaden, både han och jag ringer och "kollar" läget till och från.
Här undrar jag lite vad det gör att du får höra att du inte bryr dig? Skulle min syster yttre de orden skulle jag bara svara att då är vi två, för det här med kontakt ska ju inte vara från bara ett håll utan från båda. Så om den andra personen inte engagerar sig, så varför ska du? Om den andra personen tycker att du inte bryr dig så borde den kanske börja bry sig själv?

Mellan mig och min syster var det krystat länge, sedan släppte jag det och det rann helt enkelt ut i sanden. Visst skitsnack har förekommit, men jag har inte brytt mig. Hade hon velat ha det annorlunda hade hon agerat annorlunda. Eller öppnat käften och pratat om det med mig.

Man ska inte känna att man måste umgås eller ha kontakt med sin familj, tycker jag.
Jag har däremot en syster som jag inte är släkt med, men som alltid kommer vara min syster, tack vare buke, trots att vi av olika anledningar inte träffats på flera år och inte pratar med varandra särdeles ofta, men hon är min syster, trots inga blodsband finns.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 956
Senast: mars
·
Övr. Hund Hej alla! (Längre inlägg) Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
5 377
Senast: Mabuse
·
Hästmänniskan Tycker många fina exempel kommer upp i diskussioner kring hästvälfärd. Tex på saker som bara "ingick" i ens hästhantering förr som man...
2
Svar
36
· Visningar
3 598
  • Artikel
Dagbok Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
21 233
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Akvarietråden IV
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp