Fast i nedåtgående spiral, orkar inte längre.

whyme

Trådstartare
Vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens varför jag skriver om jag ska vara helt ärlig, för att känna mig mindre ensam kanske? Har sedan jag var 8-9år säkert, kämpat med en jäkla massa hjärnspöken. Allt från depressioner, självskadebeteende, dålig självkänsla, problem med mat och vikt, osv. Inget av det har någonsin försvunnit utan alltid varit ständigt närvarande men kanske mer eller mindre dominerande i perioder.

Ibland äter jag inte alls på tre dagar, ibland äter jag lite men spyr allt jag äter, ibland hetsäter jag och spyr, ibland överäter jag utan att kompensera direkt, kanske överäter nån dag-några veckor och sen börjar det om med att äta lite/spy osv. Såhär håller det på hela tiden och något som gör att jag pendlat i vikt rätt enormt genom livet. Fram tills att jag för nått år sen gick ner massor i vikt, pendlat på gränsen till undervikt i nått år nu och däromkring började jag även spy (hade inte gjort det innan). Har alltid tyckt att jag är äcklig och fet och bantat så länge jag kan minnas i mitt liv.

Självskadebeteendet började också väldigt tidigt, runt 9-10års åldern. Första åren var det inte direkt rakblad men när jag i tonåren upptäckte dom så var jag verkligen fast. Har sedan dess ständigt återkommit till rakbladen. Har aldrig blivit upptäckt, däremot var jag öppen om att jag gjort det som tonåring under en period "så som många gör", mest för att förklara en del ärr och slippa frågor men har ju fortsätt efter det i alla år men bara det att jag är oerhört bra på att dölja och göra på ställen där ingen ser. Ibland kan det gå nån månad imellan, ibland blir det 20ggr på en dag under flera veckor i rad.

Depression har jag brottats med så länge jag kan minnas. Tankar på döden har ständigt varit närvarande under mitt liv och många nätter har spenderats med att planera och skriva brev genom åren. Kan ibland ha någon bättre dag eller ev dagar, men mer än så är det inte. Grejen är att allt bara blir värre och värre, har förlorat alla omkring mig då jag inte orkat ha någon kontakt/vara social och har aldrig varit den som direkt haft vänner sen innan. Jag har alltid varit den folk hör av sig till om alla andra inte kan umgås eller prata...om ens då..

Eftersom jag har oerhört svårt att prata om mig själv irl så är det inte någon i min närhet som har den blekasta aning vad som försegår. Visst, folk anar väll nått kring maten eftersom jag tappat rätt rejält med vikt senaste året och kommenterat lite, men ingen som frågat rätt ut eller konfronterat mig. Har en del fysiska komplikationer nu pga hur jag äter/spyr osv... Vilket jag vet inte är bra, fattar ju att det jag gör är helt idiotiskt men jag vill ändå inte sluta. Har inte sökt hjälp för något av allt genom åren, har ljugit och hemlighållt för familj, vänner, läkare, osv. Orkar bara inte prata om det och handskas med allas reaktioner. Har kontakt med psykiatrin pga adhd diagnos och medicinering men dom verkar inte ana något, har bara frågot nån gång om det går bra med maten eftersom jag gått ner en del men nöjt sig med svaret att jag bara försöker vara hälsosam.

Vet inte vart jag vill komma med allt, ber om ursäkt för långt inlägg. Känner väll mest att jag börjat ge upp, sömnen är helt åt helvete, är uppe dygn i sträck ibland, oftast sover jag bara 2-4 timmar per natt, leker med tabletter för att dämpa ångest/tomhetskänslor. På nått sätt önskar jag bara att nån runt mig kunde konfrontera mig och inte nöja sig med "allt är bra" utan verkligen sätta sig ner och inte ge sig förens jag berättat, eftersom jag verkligen inte kan få ut orden eller ens skriva och lämna lapp att ge nån för att läsa (lovar-försökt den metoden med).

Gissar att ingen orkade läsa allt, förlåt att jag tog upp er tid ifall ni nu läste allt... Vet inte vad jag vill med det här, vet bara att jag inte orkar hålla på såhär så mkt längre till...
 
Du mådte ju få kontakt med vården om du inte har det. Bums!
Det är inget att skämmas över, långt fler än du anar har ätstörningar, depressioner mm. Det kan ju vara meningslöst, men det kan också bli riktigt bra. Chansa!
 
Lägger till: PRATA med den kontakt du har.

Grejen är ju den att jag inte vet hur jag ska ta upp ämnet. Känns som om jag bara intalar mig själv att det är värre än det är, ingen verkar ju reagera, alltså kan det inte vara så farligt. Jag är ju inte direkt skinn och ben så lär inte få nån diagnos ändå så det känns bara meningslöst.Kan inte se hur nått skulle bli bättre bara för att jag pratar om skiten, det är ju fortfarande som det är. Dessutom är jag inte beredd på att sluta med att spy/hålla nere matintaget, vägrar bli ännu tjockare.
 
Grejen är ju den att jag inte vet hur jag ska ta upp ämnet. Känns som om jag bara intalar mig själv att det är värre än det är, ingen verkar ju reagera, alltså kan det inte vara så farligt. Jag är ju inte direkt skinn och ben så lär inte få nån diagnos ändå så det känns bara meningslöst.Kan inte se hur nått skulle bli bättre bara för att jag pratar om skiten, det är ju fortfarande som det är. Dessutom är jag inte beredd på att sluta med att spy/hålla nere matintaget, vägrar bli ännu tjockare.

Men vad vill du? Att kräkas ger ju en kock i början, sen bara ångest och skev kroppsuppfattning.
Bara för att man har en ätstörning måste man inte vara skinn och ben. Det handlar om hur man förhåller sig till mat och sin kropp. Du behöver ju en samtalsterapeut och en kontakt med en ÄS-enhet.
Sen kan man ta sig ur det själv, men du kanske inte riktigt är där än.
 
Men vad vill du? Att kräkas ger ju en kock i början, sen bara ångest och skev kroppsuppfattning.
Bara för att man har en ätstörning måste man inte vara skinn och ben. Det handlar om hur man förhåller sig till mat och sin kropp. Du behöver ju en samtalsterapeut och en kontakt med en ÄS-enhet.
Sen kan man ta sig ur det själv, men du kanske inte riktigt är där än.

Jag vet inte vad jag vill, är väll det som är grejen. Orkar inte leva såhär längre, men är också livrädd för att inte ha mina sätt att hantera ångesten/livet på. När jag inte har kontroll över nått annat och livet totalt faller isär så kan jag iaf kontrollera min kropp, när jag inte känner nått eller känner för mkt så kan jag iaf hantera ångesten med rakblad. Har jag inget av det så vet jag inte hur jag ska överleva. Jag hatar att spy helt ärligt, hatar hur äcklig jag känner mig, hur hjärtat rusar, hur halsen svider, magen gör ont, tänderna gör ont och knogarna blir såriga. Men lättnaden det ger när ångesten överöser mig och hur fort ångesten släpper så fort jag blir "tom" och får ut det jag stoppat i mig, den lättnaden är det inget som slår. Vet inte vad jag håller på med, leker rysk roulett med mitt liv eller nått, men jag är bara så jävla trött på att kämpa. Jag fattar att det är rent av idiotisk att inte äta, att spy, att inte sova, att skära upp kroppen och att trycka i sig massvis med tabletter, men jag försöker bara överleva, det här är ända sättet jag vet om.
 
Känner mig äckligare än någonsin efter att ha varit fast i överätningsträsket i typ 1.5vecka... Lyckades hålla mig under 500kcal i förrgår men sen har det inte gått. Så jävla less på det här! Ångesten har varit så förjävlig på kvällarna att jag suttit gråtandes i duschen och skärt mig i nått slags hopp om att lindra ångesten/straffa mig själv för vad jag ätit. Gårdagen var ett enda töcken och jag tog mig igenom dagen fullproppad med tabletter. Jag fattar inte vad jag håller på med. Så jävla misslyckad.

Hade högtflygande mål och drömmar som ung, skulle ju göra så mycket i livet. Hur fan hamnade jag här? Singel, arbetslös, outbildad, utan vänner, hopp och just nu med dödslängtan. Jag fattar inte, vart gick allt fel? Eller det vet jag, inget har någonsin gått rätt, hela mitt liv är ett enda stort skämt. "Underbara ADHD" Jag är så jävla less på folk som försöker få det att låta som att adhd är nån jävla gåva, en gåva?? Jag skulle göra vad som helst för att få vara normal, som alla andra.

Så less på mitt humör som konstant går upp och ner, mitt korta tålamod, hur jag skriker på folk och skäms direkt efter, men jag kan inte kontrollera det. Hur jag inte kan behålla fokus för en sekund, hur jag inte slutför en enda sak av allt jag påbörjar, om jag nu ens kommer igång med nått. Hur jag inte ens kan hålla ordning i min lägenhet, ser ut som om en tonåring skulle bo här, hur jag inte kan svara på samtal, sms, mejl, betala räkningar, behålla vänner, hur jag inte orkar med sociala tillställningar för att jag efteråt är så fullkomligt slutkörd att jag inte orkar annat än att kolla in i väggen i två dygn. Hatar att inte komma ihåg ett enda möte, men kan citera en hel artikel som var intressant, att jag aldrig kan passa en tid, att jag inte kan läsa en bok eller följa ett samtal jag tycker är minsta ointressant. Hur mina tankar konstant vandrar iväg, hur jag inte kan rå för att jag är så sjukt svart/vit i mitt tänkande/känslor, antingen älskar jag eller hatar jag, antingen är jag superlycklig eller så orkar jag inte leva.

Börjar bli förvirrad på om jag ens är rätt diagnosticerad, för jag tycker ibland att jag passar mer in på bipolär/borderline än på adhd, dessutom tycker jag min depression blivit värre och mer återkommande sen jag började medicinera adhd'n. Har även haft som "maniska" perioder sen jag började medicinera adhd'n. Inte direkt så jag tappar fotfästet helt, men jag kan vara uppe 2dygn i sträck och påbörja stora projekt som att måla om, sortera papper, planera hur jag ska starta värsta företaget, osv och bli helt euforisk och få massa energi i nån dag-nån vecka och sen faller jag värre än innan tbx i depression och får massa självmordstankar.

Så less på mig själv, va fan pysslar jag med? Jag är vuxen, jag borde klara av att ha ett normalt liv som alla andra, varför kan jag inte bara skärpa till mig?

Förlåt, vet inte ens varför jag fortsätter skriva här, måste bara få ut lite innan jag blir helt knäpp och tappar fästet totalt.
 
Vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens varför jag skriver om jag ska vara helt ärlig, för att känna mig mindre ensam kanske? Har sedan jag var 8-9år säkert, kämpat med en jäkla massa hjärnspöken. Allt från depressioner, självskadebeteende, dålig självkänsla, problem med mat och vikt, osv. Inget av det har någonsin försvunnit utan alltid varit ständigt närvarande men kanske mer eller mindre dominerande i perioder.

Ibland äter jag inte alls på tre dagar, ibland äter jag lite men spyr allt jag äter, ibland hetsäter jag och spyr, ibland överäter jag utan att kompensera direkt, kanske överäter nån dag-några veckor och sen börjar det om med att äta lite/spy osv. Såhär håller det på hela tiden och något som gör att jag pendlat i vikt rätt enormt genom livet. Fram tills att jag för nått år sen gick ner massor i vikt, pendlat på gränsen till undervikt i nått år nu och däromkring började jag även spy (hade inte gjort det innan). Har alltid tyckt att jag är äcklig och fet och bantat så länge jag kan minnas i mitt liv.

Självskadebeteendet började också väldigt tidigt, runt 9-10års åldern. Första åren var det inte direkt rakblad men när jag i tonåren upptäckte dom så var jag verkligen fast. Har sedan dess ständigt återkommit till rakbladen. Har aldrig blivit upptäckt, däremot var jag öppen om att jag gjort det som tonåring under en period "så som många gör", mest för att förklara en del ärr och slippa frågor men har ju fortsätt efter det i alla år men bara det att jag är oerhört bra på att dölja och göra på ställen där ingen ser. Ibland kan det gå nån månad imellan, ibland blir det 20ggr på en dag under flera veckor i rad.

Depression har jag brottats med så länge jag kan minnas. Tankar på döden har ständigt varit närvarande under mitt liv och många nätter har spenderats med att planera och skriva brev genom åren. Kan ibland ha någon bättre dag eller ev dagar, men mer än så är det inte. Grejen är att allt bara blir värre och värre, har förlorat alla omkring mig då jag inte orkat ha någon kontakt/vara social och har aldrig varit den som direkt haft vänner sen innan. Jag har alltid varit den folk hör av sig till om alla andra inte kan umgås eller prata...om ens då..

Eftersom jag har oerhört svårt att prata om mig själv irl så är det inte någon i min närhet som har den blekasta aning vad som försegår. Visst, folk anar väll nått kring maten eftersom jag tappat rätt rejält med vikt senaste året och kommenterat lite, men ingen som frågat rätt ut eller konfronterat mig. Har en del fysiska komplikationer nu pga hur jag äter/spyr osv... Vilket jag vet inte är bra, fattar ju att det jag gör är helt idiotiskt men jag vill ändå inte sluta. Har inte sökt hjälp för något av allt genom åren, har ljugit och hemlighållt för familj, vänner, läkare, osv. Orkar bara inte prata om det och handskas med allas reaktioner. Har kontakt med psykiatrin pga adhd diagnos och medicinering men dom verkar inte ana något, har bara frågot nån gång om det går bra med maten eftersom jag gått ner en del men nöjt sig med svaret att jag bara försöker vara hälsosam.

Vet inte vart jag vill komma med allt, ber om ursäkt för långt inlägg. Känner väll mest att jag börjat ge upp, sömnen är helt åt helvete, är uppe dygn i sträck ibland, oftast sover jag bara 2-4 timmar per natt, leker med tabletter för att dämpa ångest/tomhetskänslor. På nått sätt önskar jag bara att nån runt mig kunde konfrontera mig och inte nöja sig med "allt är bra" utan verkligen sätta sig ner och inte ge sig förens jag berättat, eftersom jag verkligen inte kan få ut orden eller ens skriva och lämna lapp att ge nån för att läsa (lovar-försökt den metoden med).

Gissar att ingen orkade läsa allt, förlåt att jag tog upp er tid ifall ni nu läste allt... Vet inte vad jag vill med det här, vet bara att jag inte orkar hålla på såhär så mkt längre till...
Du, jag känner för dig. Men var inte rädd omgivingen förstår dig bättre än du tror. Ta hjälp av vården nu. börja att säga det du kan låt resten komma senare.
 
Du behöver hjälp kära du :heart om det känns jobbigt att prata. Kan du skriva ut det du skrivit här när du tar kontakt med vården? Kan vara lättare att bara lämna över ett papper och inte behöva förklara så mycket till en början.
 
Du, jag känner för dig. Men var inte rädd omgivingen förstår dig bättre än du tror. Ta hjälp av vården nu. börja att säga det du kan låt resten komma senare.

Tack! :heartÄr rädd att omgivningen inte ska förstå, alternativt överreagera. Rädd för att bli behandlad annorlunda, att folk ska försöka "övervaka" mig och tro att jag är helt knäpp. Rädd att det enda vården kan erbjuda är samtal, vilket säkert är bra, men har svårt att se hur jag överhuvudtaget ska komma ur det här bara genom samtal. Vet hur jag funkar som person och att jag inte kommer kunna bryta det här själv på hemmaplan och är inte direkt tillräckligt dålig för någon annan form av vård. Plus att jag tillhör ett landsting som har extrema väntetider inom psykiatrin, bara min adhd utredning fick jag vänta på i 2år och vet genom bekanta att ätstörningsvården i det här landstinget i stort sett inte existerar. Känns bara så sjukt hopplöst.
 
Känner mig äckligare än någonsin efter att ha varit fast i överätningsträsket i typ 1.5vecka... Lyckades hålla mig under 500kcal i förrgår men sen har det inte gått. Så jävla less på det här! Ångesten har varit så förjävlig på kvällarna att jag suttit gråtandes i duschen och skärt mig i nått slags hopp om att lindra ångesten/straffa mig själv för vad jag ätit. Gårdagen var ett enda töcken och jag tog mig igenom dagen fullproppad med tabletter. Jag fattar inte vad jag håller på med. Så jävla misslyckad.

Hade högtflygande mål och drömmar som ung, skulle ju göra så mycket i livet. Hur fan hamnade jag här? Singel, arbetslös, outbildad, utan vänner, hopp och just nu med dödslängtan. Jag fattar inte, vart gick allt fel? Eller det vet jag, inget har någonsin gått rätt, hela mitt liv är ett enda stort skämt. "Underbara ADHD" Jag är så jävla less på folk som försöker få det att låta som att adhd är nån jävla gåva, en gåva?? Jag skulle göra vad som helst för att få vara normal, som alla andra.

Så less på mitt humör som konstant går upp och ner, mitt korta tålamod, hur jag skriker på folk och skäms direkt efter, men jag kan inte kontrollera det. Hur jag inte kan behålla fokus för en sekund, hur jag inte slutför en enda sak av allt jag påbörjar, om jag nu ens kommer igång med nått. Hur jag inte ens kan hålla ordning i min lägenhet, ser ut som om en tonåring skulle bo här, hur jag inte kan svara på samtal, sms, mejl, betala räkningar, behålla vänner, hur jag inte orkar med sociala tillställningar för att jag efteråt är så fullkomligt slutkörd att jag inte orkar annat än att kolla in i väggen i två dygn. Hatar att inte komma ihåg ett enda möte, men kan citera en hel artikel som var intressant, att jag aldrig kan passa en tid, att jag inte kan läsa en bok eller följa ett samtal jag tycker är minsta ointressant. Hur mina tankar konstant vandrar iväg, hur jag inte kan rå för att jag är så sjukt svart/vit i mitt tänkande/känslor, antingen älskar jag eller hatar jag, antingen är jag superlycklig eller så orkar jag inte leva.

Börjar bli förvirrad på om jag ens är rätt diagnosticerad, för jag tycker ibland att jag passar mer in på bipolär/borderline än på adhd, dessutom tycker jag min depression blivit värre och mer återkommande sen jag började medicinera adhd'n. Har även haft som "maniska" perioder sen jag började medicinera adhd'n. Inte direkt så jag tappar fotfästet helt, men jag kan vara uppe 2dygn i sträck och påbörja stora projekt som att måla om, sortera papper, planera hur jag ska starta värsta företaget, osv och bli helt euforisk och få massa energi i nån dag-nån vecka och sen faller jag värre än innan tbx i depression och får massa självmordstankar.

Så less på mig själv, va fan pysslar jag med? Jag är vuxen, jag borde klara av att ha ett normalt liv som alla andra, varför kan jag inte bara skärpa till mig?

Förlåt, vet inte ens varför jag fortsätter skriva här, måste bara få ut lite innan jag blir helt knäpp och tappar fästet totalt.

Det är bra, släpp ut det bara. släng ut allt du kan! Vi förstår dig, jag dömmer dig inte. du behöver hjälp. sök hjälp. Men du kan alltid skriva här.
 
Tack! :heartÄr rädd att omgivningen inte ska förstå, alternativt överreagera. Rädd för att bli behandlad annorlunda, att folk ska försöka "övervaka" mig och tro att jag är helt knäpp. Rädd att det enda vården kan erbjuda är samtal, vilket säkert är bra, men har svårt att se hur jag överhuvudtaget ska komma ur det här bara genom samtal. Vet hur jag funkar som person och att jag inte kommer kunna bryta det här själv på hemmaplan och är inte direkt tillräckligt dålig för någon annan form av vård. Plus att jag tillhör ett landsting som har extrema väntetider inom psykiatrin, bara min adhd utredning fick jag vänta på i 2år och vet genom bekanta att ätstörningsvården i det här landstinget i stort sett inte existerar. Känns bara så sjukt hopplöst.
Men du har psykakuten. ta dom och ta det du kan få.
 
Känner mig äckligare än någonsin efter att ha varit fast i överätningsträsket i typ 1.5vecka... Lyckades hålla mig under 500kcal i förrgår men sen har det inte gått. Så jävla less på det här! Ångesten har varit så förjävlig på kvällarna att jag suttit gråtandes i duschen och skärt mig i nått slags hopp om att lindra ångesten/straffa mig själv för vad jag ätit. Gårdagen var ett enda töcken och jag tog mig igenom dagen fullproppad med tabletter. Jag fattar inte vad jag håller på med. Så jävla misslyckad.

Hade högtflygande mål och drömmar som ung, skulle ju göra så mycket i livet. Hur fan hamnade jag här? Singel, arbetslös, outbildad, utan vänner, hopp och just nu med dödslängtan. Jag fattar inte, vart gick allt fel? Eller det vet jag, inget har någonsin gått rätt, hela mitt liv är ett enda stort skämt. "Underbara ADHD" Jag är så jävla less på folk som försöker få det att låta som att adhd är nån jävla gåva, en gåva?? Jag skulle göra vad som helst för att få vara normal, som alla andra.

Så less på mitt humör som konstant går upp och ner, mitt korta tålamod, hur jag skriker på folk och skäms direkt efter, men jag kan inte kontrollera det. Hur jag inte kan behålla fokus för en sekund, hur jag inte slutför en enda sak av allt jag påbörjar, om jag nu ens kommer igång med nått. Hur jag inte ens kan hålla ordning i min lägenhet, ser ut som om en tonåring skulle bo här, hur jag inte kan svara på samtal, sms, mejl, betala räkningar, behålla vänner, hur jag inte orkar med sociala tillställningar för att jag efteråt är så fullkomligt slutkörd att jag inte orkar annat än att kolla in i väggen i två dygn. Hatar att inte komma ihåg ett enda möte, men kan citera en hel artikel som var intressant, att jag aldrig kan passa en tid, att jag inte kan läsa en bok eller följa ett samtal jag tycker är minsta ointressant. Hur mina tankar konstant vandrar iväg, hur jag inte kan rå för att jag är så sjukt svart/vit i mitt tänkande/känslor, antingen älskar jag eller hatar jag, antingen är jag superlycklig eller så orkar jag inte leva.

Börjar bli förvirrad på om jag ens är rätt diagnosticerad, för jag tycker ibland att jag passar mer in på bipolär/borderline än på adhd, dessutom tycker jag min depression blivit värre och mer återkommande sen jag började medicinera adhd'n. Har även haft som "maniska" perioder sen jag började medicinera adhd'n. Inte direkt så jag tappar fotfästet helt, men jag kan vara uppe 2dygn i sträck och påbörja stora projekt som att måla om, sortera papper, planera hur jag ska starta värsta företaget, osv och bli helt euforisk och få massa energi i nån dag-nån vecka och sen faller jag värre än innan tbx i depression och får massa självmordstankar.

Så less på mig själv, va fan pysslar jag med? Jag är vuxen, jag borde klara av att ha ett normalt liv som alla andra, varför kan jag inte bara skärpa till mig?

Förlåt, vet inte ens varför jag fortsätter skriva här, måste bara få ut lite innan jag blir helt knäpp och tappar fästet totalt.

Men du, om du inte redan har kontakt med psykiatrin så är det väl verkligen dags nu.

Hoppas du mår bättre snart!
 
Du behöver hjälp kära du :heart om det känns jobbigt att prata. Kan du skriva ut det du skrivit här när du tar kontakt med vården? Kan vara lättare att bara lämna över ett papper och inte behöva förklara så mycket till en början.

Tack för alla snälla kommentarer!:heart
Ja jo, det kanske vore en idé. Vet bara inte vart jag ska ta kontakt, när jag träffar min kontakt på psykiatrin i samband med möten kring adhd medicineringen så är besöken bara 15-20min långa, läkaren alltid stressad och halvt förvirrad. Hade en bra sköterska förut men hen slutade i våras och efter det har jag inte känt nått direkt förtroende för nuvarande kontakt. Hen ska dessutom vara specialist på äs-diagnoser har jag fått reda på, men trots att jag under hens tid gått ner ca 30kg och bmi mässigt faktiskt tangerat undervikt, så har hen inte direkt verkat orolig/undrande vilket gör att min tillit till hen är ännu sämre.
 
Du behöver hjälp kära du :heart om det känns jobbigt att prata. Kan du skriva ut det du skrivit här när du tar kontakt med vården? Kan vara lättare att bara lämna över ett papper och inte behöva förklara så mycket till en början.

Tack för alla snälla kommentarer!:heart
Ja jo, det kanske vore en idé. Vet bara inte vart jag ska ta kontakt, när jag träffar min kontakt på psykiatrin i samband med möten kring adhd medicineringen så är besöken bara 15-20min långa, läkaren alltid stressad och halvt förvirrad. Hade en bra sköterska förut men hen slutade i våras och efter det har jag inte känt nått direkt förtroende för nuvarande kontakt. Hen ska dessutom vara specialist på äs-diagnoser har jag fått reda på, men trots att jag under hens tid gått ner ca 30kg och bmi mässigt faktiskt tangerat undervikt, så har hen inte direkt verkat orolig/undrande vilket gör att min tillit till hen är ännu sämre.
 
Tack för alla snälla kommentarer!:heart
Ja jo, det kanske vore en idé. Vet bara inte vart jag ska ta kontakt, när jag träffar min kontakt på psykiatrin i samband med möten kring adhd medicineringen så är besöken bara 15-20min långa, läkaren alltid stressad och halvt förvirrad. Hade en bra sköterska förut men hen slutade i våras och efter det har jag inte känt nått direkt förtroende för nuvarande kontakt. Hen ska dessutom vara specialist på äs-diagnoser har jag fått reda på, men trots att jag under hens tid gått ner ca 30kg och bmi mässigt faktiskt tangerat undervikt, så har hen inte direkt verkat orolig/undrande vilket gör att min tillit till hen är ännu sämre.
Printa ut den här tråden o visa hen?
 
Men du, om du inte redan har kontakt med psykiatrin så är det väl verkligen dags nu.

Hoppas du mår bättre snart!

Tack! Känns bara som att jag inte är tillräckligt "dålig" för att få nån mer hjälp än samtal, om ens det och i så fall är väntetiden flera månader, minst.
 
Printa ut den här tråden o visa hen?

Ja, jo, kanske borde det. Bara så jäkla svårt när jag inte har något som helst förtroende för hen och väntetiderna är så sjukt långa i det här landstinget och att jag dessutom kommer byta landsting om några månader, så då känns det ännu mer värdelöst att påbörja nått när jag ändå kmr byta landsting om ett tag och med all sannolikhet lär väntetiden som vanligt vara så pass lång att jag inte ens fått nån slags hjälp innan jag ändå kommer byta landsting om några månader.
 
Tack! Känns bara som att jag inte är tillräckligt "dålig" för att få nån mer hjälp än samtal, om ens det och i så fall är väntetiden flera månader, minst.

Utifrån vad du skriver så verkar du ha ganska låg funktionsnivå just nu till följd av dina problem. Det finns absolut mer hjälp än samtal för det, beroende på diagnoser. Men då måste du ju vara ärlig med just hur dåligt du fungerar och mår. Som du beskriver läget i trådstarten kan du knappast klara av någon daglig sysselsättning som arbete eller studier..?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 361
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 272
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Jag hoppas att någon har någon tanke eller själv har upplevt eller vet, har testat Citalopram själv osv. Jag har nu tagit Citalopram i...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
3 222
Senast: Enya
·
Hästvård Vill börja med att jag ska ringa veterinär idag. I våras hade min häst en tydlig beteendeförändring. Hon mådde dåligt och hon visade...
2
Svar
27
· Visningar
3 084
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp