Ryttarhälsa Fegistråden

#1
Är ganska säker på att det finns fler som jag som varit med i hästsvängen länge men ständigt får jobba med sitt självförtroende och rädsla/oro för ridningen. Tänkte att vi kunde samlas här och stötta och peppa varandra och ge tips :)
För mig har oron vid ridning delvis kommit mer och mer med åldern och delvis pågrund av att min bästa vän sen många år hastigt gick bort för några år sen och jag istället har en ponny som jag än så länge inte är riktigt lika trygg på. Ponnyn är en gudasnäll pärla så allt sitter i mitt huvud så jag jobbar betydligt mer med mig själv än med hästen.
Ju mer jag rider desto tryggare blir jag men minsta lilla avbrott från ridningen så får jag börja om igen..
Ett annat problem är att jag inte har något ridsällskap så får för det mesta rida ensam.
Ibland undrar jag vad jag håller på med, varför utsätta sig för nått som man inte känner sig helt bekväm med(och som ju kostar så mycket pengar och tid)? Men det är ju ändå så att man älskar ridningen och får lyckorus i hela kroppen när ett ridpass gått bra (vilket det ju för det mesta gör):love:

Så någon som känner liknande känslor vid ridning? Hur började det; alltid varit? Ridolycka? Hur tacklar ni det på bästa sätt?
 
#2
Jag rider efter en ridolycka bara häst jag känner mig helt trygg på. Och ofta strl mindre. Pigg gör ingenting men völjer bort alla som har minsta tendens till bus eller bråk. Både i hantering och ridning.
De ska vara lätta att hantera och rida.
 
#3
för tillfället är det bara hoppningen som jag är fruktansvärt osäker i. hade inga problem först sen blev jag svårt deprimerad. jag tappade allt självförtroende och blev rädd. tio år tog det innan jag kom ur depressionen. rädslan är så gott som borta men osäkerheten sitter där hela tiden. sen har jag en väldigt känslig och tittig häst med som kan reagera med jättehopp och skjuta som en katapult över hindret om det är otäckt. och det gör ju inte saken bättre. men jag kämpar vidare. tränar och tränar så mycket jag har råd. har gett mej den på att jag ska upp på den nivå som jag var med hennes mamma innan jag blev sjuk. samtidigt så har jag blivit en bättre dressyrryttare och eftersom hästen ändå går trevligt i dressyr så tänker jag försöka satsa där med. inget ont som inte har nått gott med sig :)
 
#4
Jag blev rädd för min egna häst faktiskt. Han var tittig och lite osäker och skalade sakta av mina lager av erfarenhet och mod. Det skedde lite i taget och jag försökte verkligen gaska upp mig, ta hjälp och så vidare, för man fick ju inte vara rädd för sin egna häst? Såhär i efterhand önskar jag att jag bara hade sålt första gången jag tänkte tanken, så mycket jag hade sparat oss båda två. Eller, han hade ett bra liv, inte för det, men han hade kunnat få mer hos någon annan. Istället fick jag ta bort honom då det upptäcktes röntgenfynd i höger fram. Jag grät och gråter som en idiot för jag älskade honom. Tänk, vad man utsätter sig för, för kärlek.

Idag rider jag på ridskola några gånger i veckan och det är det bästa beslut jag tagit sedan han gick bort. Sakta men säkert kommer självkänslan och lyckokänslan av att rida tillbaka. Från början ville jag knappt gå över en bom och igår hoppade jag 80 cm. Men direkt jag får en aning av att en häst ska skygga fryser hela jag till och från början trodde jag hästen skulle sticka varje gång den var lite piggare i galoppen. Jag tror att det är hela konceptet kring att förlora kontrollen som gör mig livrädd, då min förra häst stack rätt många gånger. Jag litar liksom inte på någon häst och följer alla säkerhetsregler jag kan komma på, både i hanteringen och i ridningen för jag vet hur fort det kan hända en olycka.

Men det går bättre och bättre. Ibland vill jag mer, hoppa högre, rida snabbare, bli medryttare och så vidare men då får jag bromsa, för jag är inte redo än.

Bra tråd, tror verkligen den behövs :)
 
#5
Här finns en till;)

Jag äger ett urgulligt varmblod som aldrig skulle göra något för att vara elak men han är väldigt levnadsglad och pigg herre som älskar allt vi gör.
Trots att jag vet att han inte gör något för att vara elak så blir jag ändå nervös(läs: skiter nästan ner mig :( ) när han blir för taggad. Precis innan han skadade sig i slutet av Juli så gick det jätte bra, vi kunde rida ut på långa tyglar och han skrittade lugnt och sansat, Kändes hur bra som helst :love:

Bävar för den dagen det är dags att sitta upp igen, jag inbillar mig att han kommer vara en tickande bomb och att vi kommer behöva göra om allt igen. Tog oss från November-Juli för att han skulle tagga ner ute. Då utan galopp :(
 
#6
För många år sen, var vi en grupp i stallet.com/bukefalos.com som startade en grupp som hette Rädda Ryttares Ring. Den betydde mycket för många under flera år, innan den rann ut i sanden.

Eftersom jag har ett medfött handikapp, med klena muskler och leder, samt ramlat av ett antal gånger med brutna revben och punkterad lunga, söndertrampade tår och tånaglar, rejält biten i en arm och nockad under hakan, som ledde till krossad halskota och bestående ryggmärgsskada, gjorde att jag väl inte direkt var tvärrädd. Men jag hade rejäl respekt och var väldigt försiktig under många år när jag skötte hästar.

Efter nackskadan köpte jag ju en egen vacker vit, som jag hade i 12 år trots rullator, kryckor, blod, svett och tårar för att mäkta med. Det var mkt snack bakom ryggen på mig. "Vad ska en sån som hon ha häst till", "Vilken tur att hon har en så snäll häst som Fatima" (de skulle bara veta vilka resor man fick emellant, både jag och vänner...) med mera med mera...

Min vackra vita och jag var med på handikapplektioner på ridskolan, då både hon och jag levde upp. På somrarna var vi på flera akademiska ridkonstkurser tillsammans och den ridningen passade både mig henne. Då hon behövde få tänka för att lugna ner sig, i stället för att hitta på hyss och jag behövde den mjuka ridningen för att hålla min kropp igång.

Många gånger tvivlade jag, sista fem åren blev det en del stallbyten och det var väl inte alltid man klickade med alla i stallet, utan osäkerheten blev större igen... och min dam fick stå mer och mer och bara gå i hagen, för att... "Hon är ju halt", "hon är ju gammal", "hon är..." bakom ryggen igen - trots att veterinär och hovslagare tjatade om att jag var tvungen att hålla igång henne. Plötsligt började hon falla ur både hull och muskelmässigt, periodvis och jag öste på henne foder, flera gånger om dagen vilket fungerade bra trots att hon egentligen redan då var "överårig" - 25 år. Men jag skulle operera höfterna och köpte då ihop foder, både kraftfoder och grovfoder trots att fri tillgång på hösilage fanns. Jag betalade 400 kr extra 2 månader till stallägaren för att få hjälp med tillskottsfodring. När jag kom tillbaka till stallet efter 6 veckor (jag fick nämligen inte åka bil och det var 2 mil i bil att åka), var min dam skinn och ben. Jag fick börja om... bodde i stallet, fodrade upp henne med många små portioner under dagarna tillsammans med min pappa och på en dryg månad, kunde jag börja skritta henne och hon hölls igång fram emot vinterkanten då det blev för halt för både henne och mig att ta oss några längre rundoc och hon föll ur igen, med massa snack bakom ryggen trots att jag hela tiden låg i startgroparna för tillskottsfodring.

Näst sista sommaren tog jag henne till ett fint bete och fick hjälp av två tjejer som gått på ponnyridskola många år och stod i startgroparna att få egen häst. Så det passade oss perfekt. På hösten flyttade vi till sista stallet, där jag skötte och red in en arabhingst åt en kompis för nästan 30 år sedan. Ägaren kände bums igen mig och tog emot oss med öppna armar. Vi fick ett bonusår, för våren som kom lovade jag min dam, då 29 år på hennes födelsedag att hon gick emot sin sista sommar. Och november 2013 fick hon somna in.

Sedan dess, har jag väldigt svårt att vara i stall, vara tillsammans med gamla hästvänner och så vidare. För det var så mycket snack runt och bakom mig under min hästägartid, trots att jag hade många vänner, veterinär, hovslagare och kiropraktor som backade upp mig.

Men luften gick liksom ur mig. I somras trodde jag att jag skulle kunna komma igång igen, då jag åkte 3.5 mil utanför Örebro, där "ingen kände mig". Jag var där två gånger och det var toppen. Men det kändes helt enkelt för långt, jag trivdes för bra och oroade mig för hur det skulle bli i vinter då all hantering var i paddock och hage, beträffande halka och kyla för mig.

Så jag får fundera ett tag till och andas in "hästdoft" här på bukefalos i stället. :) Även om mina sjukgymnaster blev ledsna när jag slutade med häst, för min kropp har tacklat av och blir sämre och sämre eftersom att bara sitta på hästryggen och skritta en kvart, tjugo minuter om dagen gjorde att jag hamnade i rätt position och fick jobba med rätt muskler för att hålla position.
 
#7
Åh det här är ett viktigt ämne. Många är rädda och oroliga för att rida eller hantera men älskar hästar ändå. Jag är en av dom.

Jag är sten säker på marken då kan häst jäkeln göra nästan vad som helst och jag blir inte rädd eller orolig.
På ryggen dock är jag mycket mer försiktig, jag skulle inte säga jag blir rädd mer en känsla av olustighet. Svårt att förklara.
Får jag den känslan så brukar jag hoppa av och gå(rider mest i skog och mark) sen samlar jag lite mod och jag blir lugn och hästen blir lugn sen hoppar jag upp igen och allt känns bra :p
Jag blir ofta ''rädd'' av att gå i nedförsbackar då en annan häst jag red bara dök ner i full gallopp ner i en brant backe och jag drog mig riktigt illa till.
När jag började rida igen efter olyckan så gick jag i varenda backe, fick ångest av sluttningar. Nu är jag nog typ hel rehabiliterad med det iaf, förutom om hästen är riktigt pigg och inte tittar var det sätter fötterna. Då går jag ner och hoppar upp sen.

Blir hästen över het hoppar jag också av och går ett tag. Det hjälper så otroligt mycket. Jag får bort knipet med benen som jag gör när jag blir orolig, sitter inte och spänner mig etc. Gå en bit och kroppen slappnar av.
Funkar bra för mig :)
 
#8
För många år sen, var vi en grupp i stallet.com/bukefalos.com som startade en grupp som hette Rädda Ryttares Ring. Den betydde mycket för många under flera år, innan den rann ut i sanden.

Eftersom jag har ett medfött handikapp, med klena muskler och leder, samt ramlat av ett antal gånger med brutna revben och punkterad lunga, söndertrampade tår och tånaglar, rejält biten i en arm och nockad under hakan, som ledde till krossad halskota och bestående ryggmärgsskada, gjorde att jag väl inte direkt var tvärrädd. Men jag hade rejäl respekt och var väldigt försiktig under många år när jag skötte hästar.

Efter nackskadan köpte jag ju en egen vacker vit, som jag hade i 12 år trots rullator, kryckor, blod, svett och tårar för att mäkta med. Det var mkt snack bakom ryggen på mig. "Vad ska en sån som hon ha häst till", "Vilken tur att hon har en så snäll häst som Fatima" (de skulle bara veta vilka resor man fick emellant, både jag och vänner...) med mera med mera...

Min vackra vita och jag var med på handikapplektioner på ridskolan, då både hon och jag levde upp. På somrarna var vi på flera akademiska ridkonstkurser tillsammans och den ridningen passade både mig henne. Då hon behövde få tänka för att lugna ner sig, i stället för att hitta på hyss och jag behövde den mjuka ridningen för att hålla min kropp igång.

Många gånger tvivlade jag, sista fem åren blev det en del stallbyten och det var väl inte alltid man klickade med alla i stallet, utan osäkerheten blev större igen... och min dam fick stå mer och mer och bara gå i hagen, för att... "Hon är ju halt", "hon är ju gammal", "hon är..." bakom ryggen igen - trots att veterinär och hovslagare tjatade om att jag var tvungen att hålla igång henne. Plötsligt började hon falla ur både hull och muskelmässigt, periodvis och jag öste på henne foder, flera gånger om dagen vilket fungerade bra trots att hon egentligen redan då var "överårig" - 25 år. Men jag skulle operera höfterna och köpte då ihop foder, både kraftfoder och grovfoder trots att fri tillgång på hösilage fanns. Jag betalade 400 kr extra 2 månader till stallägaren för att få hjälp med tillskottsfodring. När jag kom tillbaka till stallet efter 6 veckor (jag fick nämligen inte åka bil och det var 2 mil i bil att åka), var min dam skinn och ben. Jag fick börja om... bodde i stallet, fodrade upp henne med många små portioner under dagarna tillsammans med min pappa och på en dryg månad, kunde jag börja skritta henne och hon hölls igång fram emot vinterkanten då det blev för halt för både henne och mig att ta oss några längre rundoc och hon föll ur igen, med massa snack bakom ryggen trots att jag hela tiden låg i startgroparna för tillskottsfodring.

Näst sista sommaren tog jag henne till ett fint bete och fick hjälp av två tjejer som gått på ponnyridskola många år och stod i startgroparna att få egen häst. Så det passade oss perfekt. På hösten flyttade vi till sista stallet, där jag skötte och red in en arabhingst åt en kompis för nästan 30 år sedan. Ägaren kände bums igen mig och tog emot oss med öppna armar. Vi fick ett bonusår, för våren som kom lovade jag min dam, då 29 år på hennes födelsedag att hon gick emot sin sista sommar. Och november 2013 fick hon somna in.

Sedan dess, har jag väldigt svårt att vara i stall, vara tillsammans med gamla hästvänner och så vidare. För det var så mycket snack runt och bakom mig under min hästägartid, trots att jag hade många vänner, veterinär, hovslagare och kiropraktor som backade upp mig.

Men luften gick liksom ur mig. I somras trodde jag att jag skulle kunna komma igång igen, då jag åkte 3.5 mil utanför Örebro, där "ingen kände mig". Jag var där två gånger och det var toppen. Men det kändes helt enkelt för långt, jag trivdes för bra och oroade mig för hur det skulle bli i vinter då all hantering var i paddock och hage, beträffande halka och kyla för mig.

Så jag får fundera ett tag till och andas in "hästdoft" här på bukefalos i stället. :) Även om mina sjukgymnaster blev ledsna när jag slutade med häst, för min kropp har tacklat av och blir sämre och sämre eftersom att bara sitta på hästryggen och skritta en kvart, tjugo minuter om dagen gjorde att jag hamnade i rätt position och fick jobba med rätt muskler för att hålla position.
Kanske du kan rida lite handikapplektioner på ridskola? :-)
 
#9
Kanske du kan rida lite handikapplektioner på ridskola? :-)
Mmm... jag har "funderat på det" i tre år nu. Men det är för mycket folk på "vår ridskola", som jag känner sen min tid som hästägare och det gör för ont i själen. Jag är ju liksom uppväxt där. Började rida i klubben 1973 och ponny o storhästklubben flyttade ihop där de är nu 1981 nån gång tror jag...
 
#10
För många år sen, var vi en grupp i stallet.com/bukefalos.com som startade en grupp som hette Rädda Ryttares Ring. Den betydde mycket för många under flera år, innan den rann ut i sanden.

Eftersom jag har ett medfött handikapp, med klena muskler och leder, samt ramlat av ett antal gånger med brutna revben och punkterad lunga, söndertrampade tår och tånaglar, rejält biten i en arm och nockad under hakan, som ledde till krossad halskota och bestående ryggmärgsskada, gjorde att jag väl inte direkt var tvärrädd. Men jag hade rejäl respekt och var väldigt försiktig under många år när jag skötte hästar.

Efter nackskadan köpte jag ju en egen vacker vit, som jag hade i 12 år trots rullator, kryckor, blod, svett och tårar för att mäkta med. Det var mkt snack bakom ryggen på mig. "Vad ska en sån som hon ha häst till", "Vilken tur att hon har en så snäll häst som Fatima" (de skulle bara veta vilka resor man fick emellant, både jag och vänner...) med mera med mera...

Min vackra vita och jag var med på handikapplektioner på ridskolan, då både hon och jag levde upp. På somrarna var vi på flera akademiska ridkonstkurser tillsammans och den ridningen passade både mig henne. Då hon behövde få tänka för att lugna ner sig, i stället för att hitta på hyss och jag behövde den mjuka ridningen för att hålla min kropp igång.

Många gånger tvivlade jag, sista fem åren blev det en del stallbyten och det var väl inte alltid man klickade med alla i stallet, utan osäkerheten blev större igen... och min dam fick stå mer och mer och bara gå i hagen, för att... "Hon är ju halt", "hon är ju gammal", "hon är..." bakom ryggen igen - trots att veterinär och hovslagare tjatade om att jag var tvungen att hålla igång henne. Plötsligt började hon falla ur både hull och muskelmässigt, periodvis och jag öste på henne foder, flera gånger om dagen vilket fungerade bra trots att hon egentligen redan då var "överårig" - 25 år. Men jag skulle operera höfterna och köpte då ihop foder, både kraftfoder och grovfoder trots att fri tillgång på hösilage fanns. Jag betalade 400 kr extra 2 månader till stallägaren för att få hjälp med tillskottsfodring. När jag kom tillbaka till stallet efter 6 veckor (jag fick nämligen inte åka bil och det var 2 mil i bil att åka), var min dam skinn och ben. Jag fick börja om... bodde i stallet, fodrade upp henne med många små portioner under dagarna tillsammans med min pappa och på en dryg månad, kunde jag börja skritta henne och hon hölls igång fram emot vinterkanten då det blev för halt för både henne och mig att ta oss några längre rundoc och hon föll ur igen, med massa snack bakom ryggen trots att jag hela tiden låg i startgroparna för tillskottsfodring.

Näst sista sommaren tog jag henne till ett fint bete och fick hjälp av två tjejer som gått på ponnyridskola många år och stod i startgroparna att få egen häst. Så det passade oss perfekt. På hösten flyttade vi till sista stallet, där jag skötte och red in en arabhingst åt en kompis för nästan 30 år sedan. Ägaren kände bums igen mig och tog emot oss med öppna armar. Vi fick ett bonusår, för våren som kom lovade jag min dam, då 29 år på hennes födelsedag att hon gick emot sin sista sommar. Och november 2013 fick hon somna in.

Sedan dess, har jag väldigt svårt att vara i stall, vara tillsammans med gamla hästvänner och så vidare. För det var så mycket snack runt och bakom mig under min hästägartid, trots att jag hade många vänner, veterinär, hovslagare och kiropraktor som backade upp mig.

Men luften gick liksom ur mig. I somras trodde jag att jag skulle kunna komma igång igen, då jag åkte 3.5 mil utanför Örebro, där "ingen kände mig". Jag var där två gånger och det var toppen. Men det kändes helt enkelt för långt, jag trivdes för bra och oroade mig för hur det skulle bli i vinter då all hantering var i paddock och hage, beträffande halka och kyla för mig.

Så jag får fundera ett tag till och andas in "hästdoft" här på bukefalos i stället. :) Även om mina sjukgymnaster blev ledsna när jag slutade med häst, för min kropp har tacklat av och blir sämre och sämre eftersom att bara sitta på hästryggen och skritta en kvart, tjugo minuter om dagen gjorde att jag hamnade i rätt position och fick jobba med rätt muskler för att hålla position.
❤️ Synd att jag sålt bella, henne hade du fått rida på, hon hade varit perfekt! Visserligen stark i trav och galopp men gudasnäll att skritta på, för att komma igång igen!
 
#11
Jag är en fegis. Det började i och med en olycka på min dåvarande häst 2008. Red inte på 1,5 år, tog bort hästen pga skadan den hade. Hittade min nuvarande häst 2010. Den är jag helt trygg med men tanken på att rida en annan häst är svår och ångestfylld. Jag som var så orädd och red alla de där ingen ville. Älskar hoppning och fälttävlan men vågar inte ens hoppa över 60 (!!) cm.
 
#12
Bävar för den dagen det är dags att sitta upp igen, jag inbillar mig att han kommer vara en tickande bomb och att vi kommer behöva göra om allt igen. Tog oss från November-Juli för att han skulle tagga ner ute. Då utan galopp :(
Var har han haft för skada och när är det dags att börja rida igen? Förstår att du blir jättenervös för det, hade också blivit det. Du får försöka börja med att jobba honom mycket från marken först och sen ta lite ridning i taget. Och så får du uppdatera här så att vi kan peppa dig :banana:
 
#13
För många år sen, var vi en grupp i stallet.com/bukefalos.com som startade en grupp som hette Rädda Ryttares Ring. Den betydde mycket för många under flera år, innan den rann ut i sanden.

Eftersom jag har ett medfött handikapp, med klena muskler och leder, samt ramlat av ett antal gånger med brutna revben och punkterad lunga, söndertrampade tår och tånaglar, rejält biten i en arm och nockad under hakan, som ledde till krossad halskota och bestående ryggmärgsskada, gjorde att jag väl inte direkt var tvärrädd. Men jag hade rejäl respekt och var väldigt försiktig under många år när jag skötte hästar.

Efter nackskadan köpte jag ju en egen vacker vit, som jag hade i 12 år trots rullator, kryckor, blod, svett och tårar för att mäkta med. Det var mkt snack bakom ryggen på mig. "Vad ska en sån som hon ha häst till", "Vilken tur att hon har en så snäll häst som Fatima" (de skulle bara veta vilka resor man fick emellant, både jag och vänner...) med mera med mera...

Min vackra vita och jag var med på handikapplektioner på ridskolan, då både hon och jag levde upp. På somrarna var vi på flera akademiska ridkonstkurser tillsammans och den ridningen passade både mig henne. Då hon behövde få tänka för att lugna ner sig, i stället för att hitta på hyss och jag behövde den mjuka ridningen för att hålla min kropp igång.

Många gånger tvivlade jag, sista fem åren blev det en del stallbyten och det var väl inte alltid man klickade med alla i stallet, utan osäkerheten blev större igen... och min dam fick stå mer och mer och bara gå i hagen, för att... "Hon är ju halt", "hon är ju gammal", "hon är..." bakom ryggen igen - trots att veterinär och hovslagare tjatade om att jag var tvungen att hålla igång henne. Plötsligt började hon falla ur både hull och muskelmässigt, periodvis och jag öste på henne foder, flera gånger om dagen vilket fungerade bra trots att hon egentligen redan då var "överårig" - 25 år. Men jag skulle operera höfterna och köpte då ihop foder, både kraftfoder och grovfoder trots att fri tillgång på hösilage fanns. Jag betalade 400 kr extra 2 månader till stallägaren för att få hjälp med tillskottsfodring. När jag kom tillbaka till stallet efter 6 veckor (jag fick nämligen inte åka bil och det var 2 mil i bil att åka), var min dam skinn och ben. Jag fick börja om... bodde i stallet, fodrade upp henne med många små portioner under dagarna tillsammans med min pappa och på en dryg månad, kunde jag börja skritta henne och hon hölls igång fram emot vinterkanten då det blev för halt för både henne och mig att ta oss några längre rundoc och hon föll ur igen, med massa snack bakom ryggen trots att jag hela tiden låg i startgroparna för tillskottsfodring.

Näst sista sommaren tog jag henne till ett fint bete och fick hjälp av två tjejer som gått på ponnyridskola många år och stod i startgroparna att få egen häst. Så det passade oss perfekt. På hösten flyttade vi till sista stallet, där jag skötte och red in en arabhingst åt en kompis för nästan 30 år sedan. Ägaren kände bums igen mig och tog emot oss med öppna armar. Vi fick ett bonusår, för våren som kom lovade jag min dam, då 29 år på hennes födelsedag att hon gick emot sin sista sommar. Och november 2013 fick hon somna in.

Sedan dess, har jag väldigt svårt att vara i stall, vara tillsammans med gamla hästvänner och så vidare. För det var så mycket snack runt och bakom mig under min hästägartid, trots att jag hade många vänner, veterinär, hovslagare och kiropraktor som backade upp mig.

Men luften gick liksom ur mig. I somras trodde jag att jag skulle kunna komma igång igen, då jag åkte 3.5 mil utanför Örebro, där "ingen kände mig". Jag var där två gånger och det var toppen. Men det kändes helt enkelt för långt, jag trivdes för bra och oroade mig för hur det skulle bli i vinter då all hantering var i paddock och hage, beträffande halka och kyla för mig.

Så jag får fundera ett tag till och andas in "hästdoft" här på bukefalos i stället. :) Även om mina sjukgymnaster blev ledsna när jag slutade med häst, för min kropp har tacklat av och blir sämre och sämre eftersom att bara sitta på hästryggen och skritta en kvart, tjugo minuter om dagen gjorde att jag hamnade i rätt position och fick jobba med rätt muskler för att hålla position.
Blir lite ledsen när jag läser din historia, tänk om folk kunde lägga mer energi på att sköta sitt eget istället för att snacka om andras:( Hoppas att du kan ta upp ridningen igen för det låter ju verkligen som att du behöver den!
 
#14
Åh det här är ett viktigt ämne. Många är rädda och oroliga för att rida eller hantera men älskar hästar ändå. Jag är en av dom.

Jag är sten säker på marken då kan häst jäkeln göra nästan vad som helst och jag blir inte rädd eller orolig.
På ryggen dock är jag mycket mer försiktig, jag skulle inte säga jag blir rädd mer en känsla av olustighet. Svårt att förklara.
Får jag den känslan så brukar jag hoppa av och gå(rider mest i skog och mark) sen samlar jag lite mod och jag blir lugn och hästen blir lugn sen hoppar jag upp igen och allt känns bra :p
Jag blir ofta ''rädd'' av att gå i nedförsbackar då en annan häst jag red bara dök ner i full gallopp ner i en brant backe och jag drog mig riktigt illa till.
När jag började rida igen efter olyckan så gick jag i varenda backe, fick ångest av sluttningar. Nu är jag nog typ hel rehabiliterad med det iaf, förutom om hästen är riktigt pigg och inte tittar var det sätter fötterna. Då går jag ner och hoppar upp sen.

Blir hästen över het hoppar jag också av och går ett tag. Det hjälper så otroligt mycket. Jag får bort knipet med benen som jag gör när jag blir orolig, sitter inte och spänner mig etc. Gå en bit och kroppen slappnar av.
Funkar bra för mig :)
Är också som du! Är sällan rädd från marken utan det är just uppe på hästryggen som jag blir så feg. Gör samma som du och sitter av och går brevid om det inte känns bra eller om jag vet att vi ska förbi något som hästen tycker är läskigt. Känner då att det är bättre att sitta av innan än att ge sig in i något som man ändå vet att man antagligen inte reder ut.
Problemet för mig är dock att jag trycka ner mig är själv något grymt när jag "gett upp" och hoppat av. Jag kan inte glädja mig åt att jag i alla fall red största delen ut av turen utan jag känner mig istället misslyckad och värdelös som satt av :o när hästen börjar känna sig spänd brukar jag försöka nynna på någon sång (jag har förövrigt värdelös sångröst) eller prata och berömma hästen jättehögt för att på något vis överrösta mina egna dåliga tankar. Det har en liten extra funktion också att det skrämmer bort eventuella läskiga djur i skogen som kan göra hästen rädd :D
 
#15
Åh det här är ett viktigt ämne. Många är rädda och oroliga för att rida eller hantera men älskar hästar ändå. Jag är en av dom.

Jag är sten säker på marken då kan häst jäkeln göra nästan vad som helst och jag blir inte rädd eller orolig.
På ryggen dock är jag mycket mer försiktig, jag skulle inte säga jag blir rädd mer en känsla av olustighet. Svårt att förklara.
Får jag den känslan så brukar jag hoppa av och gå(rider mest i skog och mark) sen samlar jag lite mod och jag blir lugn och hästen blir lugn sen hoppar jag upp igen och allt känns bra :p
Jag blir ofta ''rädd'' av att gå i nedförsbackar då en annan häst jag red bara dök ner i full gallopp ner i en brant backe och jag drog mig riktigt illa till.
När jag började rida igen efter olyckan så gick jag i varenda backe, fick ångest av sluttningar. Nu är jag nog typ hel rehabiliterad med det iaf, förutom om hästen är riktigt pigg och inte tittar var det sätter fötterna. Då går jag ner och hoppar upp sen.

Blir hästen över het hoppar jag också av och går ett tag. Det hjälper så otroligt mycket. Jag får bort knipet med benen som jag gör när jag blir orolig, sitter inte och spänner mig etc. Gå en bit och kroppen slappnar av.
Funkar bra för mig :)
Det där med att hoppa av vid "småstrul" gjorde jag med så länge min kropp klarade av att ta sig upp utan pall och om jag visste att det fanns lämpliga stenar stubbar o annat efter vägen.
 
#16
Är också som du! Är sällan rädd från marken utan det är just uppe på hästryggen som jag blir så feg. Gör samma som du och sitter av och går brevid om det inte känns bra eller om jag vet att vi ska förbi något som hästen tycker är läskigt. Känner då att det är bättre att sitta av innan än att ge sig in i något som man ändå vet att man antagligen inte reder ut.
Problemet för mig är dock att jag trycka ner mig är själv något grymt när jag "gett upp" och hoppat av. Jag kan inte glädja mig åt att jag i alla fall red största delen ut av turen utan jag känner mig istället misslyckad och värdelös som satt av :o när hästen börjar känna sig spänd brukar jag försöka nynna på någon sång (jag har förövrigt värdelös sångröst) eller prata och berömma hästen jättehögt för att på något vis överrösta mina egna dåliga tankar. Det har en liten extra funktion också att det skrämmer bort eventuella läskiga djur i skogen som kan göra hästen rädd :D
Nynnade alltid när jag red själv. Jag nynnar o sjunger alltid när jag tror att ingen hör. Mamma brukar höja ögonbrynen och fråga "vad är du nu irriterad på?" Så jag har det tydligen som ventil vare sig jag är glad, ledsen, irriterad eller orolig.
 
#17
Jag har ju varit ifrån ridningen nu i ca två månader så att nu är jag lite på omstartsnivå igen. Först mådde inte jag bra och sen fick hästen en utdragen förkylning och lagom att han var bra så blev jag sjuk igen. Men nu har vi i alla fall börjat. I onsdags red jag en kort skrittur på egen hand. Han var pigg och framåt så jag blev spänd men vi genomförde i alla fall våran lilla tur(knappt en halvtimme). Igår skulle jag upp igen men då fungerade det inte alls. Jag hade fel känsla redan när jag gick ut i stallet och hade jag varit lite smartare hade jag valt någon annan aktivitet men jag skulle promt rida. Red halvvägs och kände sen att det var dags att sitta av då jag bara stressade upp hästen. Sen har känslan av misslyckande suttit kvar tills idag då jag fick sällskap av min man och våra hundar och ridturen gick helt felfritt :) så nu ligger ridglädjen på + :laugh: (det kan svänga fort åt båda håll..)
 
#18
Jag är en fegis. Det började i och med en olycka på min dåvarande häst 2008. Red inte på 1,5 år, tog bort hästen pga skadan den hade. Hittade min nuvarande häst 2010. Den är jag helt trygg med men tanken på att rida en annan häst är svår och ångestfylld. Jag som var så orädd och red alla de där ingen ville. Älskar hoppning och fälttävlan men vågar inte ens hoppa över 60 (!!) cm.
De stunder min dam var skruttig på handikappridningen stod alltid ridskolehästar till förfogande. Men oftast kände jag mig osäker på andra hästar än min vita trots att jag en gång i tiden började vis ridskola. Jag tror det var efter nackskadan jag fick känslan att vara ett med MIN häst som var riden enligt mina förutsättningar
 
#19
Jag har ju varit ifrån ridningen nu i ca två månader så att nu är jag lite på omstartsnivå igen. Först mådde inte jag bra och sen fick hästen en utdragen förkylning och lagom att han var bra så blev jag sjuk igen. Men nu har vi i alla fall börjat. I onsdags red jag en kort skrittur på egen hand. Han var pigg och framåt så jag blev spänd men vi genomförde i alla fall våran lilla tur(knappt en halvtimme). Igår skulle jag upp igen men då fungerade det inte alls. Jag hade fel känsla redan när jag gick ut i stallet och hade jag varit lite smartare hade jag valt någon annan aktivitet men jag skulle promt rida. Red halvvägs och kände sen att det var dags att sitta av då jag bara stressade upp hästen. Sen har känslan av misslyckande suttit kvar tills idag då jag fick sällskap av min man och våra hundar och ridturen gick helt felfritt :) så nu ligger ridglädjen på + :laugh: (det kan svänga fort åt båda håll..)
Precis sån var jag med sista åren. Jag kunde vara fullt ridklädd stå vid pallen med en påklädd häst som bara längtade efter att jag skulle svinga mig upp. Kom jag bara över den känslan ville jag knappt gå av. Men ibland var det bara. "Nej idag går det inte".
 
#20
Var har han haft för skada och när är det dags att börja rida igen? Förstår att du blir jättenervös för det, hade också blivit det. Du får försöka börja med att jobba honom mycket från marken först och sen ta lite ridning i taget. Och så får du uppdatera här så att vi kan peppa dig :banana:
Hovbensfraktur, hagvila i minst 5 månader till :( underhåller mig med att rida kompisens häst. Han är jag dock aldrig rädd på, tror det beror på att jag vet att han aldrig skulle göra något. Musse känner jag inte på det sättet än. Men en dag ska vi komma dit också :love:
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Avslag

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp