Övr.Allmänt ”Får” man agera?

Sofie.S

Trådstartare
Bakgrund:
En tonårsdotter och hennes mamma sitter och pratar med en ridlärare på en ridskola i cafeterian. Dottern är väldigt upprörd och”härjar”, skriker emellanåt. Mamman har samma jargong men väljer sina ord. Från dottern kommer mycket svordomar och hårda ord och med en otrevlig jargong. Ridläraren skrattar i början men säger en gång ”tänk på att det är barn här” och försöker ibland avleda samtalet.
I cafeterian sitter jag och fikar med min dotter. I lokalen är det flera barn i åldern 5-12 år med deras föräldrar.

Jag ”bet ihop” då min dotter inte uppmärksammade situationen men såg att några av de äldre barnen lyssnade.
Hur hade ni agerat?
”Får” man säga till folk att vårda sitt språk?

Hade det vart tonåringar hade jag pratat med dem men kändes märkligt att säga till en ridlärare och en annan vuxen människa?
 
Jag hade sagt till för att stötta ridläraren i det läget. Det är inte alltid helt enkelt att som professionell hantera de situationerna. Speciellt när det handlar om en mor som man tycker borde ta ansvar för sin dotter i första läget. Jag har varit i ridlärarens sits och var otroligt tacksam för den personen i omgivningen som ställde sig upp och hjälpte mig i situationen.
 
”Får” man säga till folk att vårda sitt språk?

Hade det vart tonåringar hade jag pratat med dem men kändes märkligt att säga till en ridlärare och en annan vuxen människa?
Nej, man uppfostrar inte andra vuxna människor enligt mig. Och för att lägga sig i ska man veta hela bakgrunden. Kanske dottern var riktigt ledsen över någonting som hänt och faktiskt behövde ventilera detta. Hon kanske aldrig annars reagerar utan detta var första gången hon öppnade sig och fick ur sig skiten, så kommer någon och vill hämma henne igen. Nä, man uppfostrar inte andra människor man inte har ansvar att uppfostra, tex sina egna barn.
 
Jag hade i så fall påpekat att de störde och bett dem föra samtalet på annan plats
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
 
Tycker det bästa vore att gå fram och påpeka att dem gärna får ta diskussionen i eget rum. Jag tror inte någon vettig människa över 13 år tycker det är lämpligt att svära bland barn, och framför allt inte i stallet. Stallet ska vara en trygg plats, vill man vara arg på ridläraren tar man det på mer avskild plats vilket föräldern borde förstå, och kanske gjorde. Jag hade nog inte gjort något så förstår fullt ut hur du gjorde, jag är helt enkelt för feg för att prata med folk mer än nödvändigt. Jag hade däremot undrat varför ingen vuxen/ annan ridlärare om sådan fanns agerade, jag är inte vuxen men heller inte så ung att jag tar skada av att folk svär.
 
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
Det finns i de flesta fall gränser som de allra flesta är tämligen överens om - en slags oskrivna regler om hur man beter sig och som behövs för att sociala situationer ska fungera. Vi sätter dem gemensamt men i regel outtalat - men ibland behövs de uttalas. En sådan regel är att ta hänsyn om ngn t ex tycket att man stör.
Exempel på sådana regler är ju t ex att inte rapa och fisa
när man är på restaurang, sitta och sjunga högt på bussen eller stå extremt nära någon i kön på ICA...
 
Senast ändrad:
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
Läs det jag skrev ovan. Jag tycker inte att det är lika illa på exempelvis ett köpcentrum eller en större affär, där passerar man ändå bara.
Jag stör mig också mycket på om folk smaskar, men även om jag tycker att det är otrevligt säger jag inget, för det är troligtvis inte otrevligt menat.
Det finns i de flesta fall gränser som de allra flesta är tämligen överens om - en slags oskrivna regler om hur man beter sig och som behövs för att sociala situationer ska fungera. Vi sätter dem gemensamt men i regel outtalat - men ibland behövs de uttalas. En sådan regel är att ta hänsyn om ngn t ex tycket att man stör.
Exakt! Jag har en autismdiagnos (säger inte att den stämmer) och vet att om man har autism kan man ha svårt att förstå oskrivna regler/ tolka andra människor. Då kan det behövas att man säger det,tydligt. Behöver ju inte betyda att man är otrevlig.
 
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
Jag vet inte vad du lägger i ordet ’uppfostra’ men jag kan se flera situationer när man faktiskt behöver säga till vuxna personer på skarpen. Jag har arbetat mycket fackligt och alltför ofta sett hur taskiga vuxna kan var mot varandra och då måste någon säga ifrån och och våga säga att det där beteendet är inte ok! På en arbetsplats finns även andra regler för vad som är ok och den som inte följer dem får tåla att bli tillrättavisad. Så nog får även vuxna tåla en del ’uppfostran’ av andra vuxna.
 
Senast ändrad:
Så nog får även vuxna tåla en del ’uppfostran’ av andra vuxna.
Fast på jobbet finns en chef som förhoppningsvis reder ut de problem som finns. Det är väldigt sällan kollegor, dvs någon jämlik, säger åt varandra på skarpen.

Sen är det stor skillnad att säga till framför alla, och att ta någonting i enrum och förklara att någonting inte var okej. Jag har då aldrig varit med om en chef som läxat upp någon inför alla andra, utan sånt tar man i enrum. Och då har jag ändå haft min beskärda del av kassa chefer. Så att framför hela kafeterian läxa upp någon i deras dåliga beteende känns inte som helt rätt väg att gå, speciellt inte ifall man inte känner personerna eller den bakomliggande orsaken till att någon är upprörd såsom i detta fall.
 
Fast på jobbet finns en chef som förhoppningsvis reder ut de problem som finns. Det är väldigt sällan kollegor, dvs någon jämlik, säger åt varandra på skarpen.

Sen är det stor skillnad att säga till framför alla, och att ta någonting i enrum och förklara att någonting inte var okej. Jag har då aldrig varit med om en chef som läxat upp någon inför alla andra, utan sånt tar man i enrum. Och då har jag ändå haft min beskärda del av kassa chefer. Så att framför hela kafeterian läxa upp någon i deras dåliga beteende känns inte som helt rätt väg att gå, speciellt inte ifall man inte känner personerna eller den bakomliggande orsaken till att någon är upprörd såsom i detta fall.
Man behöver ju inte läxa upp någon. Man kan lugnt och stilla be dem dämpa sig.
 
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
Rätt stor skillnad på folk som äter äckligt och en som härjar och svär och använder hårda ord

Givetvis kan man säga till på ett snyggt sätt, de dem dämpa sig eller ta diskussionen där det inte är en massa anra närvarande.

Lite mer knapplån.
Självklart så kan man tala om för andra vuxna om de beter sig illa. Jag begriper inte att det ska vara ett sånt tabu.
 
Fast vart går gränsen när upplyser någon om att de stör? Och vem stör dem? Jag tänker att jag tex hatar när folk smaskar och lever om när de äter, men det är ju verkligen inte någon annans problem. Ingen ska ju behöva bli flyttad på bara för att jag stör mig. De har ju samma rättigheter som alla andra att vara i kaféet tänker jag.

Vem sätter standarden för hur man får bete sig?
För egen del så drar jag en gräns mellan det som stör (smaskade, läckande hörlurar, skor på bussäten) och det som kan upplevas hotfullt/obehagligt/otrevligt. I den situation som beskrivs är det inte så mycket svordomarna jag reagerar på utan skrikandet och härjandet. Självklart får man diskutera och vara oense i offentliga miljöer men det finns en gräns där det blir aggressivt och hotfullt och då får man bryta i min mening.

Jag tänker också faktiskt av hänsyn till tonåringen. Det kan inte vara kul att tappa fattningen på det viset inför en massa folk. Javisst kan man behöva få utlopp för känslor men jag hade varit rätt glad om någon skonade mig från allmän beskådan i ett sådant läge.
 
Jag vet inte vad du lägger i ordet ’uppfostra’ men jag kan se flera situationer när man faktiskt behöver säga till vuxna personer på skarpen. Jag har arbetat mycket fackligt och alltför ofta sett hur taskiga vuxna kan var mot varandra och då måste någon säga ifrån och och våga säga att det där beteendet är inte ok! På en arbetsplats finns även andra regler för vad som är ok och den som inte följer dem får tåla att bli tillrättavisad. Så nog får även vuxna tåla en del ’uppfostran’ av andra vuxna.

Håller med. Vuxenmobbing på arbetsplatser är förvånansvärt vanligt. Vi lägger säkert olika betydelser i vad "säga till" innebär i praktiken (kan ju vara allt från att fräsa ifrån till att stillsamt svara att du inte är intresserad av X), men jag tycker generellt det är bra att reagera om någon beter sig illa emot en annan människa, eller bakom ryggen på en annan människa. Chefen kan agera men det kommer alltid att ske i efterhand när skadan redan skett och vanligen då även pågått under en längre tid.

Till @Sofie.S - med det sagt så vet jag inte vad som är rätt i just fallet på ridskolan. Sitter ridläraren med en frustrerad och arg tonåring och en möjligen lika arg förälder så hade det rimligen varit bättre att ridläraren flyttar samtalet till kontoret. Om inte annat så för att tonåringen kanske säger saker som hon ångrar sedan. Känner sig ridläraren hotad kan hon ha med sig en kollega.

Att en främmande person i cafét lägger sig i och kommenterar kan göra både tonåringen och föräldern ännu mer uppjagade, det är inte säkert att det egentligen hjälper till om målet är att lugna stämningen. Men visst, det kan ju bryta ett eventuell dödläge också, om tonåring/förälder respektive ridläraren inte kommer vidare i sitt samtal utan det bara går över i munhugg.
 
Nej jag tycker inte att man säger till i en sådan situation. Isf bättre att ta det enskilt med ridläraren i efterhand.
”Vårda sitt språk” tycker jag absolut inte att man säger till folk, däremot så är det rimligt att säga ifrån om någon beter sig respektlöst eller är elak, men att ett barn är upprörd i samtal med andra vuxna är knappast en sådan situation.
 
Bakgrund:
En tonårsdotter och hennes mamma sitter och pratar med en ridlärare på en ridskola i cafeterian. Dottern är väldigt upprörd och”härjar”, skriker emellanåt. Mamman har samma jargong men väljer sina ord. Från dottern kommer mycket svordomar och hårda ord och med en otrevlig jargong. Ridläraren skrattar i början men säger en gång ”tänk på att det är barn här” och försöker ibland avleda samtalet.
I cafeterian sitter jag och fikar med min dotter. I lokalen är det flera barn i åldern 5-12 år med deras föräldrar.

Jag ”bet ihop” då min dotter inte uppmärksammade situationen men såg att några av de äldre barnen lyssnade.
Hur hade ni agerat?
”Får” man säga till folk att vårda sitt språk?

Hade det vart tonåringar hade jag pratat med dem men kändes märkligt att säga till en ridlärare och en annan vuxen människa?
Ingen aning.
 
Jag tycker inte att man ska säga ifrån.

Jag är nog rätt så luttrad som förälder. Har varit familjehem i många år med många tuffa tonåringar. Mina biologiska barn har sett och hört den ocensurerade världen. De är väldigt rustade att ta sig an livet, kan man säga. Inte växt upp i något sagoslott men med väldigt mycket kärlek. Om barn inte klarar av ett tonårsutbrott i fikarummet, är det dags att öva, tänker jag.
 
Fast på jobbet finns en chef som förhoppningsvis reder ut de problem som finns. Det är väldigt sällan kollegor, dvs någon jämlik, säger åt varandra på skarpen.

Sen är det stor skillnad att säga till framför alla, och att ta någonting i enrum och förklara att någonting inte var okej. Jag har då aldrig varit med om en chef som läxat upp någon inför alla andra, utan sånt tar man i enrum. Och då har jag ändå haft min beskärda del av kassa chefer. Så att framför hela kafeterian läxa upp någon i deras dåliga beteende känns inte som helt rätt väg att gå, speciellt inte ifall man inte känner personerna eller den bakomliggande orsaken till att någon är upprörd såsom i detta fall.
Du verkar utgå ifrån att en tillsägelse eller uppmaning måste ske i otrevlig ton. Att höja rösten och vara otidig är i regel ingen bra ide.
Att med normalt tonläge be någon föra ett samtal i ett annat rum är för mig inte att läxa upp någon. Jag tycker vidare inte att man som en god arbetskamrat ska överlåta till chefen att säga till från - om vi alla tar ansvar för arbetsmiljön och på ett tidigt stadium klargör vad som är ok beteende så undviker vi just utskällningar och otrevliga uppläxningar. När sådana sker ha i regel något fått pågå alldeles för länge är min erfarenhet.
 

Hästfolk

Häst

Hästavel och Grenar

  • Födda 2017 del 2

Allmänt

  • Tjockistråden del 2

Fritid

Barn

  • Potträning

Hund

  • Valp 2020

Katt

  • Kattsnack #7

Andra Djur

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp