Det finns möten som förÀndrar oss, fast vi inte mÀrker det direkt. MÀnniskor som kommer nÀra, och fÄglar som följer efter.
En sommar, för inte sĂ„ lĂ€nge sen, förlorade jag en vĂ€n â en konstnĂ€r med samma naturandliga blick som jag sjĂ€lv bĂ€r inom mig. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n beskedet satt en ensam skata vid vĂ€gkanten. Den sĂ„g pĂ„ mig. Jag sĂ„g tillbaka. Vi sa ingenting. Men nĂ„got hĂ€nde.
Dagen efter mÄlade jag en skata pÄ en liten sten och lÀt den följa med till min vÀns grav. Sedan dess ler jag alltid lite nÀr jag ser en ensam skata. Det Àr som att han fortfarande finns dÀr, nÄgonstans i skuggorna, mellan himmel och jord.
Det hĂ€r Ă€r en liten berĂ€ttelse om sorg, nĂ€rhet, fĂ„glar â och hur naturen talar till oss, nĂ€r vi lyssnar.
Ur min (förhoppningsvis) kommande novell: âSkatan och stenenâ
En sommar, för inte sĂ„ lĂ€nge sen, förlorade jag en vĂ€n â en konstnĂ€r med samma naturandliga blick som jag sjĂ€lv bĂ€r inom mig. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n beskedet satt en ensam skata vid vĂ€gkanten. Den sĂ„g pĂ„ mig. Jag sĂ„g tillbaka. Vi sa ingenting. Men nĂ„got hĂ€nde.
Dagen efter mÄlade jag en skata pÄ en liten sten och lÀt den följa med till min vÀns grav. Sedan dess ler jag alltid lite nÀr jag ser en ensam skata. Det Àr som att han fortfarande finns dÀr, nÄgonstans i skuggorna, mellan himmel och jord.
Det hĂ€r Ă€r en liten berĂ€ttelse om sorg, nĂ€rhet, fĂ„glar â och hur naturen talar till oss, nĂ€r vi lyssnar.
